joxliveinairobi

Just hemkommen efter en helt klart över förväntan bra helg i självaste Masai Mara - vilket är en utav Kenyas kändaste och djurrikaste safari park. Fredagen gick i stort sett ut på att åka buss på världens guppeligupp vägar, tog ca 7 timmar dit med två pauser. Det var en upplevelse att glida runt på afrikanska vägar, inte riktigt som hemma kan jag säg, påminde faktiskt en hel del om att åka i en simulator med tanke på att min stol var lite lös och svajig. Jag och Anna-Karin lyckades hamna i samma buss som två lärare plus deras två barn - om de inte gapade så sjöng de, om de inte gjorde det så behövde de pissa eller så frågade de; är vi inte framme snart? Hur långt är det kvar egentligen? Kanske borde ha lite mer förståelse, barn är barn, right? Kan ju samtidigt lova att efter den bussfärden med de barnen är ju jag övertygad om att aldrig själv skaffa barn, fast det menar jag nog inte på riktigt ändå...

I alla fall, väl framme i Masai Mara blev vi tilldelade våra "tält" på Fig Tree Lodge. Vi delade in oss tre och tre i varje tält, för min del blev det till att dela tält med Matilda och Emma. Trevliga typer det där, dock lite väl hyperaktiva när man själv känner för att somna som en stock. Vilket jag efter många om och men vändningar i sängen lyckades göra med hjälp av mina nya bästa vänner - öronpropparna. Chocken blev stor när vi väl fick syn på vår kommande boplats, förväntade mig ett halvunket ståtält vid typ en lejonklippa eller liknande. Men, emot alla odds skådade vi istället ett rent lyxtält, precis som ett hotellrum med dubbelsäng plus en enkelsäng, garderob, spegel, sängbord & lampa, toalett med dush. Har även insett mer och mer att låga förväntningar är betydligt bättre än att ha för höga, man vinner mycket på att inte förvänta sig en massa.  Mysfaktorn var på topp kan jag lova, jag blev förälskad i stället på mindre än en minut. Hela området kändes precis som det perfekta "smekmånadsstället", allt var så romantiskt! Soluppgången, slappandet vid poolen, alla blommor i hela färgskalan, den söta bron över floden, mys vid brasan, den klara stjärnhimlen. En romantiskare plats får man helt enkelt leta efter, skulle ärligt talat vilja bo där i resten av mitt liv.

Efter en utpumpande dag led kvällen mot sitt slut, men innan dess blev det hög tid för en åktur i den vackra savannen. Där skådades hyenor, buffalos och lejon mm. Vi fick även syn på en riktigt mäktig solnedgång. Efter den första safarin åkte vi tillbaka till hotellet, åt kvällsmat, mös vid brasan och kollade på en masaidans. Dag två, lördag, startades med en tidig safari utgång, just för att få syn på djuren när de då är som aktivast, när de bland annat jagar och sånt. Denna dag blev det till att se fler lejon, även hanar med en så otroligt mäktig man. Lite runt hoppande babianer, och en hel flock flodhästar som gottade sig i floden - ett fåtal utav dem var gigantiska, typ som minibussar, helt sjukt var det, men ballt. Efter det åkte vi ut till en stor turistattraktion i närheten, nämligen en masai by. Där fick vi träffa riktiga masaier, prata med dem, ta del av deras traditioner, gå in i deras "hus/hyddor", ni vet sådana som på riktigt är gjorde av ko bajs, och sist shoppa lite masaiprylar för att stödja deras liv en aning. För min del blev det ett halsband som gick på ca tjugo svenska kronor.

På eftermiddagen slappades det en del vid poolen under den skinande solen, riktigt skönt var det. Senare på kvällssafarin blev det hög tid för elefanter, herre min skapare vilka mäktiga djur alltså! Även en massa gnuer, strutsar, zebror, giraffer + det vi tidigare sätt. Blev faktiskt riktigt chockade under turen då vi såg en gepard mamma vandrandes utmed en liten väg med sina tre små ungar - det måste helt ärligt talat varit det sötaste jag någonsin haft mina ögon på alltså, ville verkligen ta med dem hem kan jag lova! Så 3 av 5 av the big five är alltså avklarade, kvar väntar leopard och noshörning. Hoppas även på att få se krokodiler live med, det vore inte fel.

Söndag sista dagen på trippen var det återigen dags för en tidig morgonsafari, för att få syn på den härliga soluppgången och kanske en leopard eller två. Men självklart försov mitt tält sig, det var nämligen inte obligatoriskt att åka med ut på det sista safarit, men jag ville verkligen det så innerligt, och självklart självklart försover vi oss då. Det är så typiskt! Har nog aldrig någonsin hatat mig själv så mycket som i den stunden, kanske inte var så konstigt med tanke på sömnbristen nätterna innan - men ändå. Jag blev verkligen så oerhört lycklig av att stå där längst fram i safaribussen, blickandes över ostörda djur i deras vardag, känna värmen från solen svalkas av en aning i vinddraget - och verkligen inte se någonting annat framför mig, än det vackra savann livet. Frihet, är ett bra ord att uttrycka det hela i. Den där frihetskänslan kan man bara inte få nog av, längtar tills nästa gång skolan drar ut på safari. Det var en utav de bästa sakerna jag gjort i hela mitt liv, helt klart.

Måste även skriva med att jag älskar mitt kamera inköp strax innan jag begav mig ut på mitt Kenya äventyr, det är en fujifilm finepix S1000 - insomningen kan man absolut inte klaga på. Love it! Mich har nog fått mig att uppskatta kameror tror jag. På tal om henne snackade vi med varandra direkt igår över msn för första gången sen jag kom hit, skumt att vi inte lyckats timea det tidigare, men det var i alla fall roligt att höra från henne. Tungt, för jag saknar henne något extremt, men samtidigt trevligt att catcha up lite liksom, är så lycklig över att jag har den där tjejen alltså, hon är något speciellt. Snackade även med syrran, Nico, Tim och Ida en del igår - riktigt najs det med. Bättre personer får man leta länge efter allvarligt talat. Ni är saknade!

