joxliveinairobi

Nu måste jag röra mig långt tillbaka i tiden, till och med torsdagen vecka 23, eftersom att det var där jag slutade i min sista blogg från Afrikansk mark. Denna söndagskväll passade nämligen jag, Joel, Samuel och Rickard på att basta en sväng på skolan, samt bada i poolen. Detta kombinerade vi med att kränga en kladdkaka inne i den skållheta bastun, kanske inte låter som särskilt mycket att hänga i granen, men tro det eller ej - det var faktiskt godare än vad man kan tänka sig. Jag och Samuel avslutade alltså vår sista kväll tillsammans som groundade i skolans bastu, otroligt avkopplande. Denna kväll ringde jag även mitt absolut första samtal hem till Sverige, var något komplicerat men gick till slut efter x antal försök. Satt denna dag och funderade på vad jag skulle göra för min syster på hennes studentdag, kom fram till att tiden var för knapp för att jag skulle hinna skicka hem något - istället fick det bli ett samtal. Insåg att hon antagligen skulle ha fullt upp på själva studentdagen, så jag tänkte att det kanske var lika bra att jag ringde kvällen innan. Så det gjorde jag, först till hemtelefonen då jag slängde ett par ord med päronen, innan jag fick ringa vidare till syrrans mobil, hon var nämligen och klädde deras vagn inför morgondagen. Var otroligt upplyftande att få höra hennes röst, trots att det knappt gick att tyda vad hon sa eftersom att hon var extremt hes. Att denna torsdagskväll fått höra alla mina familjemedlemmar på telefon, fick faktiskt mig att börja längta hem. Och det fick mig för första gången på länge, att börja se fram emot min hemkomst.

Fredag vecka 23 innebar min sista lektion i religion b på morgonen, även min sista inlämning i u-landen, kändes otroligt skönt att få det överstökat. Efter lunch åkte hela skolan bort till Westlands eftersom att vi var hembjudna till den svenska ambassadörskans hus, för att fira nationaldagen en dag i förväg. Det sög faktiskt, totalt. Det enda positiva med att mingla runt på hennes överdrivna trädgård var att jag träffade på min kära mattelärare Anna-Kari, som jag inte träffat sen kursen tog slut i matte b i början av februari. Det var faktiskt tack vare henne, som jag fick mitt g i denna kurs. När vi äntligen fick bege oss därifrån vandrade vi över till Village Market som ligger alldeles i närheten, på vägen dit stannade en range rover till, och vem träffar man på om inte Adi då! Blev glad och lite halvt chockad samtidigt, men vi slängde bara ett par ord innan vi stack vidare mot Village. För sista gången i mitt liv satte jag denna dag min fot på en masai marknad, köpte en kikoy sjal, lite skålar, en pipa och några halsband. Vi slog oss ner ett gäng vid food courten, träffade på Adi igen och tog en corona tillsammans. Efter att ha myst tillsammans denna eftermiddag i Westlands begav vi oss en tid senare hem till internatet för att fixa oss inför utekvällen som väntade, egentligen var jag inte sugen alls - men någonstans längst inne kände man den där konstanta nedräkningen som uppmanade en till att dra ut, eftersom att man endast hade tre party kvällar kvar denna fredag. Förandet ägde rum hos Jullan med korridoren, innan jag lite senare för första gången besökte klubben Double Inn i Karen. Vet inte varför jag inte varit där innan, har bara aldrig blivit av tidigare. I alla fall, vi slog oss ner ett rätt litet gäng från skolan, snackade lite skit och drack en del. Efter ett tag kom Max och Alex dit, riktigt trevliga snubbar det där. Ett tag innan bussen var på ingång fick jag och Isak för oss att vandra en sväng ute på vägen, snackade en del om dagens ideal och alla sjuka krav som vilar över ens axlar. Måste tillägga att jag känner att jag kommit långt när det gäller dessa frågor, eftersom att jag numera lärt mig att ta dem med en stor nypa salt, vilket jag är övertygad om att alla ungdomar idag borde lära sig att göra - för deras eget bästa.

