joxliveinairobi

Nu var det dags igen känner jag, tiden är knapp för blogg inlägg men nu har jag lyckats hitta en ledig stund. Efter hemkomsten av Mombasa då ett femtiotal elever tvingades tillbaka till verkligheten var ingen särskilt high på livet, och med tanke på att det var maraton på Nairobis gator i söndags blev det ingen utgång i lördags. Väl var väl det, tror inte det fanns någon som egentligen hade orkat med det innerst inne. Men, för att slippa sitta isolerad innanför skolmurarna bestämde sig jag, Lisa, Julia, Mikaela, Linnea och Samuel oss för att dra och kolla på bio, och det var värt vartenda öre. Runt 50 svenska gick det kalaset på, vi såg den nya filmen med Robert De Niro, den hette någonting + kill. Haha, bra att minnet är med en. Trots att jag råkade somna lite smått under filmens gång lyckades jag faktiskt hänga med rätt väl, och min slutsats blev att det var en rätt bra film faktiskt, spännande.

Måste skriva grattis i efterskott till Alexandra Andersson och min faster Helena, som båda två hunnit med att bli ett år äldre denna vecka. Om sju dagar är det min egen tur... Och den 8/11 är det dags för självaste mormor, grattis i förskott! På tal om faster så tackar jag så hemskt mycket för brevet du skickade, riktigt mysigt att få en större inblick i vad ni har för er där hemma i Grästorp. Vad det gäller brev så blev jag helt totalt chockad idag när jag skickade hem lite brev till Sverige, tyvärr syrran - men detta är sista gången jag skickar hem ett kuvert med lite nötter i, just för att notan för det gick på hela 95 svenska kronor bara för att det vägde typ 150 gram! Så, med en betydligt tunnare plånbok men ett gott samvete grämer jag mig inte överdrivet mycket för min handling, antar att det är värt det när brevet väl når hem till Olofsbo.  

Fick tillbaka mitt första matte b prov häromdan, kan ju glädja alla med att resultatet var det sämsta någonsin i världshistorien - inte för att jag hade förväntat mig någonting annat med tanke på att jag endast svarade på 3 uppgifter av 12. Fast man kanske kan se det hela lite positivt i alla fall, fick 3 rätt av 3 möjliga... haha! Känner mig värdelös, men men - nästa prov, då ska jag verkligen försöka. Just nu känner jag mig bara allmänt piss på mig själv, för att jag ger upp allt så lätt, för lätt. Ger upp, utan ett värdigt försök. Vet ju att jag måste fortsätta kämpa, även fast jag inbillar mig att "allt" går emot, nu tänker jag fan inte ge mig längre - inte utan att ha försökt på riktigt.

Sheit, kan inte fatta att jag redan varit här i ca 2 månader och 1 vecka, tiden går helt sjukt fort här borta! Och om endast 3 månader kommer familyn hit, can't wait alltså! På tal om folket där hemma vore det inte fel att vara helt utan dator här borta alltså, hade bara varit allmänt skönt att stänga kontakten helt ibland. Och klara av att leva totalt utanför dagens överutvecklade teknik. Fast, samtidigt behöver man allt pepp man får från friendsen back home via nätet, som typ igår när Tim skrev; I'm proud of you! Då, då vet man att man har gjort rätt som är här.

Angående någonting helt annat har jag levt med ett pipande brandalarm i cirka en månad nu, piper piper och piper. Det dummaste av allt är att det sitter 3 meter ovanför i taket, så det är ju inte direkt enkelt att byta batterierna som är i stort behov av ett byte. Men, för någon dag sen fick jag äntligen tummarna ur röven att gå och säga till en vaktmästare på skolan, så nu är det fixat. Och mina sömnsvårigheter är som bortblåsta!