Ska även tillägga hur det var i onsdags i förra veckan på den Kenyanska gymnasieskolan, intrycken var många och dömandet gjordes snabbt med alldeles för många negativa tankar. Ja, det kändes ungefär som att sitta i ett fängelse, eller kanske ett hönshus om jag ska försöka förklara det hela. Det var trångt, oisolerade väggar, sönderskrivna svarta tavlor, skumma lukter, osv osv. Men trots mycket negativt, kan jag inte sluta att beundra dem allihop. Deras livsglädje, vilja och hopp växer inte på träd. Inte heller deras öppenhet och kärleksfulla sinnen. Det var både kul och intressant att ta del av deras vardag lite, fråga vad de håller hus på helger, men framförallt att inse - att visst, vi kommer från helt olika uppväxter med helt olika bakgrunder och förutsättningar, det vet jag gott och väl om. Men, vi är inte så olika som vi tror. Och det bevisades på många olika sätt under de få timmarna vi spenderade på skolan Eutychus.  

Och nej, jag har inte glömt, så här kommer det;

Grattis till bästaste pappsen idag på hans födelsedag <3

Som avslut vill jag bara kortfattat tillägga att;

Jag har mött vänner för livet här.

Jag är så extremt tacksam.

Jag älskar det här över allt annat.

Och jag är lycklig.

Japp japp, nu är allt omkring mig mera igång på riktigt så att säga. Läxis tiden blir utnyttjad till max, dagarna går med racerfart och veckorna rinner iväg totalt. Till helgen drar hela internatet iväg till självaste Masai Mara, som ligger ca 5 timmar ifrån Nairobi för att leva ett med djuren och naturen i det vackra och omtalade området. Förhoppningsvis lär vi få syn på bland annat elefanter, lejon, noshörningar och mycket mer. Ska bli spännande, det bästa med denna trippen är att vi kommer bo i "stå" tält, vilket känns betydligt skönare att vara medveten om än att trängas och krypa sig fram i instängda överhettade små tält. Åker på fredag morgon och kommer hem lagom tills kvällsmaten på söndag, så nu vet ni vart jag kommer att hålla hus - försöker höra av mig på söndag efter hemkomsten så ni vet att inget lejon råkad käka upp mig eller liknande.

Idag är det måndag, och efter hela två utekvällar denna helg var jag övertygad om att "gossip-boy" skulle kunna få ihop ett milslångt papper denna gången, men icke det inte. Här har man gått hela dagen och sett fram emot denna lapp, har den synts till i korridoren tro? Nej! Och jag måste erkänna att jag är besviken på den där gossip-boyen.

I vår trappuppgång brukar vi dagligen ha ett fåtal gecko-ödlor som hälsar på klättrandes och hoppandes på väggen - alltid lika kul att se Lisas min när hon får syn på dem. Hur kan man vara så rädd för något så litet och ofarligt? Hur som helst, funderar helt seriöst på att ta med mig några stycken hem, saknar de två jag en gång hade. Frågan är bara vad pappsen skulle tycka om idén, antar att jag inte vore särskilt poppis om de skulle råka flyga med mig hem i resväskan.

Anledningen till att jag dragit ner en del på bloggandet är för att jag inte kan med att skriva när jag absolut inte har någonting alls att skriva om... Kanske låter tråkigt att inte hålla er där hemma uppdaterade överdrivet mycket, men jag hoppas att detta är tillräckligt. Tiden är knapp för sånt här over here nämligen.

Skolan har faktiskt äntligen fått tag i en baskettränare som ska provspela med laget på skolan på onsdag, ska bli riktigt skoj faktiskt! Kanske iofs hade varit roligare att spela utan - med tanke på att regler inte existerar då, men samtidigt vill man ju utvecklas också så det kanske inte är helt fel i alla fall. På tal om sporter har jag faktiskt testat på squash idag på gympan, jag och Rickard höll igång till den otroligt lilla bollen i ett tempo utöver min förmåga. Till slut funkade det faktiskt riktigt bra, när man kommit in i det och när det nya inte längre kändes lika långt ifrån. Rickard måste även vara en av de smartaste killarna på heeela internatet helt ärligt talat, för smart typ... Beundrar faktiskt det där, intressant hur en individ kan bli så övernaturligt utvecklad i huvudet alltså.

Om vi istället går in lite mer på hur skolarbetet flyter på så ska vi som läser svenska B faktiskt ut på spännande saker på onsdag, då åker vi till en kommunal skola här i trakten som heter Eutychus. Där vi i par blir tilldelade en fadder som först guidar oss runt om på deras skolområde, sen får vi sitta med på en lektion, efter det ska vi intervjua denna faddern för att sedan skriva ett reportage om den personen och skolan under svenska lektionerna. Ser verkligen fram emot det alltså! Ska bli så intressant att få ta del av deras vardag, ställa lite personliga frågor och sedan till den härliga skrivprocessen som alltid är lika kul.

Imorgon på geografi A lektionen ska vi ha ett så kallat förhör på en massa olika nyckelord vi blivit tilldelade att söka upp mer fakta om. Vi ska i par i princip kunna allt om dessa ord så att vi kan förklara dem i helklass. Själva grejen med hela denna uppgiften är den att man inte vet vilka ord jag och min partner blir tilldelade, alltså måste vi kunna alla ord... Känner mig inte tillräckligt förberedd för det där alltså, men får helt enkelt ta det som det kommer. För er som är intresserade är orden följande; solsystemet, nyckeln till liv, årstider, midnattssol, zenit, natt och dag, ekvator, vändkrets, polcirkel, axel, tidsskillnader, kontinent, världsdel och landmassa. Lite små tungt, men men.