Lördagen, exakt en vecka kvar i min favorit stad, startade med att städa rummet en sista gång, började då tömma lite på väggar, och slängde ut onödiga saker som jag ändå inte tänkt behålla. Denna dag var det lite halvskuggigt ute, så jag bestämde mig för att chilla lite vid poolen med en bra bok. På eftermiddagen drog jag och Julia till Junction för att shoppa lite i klädaffären Mr.Price, som man kan jämföra lite smått med H&M. Där investerade jag två par skor, lite underkläder, en lila väst, ett par örhängen och en kuvertväska. Senare in på kvällen hade vi tänkt dra till Habesha och käka lite etiopiskt, men eftersom att där är uteservering och monsunen denna kväll öste ner sket den idén sig. Istället la jag mig hos Mickand och kollade på "Hata Göteborg", vilken b film, kände efteråt att den en och en halva timmen var total waste of my life typ, men men. Ytterligare lite senare in på denna kväll blev det dags att dra ut, till den berömda trappan nedanför Black Diamond och Red Tape. Var inte särskilt pepp denna kväll heller, men efter ett par smirnoff black var man ändå igång. Blev dock sjukt hungrig efter ett tag, eftersom att jag tidigare på kvällen missade kvällsmaten och sen sket ju det med Habesha sig. Så, jag och Samuel fick för oss att vandra bort till Mobile strax intill The Mall, där vi slog oss ner och åt varsin pommes tallrik, vilket satt riktigt fint. Eftersom att detta var den enda utekvällen i juni, antog alla elever på skolan att det innebar en halv två kväll - vilket alla var övertygade om när vi drog ut, trots att vi inte skrivet en lapp med majoritetsunderskrifter till boardingen, tog vi det mer eller mindre för givet. Så när jag och Samuel hittade tillbaka till klubbarna efter att ha käkat var klockan närmare ett, vi gick igenom Red Tape, såg inte en enda svenne inom synhåll. Vilket förde oss över till Black Diamond, där ingen heller var... Så tanken slog oss på att det kanske inte var så självklart att det var en halvtvåkväll, när ingen heller satt på trappan greps vi lite smått av panik. Som tur var såg vi då skymten av en svenska skolan buss som stod parkerad lite längre ner på gatan, vi frågade förare Paul vart alla var, och då fick vi till svar att det inte alls var någon halvtvåkväll. Fan tänkte vi, så sjukt typiskt att det just skulle vara jag & Samuel som hamnade i skiten igen - som om det inte räckte med att vi samma vecka varit groundade...

När vi kom hem till vaktbåset möttes vi av en bitter PeO boardingförälder, som vanligt då med andra ord. Han skällde lite smått på oss, och sa att vi inte kan ta sådana saker för givet - och visst hade han en poäng i det, jag säger inte någonting annat. Men anledningen till att ingen annan missade bussen var för att de sett bussen komma på vägen när de satt på balkongen, när jag & Samuel var borta vid Mobile och käkade. Det dryga var att både jag och Samuel brukar ha med våra mobiler på utekvällar, men självklart har vi båda lämnat dem hemma just denna kväll... Och vi fick inte ens chansen att förklara oss för PeO heller, det enda han sa var - vi kommer att diskutera straffet för detta på måndags mötet. Jaha tänkte vi, gött att vara groundad den absolut sista veckan i Nairobi. Någonstans hade jag kunnat köpa det om jag visste med mig själv att jag borde bli straffad, exempelvis om jag hade varit så full så att jag inte kunde stå, då hade jag kunnat köpa det på ett annat sätt. Men detta var bara ett rent och skört misstag, som många på skolan tidigare varit med om, men inte blivit straffade för. Ibland lyckas bussen vända tillbaka till klubben i tid om någon är glömd, och ibland får ytterligare en buss skickas ut. Så varför skulle det bli som mycket drama denna gång?