Vår korridorsammanhållning är på topp! Och i helgen fick vi fyra för oss att pimpa den rejält just för att få det betydligt hemtrevligare. Detta gjordes med planscher, värmeljus, individuella handdukshängare, sköna tvålar, lite plastblommor, doftspray och så kladdade vi lite visdomsord på kakelväggarna som tåls att tänka på, (och ja, pennan är vattenlöslig för den som blev orolig nu). När vi ändå är inne på att pimpa till saker kan jag ju meddela att det skett stora förändringar i mitt rum på väggarna, inte nog med att brevväggen börjar arta sig - vi fixade lite sprayburksfärg, och la sedan förtroenden i graffiti målaren Aksels händer. Resultatet blev, häftigt. Nu händer det något, och nu känns det betydligt mycket mer som ett rum. Han taggade stort över väggen "Jox", som helt klart har blivit mitt mest använda tilltalsnamn sen jag kom hit. Innan har det liksom alltid varit josse, josefin, josefinjox, joxelius eller ibland joxan. Men nu är det kort och gott, bara jox. Simpelt och smidigt, I love it. Som grädde på moset i rummet, körde Linnea en impuls målning av en blomma, rätt stor också för den delen. Men, jag har bestämt mig för att låta den väggen vara "kladdväggen", där man får skriva i princip vad man känner för liksom, för skojs skull.

Det sega just nu med att vara här jämfört med er där hemma är att nu när ni övergått till vintertid skiljer det hela två timmar mellan oss, istället för endast en som det var tidigare. Inatt chattade jag med syrran en hel del via msn, och som impulsgrej ville hon slå en signal. Och det ångrar jag inte en sekund att hon gjorde, har inte hört hennes röst på över två månader! Åh, det var så härligt att få snacka lite skit med henne igen såsom systrar gör, det har jag verkligen saknat. Tack för att du ringde, jag uppskattar verkligen det.

Gårdagen avslutades med en efterlängtad kopp kall oboy fraktad hela vägen från Sverige, det tackar vi Aksel för. Plus film och en massa vattenmelon, riktigt skön torsdagskväll i lugn och ro, ibland undrar man om livet kan bli bättre. Ikväll lutar det mot en soft filmkväll med Julia, satsar på utgång imorgon kväll istället, så vi spar vår energi till dess.

Nu är det hög tid till att sluta, måste plugga vidare. Vill avsluta med ett litet utdrag ur Looptroops låt "fly away", vi hörs igen när tiden finns.

Fredagen 17/10 - eleverna slussades ut mot Nairobis järnvägsstation strax innan sju på kvällen för att bege sig med nattåget mot kusten där Mombasa väntade. Vi delades in fyra och fyra i tågkupéerna som skulle komma att bli vårt hem de närmaste fjorton timmarna, själv hamnade jag med Anna-Karin, Elin och Alexandra. Blev rå dissad av Lisa och Matilda på grund av mina snarkproblem... Kul, när man absolut inte kan hjälpa det. Man kan se det såhär - att tågresan kunde ha varit sämre, och bättre. Vissa, något alkoholkåta folk på skolan såg även denna fredagskväll som ett bra tillfälle att supa sig fulla, just för att det var fredag. Själv kände jag att tåget vinglade tillräckligt i sig liksom, alltså såg jag inte den kombinationen som den bästa. Så jag och Samuel gick emot grupptrycket och bestämde oss för att ta en promenad längs alla vagnar på tåget istället. När vi vaknade upp nästa morgon hade solen gått upp, och det var först då man kunde njuta av utsikten över Afrikas landskap från tåget. Hade även hört att tågresan tillbaka till Nairobi skulle ta längre tid, nu undrar ni säkert varför? Och svaret är enkelt - att det är uppförsbacke på vägen tillbaka. Komiskt eller vad?

Fortsättningsvis på lördagen kom vi äntligen fram i rättan tid vid tio tiden, utan vidare förseningar. Efter att just ha avnjutit en stabil frukost på tåget som bestod av en deciliter vattnig så kallad juice, ett stekt ägg, två halvrostade vita skivor bröd, en tomatskiva, tre små ogenomstekta potatisklyftor och en köttbit till storleken av mitt lillfinger som i princip endast bestod av ben - inget alls att hänga i granen alltså, och det betalde man femtio svenska kronor för, vilket mistake. Väl uppackade och indelade i våra åttamanna hus blev det hög tid att gå ner och doppa fötterna i det klarblåa vattnet - det var första gången i mitt liv som jag svalkade av mig i den Indiska Oceanien. På kvällen drog vi till Forty Thieves som är ett uteställe som låg precis på stranden, där var det håll igång med livemusik på scenen. Och det enda som saknades för att hela kvällen skulle kännas som en true american teenage party var de röda muggarna som alltid är med i alla staternas ungdomsfilmer när de festar på stränderna.