Som avslut tänkte jag tillägga att nästintill alla elever fått personliga brev hemifrån, och de springer runt med dem i händerna och jublar av glädje. Känner dock att jag måste skriva med det här, att jag inte mottagit ett enda brev än så länge. Jag säger inte detta för att ge någon dåligt samvete, utan som en upplysning om att jag innerligt skulle uppskatta att få ett brev eller två av någon som är sugen där hemma - lovar att det kommer hängas upp prydligt på väggen och alltid få er på tankarna så fort jag tittar på det. I alla fall, för den som vill kommer adressen till mig här;

Josefin Joxelius

The Swedish School in Nairobi

P.O. Box 21324

Nairobi

Kenya

Känner även för att ta med lite visdomsord som min f.d lärare Jens lärde mig en gång i tiden på kära Skogstorpsskolan - de vägleder mig i livet.

I know I can, be what I wanna be

If I work hard at it, I'll be where I wanna be

Punkt slut, hörs soon igen folket.

Ta hand om er alla, kärlek.

Skoldagarna här känns oerhört sega och extremt långa, märks både på schemat och antal nedlagda timmar på skolan att ribban är höjd – denna gången inte endast med ett steg, utan med betydligt fler. Antar att det bara är en tillfällig svacka som återigen får mig att total hata skolan emellanåt, brukar vara så. Det kommer och går, som med allt annat.

Var ett tag sen jag skrev nu, trots att dagarna i skolan känns som år går veckorna extremt snabbt. Redan ikväll är det ju dags att bege sig ut på äventyr med internatet igen – denna fredagskväll är vi utbjudna hem till rektorns allra egna trädgård på middag. Ser fram emot det, ser även fram emot att dra vidare sen. Är dock osäkert på vart vi tar vägen efteråt, men hoppas på något nytt och inte typ Casablanca även denna helg. På lördag ska vi antagligen också ut på stan och se oss omkring, frågan är bara om jag har tillräckligt med krafter för två nätter i rad… Får väl se hur det blir med den saken, gött med helg i alla fall – det är en sak som är säkert.

På tal om den efterlängtade fotbollen här på skolan har tjejlaget inte haft sin första träning än, bara för att killarnas serie ligger på hösten och våran inte förrän till våren. Och än så länge har killarnas matcher legat på måndagar, vilket har resulterat i att tjejernas träning blir inställd – vilket även är fallet nu på måndag… Känner mig fett piss på det just nu, vill ju dra igång liksom.

En annan sak jag känner att jag kanske borde tillägga är att jag helt seriöst har börjat klättra på väggarna en aning här inne på skolområdet, ibland blir det lite ”prison” feeling över det hela… Speciellt på kvällarna, då man i princip inte har något vettigt alls för sig. Vilket resulterar i att vi antingen blir datanerdar, kollar på någon usel film, dricker te hela natten lång, hittar på så kallat ”bus” på andras rum - ja, helt enkelt sjukt meningslösa saker.

En sak som dock har lyft hela denna kvällen till något oerhört positivt är att Lisa har flyttat in i min och Matildas korridor, hon bytade rum med Malva som kände för att ha sitt rum närmare allting. Poolhuset där vi bor ligger liksom ca 20m offside lite här på skolans område, men vad gör väl det. Känns i alla fall otroligt tryggt att ha både Matilda och Lisa ca 3 meter ifrån sig nu, dubbelt upp liksom.

Angående något helt annat så vill jag även säga att jag uppskattar den så kallade ”gästboken” som fanns tillgänglig under tjejfesten och klassfesten. Är så oerhört kul att ta fram alla sidorna och tänka på er där hemma, glädjetårar på den alltså. Tack till alla som skrev något =)

I måndags hände en utav de roligaste sakerna hittills inne på själv internatet, någon/några på skolan hade skrivit ihop en A4a sida med första helgens ”gossip”, där allt, jag menar verkligen ALLT om helgens intriger på skolan fanns med. Själv lyckades jag hålla mig utanför den listan, vilket kändes rätt gött såhär med tanke på att det var första helgen och allt. Men man får helt enkelt ta det med en nypa salt, med humor liksom. Hela listan var ju som många utav er säkert redan förstår fylld med skvaller typ exakt så som det pågår i själva serien ”gossip girl”. Och självklart var dokumentet även undersignat; xoxo, gossip boy – antagligen för att förvirra oss alla en gnutta. Fett kul var det i alla fall, ser fram emot att motta nästa papper på måndag. Haha!

Uppdatering lördag;

Igår kväll skulle femtio partysugna instängda internatelever ut och se sig omkring på kvällstid för andra gången hittills, denna gång bar det av till stället Black Diamond. Men innan dess var vi ju som sagt inbjudna hem till rektorn, där avnjöt ni tacos vilket var feting gott! Senare in på kvällen var inte mina förväntningar var inte skyhöga med tanke på att jag inte hade några pengar att spendera denna kväll, trots det slutade med att jag kom hem inte fullt så nykter – Isabelle älskar inte nykterister så hon såg allt till att få i mig tillräckligt. Rätt originell kväll blev det, det gamla vanliga liksom i stort sett. Natten avslutades under den mörka bara himlen med skolvakten Joshua, som har blivit min nya vän – fett söt kenyan det där. Om ett par timmar drar gänget på skolan ut igen, till ett nytt ställe =)

Ursäkta att jag inte uppdaterat på ett tag, har haft lite fullt upp…

Som avslut på detta inlägget vill jag även säga; grattis till jobbet på donken syrran, håller tummarna för dig! Hörs bloggen, kan inte svara på när än – antagligen när jag får tummarna i röven till det. Have it tills vidare! xoxo, gossip jox^^

Hej där hemma! Den senaste tiden här i Nairobi har flutit på tycker jag, känns som att man kommit in i en skön rytm nu, och landat betydligt bättre i denna annorlunda miljön. Tiden har nu gått till hela två veckor och fyra dagar, visst går det otroligt snabbt. Känns nästan som man kom hit igår, och tog farväl av alla i förrgår. Kommer aldrig att glömma synen av er farandes iväg från mitt grus mot Glommen. Inte heller vår sista promenad tillsammans i Olofsbo natten innan jag for iväg. Men framförallt så kommer jag aldrig att glömma mina sista tårar i Göteborg medan min hand vinkade farväl mot er, sista gången jag fick hålla om er så hårt, och känna er närhet - och sista gången jag fick höra era röster. När jag sitter här och skriver dessa ord kan jag för första gången helt ärligt erkänna att jag längtar hem till er alla.