Dagen efter, alltså söndagen vecka 23, drog jag och Josefine Nordgren till Java på en deep-talks fika tillsammans, hon var nämligen en utav de allra första på internatet som jag snackade på djupet med - därför kände vi att det var ett måste att avsluta med ännu ett sådant samtal. Till detta tog jag en underbar tropical mix smoothie samt en fräsch fruktsallad. Samma kväll hade jag även lite deep-häng med Joel, ungefär så som det alltid brukar vara, snackar om allt mellan himmel och jord. Innan jag skulle lägga mig, ringde jag till Paul, vet inte varför egentligen, men jag kände för det. Är så trött på vad alla andra ska säga till mig, precis som att hela världen vore relationsexperter. I kärlekens spel ska det alltid finnas rätt och fel, som tjej ska man inte vara för "på", killen ska vara den som hör av sig och så vidare... Men jag är så trött på det, vem är det egentligen som säger att inte jag lika gärna kan höra av mig, om det nu är jag som känner för att slänga ett par ord? Ens väninnor tror att de gör en en stor tjänst genom att vägleda någon annan i deras relationer till män, men det är fan bara en själv som ska bestämma, man ska göra det man känner för, ta kontrollen över det själv och strunta totalt i alla så kallade "regler" som det finns inom kärlekens spel. Vet inte riktigt varför, men jag kunde inte riktigt hejda att tårarna sakta började droppa nerför mina kinder, när han bad mig att stanna, när han frågade varför jag inte sa så mycket (för att jag inte kunde få ut särskilt många ord, jag visste bara inte vad jag skulle säga), och när han sa att vi kommer att ses igen, för att detta inte är ett farväl, utan som jag sa tidigare - det är ett, vi ses igen. För om viljan finns där, vilket den gör just nu, då kommer jag i framtiden att återuppta kontakten med en kenyan jag numera försöker förtränga ur mina tankar, för min egen skull. Men det var något speciellt med denna Paul, och det kommer det förmodligen alltid att vara för mig.

Måndag vecka 24, starten på den absolut sista veckan i Kenya. Vilket verkligen inte gick att få in nånstans, hela grejen var och är fortfarande så overklig... Denna dag hade jag min sista lektion för veckan, eftersom att jag hade bestämt mig för att inte gå på lektionerna den sista veckan, med tanke på att det verkligen var den sista veckan, som mitt argument. Jag och Samuel fick denna måndag vara med på boarding föräldrarnas möte, då vi fick reda på att jag och Samuel skulle behöva betala 5000 shilling var för att vi missade bussen - vilket motsvarar 500 svenska kronor var. Först trodde jag att de skämtade, vilket de tydligen inte gjorde. De menade på att boardingen fick jobba övertid, samt chaufförerna. Men, eftersom att boardingen ändå alltid är upp till runt 3 på nätterna undrade jag vilket övertid det var, plus att de ändå sover på skolan - så varför var det övertid enligt dem? Chaufförerna kan jag förstå, eftersom att Paul fick köra extra, jag och Samuel diskuterade detta med busschauffören Paul och fick då reda på att han tjänar knappt 2 svenska kronor för varje timme övertid han jobbar - hur kommer det då sig att jag och Samuel skulle behöva betala 500 svenska var? Plus att folk tidigare missat skolbussen hem från uteställerna, men de har då inte behövt betala ett piss. Men enligt boardingen, så var detta en "ny" regel, som om vi två pallade ta detta bakslag när vi inte ens hade en vecka kvar i Nairobi... Det sura med boardingen är, att de jobbar inte med eleverna, utan snarare tvärtom, alltså emot eleverna. Men, nu i efterhand kan jag erkänna att vi hade tur, varken jag eller Samuel blev påminda om dessa pengar under veckan, så vi åkte tillbaka till Sverige med våra huvuden högt utan att ha betalat ett öre till allas hatobjekt boardingen. Måndagskvällen spenderades tillsammans med Samuel, Mickan, Efflyn och Steff i Langata, där jag även tog ett farväl av min kenyanska vän John, eftersom att jag trodde det var sista gången jag skulle få se honom. Jag tog även farväl av mitt favorit hood Langata denna kväll, eftersom att jag inte trodde då att jag skulle hinna återvända och ta farväl någon annan gång. Jag hatar farväl.

