Tankar
Hej där hemma! Den senaste tiden här i Nairobi har flutit på tycker jag, känns som att man kommit in i en skön rytm nu, och landat betydligt bättre i denna annorlunda miljön. Tiden har nu gått till hela två veckor och fyra dagar, visst går det otroligt snabbt. Känns nästan som man kom hit igår, och tog farväl av alla i förrgår. Kommer aldrig att glömma synen av er farandes iväg från mitt grus mot Glommen. Inte heller vår sista promenad tillsammans i Olofsbo natten innan jag for iväg. Men framförallt så kommer jag aldrig att glömma mina sista tårar i Göteborg medan min hand vinkade farväl mot er, sista gången jag fick hålla om er så hårt, och känna er närhet - och sista gången jag fick höra era röster. När jag sitter här och skriver dessa ord kan jag för första gången helt ärligt erkänna att jag längtar hem till er alla.
Häromdagen fick jag låna Matildas halsband för att det passade så bra till en tröja jag hade - halsbandet bestod av en guldlänk och en berlock i guld formad som ett ankare. Vackert var det, och hela dagen skänktes tankarna åt min kära pappa där hemma. Jag vet att jag inte borde tillåta mig själv att tänka för mycket på er där hemma, men ibland går inte tankarna och tårarna att hindra. Hur mycket man än vill... Det är hårt, men samtidigt lärorikt.
Vad är egentligen grejen med själv Sverige, tryggheten? Finns faktiskt en del elever här på skolan vars föräldrar bor i Nairobi, vissa av dem är alltså uppväxta här - och visst låter väl något sådant spännande? Kanske vore tänkbart att göra samma sak i framtiden, om man nu får några barn själv. För vilken upplevelse för dem och erfarenhet, att få prova på leva sitt liv utan Sveriges gränser. Tycker i alla fall jag låter som en bra grej.
Hur som helst, nästa vecka drar aktiviteterna igång på riktigt här på skolan, vilket för min del innebär; måndag - fotboll, tisdag - basket, onsdag - kör, och söndag - volleyboll. Ser faktiskt fram emot allt oerhört mycket, hoppas på att våga ta tag i mitt sjungande lite här borta på ett seriösare sätt än vad jag hittills gjort hemma - i hopp om att våga betydligt mer i framtiden. Just det, måste tillägga att killarnas fotbollslag har vunnit två av två matcher än så länge - vilket inte har inträffat på fyra år, snacka om att lärare/tränaren Tobias är stolt (även jag faktiskt).
Har börjat leka lite med orden på personporträttet, är långt ifrån färdig men har startat av med en kladd än så länge. Är riktigt glad att Justina valde mig som partner till arbetet, det var verkligen intressant att intervjua och lära känna henne. Vilka härliga människor det finns här på internatet alltså, börjar man verkligen förstå mer och mer för varje dag som går. Man har liksom äntligen skapat en närmare och djupare relation med en hel del av dem, och det känns hur skönt som helst. Det är liksom nästan först nu alla börjar visa sitt sanna jag - alltså både positiva och negativa sidor.
Efter det härliga snacket mellan mig och engelska läraren Zanna här om dagen kände jag mig redan betydligt säkrare. Och tro det eller ej, men på lektionen igår var hon nära på att hoppa över mig när alla skulle läsa en varsin mening högt för varandra (vilket jag innerst inne absolut alltid försöker undvika), men denna gången kändes det inte lika farligt, så till allas förvåning - lyckades jag genomföra det frivilligt. Och det var faktiskt inte alls så farligt som jag trodde, eller jo kanske lite. Men det kändes så otroligt skönt efteråt, jag vet att det inte var världens grej - men för mig var det ju faktiskt det på något underligt sätt. Ska innerligt försöka fortsätta så framöver, hoppas på det.
Just nu sitter jag och Matilda och väntar på svar från sjukhuset, Lisa har nämligen fått otroligt svåra smärtor i svanskotan. För cirka ett år sen ramlade hon med en snowboard, sen dess har det varit rätt lugnt - men nu har hon antagligen slått upp det igen på något vis. Vi vet i princip ingenting i nuläget - om hon måste läggas in, eller kanske till och med opereras. Usch, stackars Lisa! En fredag och allt... Alla på internatet ska ut ikväll, först till en Etiopisk restaurang inne i stan och käka något gott, efter det dras det vidare mot Casablanca som är ett mysigt uteställe. Känns riktigt surt om Lisa ska missa allt det där - speciellt nu när det är första gången alla ska ut på riktigt. Tjejerna på skolan har ju gått och planerat i detalj vad det ska ha på sig typ hela veckan också... Jag och Matilda funderar på att hälsa på henne och kanske spendera kvällen på sjukhuset med henne istället för att dra ut, får se lite om hon får ta emot besökare och så. Håller verkligen tummarna för att det inte är alltför allvarligt, det vore ju hemskt om något sånt skulle inträffa nu när man är här.