Häromdagen fick jag låna Matildas halsband för att det passade så bra till en tröja jag hade - halsbandet bestod av en guldlänk och en berlock i guld formad som ett ankare. Vackert var det, och hela dagen skänktes tankarna åt min kära pappa där hemma. Jag vet att jag inte borde tillåta mig själv att tänka för mycket på er där hemma, men ibland går inte tankarna och tårarna att hindra. Hur mycket man än vill... Det är hårt, men samtidigt lärorikt.

Vad är egentligen grejen med själv Sverige, tryggheten? Finns faktiskt en del elever här på skolan vars föräldrar bor i Nairobi, vissa av dem är alltså uppväxta här - och visst låter väl något sådant spännande? Kanske vore tänkbart att göra samma sak i framtiden, om man nu får några barn själv. För vilken upplevelse för dem och erfarenhet, att få prova på leva sitt liv  utan Sveriges gränser. Tycker i alla fall jag låter som en bra grej.

Hur som helst, nästa vecka drar aktiviteterna igång på riktigt här på skolan, vilket för min del innebär; måndag - fotboll, tisdag - basket, onsdag - kör, och söndag - volleyboll. Ser faktiskt fram emot allt oerhört mycket, hoppas på att våga ta tag i mitt sjungande lite här borta på ett seriösare sätt än vad jag hittills gjort hemma - i hopp om att våga betydligt mer i framtiden. Just det, måste tillägga att killarnas fotbollslag har vunnit två av två matcher än så länge - vilket inte har inträffat på fyra år, snacka om att lärare/tränaren Tobias är stolt (även jag faktiskt).

Har börjat leka lite med orden på personporträttet, är långt ifrån färdig men har startat av med en kladd än så länge. Är riktigt glad att Justina valde mig som partner till arbetet, det var verkligen intressant att intervjua och lära känna henne. Vilka härliga människor det finns här på internatet alltså, börjar man verkligen förstå mer och mer för varje dag som går. Man har liksom äntligen skapat en närmare och djupare relation med en hel del av dem, och det känns hur skönt som helst. Det är liksom nästan först nu alla börjar visa sitt sanna jag - alltså både positiva och negativa sidor.

Efter det härliga snacket mellan mig och engelska läraren Zanna här om dagen kände jag mig redan betydligt säkrare. Och tro det eller ej, men på lektionen igår var hon nära på att hoppa över mig när alla skulle läsa en varsin mening högt för varandra (vilket jag innerst inne absolut alltid försöker undvika), men denna gången kändes det inte lika farligt, så till allas förvåning - lyckades jag genomföra det frivilligt. Och det var faktiskt inte alls så farligt som jag trodde, eller jo kanske lite. Men det kändes så otroligt skönt efteråt, jag vet att det inte var världens grej - men för mig var det ju faktiskt det på något underligt sätt. Ska innerligt försöka fortsätta så framöver, hoppas på det.

Just nu sitter jag och Matilda och väntar på svar från sjukhuset, Lisa har nämligen fått otroligt svåra smärtor i svanskotan. För cirka ett år sen ramlade hon med en snowboard, sen dess har det varit rätt lugnt - men nu har hon antagligen slått upp det igen på något vis. Vi vet i princip ingenting i nuläget - om hon måste läggas in, eller kanske till och med opereras. Usch, stackars Lisa! En fredag och allt... Alla på internatet ska ut ikväll, först till en Etiopisk restaurang inne i stan och käka något gott, efter det dras det vidare mot Casablanca som är ett mysigt uteställe. Känns riktigt surt om Lisa ska missa allt det där - speciellt nu när det är första gången alla ska ut på riktigt. Tjejerna på skolan har ju gått och planerat i detalj vad det ska ha på sig typ hela veckan också... Jag och Matilda funderar på att hälsa på henne och kanske spendera kvällen på sjukhuset med henne istället för att dra ut, får se lite om hon får ta emot besökare och så. Håller verkligen tummarna för att det inte är alltför allvarligt, det vore ju hemskt om något sånt skulle inträffa nu när man är här.

Måste skriva ner mina känslor angående matte B, känns inte som någon hit alltså, förstår inte grejen med att kunna alla konstiga saker vi ska lära oss... Känns så oerhört meningslöst. Men jaja, jag är ju innerst inne medveten om att det är "viktigt" i framtiden. Känns tyvärr inte så lovande än så länge, mycket med tanke på att jag inte förstår ett dugg när vår lärare förklarar - vet inte om jag ska klandra henne för det eller helt enkelt mig själv... Det är i sånna här lägen man önskar att man kunde ha fått ta med sig Bengan eller Therese hit, så att man skulle ha förstått någonting. I alla fall, satt faktiskt och gick in för att komma någonstans i matteboken igår i en och en halvtimme på läxis, med hjälp av min "personliga" lärare Simone, en elev på skolan som går natur. Hon fick mig att återfå mitt hopp igen, och jag förstod verkligen vad hon snackade om när hon förklarade för mig - antagligen för att hon pratar vanlig svenska när hon drog sina förklaringar, och uteslöt en massa krångel genom segt mattetalk. Sånt där funkar bara inte på mig, varför är de experter på att krångla ihop allt i dagens matematik värld, hur orkar de egentligen. Måste slutligen tacka henne oerhört, för allt hennes peppande. Det är just sådant som får en att gilla matte lite, när någon säger till en att man innerst inne faktiskt kan om man bara vill. Jag har verkligen insett en sak den senaste tiden; att man faktiskt kan allt om man bara vill. Har man bara viljan kan man klara av precis exakt vad som helst, så länge man tror på sig själv helhjärtat.