Tisdagsmorgonen startade tidigt, för att historia b gruppen skulle göra ett studiebesök inne i down town, där vi besökte "Kenya National Archives". Till en början fick vi en guidad tur av lärare Tobias, där han beskrev i princip vartenda foto som hängde i denna sal, från tidigt 1900-tal till dagens moderna historia för Kenya. På undervåningen i detta museum fann vi en massa historiska konstverk och statyer, rätt häftigt att se faktiskt, går inte direkt att jämföra med västvärldens historiska arv. Efter studiebesöket tog vi oss friheten att stanna kvar i stan, där ett gäng elever drog till det lokala stället "Highland Annexe", för att käka lunch. Där blev det kött, chapati, samosa, mandasi och en fanta citrus. Mätta och nöjda begav vi oss senare åt K.I.C.C, som står för "Kenya International Conference Center", som är ett utav de högsta tornen i stan. Dit gick vi för att ta hissen längst upp, där man kom upp på en gigantisk utomhus "altan", eller snarare en landningsbana för helikoptrar. I alla fall, där stod jag, och kände hur den ljumna savann vinden smekte över mitt ansikte, under den stekande dags solen. Det var en upplevelse, att skåda hela Nairobi by daytime, innan har jag som sagt sett det uppifrån Hiltons topfloor, by night. Men jag måste säga att det var vackrare under dagen, då man såg national parken och Ngong Hills. Om jag ska vara helt uppriktig, var det det vackraste jag någonsin sett. Lite senare in på tisdagseftermiddagen vandrade vi mot Uhuru Park, för att chilla lite. Jag och Jullan hyrde en trampbåt, vilket även Joel och David gjorde. Så vi gled runt lite på sjön denna dag, vilket var otroligt avslappande. På kvällen fick jag sällskap av Kevin i matatun till Langata, var en rätt impulsiv sak jag fick för mig, att åka dit även denna kväll. Men jag bara kände att jag var tvungen, jag behövde ta farväl igen... Träffade på Effan en sväng där, gick runt lite med Kevan innan jag insåg att ingen var hemma, varken John, Mark eller Paul. Vilket är väldigt ovanligt för att vara tisdagskväll. Jag väntade, men ingen dök upp. Jag kysste ömt Pauls gate farväl, och det hela slutade med att jag var tvungen att bege mig hemåt eftersom att klockan började närma sig elva, så jag fick ett farväl ensam längs Langatas gator.