Söndagen 19/10 - segt vaknade huset upp till en inte så givande frukost, maten under hela lovet har aldrig varit särskilt givande, just för att det har varit vi själva som tillagat den. Vilket alltså har slutat med att vi levt på rostat bröd, nudlar och pasta. Intrigerna i vårt hus mellan mig, Lisa, Matilda, Anna-Karin, Emma, Isabelle och Efflyn hettade till rejält när vi upptäckte att vi hade en mattjuv och pengatjuv ibland oss - eller helt enkelt har dessa saker fått fötter när folk kommit hem efter utekvällar hungriga och kanske desperata efter att ta från andra. Själv känns det mer trovärdigt än att folk i vårt egna hus skulle ta av varandra, vilket känns oerhört absurt. Har helt och hållet kommit fram till att min kropp inte är gjord för det fukta klimatet vid Mombasa överhuvudtaget, det var ett lidande kan jag säga, men som tur var fanns havet nära till hands. Både söndagen och måndagen spenderades på samma sätt - vaknade, käkade frulle, pluggade under de värsta soltimmarna, drog ner till den efterlängtade stranden och havet, åt någon form av kvällsmat, chillade vid poolen, tog en kvällspromenad vid strandkanten, och bara allmänt myste och njöt av friheten som lovet innebar. Men på tisdagen bestämde jag, Emma, Fanny och Rickard oss för att dra ut med två beach boys på snorklingsäventyr en bit ut i havet från vår strand i en klassisk "palmbåt", det var kul eftersom att det var så längesen man såg små firrar sådär, och dagen slutade med två brända skinkor för min egen del. Måste slutligen tillägga ett stort grattis till Hanna Nilsson som den 20/10 fyllde hela 17 år! Hoppas du hade en riktigt toppen dag, och ursäkta att jag inte kunna höra av mig i tid med tanke på internet bristen där borta. Men som sagt - grattis min älskade vän =)

Onsdag 22/10 - dagen startades tidigt just för att alla skulle ut på äventyr denna dag till Wasini Island, en ö strax utanför kusten. Där väntade dykning för dem som tagit dykarcertifikat, för oss andra blev det till att snorkla i ännu klarare och korallrikare vatten. Tro mig när jag säger, att det var det vackraste jag skådat på hur länge som helst. Och som grädden på moset får vi syn på ett halvt dussintal delfiner ca två meter ifrån vår båt, lekandes, hoppandes och simmandes - sjukt söta att få se dem så live i deras frihet och inte instängda på något zoo eller liknande. Väl nöjda på snorkling och annat förde båten oss vidare mot andra sidan av ön där mat väntade, färsk fisk - utsökt var det sannerligen! Efter måltiden blev det dags för siesta vid en pool precis vid havet som innehöll havsvatten, där var det också extremt vackert. Avslutningsvis på dagen åkte vi tillbaka mot land där grottor väntade att besöka, dessa grottor där britter under 1800-talet höll svarta fångar hållna i väntan på att kunna skeppa vidare dem från hamnen ut mot västvärlden. Läskig var det, men också oerhört intressant.