Ville bara säga det, ta till er orden. Love

Uppdatering idag lördag;

Igår var som sagt första kvällen ute för vår del, gick faktiskt bra för min del. Tog det lite lugnt såhär första gången liksom, slutade som en riktigt mysig kväll - snackade en hel del med lite nytt folk som man inte fått en närmare relation med än. Började som sagt på en etiopisk restaurang där det börjades med rätt udda mat om ni frågar mig, brödet hade en konsistens som går att jämföra med en trasa ungefär. Haha! Köttet, såsen och potatisen var iofs god, men brödet var lite för speciellt för min del alltså. Runt vårat bord befann sig 6 underbara tjejer! Vi körde lekar som "jag har aldrig", och en massa annat! Efter att ha mättat magarna drogs det vidare till Casablanca. Där dans och drinkar förgyllde kvällen. Mot kvällens slut längtade man faktiskt hem till sängen efter en fartfylld dag.

Idag har vi varit på Giraff Center i Nairobi, där man fick hålla om, mata och bli slickad om munnen av giraffer. Det var en upplevelse kan jag lova! Så otroligt vackra och mäktiga djur när man möter dem så nära, helt sjukt. När vi sedan satt på bussen tillbaka till internatet började min hjärna filosofera en aning igen - vilket ledde till att jag verkligen tänkte på hur mycket jag uppskattar allt det här. Och det spelar antagligen ingen roll hur många gånger jag försöker förklara detta för er där hemma med ord - för min uppskattning vad det gäller allt det här går faktiskt inte att beskriva har jag kommit på. Jag hittar i alla fall inga ord som är tillräckligt massiva för att vara passande.

Efter kvällsmaten idag upptäckte jag att jag hade två missade samtal på mobilen, och jag har nog aldrig fått så dåligt samvete i hela mitt liv alltså! Kände mig så korkad för att jag inte tagit med mig den... Usch! Som tur var ringde mamma upp igen för någon timme sen, första gången jag hör hennes röst sen jag åkte. I början kom tårarna lite, sen kände jag mig bara överlycklig! Samtidigt kändes det oerhört svårt att komma på allt man egentligen har att prata om. Men vi fick sagt en hel del viktigt saker sagda till varandra, och det kändes så oerhört kul att få prata med henne. Då kom man även på hur mycket man saknar hemmet och familjen... Jobbigt att höra röster hemifrån samtidigt som jag vet att jag behöver det för att överleva här borta känner jag.

Som avslut tänkte jag tillägga att ja, internet kan man inte alltid lita på här i Afrika, just därför kanske det ibland kan dröja innan jag uppdaterar. Hoppas ni har förståelse för det, inte mycket jag kan göra åt saken känner jag. Men hoppas vi hörs snart igen, ha det bra ni där back home ♥

Ännu en dag på internatet, börjar kännas lite smått krävande att bo på ett internat, med tanke på att man lever så pass tätt inpå varandra - vilket kanske och antagligen samtidigt kan ses som en fördel i vissa fall. Känns skönt att skolan har rivstartat lite nu på riktigt, livet har fått sin dagliga rytm igen liksom. Kanske även ska tillägga att det endast tar 30-45 minuter för mig att dagligen fixa mig på morgonen, vilket vanligtvis brukade ta två timmar hemma. Känner mig rätt chockad, och nu tänker jag verkligen; oj, pinsamt ointressant att skriva med här. Men ni som känner mig väl, ni förstår att detta faktiskt är en framsteg vad det gäller mig själv.

Idag hade jag världens skönaste snack med Zanna, som är vår lärare i Engelska B kursen. Vi pratade främst om min blyghet när det gäller att prata högt inför en hel klass på engelska - det bästa av allt var, att hon verkligen förstod mig. Till skillnad från vissa andra lärare, som bara gör det värre för en genom att pressa en totalt genom sådana obehagligheter. Egentligen vet jag om att jag borde prata mer för att verkligen lära mig, men vi bestämde att vi skulle ta en sak i taget - och ta det som det kommer. När jag är redo alltså, vilket känns oerhört skönt att vara medveten om. Och jag tror faktiskt att jag är redo rätt snart, försöka duger i alla fall - hoppas jag vågar ta det som ett nästa steg, eftersom att det är en så pass viktig del i livet att kunna.  

Tänkte passa på att tacka alla som hört av sig och uppskattat bloggen, alltid kul att höra sådant - så tusen tack för det. Just nu sitter jag och kollar på lite bilder sen midsommarafton hemma hos Johanna, otroligt trevlig kväll det där. Lyssnar även på Adam Tenstas "Back Before U Know It", minns du vad vi sa om den Carro min tvilling? Att varje gång vi lyssnade på den skulle vi tänka på varandra, och se den som vår låt. Och det gör jag verkligen nu, glöm inte av att jag är back before you know it.

Om jag nu istället kanske ska gå in lite mer på skolan igen och på hur arbetet går där så kan jag meddela att det mesta är positivt. På samhällskunskapen har vi tillexempel just startat med ett grupparbete som består av mig, Matilda, Lisa och Martin. Just nu läser vi om Kenyas samhälle och vår grupp blev tilldelade oss ämnet "mänskliga rättigheter" att fördjupa oss i. Vilket inte kunde bli bättre om du frågar mig, ser verkligen fram emot det. Lider dock väldans mycket med gruppen som fick ämnet politik, usch vad keligt. Fast det är ju självklart en smaksak det där också, antar jag.