Onsdagen startade med en skön sovmorgon, chillade runt lite efter lunch. Köpte en t-shirt av kvinnogruppen som för sista gången var på skolan, för att stödja lite, dagens goda gärning så att säga. Lite senare tog jag och Effan en mat till Adams Arcade, där jag köpte en hårinpackning som rektorns dotter Bella rekommenderat. Efter det stack vi till Toymarket för att shoppa lite billigt på second hand, där investerades en skinnjacka för ynka 150 svenska, ballerina skor för 40 spänn, och en kuvertväska även den för 40 kronor. Sen inhandlade jag även lite snacks till kvällen, i form av den lagliga drogen miraa. Blad och själkar som tuggas tillsammans med tuggummi, för att sedan bli en gnutta hyperaktiv. Med tanke på att mer eller mindre varannan kenyan tuggar miraa, kände jag att jag inte har varit i Kenya om jag inte testat. På kvällen stack ett gäng till Habesha för att käka lite etiopiskt mat, det var nämligen Joels sista utekväll eftersom att han skulle åka hem redan nästa kväll, alltså torsdagskvällen. Jag, Efflyn, Julia, Malin Kyllen, Mikaela, Samuel, Isak, David, Rickard, Aksel och Joel avnjöt denna kväll lite kryddstark mat med den omtalade "disktrasan" till bröd. Efter detta gick vi till fots mot Yaya, för att där i närheten finna ett lokalt ställe vid namn "Kaktus", ett känt tuggställe. Där slog vi oss ner vid ett bord, runtom oss satt mest äldre män i 30-40 års åldern. Det var faktiskt riktigt mysigt att sitta där och tugga sitt miraa, eller khat som det också heter. "Glasstaxin" tog oss senare hem, då vi trängde in 11 pers i en bil egentligen gjord för 7, det var en upplevelse. Särskilt gött var det när musiken dunkade ut ur högtalarna, jag och Isak öppnad upp takluckan och ställde oss upp. När vi kom till en rondell utmed Ngong Road fick vi dock hoppa ner i taxin igen, eftersom att rån pågick. Ett par privatpersoner gick runt med k-pister för att råna de förbi passerande bilarna. Våran taxi körde då en lite omväg, och tog sig smidigt förbi detta så att vi inte hamnade i trubbel. Väl hemma på internatet fortsatte vi tuggande på Joels rum, efter ett par timmar bestämde jag mig för att gå och lägga mig - men då slog min hyperaktiva sida till, så jag började packa mina väskor hem istället innan jag kunde somna.

Torsdagen innebar mycket sömn för min del, eftersom att jag inte gick och la mig förrän vid 6 tiden den förgående natten. Efter lunch på skolan blev jag dock iväg tvingad mot down town av Isak och Effan, så vi klev in i en City Hoppa som tog oss dit. Gick runt en sväng på City Market, Efflyn köpte lite tavlor. Gick sedan iväg mot Biashara Street, där vi besökte affären Lex LTD där jag sydde upp min Kanga klänning. Isak investerade denna dag 55 kikoyer, som han tänkt sälja för dyrare pris sedan hemma i Sverige, vilken business man. Väl på g hemåt igen var jamsen som aldrig förr, tror det tog våran 4W City Hoppa runt 2 timmar att ta oss hem till Impala, fett segt. På torsdagskvällen vinkade vi av Joel på skolan, vilket var oerhört tungt. Var väl runt en tio pers som omringade honom och kramade honom, när han kom till mig sa jag att jag ville vara sist. När han då hade kramat alla andra, sa han - hejdå allesammans! Och började vända sig för att gå emot taxin. Då far jag upp i all hast och sa - Joel, du har glömt mig! Då kom skratten från oss båda, och för en sista gång höll min storebror om mig i sin famn. Tårarna började rulla nerför våra kinder, under tiden som vi lovade varandra att detta inte var ett farväl, utan att vi kommer ses igen. Några minuter senare lämnade han skolområdet, tomheten spred sig.

