joxliveinairobi

Nu var det dags igen känner jag, tiden är knapp för blogg inlägg men nu har jag lyckats hitta en ledig stund. Efter hemkomsten av Mombasa då ett femtiotal elever tvingades tillbaka till verkligheten var ingen särskilt high på livet, och med tanke på att det var maraton på Nairobis gator i söndags blev det ingen utgång i lördags. Väl var väl det, tror inte det fanns någon som egentligen hade orkat med det innerst inne. Men, för att slippa sitta isolerad innanför skolmurarna bestämde sig jag, Lisa, Julia, Mikaela, Linnea och Samuel oss för att dra och kolla på bio, och det var värt vartenda öre. Runt 50 svenska gick det kalaset på, vi såg den nya filmen med Robert De Niro, den hette någonting + kill. Haha, bra att minnet är med en. Trots att jag råkade somna lite smått under filmens gång lyckades jag faktiskt hänga med rätt väl, och min slutsats blev att det var en rätt bra film faktiskt, spännande.

Måste skriva grattis i efterskott till Alexandra Andersson och min faster Helena, som båda två hunnit med att bli ett år äldre denna vecka. Om sju dagar är det min egen tur... Och den 8/11 är det dags för självaste mormor, grattis i förskott! På tal om faster så tackar jag så hemskt mycket för brevet du skickade, riktigt mysigt att få en större inblick i vad ni har för er där hemma i Grästorp. Vad det gäller brev så blev jag helt totalt chockad idag när jag skickade hem lite brev till Sverige, tyvärr syrran - men detta är sista gången jag skickar hem ett kuvert med lite nötter i, just för att notan för det gick på hela 95 svenska kronor bara för att det vägde typ 150 gram! Så, med en betydligt tunnare plånbok men ett gott samvete grämer jag mig inte överdrivet mycket för min handling, antar att det är värt det när brevet väl når hem till Olofsbo.  

Fick tillbaka mitt första matte b prov häromdan, kan ju glädja alla med att resultatet var det sämsta någonsin i världshistorien - inte för att jag hade förväntat mig någonting annat med tanke på att jag endast svarade på 3 uppgifter av 12. Fast man kanske kan se det hela lite positivt i alla fall, fick 3 rätt av 3 möjliga... haha! Känner mig värdelös, men men - nästa prov, då ska jag verkligen försöka. Just nu känner jag mig bara allmänt piss på mig själv, för att jag ger upp allt så lätt, för lätt. Ger upp, utan ett värdigt försök. Vet ju att jag måste fortsätta kämpa, även fast jag inbillar mig att "allt" går emot, nu tänker jag fan inte ge mig längre - inte utan att ha försökt på riktigt.

Sheit, kan inte fatta att jag redan varit här i ca 2 månader och 1 vecka, tiden går helt sjukt fort här borta! Och om endast 3 månader kommer familyn hit, can't wait alltså! På tal om folket där hemma vore det inte fel att vara helt utan dator här borta alltså, hade bara varit allmänt skönt att stänga kontakten helt ibland. Och klara av att leva totalt utanför dagens överutvecklade teknik. Fast, samtidigt behöver man allt pepp man får från friendsen back home via nätet, som typ igår när Tim skrev; I'm proud of you! Då, då vet man att man har gjort rätt som är här.

Angående någonting helt annat har jag levt med ett pipande brandalarm i cirka en månad nu, piper piper och piper. Det dummaste av allt är att det sitter 3 meter ovanför i taket, så det är ju inte direkt enkelt att byta batterierna som är i stort behov av ett byte. Men, för någon dag sen fick jag äntligen tummarna ur röven att gå och säga till en vaktmästare på skolan, så nu är det fixat. Och mina sömnsvårigheter är som bortblåsta!

Vår korridorsammanhållning är på topp! Och i helgen fick vi fyra för oss att pimpa den rejält just för att få det betydligt hemtrevligare. Detta gjordes med planscher, värmeljus, individuella handdukshängare, sköna tvålar, lite plastblommor, doftspray och så kladdade vi lite visdomsord på kakelväggarna som tåls att tänka på, (och ja, pennan är vattenlöslig för den som blev orolig nu). När vi ändå är inne på att pimpa till saker kan jag ju meddela att det skett stora förändringar i mitt rum på väggarna, inte nog med att brevväggen börjar arta sig - vi fixade lite sprayburksfärg, och la sedan förtroenden i graffiti målaren Aksels händer. Resultatet blev, häftigt. Nu händer det något, och nu känns det betydligt mycket mer som ett rum. Han taggade stort över väggen "Jox", som helt klart har blivit mitt mest använda tilltalsnamn sen jag kom hit. Innan har det liksom alltid varit josse, josefin, josefinjox, joxelius eller ibland joxan. Men nu är det kort och gott, bara jox. Simpelt och smidigt, I love it. Som grädde på moset i rummet, körde Linnea en impuls målning av en blomma, rätt stor också för den delen. Men, jag har bestämt mig för att låta den väggen vara "kladdväggen", där man får skriva i princip vad man känner för liksom, för skojs skull.

Det sega just nu med att vara här jämfört med er där hemma är att nu när ni övergått till vintertid skiljer det hela två timmar mellan oss, istället för endast en som det var tidigare. Inatt chattade jag med syrran en hel del via msn, och som impulsgrej ville hon slå en signal. Och det ångrar jag inte en sekund att hon gjorde, har inte hört hennes röst på över två månader! Åh, det var så härligt att få snacka lite skit med henne igen såsom systrar gör, det har jag verkligen saknat. Tack för att du ringde, jag uppskattar verkligen det.

Gårdagen avslutades med en efterlängtad kopp kall oboy fraktad hela vägen från Sverige, det tackar vi Aksel för. Plus film och en massa vattenmelon, riktigt skön torsdagskväll i lugn och ro, ibland undrar man om livet kan bli bättre. Ikväll lutar det mot en soft filmkväll med Julia, satsar på utgång imorgon kväll istället, så vi spar vår energi till dess.

Nu är det hög tid till att sluta, måste plugga vidare. Vill avsluta med ett litet utdrag ur Looptroops låt "fly away", vi hörs igen när tiden finns.