På svenskan ska vi börja skriva ett personporträtt om någon i klassen, vet dock inte vem jag ska skriva om än. Fick smygtitta lite på äldre personporträtt idag under lektionen och det verkar inte vara något annat är en utmaning det där - men absolut en rolig sådan. Måste tillägga hur mycket jag älskar att skriva saker, kanske inte är bäst på det men jag brinner för det. Och det är väl huvudsaken? Tror jag i alla fall. Hur som helst, på historian har vi dragit igång med ett pararbete, jag och Samuel ska göra tre stycken bildanalyser tills på onsdag - två utav bilder är från Sovjetunionen, och en från nazist Tyskland. Började med Tyskland bilden idag, svår uppgift faktiskt. Inte direkt min grej, men känns tryggt med min partner, som för övrigt är en väldigt hygglig prick den där Samuel. Dock rätt hemlighetsfull, men samtidigt på något sätt får det folk att framstå som intressantare.

På tal om någonting helt annat så måste jag dra upp en sak här som har förvånat mig något otroligt mycket - att nästan hälften av alla elever på skolan är vegetarianer! Knepigt va? Sjukt vanligt här... Har haft en hel del heta debatter om det i skolan kan jag lova, dock väldigt givande. Har faktiskt full förståelse för folk som är vegetarianer, men jag skulle nog inte kunna tänka mig att bli det själv. Visst kanske man kan vara flexibel med sådant i framtiden kanske, men inte som en livsstil resten av livet. Aldrig verkligen, kött är för jäkla gott för det alltså... Nu får det vara nog för idag, men som sagt så saknar jag faktiskt folket där hemma nu. Det börjar kännas att man inte varit hemma på ett tag, men men... Tiden går otroligt fort just nu, får försöka leva i nuet, ta vara på varje dag och leva livet tills vi ses igen till sommaren. Hoppas ni har samma inställning där hemma, vi hörs <3

Just hemkommen från Nanyuki, precis intill Mount Kenya. Tänkte dra en sammanfattning för varje dag sen i fredags. Alltså den 5/9, startade vi dagen tidigt med frukost på skolan, efteråt var det dags att bege sig till bussarna. Färden mot berget tog drygt fyra timmar, rätt segt det där... Väl framme blev vi indelade i fyra olika lag, och det blev tid för lekar - skönt att få känna sig som en femåring igen faktiskt, det behöver man ibland. Efter kvällsmaten blev det till att skåda den vackra solnedgången över den mäktiga bergstoppen. Otroligt vacker, men på tal om vackra ting så några timmar senare in på kvällen fick vi uppleva något helt oslagbart - en helt klar himmel, och fler stjärnor där uppe på skyn än vad jag sett under hela min livstid. Kvällen var hur mysig som helst sittandes på bänkar runt om lägerelden, med den oemotståndliga stjärnhimlen vakandes över oss. Denna kväll delades med sociala Karl-Melker från Örebro, otroligt lätt att prata med den där Melker. Känns som jag mött min överman på något sätt, låter kanske lite korkat men vilken jordnära person. Har inte riktigt snackat med honom ensam på ett seriöst sätt förrän denna kväll, och den lär inte glömmas i första taget. Senare blev det hög tid för sängen efter en utpumpande dag i solsken.

Dag två, alltså lördagen den 6/9 spenderades först på en guidad tur genom skogen och naturen i närheten av berget. Där fick vi lära oss en hel del nyttigheter av masaien själv som heter David. Vilka växter som var ätliga samt giftiga, även vilka som var läkemedel och till vad. Sen fick vi också prova på att kasta spjut, och använda riktig pil och båge. Som pricken över i:et fick vi även skåda när David och en kollega gjorde upp en eld av endast en pinne och en bräda - också med hjälp av lite torkat elefantbajs. Lärorikt, mycket lärorikt. Om man ska dra in lite klagomål i det hela var det en enormt het dag därute bland buskarna och träden, tror jag drack uppemot en fyra-fem liter under dagen alltså!

Efter skogsvandringen blev det dags för att åka till en byskola fem km längre bort, som heter Gitero. På skolan går elever från första klass till åttonde klass, alla oerhört underbara barn! På skolan fick vi hjälpa till med att måla dörrar och fönster, vi la även ny cement till en terrass. Kändes riktigt bra att få hjälpa till lite på skolan, alla barn var så otroligt glada för besöket av främmande människor - somliga av oss lirade fotboll med dem (blev dock rätt utklassade), andra lärde dem "små grodorna, små grodorna" mm. Måsta tillägga att skolan var precis som man hade förväntat sig, bilden jag redan hade i huvudet stämde bra. Skillnaden var bara att detta var att skåda någonting helt annat på riktigt, för detta är deras verklighet. Vi klagar på våra scheman hemma, på våra lärare, på allt i princip. De sitter på en diameter bred bräda från kl. 8 på morgon till kl. 16 på eftermiddagen. De sopar sitt cement golv själva, och deras betongväggar var allt annat än hemtrevliga. Att dörrar saknades här och var, att det var hål i taket lite överallt, att alla fönsterrutor inte satt där de skulle, och att deras toa bestod av ett hål i marken även utan något handfat - ja, det var det absolut ingen som klagade på. Men deras glädje till skolan och livet går fortfarande inte att beskriva med ord, vi kommer nog alltid att sakna deras livsglädje tror jag. Måste även tillägga det vackra budskapet som stod på en utav skolans vägg; Arise And Shine. Vackert, eller hur?

På kvällen körde vi en del lekar kring elden, efter att ha avnjutit bland den godaste måltiden hittills - oxfilé, sås, bakad potatis, majskolv och vitlöksbröd, smarrigt värre! Den fantastiska stjärnhimlen skymdes dock denna kväll av en massa moln, tråkigt nog. Denna sista kväll på campet avslutades i vårt tält med att jag, Matilda, Max & Samuel spelade fia med knuff. Gissa vem som vann? Ingen, för det måste verkligen vara ett av de drygaste spelen som finns så ingen orkade slutföra det. Förstår inte hur man kunde tycka om det så mycket som ung, konstigt... Att tälta igen fick en att tänka och längta tillbaka en hel del till hultan, men framförallt till min syster Hanna som jag delade den oförglömliga tiden där med. Det gör ont att inse hur långt ifrån mig du faktiskt befinner dig, men du är för alltid inprintad i min hud och i mitt hjärta min älskade syster.