Fredagen, dagen innan hemfärds dagen. Skolavslutningen väntade denna soliga dag på skolan, klockan stod på 10.00 och våra två studenter återvände i en buss från champagnefrukosten i national parken, vi andra tog emot dem på skolgården jublandes och applåderandes så gott vi kunde. Efter att alla hängt blommor, tusker och masaiklubbor runt deras nackar blev det dags för fika, som bestod av jordgubbstårta! Efter lite sång och dans av småbarnen blev det ett par timmar senare dags för lunch, vilket var en massa sallad, rostbiff och potatissallad typ. Efter detta firande stack jag och Bella A till Junction, där vi inhandlade lite billig vodka och cigg inför hemfärden. Efter att man på kvällen duschat och fixat sig, rullade bussen iväg mot Westlands där studentmiddagen väntade på restaurangen Lord Errolls, till en början minglades det runt väldressade som vi var med välkomstdrinken som jag och Bella Walden passade på att spetsa till lite. Ett tag senare slog vi oss ner till den redan bestämda bordsplaceringen, vid mitt bord satt jag, lärare Tobias, Tove, Anna-Karin, Isabelle A, lärare Liv, Isabelle W och expeditions Karin. Där bjöds vi på fyrarättersmiddag, (don't ask me why), 4 rätter liksom. I alla fall, inledningsvis blev det en kall rätt med sparris, sedan en soppa, till huvudrätt kyckling i svampsås, och till efterrätt en passionfruit parfait. Allt slank ner fint måste jag säga, under kvällens gång hölls det x antal tal, främst till studenterna men även till andra, samt en del sång och dans bjöds det på. Särskilt uppskattad blev Tobias talet och dansen, som Mikaela, Efflyn, Julia och A-K framförde. Först körde det lite confessions om hur in love de är i honom, sedan sjöng och dansade de till Margareta låten, men bytte då ut det namnet till Tobias, lätt kvällens bästa framträdande.

Efter att ha bytt klänning inne på toan, drog bussen denna kväll vidare mot Blue Times, för att festa till årets enda halv-4 kväll! Till en början slog vi oss ner på balkongen med varsin dubbel vodka redbull, själv var jag lite sleten och kände att en redbull gjorde susen mot detta, så att jag återfick mitt pepp! På Blue Times träffade vi på Lisa och Kevin, som tidigare på kvällen hade dissat den dyra studentmiddagen för att istället umgås med varandra den nästsista dagen (och jag klandrar dem inte). Lite senare gick vi en våning upp för att kolla läget på The Loft, men där var det inte party nånstans så vi återvände till Blue Times där stämningen var på topp hela natten lång! Lärare Tobias kan man ju diskutera denna kväll, han var lite mer än lagom dragen, men det lockade bara fram pratgladhet. Stötte på Adi och Zain denna kväll, dansade en hel del också, främst med min favorit danspartner Lisa Ackermann! Träffade lite senare in på kvällen ISK Max, riktigt trevlig kille det där, snackade en hel del om livet faktiskt. Men tiden gick fort när man hade roligt, vilket den alltid gör... Så rätt som det var befann sig skolbussen på plats, och hemresan från partystället till internatet var kommen. Satt bredvid Isak i bussen hem, snackade lite väl deep om att detta var vår sista utekväll i Nairobi, vilket i kombination med alkohol fick tårarna att strömma nerför mina kinder, de gick inte att hindra över huvud taget. Overkligheten över det, och sorgen samt tomheten som slår en av tanken på att man skulle hem nästa natt, fick mig att önska djupt att allt jag var med om denna kväll, bara var en mardröm. Och att jag skulle vakna upp nästa morgon, pusta ut och tänka - vilket tur, det var bara en dröm. Men verkligheten gick inte längre att undvika för min del, eller för någon...