Måste skriva ner mina känslor angående matte B, känns inte som någon hit alltså, förstår inte grejen med att kunna alla konstiga saker vi ska lära oss... Känns så oerhört meningslöst. Men jaja, jag är ju innerst inne medveten om att det är "viktigt" i framtiden. Känns tyvärr inte så lovande än så länge, mycket med tanke på att jag inte förstår ett dugg när vår lärare förklarar - vet inte om jag ska klandra henne för det eller helt enkelt mig själv... Det är i sånna här lägen man önskar att man kunde ha fått ta med sig Bengan eller Therese hit, så att man skulle ha förstått någonting. I alla fall, satt faktiskt och gick in för att komma någonstans i matteboken igår i en och en halvtimme på läxis, med hjälp av min "personliga" lärare Simone, en elev på skolan som går natur. Hon fick mig att återfå mitt hopp igen, och jag förstod verkligen vad hon snackade om när hon förklarade för mig - antagligen för att hon pratar vanlig svenska när hon drog sina förklaringar, och uteslöt en massa krångel genom segt mattetalk. Sånt där funkar bara inte på mig, varför är de experter på att krångla ihop allt i dagens matematik värld, hur orkar de egentligen. Måste slutligen tacka henne oerhört, för allt hennes peppande. Det är just sådant som får en att gilla matte lite, när någon säger till en att man innerst inne faktiskt kan om man bara vill. Jag har verkligen insett en sak den senaste tiden; att man faktiskt kan allt om man bara vill. Har man bara viljan kan man klara av precis exakt vad som helst, så länge man tror på sig själv helhjärtat.
Ville bara säga det, ta till er orden. Love
Uppdatering idag lördag;
Igår var som sagt första kvällen ute för vår del, gick faktiskt bra för min del. Tog det lite lugnt såhär första gången liksom, slutade som en riktigt mysig kväll - snackade en hel del med lite nytt folk som man inte fått en närmare relation med än. Började som sagt på en etiopisk restaurang där det börjades med rätt udda mat om ni frågar mig, brödet hade en konsistens som går att jämföra med en trasa ungefär. Haha! Köttet, såsen och potatisen var iofs god, men brödet var lite för speciellt för min del alltså. Runt vårat bord befann sig 6 underbara tjejer! Vi körde lekar som "jag har aldrig", och en massa annat! Efter att ha mättat magarna drogs det vidare till Casablanca. Där dans och drinkar förgyllde kvällen. Mot kvällens slut längtade man faktiskt hem till sängen efter en fartfylld dag.
Idag har vi varit på Giraff Center i Nairobi, där man fick hålla om, mata och bli slickad om munnen av giraffer. Det var en upplevelse kan jag lova! Så otroligt vackra och mäktiga djur när man möter dem så nära, helt sjukt. När vi sedan satt på bussen tillbaka till internatet började min hjärna filosofera en aning igen - vilket ledde till att jag verkligen tänkte på hur mycket jag uppskattar allt det här. Och det spelar antagligen ingen roll hur många gånger jag försöker förklara detta för er där hemma med ord - för min uppskattning vad det gäller allt det här går faktiskt inte att beskriva har jag kommit på. Jag hittar i alla fall inga ord som är tillräckligt massiva för att vara passande.
Efter kvällsmaten idag upptäckte jag att jag hade två missade samtal på mobilen, och jag har nog aldrig fått så dåligt samvete i hela mitt liv alltså! Kände mig så korkad för att jag inte tagit med mig den... Usch! Som tur var ringde mamma upp igen för någon timme sen, första gången jag hör hennes röst sen jag åkte. I början kom tårarna lite, sen kände jag mig bara överlycklig! Samtidigt kändes det oerhört svårt att komma på allt man egentligen har att prata om. Men vi fick sagt en hel del viktigt saker sagda till varandra, och det kändes så oerhört kul att få prata med henne. Då kom man även på hur mycket man saknar hemmet och familjen... Jobbigt att höra röster hemifrån samtidigt som jag vet att jag behöver det för att överleva här borta känner jag.
Som avslut tänkte jag tillägga att ja, internet kan man inte alltid lita på här i Afrika, just därför kanske det ibland kan dröja innan jag uppdaterar. Hoppas ni har förståelse för det, inte mycket jag kan göra åt saken känner jag. Men hoppas vi hörs snart igen, ha det bra ni där back home ♥