Åter till teambuilding dagarna i Nanyuki - söndagen den 7/9 började med tidig frukost, följt med lite små lekar i lagen. Sedan blev det lunchtid, efter det packades allt ihop. Och sen befann vi oss på bussen på väg hem till internatet i Nairobi. Och jag kan lova er, att duschen jag precis tagit var en av de bästa i hela mitt liv.

De senaste dagarna har jag börjat fundera på tok för mycket, ni som känner mig väl vet att detta inte direkt är helt olikt mig - och när jag väl gör detta kommer jag att tänka tankar jag oftast inte borde tänka... Den senaste tiden har de handlat mycket om; är detta verkligen rätt plats för mig? Egentligen vet jag att ju jag trivs här, men jag bara är sån. Tvivlaren number one ungefär, så typiskt mig. Som tur är har jag i alla fall lärt mig med tiden att tolka mina djupa tankar med en nypa salt.

Sitter just nu och kollar på min fotoram, alla härliga bilder som väcker tusentals minnen - och just nu längtar en liten del av mig faktiskt hem. Jag vet att jag inte borde kolla på en massa bilder, eller på fotoalbumet tjejerna gav mig. Men jag kan faktiskt inte låta bli ibland... Åh, alla dessa härliga minnen, det är just dem som gör livet så underbart! Tur att man i dagens utveckling kan fånga dem på bild, annars hade jag förmodligen inte kommit ihåg hälften av dem. Måste samtidigt medge att familjen är grymt saknad i detta nu, inte setts på två veckor... Saken är den att eleverna här på skolan på sätt och vis "ersätter" de där hemma, ta nu inte detta negativt - utan försök förstå vad jag menar. Men själva familjen går helt enkelt inte att ersätta på samma sätt...

Jag lämnade Falkenberg i hopp om en inre förändring, och det kan ni nog räkna med att jag också kommer att göra under dessa tio månader. För att förhoppningsvis förändras till det bättre, det är mitt mål. Jag är tacksam för det här, det är jag sannerligen.

Kände för att dra in lite spanska i allt, med tanke på att det används i princip ingenting här - fråga mig inte varför. I alla fall, häromdan var vi på en masai marknad precis utanför köpcentret yaya här i Nairobi, sjukt jobbigt ställe. Mycket fint, men extremt trångt. Och alla säljare var så otrolig på en ständigt! Det är nästan alltid så här, eftersom att de på något sätt tror att bara för att vi är vita är vi rika... Men så är oftast inte fallet, man märker ju klart och tydligt att detta stället kanske och antagligen fortfarande lever kvar i dess förflutna historia, tråkigt nog.

Börjar bli rätt allvarligt irriterad på att det trådlösa nätverket endast fungerar ibland (typ när det själv vill) och endast på vissa områden vid skolan. Men som sagt, det här är ju faktiskt Afrika... Får väl bita i det sura äpplet och se glad ut istället.

Aktivitetsdag idag då, yoga var mycket intressant måste jag tillägga. Dock rätt jobbigt samtidigt, vilket man kanske inte förväntade sig. Men sjukt underbart för avslappningen, somnade nästan emellanåt. Kanske fortsätter, får väl se hur det blir med den saken i framtiden.

Efter yogan idag blev det hög tid för ridningen... Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga just nu, helt enkelt absolut verkligen INTE min grej. Förstår mig inte på sånt, om jag ska vara helt ärlig. Det luktade konstant illa, man fick sjukt ont i bägge skinkorna och höjdräddheten var på hög nivå!

Tänkte skriva med ett utdrag ur boken "Elefant guldet" av Erik Campbell som kommer här;

Vi är vad minnen gör oss till. Händelser kommer stora som små, att förändra oss. Inget vi upplevt passerar obemärkt. Inget blir riktigt helt bortglömt. Minnena finns alltid där, lagra i bakhuvudet, i väntan på en utlösande faktor. Så, även om tiden läkte såren, dämpade rädslan, skräcken och sorgen, stod minnet av den dagen levande för henne i hela hennes långa liv - fanns alltid där, redo att på ett ögonblick träda fram i all sin klarhet. Minnet formade hennes sätt att leva, styrde henne genom dagens alla irrvägar.

Lite andra visdomsord som tåls att tänka på; Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna.

Till helgen drar vi iväg till foten av Mount Kenya, ett ställe som heter Nanyuki. Eftersom att vi ska campa i tält kommer jag inte kunna uppdatera något förrän på söndag kväll när vi återkommer till internatet. Så ni inte undrar vart jag tar vägen, vi hörs efter helgen folket! Have it!

Igår åkte hela skolan iväg till Nairobis national park i bussar, fick syn på bland annat giraffer och zebror. Riktigt mäktiga djur måste jag säga! Det var riktigt häftigt att få uppleva sådana udda djur på så nära håll. Längtar tills vi ska till Masai Mara, där man garanterat får se lejon, flodhästar, gorillor och elefanter. Men det blir inte förrän i september någon gång, har man något att se fram emot.

Första läxan fick man även idag, i svenska - bestod av att läsa tio sidor i en Afrika inriktad bok man fick välja själv idag. För min del blir det till att läsa "En blomma i Afrikas öken" av Waris Dirie. Har egentligen redan läst den, men det var ett bra tag sen och vad jag kommer ihåg var den oerhört rörande. Så det ska bli riktigt spännande att få läsa den igen, särskilt nu när man befinner sig i närheten av vart den utspelar sig.