Torsdagen 23/10 - sista dagen vid havet, det var riktigt fruktansvärt att packa ihop och vara medveten om att man inte kommer att kunna känna havets närhet förrän till jul då man återvänder till Mombasa igen. Samtidigt som det ska bli skönt att komma tillbaka till verkligheten igen, känner mig proppmätt på solens värme nu alltså, inte för att klaga alltså utan för att vara lite ärlig. Under denna tripp har man kommit folket på internatet ytterligare ett par steg närmare, och nu vet man mer och mer vilka man ska ty sig till. Trippen från hotellet till Mombasas tågstation tog längre till än väntat med tanke på att växellådan gick sönder, men inga tårar spilldes för det, folk har vant sig vid T.I.A, och har numera förståelse för uttrycket pole pole som menas med att man ska ta det lugnt typ. Och vi hann med tåget i tid ändå, trots vår lilla försening. Torsdagskvällen på tåget slutade i utmattning vilket resulterade i att nästintill alla på tåget sov runt tiosnåret. I min kupé denna gång sov jag, Sara, Gustav och Karl-Melker, alltså jag och Örebroarna ungefär. Underbara människor det där, alla tre. Anledningen till att jag nu sitter och förbereder denna blogg här på tåget är för att vi faktiskt råkar stå still, vi skulle ha varit framme i Nairobi för ungefär en timme sen. Men Afrika är Afrika och allt blir inte riktigt alltid som man har tänkt sig, det är inget fel på vårat tåg men ett tåg har stannat framför oss, vilket gör det svårt att fortsätta i detta spåret liksom. Nu väntar vi på att bli tillbaka bogserade av ett annat tåg i ungefär en halvtimme för att ta oss till ett ställe där buss väntar på oss. För att sedan åka de sista två timmarna med buss istället för tåg. Men här finns ingenting att klaga på, är riktigt avslappnande att bara sitta på tåget och ta det lugnt. Ska bli riktigt skönt att komma hem och ta sig en dusch kan jag ju lova, skabbigheten har nog aldrig varit värre skulle jag tro. Höstlovet i sin helhet - jag är nöjd, helnöjd.

Om endast ca tre månader får jag återse min familj igen, om jag längtar! Om exakt 13 dagar blir jag själv 17 år. Och tro det eller ej, men jag ser inte fram emot det särskilt mycket - vilket är riktigt konstigt med tanke på att det är mig vi snackar om. Saken är den, att vad är grejen med att bli sjutton? Känns bara meningslöst om ni frågar mig... Men äsch, ska bli spännande att fira den i Nairobi i alla fall, rätt mycket utöver den vanliga födelsedagen antar jag. På tal om någonting helt annat mottog jag ett brev för exakt en vecka sen, fick det i handen precis när vi steg på bussarna på väg mot Nairobis tågstation och Mombasa. Det innehöll sjukt många handskrivna sidor, med många vackra handmålade gubbar, ord och tankar som värmde något otroligt otroligt mycket. Fick även en cd-skiva med i kuvertet, med ett tjugotal låtar utvalda specifikt åt mig - för att låten i sig betyder något alldeles speciellt för mig och avsändaren. Kunde inte ha kommit på en personligare present själv, och jag älskar personliga presenter. Har inte lyssnat på den än, men ska så fort jag kommer tillbaka till skolan, i lugn och ro på rummet samtidigt som jag åter ska läsa brevet, fick även med några rader förklaring till varje låt om just varför hon valde den. Oj vad jag känner på mig att tårarna kommer glida nerför mina kinder när jag väl sitter där och lyssnar, läser och saknar henne. Brevet var från ingen mindre än min allra bästa vän Michelle Winter. Jag har många gånger frågat mig själv, vad jag skulle vara utan henne, och jag vill inte finna svar på den frågan. För så länge jag har henne, har jag allt jag behöver. Tack mich, tack.

Uppdatering hemma på internatet; ja då var man finally home igen då alltså, efter en 6 timmar för lång tågresa. Fast det var inte så farligt egentligen, rätt mys faktiskt. Blev en hel del bok läsning, musik, snack om sovning. Väl tillbaka hemma på internatet hade paketet från mammsen kommit, och inte nog med att det innehöll efterlängtade extra white tuggummi - utan även ansiktsmask, en bok, filmer, ett linne jag råkade glömma hemma, mörk ljuvlig choklad med pistage nötter i och ett vykort. Åh, det var verkligen dagens höjdpunkt! Tusen tack, tusen tack för det. Nu sitter jag vid datan och lyssnar noga igenom alla låtar på skivan från Michelle, tårarna börjar bli till floder - men det är inga negativa tårar inte, utan glädjetårar från alla minnen som väcks till liv och orden hon skrivit ner. Du betyder mer än mest, och det hoppas jag aldrig att du glömmer.

