joxliveinairobi

Fredagen 17/10 - eleverna slussades ut mot Nairobis järnvägsstation strax innan sju på kvällen för att bege sig med nattåget mot kusten där Mombasa väntade. Vi delades in fyra och fyra i tågkupéerna som skulle komma att bli vårt hem de närmaste fjorton timmarna, själv hamnade jag med Anna-Karin, Elin och Alexandra. Blev rå dissad av Lisa och Matilda på grund av mina snarkproblem... Kul, när man absolut inte kan hjälpa det. Man kan se det såhär - att tågresan kunde ha varit sämre, och bättre. Vissa, något alkoholkåta folk på skolan såg även denna fredagskväll som ett bra tillfälle att supa sig fulla, just för att det var fredag. Själv kände jag att tåget vinglade tillräckligt i sig liksom, alltså såg jag inte den kombinationen som den bästa. Så jag och Samuel gick emot grupptrycket och bestämde oss för att ta en promenad längs alla vagnar på tåget istället. När vi vaknade upp nästa morgon hade solen gått upp, och det var först då man kunde njuta av utsikten över Afrikas landskap från tåget. Hade även hört att tågresan tillbaka till Nairobi skulle ta längre tid, nu undrar ni säkert varför? Och svaret är enkelt - att det är uppförsbacke på vägen tillbaka. Komiskt eller vad?

Fortsättningsvis på lördagen kom vi äntligen fram i rättan tid vid tio tiden, utan vidare förseningar. Efter att just ha avnjutit en stabil frukost på tåget som bestod av en deciliter vattnig så kallad juice, ett stekt ägg, två halvrostade vita skivor bröd, en tomatskiva, tre små ogenomstekta potatisklyftor och en köttbit till storleken av mitt lillfinger som i princip endast bestod av ben - inget alls att hänga i granen alltså, och det betalde man femtio svenska kronor för, vilket mistake. Väl uppackade och indelade i våra åttamanna hus blev det hög tid att gå ner och doppa fötterna i det klarblåa vattnet - det var första gången i mitt liv som jag svalkade av mig i den Indiska Oceanien. På kvällen drog vi till Forty Thieves som är ett uteställe som låg precis på stranden, där var det håll igång med livemusik på scenen. Och det enda som saknades för att hela kvällen skulle kännas som en true american teenage party var de röda muggarna som alltid är med i alla staternas ungdomsfilmer när de festar på stränderna.

Söndagen 19/10 - segt vaknade huset upp till en inte så givande frukost, maten under hela lovet har aldrig varit särskilt givande, just för att det har varit vi själva som tillagat den. Vilket alltså har slutat med att vi levt på rostat bröd, nudlar och pasta. Intrigerna i vårt hus mellan mig, Lisa, Matilda, Anna-Karin, Emma, Isabelle och Efflyn hettade till rejält när vi upptäckte att vi hade en mattjuv och pengatjuv ibland oss - eller helt enkelt har dessa saker fått fötter när folk kommit hem efter utekvällar hungriga och kanske desperata efter att ta från andra. Själv känns det mer trovärdigt än att folk i vårt egna hus skulle ta av varandra, vilket känns oerhört absurt. Har helt och hållet kommit fram till att min kropp inte är gjord för det fukta klimatet vid Mombasa överhuvudtaget, det var ett lidande kan jag säga, men som tur var fanns havet nära till hands. Både söndagen och måndagen spenderades på samma sätt - vaknade, käkade frulle, pluggade under de värsta soltimmarna, drog ner till den efterlängtade stranden och havet, åt någon form av kvällsmat, chillade vid poolen, tog en kvällspromenad vid strandkanten, och bara allmänt myste och njöt av friheten som lovet innebar. Men på tisdagen bestämde jag, Emma, Fanny och Rickard oss för att dra ut med två beach boys på snorklingsäventyr en bit ut i havet från vår strand i en klassisk "palmbåt", det var kul eftersom att det var så längesen man såg små firrar sådär, och dagen slutade med två brända skinkor för min egen del. Måste slutligen tillägga ett stort grattis till Hanna Nilsson som den 20/10 fyllde hela 17 år! Hoppas du hade en riktigt toppen dag, och ursäkta att jag inte kunna höra av mig i tid med tanke på internet bristen där borta. Men som sagt - grattis min älskade vän =)

Onsdag 22/10 - dagen startades tidigt just för att alla skulle ut på äventyr denna dag till Wasini Island, en ö strax utanför kusten. Där väntade dykning för dem som tagit dykarcertifikat, för oss andra blev det till att snorkla i ännu klarare och korallrikare vatten. Tro mig när jag säger, att det var det vackraste jag skådat på hur länge som helst. Och som grädden på moset får vi syn på ett halvt dussintal delfiner ca två meter ifrån vår båt, lekandes, hoppandes och simmandes - sjukt söta att få se dem så live i deras frihet och inte instängda på något zoo eller liknande. Väl nöjda på snorkling och annat förde båten oss vidare mot andra sidan av ön där mat väntade, färsk fisk - utsökt var det sannerligen! Efter måltiden blev det dags för siesta vid en pool precis vid havet som innehöll havsvatten, där var det också extremt vackert. Avslutningsvis på dagen åkte vi tillbaka mot land där grottor väntade att besöka, dessa grottor där britter under 1800-talet höll svarta fångar hållna i väntan på att kunna skeppa vidare dem från hamnen ut mot västvärlden. Läskig var det, men också oerhört intressant.