Har även dragit igång med Religion A idag, denna kurs kommer att vara inriktad på de manliga samt kvinnliga skillnaderna och likheterna inom just religioner - vilket också låter intressant, kanske lite klurigt men samtidigt kul. Det skönaste med mitt schema här på svenska skolan är att alla lektioner endast är en timme långa styck, vilket resulterar i betydligt intensivare lektioner, och jag har på känn att resultaten antagligen blir bättre i framtiden med tanke på att man faktiskt orkar hänga med hela lektionerna.

På tal om skola så har alla på skolan sin första så kallade "läxis" tid just nu, vilket vi kommer att ha måndag till torsdag varje vecka framöver, från klockan sju på kvällen till klockan nio. Tror faktiskt på det, känns som en riktigt bra grej. Men eftersom vi knappt hunnit få några läxor än sitter jag just nu på Lisas rum med Matilda, Max och Lisa såklart. Tre riktigt härliga människor måste jag även tillägga.

Idag kom även de efterlängtade lådorna, med extra vikten som inte fick plats i resväskorna. Skönt att få återse sin favorit kudde såhär efter en vecka med världens hårdaste kudde - usch! Men oj vad löjlig jag just kände mig som klagade över en idiotisk kudde... Sånt borde vara förbjudet. I alla fall, vilket ösregn vi just fick skåda här på skolan! Helt sinnessjukt vad det öste ner, riktigt häftigt! Första dagen sen vi kom hit som vi har haft dåligt väder. Lite skillnad från svensk väder, med tanke på att regnet öser ner här i ca en timme - istället för i två veckor som hemma ungefär...

Idag på samhällslektionen fick vi lära oss av vår smarte lärare Tobias, (som faktiskt påminner enormt mycket om både Jocke & Lasse), att det finns en bild av Afrika, men det finns också en helt annan sådan. Som för många av oss glömmer bort, med våra fördomar hit och dit. Glädjen då, och deras sätt att uppskatta precis exakt allting. Varför är vi experter på att bara se det negativa i saker och ting? Afrika har så många fördelar, men vi blundar på så dumma som vi är. För få människor ger u-land en riktig ärlig chans.

Tänkte även passa på att lära er alla lite kiswahili, som är Kenyas största språk. Eftersom vi hade vår första lektion idag med Lazarus, som för övrigt måste vara den skönaste lärare jag någonsin haft - kanske kan ha att göra med att han är Kenyan.

Enligt Lazarus skulle lektionerna framöver vara ett pleasure, och absolut inte ett pressure. Och ingen skulle känna sig begränsad - i klassen skulle alla kunna prata om allt mellan himmel och jord. Det härligaste med språket är helt klart att det faktiskt verkar enkelt - eftersom att såsom man uttalar ordet, stavas det också. Kan det bli enklare? Så otroligt logiskt för en gångs skull. Ser helt klart fram emot att lära mig mera, så att man förhoppningsvis kan kommunicera lite smått med Kenyaner snart.

OJ, höll nästan på att glömma uppdatera er om nöt tipset nu när jag är säker på saken - macadamia nötter heter det, att rekommendera alltså! Lägg det på minnet folket, så hörs vi snart igen. Det var allt för denna gång, tack för att ni läser och tar del av min vardag, det betyder.

Ännu en ny dag, vilket innebär nya möjligheter och nya erfarenheter. Lördagen började med en skön sovmorgon - efterlängtad sådan. God brunch, och sedan vidare på ett besök till shoppingcentret yaya. Vilket var över förväntan, tro det eller ej men den senaste tiden har inneburit fönstershopping för min del. Känns faktiskt bra ändå, fast jag kanske borde erkänna att jag just ljög lite - inhandlade faktiskt en sorts kalender eller "school diary" som det stod på den, som hjälp för att hålla koll på läxorna. Praktisk sak faktiskt, mycket praktisk. Kanske ska tillägga att den endast kostade mig 27 shilling, vilket inte ens är 3 svenska kronor, helt sjukt vilket kap måste jag säga.

På eftermiddagen hölls hela skolan igång med barnsligheter, lärare föräldrar och elever i alla möjliga åldrar blev indelade i lag och utförde olika stations lekar. Mycket rolig dag faktiskt, över förväntan den med. Haha! Känns som att allt i min tillvaro just nu är över förväntan, lite drygt bara att man har gått och blivit förkyld, men det kan jag lova att jag inte är ensam om här på skolan i alla fall. Har fortfarande ingen trådlös kontakt med nätverket från mitt rum, undra hur det kommer att gå med arbeten i framtiden om man inte kan sitta i lugn och ro på rummet, får hålla tummarna för att det löser sig inom kort.

Imorgon bär det av till Nairobi National Park tidigt på morgonen, vilket innebär no sovmorgon för min del. Antar att jag överlever, ska ju faktiskt förhoppningsvis få se skymten av lite vilda djur - och säg något man inte kan skippa för det? Idag känns det betydligt lättare med allt folk här på skolan, känns som att man står varandra mycket närmare varandra nu än tidigare. Har en stark känsla av att detta är ett riktigt gott gäng jag hamnat bland. Alltid lika kul att inse hur olika människor det finns därute i världen, och hur många sköna personligheter man tidigare gått miste om.

Måste även tillägga valet av rubrik till detta inlägg, som jag inte nämnt än. Igår kväll pratade jag med min kära syster via msn, hon hade enormt trevliga nyheter vad det gäller en nära i familjen. Tänker inte gå in djupare om det, men vill bara säga att glädjetårarna kom rejält alltså. Och min kropp känns hundra kilo lättare nu, har verkligen insett hur lyckligt lottad jag är. Har även insett hur mycket jag ser upp till denna person innerst inne, och att han faktiskt är min förebild i livet. Är dock sämst på att låta han veta detta, och det skäms jag för. Hoppas han läser det här, nästa gång ska jag säga det i verkligheten istället för här på bloggen. Måste skriva att jag saknar att bo nära havet, det är den stora nackdelen med Nairobi. För vid havet kan jag alltid känna hans närhet, vart i världen jag än befinner mig.

Nu känns det äntligen som om nästintill allt går rätt väg, min väg.