Sanningen i vitögat - mer plugg i tvåan än jag förväntade mig... Saken är den, att jag inte riktigt var med på det här. Alltså, själv valde jag samhäll framför natur av en simpel anledning - att slippa framförallt ämnen som matte b. Provet på "linjära funktioner osv." på onsdag får gå lite som det går känner jag, är inte riktigt high på att lägga ner min kropp och själ på att få in all den kinesiska i skallen som matte b innebär. Får helt enkelt satsa på nästa prov istället. Har ännu fler saker att se fram emot denna mardrömsveckan, bland annat ett stort kiswahili prov på en massa knepiga ord och ett förhör på samhäll b redovisningar. Vad är det dags för nu? Ett - JIPPIE. Veckan efter lovet är dock ännu värre, onsdag; prov i FN kunskap, redovisa svenska boken och en filmanalys. Fredag; prov i religion a på alla världsreligioner, och deadline på historia arbetet - vilket är en sjukt krånglig och dryg uppgift, kan tyvärr inte förklara den riktigt än för er eftersom att jag inte själv förstår mig på den. Den närmaste tiden ser långt ifrån ljus ut när det gäller skolan alltså...

Ska man istället försöka se det från den ljusa sidan så drar vi ju faktiskt ner till Mombasa redan nu på fredag med skolan, ska blir så otroligt underbart att komma ner till kusten - vilket innebär att min kära soulmate havet kommer att finnas vid min sida. Inte nog med att jag ska leva som en riktig fisk down there, jag ska även bättra på brännan till max, om jag nu pallar att vistas i solen så pass mycket. Känner mig i alla fall tillräckligt taggad för att komma tillbaka till internatet som en kräfta for real.

På tal om mitt förra inlägg här på bloggen, måste jag göra ett tillägg angående just brev - och tacka farmor och farfar något otroligt mycket för deras söta omtanke. Kom som en riktigt positiv överraskning, tack för det =)

Kanske ska dra en liten summering av helgen som passerat, i fredags var det moiday här i Kenya vilket innebar en dag i ledighet. Den spenderades i lugn och ro, tänkte pluggat men som vi alla vet blir ju inte alltid saker och ting som man tänkt sig. Kvällen avslutades hemma i soffan under ett täcke till den första harry potter filmen. I lördags var vi dock lite mer taggade för att ta oss i kragarna och dra ut från själva "fängelset" här på vårt kära internat. På förmiddagen drog ett par av oss ut på äventyr i hopp om att få skåda ett dussintal före detta övergivna men numera omhändertagna elefantungar. Rätt udda djur det där, elefanter alltså... Snabel och saker liksom? Hur som helst, otroligt söta! Och som grädde på moset fick vi syn på en tyvärr inhägnad och blind noshörning. Men i alla fall, det var en noshörning! Så nu är allt på "the big five" listan avprickat förutom leoparden.

Mot kvällen blev det hög tid för blue times, åkte dit utan några större hopp om att komma in på stället med tanke på att de brukar vara hårda, men efter några vacklande blickar fram och tillbaka från Emmas leg på mig släpptes jag tillsist in. Lite segt i början, men efter lite ni vet vad var självförtroendet på topp vilket resulterade i att jag och Lisa shakeade loss på dansgolvet totalt.

Hela söndagen ville jag själv spendera vid poolen, men med tanke på att elevrådet anordnat en så kallad "aktivitetsdag" på skolan var man ju tvungen att sitta och vara domare för ett team. Hela upplägget påminde en hel del om skattjakten i nian, för att ge er en inblick i vad det var vi höll på med. Trots att inte alla elever på skolan deltog blev det rätt okej lyckat. Senare på eftermiddagen kände både Lisa och jag att det var dags att hitta på något, vad som helst - så länge det var utanför skolans område. Så vi traskade mot Junction för att avnjuta en hamburgare på fiket Java. Egentligen sa mitt samvete åt mig att spara dessa pengarna till kommande Mombasa, men ibland får man svika samvetet för att i nödlägen unna sig saker man känner behov av. Och ja, tro det eller ej men i detta fallet var det faktiskt värt det. Väl tillbaka på internatet blev det tid för film, rush hour fick det bli denna gång. När filmen led mot sitt slut kände Lisa ett överflöd av rastlöshet vilket gjorde att hon fick för sig att starta ett vattenkrig v.s. me. Så vi sprang runt på skolgården i mörkret för att stilla vår hyperaktivitet. Det slutade med att båda hamnade i poolen där vi gled runt på varsin luftmadrass blickandes mot månen och drömde oss bort.