Torsdagen 23/10 - sista dagen vid havet, det var riktigt fruktansvärt att packa ihop och vara medveten om att man inte kommer att kunna känna havets närhet förrän till jul då man återvänder till Mombasa igen. Samtidigt som det ska bli skönt att komma tillbaka till verkligheten igen, känner mig proppmätt på solens värme nu alltså, inte för att klaga alltså utan för att vara lite ärlig. Under denna tripp har man kommit folket på internatet ytterligare ett par steg närmare, och nu vet man mer och mer vilka man ska ty sig till. Trippen från hotellet till Mombasas tågstation tog längre till än väntat med tanke på att växellådan gick sönder, men inga tårar spilldes för det, folk har vant sig vid T.I.A, och har numera förståelse för uttrycket pole pole som menas med att man ska ta det lugnt typ. Och vi hann med tåget i tid ändå, trots vår lilla försening. Torsdagskvällen på tåget slutade i utmattning vilket resulterade i att nästintill alla på tåget sov runt tiosnåret. I min kupé denna gång sov jag, Sara, Gustav och Karl-Melker, alltså jag och Örebroarna ungefär. Underbara människor det där, alla tre. Anledningen till att jag nu sitter och förbereder denna blogg här på tåget är för att vi faktiskt råkar stå still, vi skulle ha varit framme i Nairobi för ungefär en timme sen. Men Afrika är Afrika och allt blir inte riktigt alltid som man har tänkt sig, det är inget fel på vårat tåg men ett tåg har stannat framför oss, vilket gör det svårt att fortsätta i detta spåret liksom. Nu väntar vi på att bli tillbaka bogserade av ett annat tåg i ungefär en halvtimme för att ta oss till ett ställe där buss väntar på oss. För att sedan åka de sista två timmarna med buss istället för tåg. Men här finns ingenting att klaga på, är riktigt avslappnande att bara sitta på tåget och ta det lugnt. Ska bli riktigt skönt att komma hem och ta sig en dusch kan jag ju lova, skabbigheten har nog aldrig varit värre skulle jag tro. Höstlovet i sin helhet - jag är nöjd, helnöjd.

Om endast ca tre månader får jag återse min familj igen, om jag längtar! Om exakt 13 dagar blir jag själv 17 år. Och tro det eller ej, men jag ser inte fram emot det särskilt mycket - vilket är riktigt konstigt med tanke på att det är mig vi snackar om. Saken är den, att vad är grejen med att bli sjutton? Känns bara meningslöst om ni frågar mig... Men äsch, ska bli spännande att fira den i Nairobi i alla fall, rätt mycket utöver den vanliga födelsedagen antar jag. På tal om någonting helt annat mottog jag ett brev för exakt en vecka sen, fick det i handen precis när vi steg på bussarna på väg mot Nairobis tågstation och Mombasa. Det innehöll sjukt många handskrivna sidor, med många vackra handmålade gubbar, ord och tankar som värmde något otroligt otroligt mycket. Fick även en cd-skiva med i kuvertet, med ett tjugotal låtar utvalda specifikt åt mig - för att låten i sig betyder något alldeles speciellt för mig och avsändaren. Kunde inte ha kommit på en personligare present själv, och jag älskar personliga presenter. Har inte lyssnat på den än, men ska så fort jag kommer tillbaka till skolan, i lugn och ro på rummet samtidigt som jag åter ska läsa brevet, fick även med några rader förklaring till varje låt om just varför hon valde den. Oj vad jag känner på mig att tårarna kommer glida nerför mina kinder när jag väl sitter där och lyssnar, läser och saknar henne. Brevet var från ingen mindre än min allra bästa vän Michelle Winter. Jag har många gånger frågat mig själv, vad jag skulle vara utan henne, och jag vill inte finna svar på den frågan. För så länge jag har henne, har jag allt jag behöver. Tack mich, tack.

Uppdatering hemma på internatet; ja då var man finally home igen då alltså, efter en 6 timmar för lång tågresa. Fast det var inte så farligt egentligen, rätt mys faktiskt. Blev en hel del bok läsning, musik, snack om sovning. Väl tillbaka hemma på internatet hade paketet från mammsen kommit, och inte nog med att det innehöll efterlängtade extra white tuggummi - utan även ansiktsmask, en bok, filmer, ett linne jag råkade glömma hemma, mörk ljuvlig choklad med pistage nötter i och ett vykort. Åh, det var verkligen dagens höjdpunkt! Tusen tack, tusen tack för det. Nu sitter jag vid datan och lyssnar noga igenom alla låtar på skivan från Michelle, tårarna börjar bli till floder - men det är inga negativa tårar inte, utan glädjetårar från alla minnen som väcks till liv och orden hon skrivit ner. Du betyder mer än mest, och det hoppas jag aldrig att du glömmer.