joxliveinairobi

Just hemkommen från Nanyuki, precis intill Mount Kenya. Tänkte dra en sammanfattning för varje dag sen i fredags. Alltså den 5/9, startade vi dagen tidigt med frukost på skolan, efteråt var det dags att bege sig till bussarna. Färden mot berget tog drygt fyra timmar, rätt segt det där... Väl framme blev vi indelade i fyra olika lag, och det blev tid för lekar - skönt att få känna sig som en femåring igen faktiskt, det behöver man ibland. Efter kvällsmaten blev det till att skåda den vackra solnedgången över den mäktiga bergstoppen. Otroligt vacker, men på tal om vackra ting så några timmar senare in på kvällen fick vi uppleva något helt oslagbart - en helt klar himmel, och fler stjärnor där uppe på skyn än vad jag sett under hela min livstid. Kvällen var hur mysig som helst sittandes på bänkar runt om lägerelden, med den oemotståndliga stjärnhimlen vakandes över oss. Denna kväll delades med sociala Karl-Melker från Örebro, otroligt lätt att prata med den där Melker. Känns som jag mött min överman på något sätt, låter kanske lite korkat men vilken jordnära person. Har inte riktigt snackat med honom ensam på ett seriöst sätt förrän denna kväll, och den lär inte glömmas i första taget. Senare blev det hög tid för sängen efter en utpumpande dag i solsken.

Dag två, alltså lördagen den 6/9 spenderades först på en guidad tur genom skogen och naturen i närheten av berget. Där fick vi lära oss en hel del nyttigheter av masaien själv som heter David. Vilka växter som var ätliga samt giftiga, även vilka som var läkemedel och till vad. Sen fick vi också prova på att kasta spjut, och använda riktig pil och båge. Som pricken över i:et fick vi även skåda när David och en kollega gjorde upp en eld av endast en pinne och en bräda - också med hjälp av lite torkat elefantbajs. Lärorikt, mycket lärorikt. Om man ska dra in lite klagomål i det hela var det en enormt het dag därute bland buskarna och träden, tror jag drack uppemot en fyra-fem liter under dagen alltså!

Efter skogsvandringen blev det dags för att åka till en byskola fem km längre bort, som heter Gitero. På skolan går elever från första klass till åttonde klass, alla oerhört underbara barn! På skolan fick vi hjälpa till med att måla dörrar och fönster, vi la även ny cement till en terrass. Kändes riktigt bra att få hjälpa till lite på skolan, alla barn var så otroligt glada för besöket av främmande människor - somliga av oss lirade fotboll med dem (blev dock rätt utklassade), andra lärde dem "små grodorna, små grodorna" mm. Måsta tillägga att skolan var precis som man hade förväntat sig, bilden jag redan hade i huvudet stämde bra. Skillnaden var bara att detta var att skåda någonting helt annat på riktigt, för detta är deras verklighet. Vi klagar på våra scheman hemma, på våra lärare, på allt i princip. De sitter på en diameter bred bräda från kl. 8 på morgon till kl. 16 på eftermiddagen. De sopar sitt cement golv själva, och deras betongväggar var allt annat än hemtrevliga. Att dörrar saknades här och var, att det var hål i taket lite överallt, att alla fönsterrutor inte satt där de skulle, och att deras toa bestod av ett hål i marken även utan något handfat - ja, det var det absolut ingen som klagade på. Men deras glädje till skolan och livet går fortfarande inte att beskriva med ord, vi kommer nog alltid att sakna deras livsglädje tror jag. Måste även tillägga det vackra budskapet som stod på en utav skolans vägg; Arise And Shine. Vackert, eller hur?

På kvällen körde vi en del lekar kring elden, efter att ha avnjutit bland den godaste måltiden hittills - oxfilé, sås, bakad potatis, majskolv och vitlöksbröd, smarrigt värre! Den fantastiska stjärnhimlen skymdes dock denna kväll av en massa moln, tråkigt nog. Denna sista kväll på campet avslutades i vårt tält med att jag, Matilda, Max & Samuel spelade fia med knuff. Gissa vem som vann? Ingen, för det måste verkligen vara ett av de drygaste spelen som finns så ingen orkade slutföra det. Förstår inte hur man kunde tycka om det så mycket som ung, konstigt... Att tälta igen fick en att tänka och längta tillbaka en hel del till hultan, men framförallt till min syster Hanna som jag delade den oförglömliga tiden där med. Det gör ont att inse hur långt ifrån mig du faktiskt befinner dig, men du är för alltid inprintad i min hud och i mitt hjärta min älskade syster.

Åter till teambuilding dagarna i Nanyuki - söndagen den 7/9 började med tidig frukost, följt med lite små lekar i lagen. Sedan blev det lunchtid, efter det packades allt ihop. Och sen befann vi oss på bussen på väg hem till internatet i Nairobi. Och jag kan lova er, att duschen jag precis tagit var en av de bästa i hela mitt liv.

De senaste dagarna har jag börjat fundera på tok för mycket, ni som känner mig väl vet att detta inte direkt är helt olikt mig - och när jag väl gör detta kommer jag att tänka tankar jag oftast inte borde tänka... Den senaste tiden har de handlat mycket om; är detta verkligen rätt plats för mig? Egentligen vet jag att ju jag trivs här, men jag bara är sån. Tvivlaren number one ungefär, så typiskt mig. Som tur är har jag i alla fall lärt mig med tiden att tolka mina djupa tankar med en nypa salt.

Sitter just nu och kollar på min fotoram, alla härliga bilder som väcker tusentals minnen - och just nu längtar en liten del av mig faktiskt hem. Jag vet att jag inte borde kolla på en massa bilder, eller på fotoalbumet tjejerna gav mig. Men jag kan faktiskt inte låta bli ibland... Åh, alla dessa härliga minnen, det är just dem som gör livet så underbart! Tur att man i dagens utveckling kan fånga dem på bild, annars hade jag förmodligen inte kommit ihåg hälften av dem. Måste samtidigt medge att familjen är grymt saknad i detta nu, inte setts på två veckor... Saken är den att eleverna här på skolan på sätt och vis "ersätter" de där hemma, ta nu inte detta negativt - utan försök förstå vad jag menar. Men själva familjen går helt enkelt inte att ersätta på samma sätt...

Jag lämnade Falkenberg i hopp om en inre förändring, och det kan ni nog räkna med att jag också kommer att göra under dessa tio månader. För att förhoppningsvis förändras till det bättre, det är mitt mål. Jag är tacksam för det här, det är jag sannerligen.