Angående något helt annat så har jag problem med att sova nuförtiden, dumma myggjävlar! Okej, jag kanske borde sova i själva myggnätet - men för tusan, klaustrofobin då står jag inte ut med. Det funkar liksom inte hur man än gör, även fast här är över varmt kan man inte ha öppet fönstret för då kommer de in, trots att man har stängt fönstret hittar de in bara för att jag inte ligger i myggnätet, och skulle jag ligga i myggnätet spelar det egentligen inte heller någon roll - för då har jag ändå samlat på mig en hel del myggbett under dagen som jag kliat upp så ligger de och irriterar mig till max innan jag somnar för att klockan är överdrivet mycket. Som gräddet på moset spelar ingenting av ovanstående någon roll, med tanke på att man ändå vaknar så fort solen går upp just för att man inte har någon mörkläggningsgardin på rummet, och ja det blir ljusare än ljusast sjukt tidigt på morgonen i mitt rum. Kom på att jag ska försöka dra ner på klagandet... Känner att jag har en tendens att vara bra på att klaga på tok för mycket. Sorry för det!

Gårdagens sjukt positiva sak då, samtalet med mamma och pappa! Har saknat dem riktigt, riktigt mycket den senaste tiden... Och vet ni vad? Dreams are coming true! Inte nog med att jag själv lyckats ta mig hit och uppfyllt denna dröm - nu kommer även familjen Joxelius hit och joinar mig med ett besök från den 30/1 enda fram till den 22/2 nästa år alltså. Så, med andra ord är det endast ca 3 och ½ månad kvar tills jag får träffa dem igen! Nu har de äntligen bokat, och jag är så lycklig. Måste tillägga ett par rader från självaste Joshua Radin som stämmer in bra i detta nuläget när det gäller familjen; I miss you more than I should, then I thought I could, can't get my mind of you.

Looptroop Rockers - Family First. Syrran vet vad jag snackar om, och det är allt jag behöver veta. Som sagt, family first har jag verkligen insett här borta. Sätt på låten, njut och tänk på your family. Det gör jag just nu.

Vill sluta detta inlägg med refrängen på Angels and Airwaves "Rite of Spring", just för att det är en av de finaste texter jag vet;

Frågan är om jag behöver uttrycka detta inlägg med fler ord än rubriken? Äsch, jag gör väl det för skojs skull ändå. Just nu sitter jag och lyssnar på lite sköna tbs låtar samtidigt som mina ögon ljuvligt tar in vartenda ord min far skrev ner på brevpappret. Ja, det är sant - idag mottog jag mitt allra första brev. Från ingen mindre än min egen pappa, lycka kallas det. Känner mig för tillfället helt överdoserad i emotions. Lyckotårar till max, helt klart. Inte nog med att det faktiskt varit en bra dag - som pricken över i:et kommer Martin hojtandes till tv:rummet och säger; Jox, du har fått brev! Kolla i facket! Förstelnad sitter jag kvar en stund, oförstående. Liksom, jag? brev? Typ som om jag glömt av vad ett brev är, ungefär.

Men när jag faktiskt några sekunder senare inser vad det är, studsar mina ben upp från soffan i flygande fart och beger sig med stora kliv mot brevfacket. Väl framme hållandes brevet i högsta hugg har förväntan aldrig tidigare varit större - jag vänder på kuvertet och läser texten, mitt namn, skrivet i pappas handstil. Och jag kan inte tro att det är sant, min egen pappa har skrivit brev till mig! (Kanske låter skumt, nu tänker ni säkert; men vadå, varför skulle han inte göra det liksom? Men saken är den, att min pappa, jag vet inte, men han är inte den typen av person som skriver brev eller så). Vilket gjorde att överraskningen och förvåningen blev ännu mera positiv!

Försiktigt och lite skakande öppnade mitt pekfinger det vackra kuvertet och tog ut brevpappret. Stort plus i kanten till mamma som valde ut mönstret, bra jobbat där! I alla fall, att bara inse att du suttit och skrivit allt det där för min skull kan inte värma mer i nuläget. Dina ord var så väl utvalda, och helt enkelt perfekta. Det var precis vad jag behövde just nu för att pigga upp vardagen, det förgyller min dag helt klart. Från min svackperiod till en ny livsork, exakt vad jag behövde. TACK. Hade inte kunnat komma lägligare, hoppas mitt brev till dig värmer minst lika mycket som ditt gjorde till mig - kan bli svårt att slå detta känner jag dock, men jag gjorde mitt bästa och mer kan man ju faktiskt inte göra. Jag uppskattar verkligen brevet pappa, från djupet av mitt hjärta. Bara vetskapen om att du höll i det med dina bara händer, får mig att för en stund glömma bort att jag är ett halvt jordklot ifrån din famn. Jag älskar dig, vill jag även lägga till - du är så mycket för mig.

För att dra in på ytterligare en positiv sak här så genomfördes idag samhälls redovisningen emot många odds, det var ett vinglande nervvrak vid namn mig själv som ställdes framme vid tavlan i hopp om att kanske få ut ett eller två ord ur min mun i alla fall. Och ja, det var det värsta på länge helt klart. Men över till det positiva - jag gjorde det, och nu är det avklarat och passerat! Det spelar ingen roll hur bra det gick eller inte, för nu har jag i alla fall genomfört det. Och för mig är det ett stort steg i rätt riktning, i hopp om att nästa gång kanske bara blir hälften så jobbigt.

Helgen var speciell kan man lugnt sagt säga, rätt mycket intriger under kort tid. Antar att gossip-boy listan kommer att vara dubbelt så lång denna gång, med tanke på tre utekvällar förra veckan. Det blev inget Black Cotton i fredags, stället var tyvärr stängt. Istället bar det av till Black Diamond som vi vet sen innan är ett säkert kort. Vi slog oss ner några stycken runt ett bord i väntan på servitören, jag, Linnea och Rickard beställde sedan en varsin shot under denna bara himlen ovanför oss ute på balkongen. Efter ett tag såg vi oss omkring utan att lyckas få syn på en enda svensk elev. Vi kom på rätt snabbt att alla antagligen begett sig över till Red Tape som låg precis mittemot. Blev en rätt komiskt stämning när vi tre satt där och kom på att det endast var vi kvar på stället - efter shotsen föll vi för grupptrycket och kilade över till Red Tape. För min egen del blev kvällen riktigt lyckad, dock lite intriger - men det är sånt man får räkna med ibland.

Lördagen startade med en tidig frukost, sedan slappade jag & Lisa i min säng ett par timmar till bland annat "en riddares historia", Heath Ledger alltså, behöver jag säga mer? Efter det blev det tid för lite deep-talk med Rickard, alltid lika skönt att prata av sig. Sen stack vi till Java för att ta en pannkaksfika - ljuvligt! På kvällen var jag och Linnea helt övertygande om att ha en chillkväll med lite film och snacks tillsammans med ett par andra som inte heller orkade dra ut - eller helt enkelt låter skolan gå före utelivet. Vilket även jag till en början tänkte prioritera, men sen slog det mig att man måste ha lite party på helgerna för att orka med det seriösa livet som väntar på vardagarna. Så jag och Linnea tog ett drastiskt beslut i hopp om en händelsefullkväll på Pavement. Kanske inte blev riktigt lika livligt som vi tänkte oss, men det funkade i alla fall som underhåll för lördagskvällen. Helgen slutade i alla fall i glädje. Samhällen är avklarad, lovet i Mombasa väntar runt hörnet, och här finns ingenting att klaga på.

Och vad skulle ni tro om mig idag?

Så lycklig, så stark, så stolt.

Blogg blogg blogg, hum. Känns tomt på ord och händelser. Men det kanske inte behöver finnas ett överflöd på sånt i skallen för att man ändå ska lyckas skriva ihop någon sida eller två. Veckan efter Masai Mara helgen har gått relativt snabbt, med tanke på omständigheterna. Inget direkt chill denna vecka, lite mer full fart. I tisdagskväll drog ungefär hälften av internatet ut för att roa sig på Casablanca, just för att vi faktiskt var lediga från skolan i onsdags. Själv tänkte jag stanna hemma på internatet i tisdagskväll i hopp om att kanske ta mig två tal längre fram i matteboken, men oftast blir inte saker och ting som man kanske tänkt sig - vilket slutade med att jag trots allt hängde med ut, kanske lite för grupptrycket. Vad vet jag. Men jag ångrade dock mitt beslut ganska snabbt, utekvällen blev inte riktigt som jag tänkt mig, mycket på grund av att jag var trött och på lite allmänt segt humör helt enkelt. Kvällen resulterade i att jag fann Justina som delade mina känslor, så vi stack hem en aning tidigare än resten av det hyperaktiva folket.

Skolångesten har "äntligen" inträffat här borta, visst var man inställd på att samhällstvåan skulle vara betydligt hårdare än ettan - men, det här var mer än vad mitt huvud någonsin skulle kunna tänka sig. Dags att ta en sak i taget antar jag, känner dock att hela min plugginställning är lägre än noll. Men det är förhoppningsvis bara tillfälligt. Det mesta vi gör nu är liksom tråkigt, just därför saknar jag inspiration till det hela. Visst, allt inom skolans fyra väggar kanske inte kan vara det roligaste man vet, men kanske något i alla fall? Det hade underlättat en hel del.

Som tur är har man i alla fall lite positivt att se fram emot utöver skolarbetet, bland annat höstlovet som närmar sig med stormsteg. Den 17onde drar internatet ner till Mombasa vid kusten för att bara ta det lugnt för en gång skull, där stannar vi i ca en vecka innan det blir tid för att komma tillbaka till verkligheten och allvaret. Har bestämt mig för att hädanefter ta det mesta med en nypa salt, liksom att inte ta allt så allvarligt och göra det bästa man kan i det läget - mer kan man faktiskt inte göra vet jag innerst inne. Frågan är bara varför man ändå alltid ska hålla på att pressa sig själv, det leder ju i princip alltid till något negativt för en själv bara. Usch, dagens samhälle alltså.

Angående någonting annat positivt så håller familjen Joxelius där hemma på att spåna lite på en kommande hitresa som antagligen faktiskt kommer att bli av. Förmodligen i slutet av januari och tre veckor framöver, resan kommer innehålla en hel del tid i Nairobi för att kolla in sevärdheter här. Sedan vidare på safari i ca tre nätter, efter det vidare till kusten där Mombasa väntar. Och avslutet blir antagligen back till Nairobi igen. Ser fram emot det hur mycket som helst! Kommer bli så sjukt grymt jävla bra, det är jag helt övertygad om.

Ikväll bär det av till Black Cotton, som tydligen är ett uteställe för ungdomar på andra nationella skolor här i Nairobi - ska bli intressant att få lite omväxling på folket, inte för att jag tröttnat på svennarna på skolan riktigt än, men omväxling förhöjer alltid. Imorgon är det hög tid för tjejernas fotbollsturnering på ISK, innerst inne vill jag vara med - men mitt samvete säger åt mig att jag måste stanna kvar på skolan och plugga. Ska nämligen redovisa inför helklass på måndag om de mänskliga rättigheterna här i Kenya. Nervös? Så in i helvete. Främst med tanke på att mitt arbete inte ens är halvfärdigt, och dels för att tala hålla tal inte är min grej nånstans. Samtidigt är jag medveten om att det måste genomföras - i hopp om att jag kanske nästa gång inte är i närheten av så nervös inombords som jag är nu.

Svenska reportaget ska också vara lite halvfärdigt tills på måndag, i alla fall kladden. Jag, Justina och Rickard satt och spåna lite på det igår. Mest Rickard kanske jag ska erkänna, jag och Justina hade "viktigare" saker att prata om... Fast egentligen, hur skulle det se ut om alla tre satt och försökte skriva ihop något på en data samtidigt, kanske inte liksom. Efter ett tag hade han faktiskt fått ihop en del användbart, så stressen angående det tills på måndag har lagt sig lite. Ska bli kul att se resultatet sen när det blir färdigt en vacker dag.

Nej, nu lider håltimman mot sitt slut. Alltså måste jag sluta, men som sagt, vi hörs inom kort! Tänkte avsluta med en Timbuktu text som alltid får mig både lugn och på bra humör. Låten "ta det lugnt" kommer här;