Lördagsmorgonen var seg, brunchen på skolan var den sista, allt var numera "den sista". Efter lunch begav jag mig mot Junction, för att för sista gången ta en bakis återställare på Java, i gott sällskap av Isak, Bella Walden, A-K, David, Aksel och Gustav. Hamburgaretallriken satt fint kan jag säga, såsom den alltid gjort... Tillbaka på internatet gjordes den sista packningen, rummet tömdes totalt på liv. Lite senare på eftermiddagen fick jag för mig ytterligare en impulsiv grej, när Paul berättade att han, John och Mark skulle till ett ställe i närheten av Sarit Center denna dag för att föra inför kvällens utgång. Efflyn skulle egentligen hängt med i taxin, men hon hade fullt upp med att sista minuten handla inför hemkomsten. Så jag åkte dit ensam, min allra sista dag i Kenya, för att få ett riktigt farväl av dessa tre killar som varit mina nära vänner under det senaste halvåret. Jag kom dit, satte mig på en bänk utanför Sarit Center, och väntade. Ringde Paul som sa, vi kommer, vi är på väg. Det tog två timmar för dem att ta sig till Westlands, jag har lärt mig att det inte är någonting att tjura över, tålamod gäller när man hänger med kenyaner, som tur var hade jag iPoden med mig. Det tråkiga med denna kväll var dock, att tiden rann iväg för min del, bussen till flygplanet väntade... Jag befann mig vid Sarit Center strax efter fem, kvart över sju kommer de dit, halv nio går min buss från skolan. Eftersom att det finns en hel del jams och skit vid den tiden på kvällen var jag egentligen tvungen att lämna Westlands vid sju, för att ha en timme på mig att ta mig till skolan med taxin. Men eftersom att de inte kom dit förrän kvar över sju, och jag ville ta farväl, kom jag inte därifrån förrän kvart i åtta - 45 minuter på mig att ta mig till skolan med taxin, för att sedan hämta mitt bagage på skolan, ta farväl av eleverna som var kvar och skolan, för att sedan åka med bussen mot flygplatsen. Stress i mitt liv alltså, ojojoj! Men men, den halvtimmen jag fick spendera med Paul, John och Mark var värd all stress i världen. Jag och Paul stod och höll om varandra en sista gång, orden hittade inte ut ur min mun... Jag kunde inte inse att detta var sista gången, sista kramen. De hittade en taxi till mig precis utanför Pizza Garden, vi kramades en sista gång. Det gjorde ont i mig, när våra händer tvingades skiljas åt.

Jag grät i taxin hem, grät för att jag kände tomheten fylla mig, tränga in i mig och förgöra mig. Grät för att jag satt där ovetande, ovetande om när jag får se honom djupt in i ögonen nästa gång. Grät för att jag tillät mig själv att få känslor för denna Paul, en kenyan som numera befinner sig ett halvt jordklot ifrån mig. Grät för att jag inte kunde förstå, förstå varför jag skulle tvingas lämna den plats jag är som lyckligast på. Den plats där jag skiner, skiner starkare än solen själv. En stad, i ett land till en början så främmande, som idag känns mer naturligt än Sverige, det landet jag tillbringat 16 år av mitt liv i. Självklart fastnade min taxi i en jam intill Lavington området, efter tio minuter stillastående rullade vi vidare på Riara Road, den väg som går parallellt med Ngong Road förbi Junction mot skolan. När jag anlände på skolområdet torkade jag mina tårar, insåg att jag hade 15 minuter på mig innan bussen skulle gå, sprang upp till korridor 3, bytade om, packade klart mina sista plagg, hade ingen aning om vad väskorna vägde, sket i allt, tog ett hastigt farväl av det som varit mitt hem i tio månader, rusade ner med mina betongfyllda väskor, önskade att detta inte var min verklighet, kramade eleverna som skulle stanna till nästa dag, signade ut mig en sista gång - Datum: 13/6-09, Namn: Jox, Varthän: Sweden, Tid: 20.30, Återkommer: As soon as possible.

Bussen mot flygplatsen, en sista vindpust mot min hud, en sista åktur i bussen längs Nairobis gator, med iPoden i högsta hugg, en sista cigg i bussen, en sista slängkyss mot Ngong Road, en sista syn av Langata skylten, en sista tår som föll nerför min kind, en sista sympatiserad blick, en sista handhållning av en vän, en sista av allting.

Vi anlände något uppe i varv denna lördagskväll efter mörkrets inbrott, väskorna lastades ur, kontroller av väskorna genomfördes, farväl av Kevin togs, incheckning av väskorna gjordes, likaså ifyllnaden av frågeformulär, passkontroll sedan, innan vi tog rulltrappan upp mot alla gatesen. Vandrandes längst bort i gången mot Java drogs skämten igång, alla försökte förtränga vart vi var på väg och lät sarkasmen ta över stunden. Java, en passion juice, en köttpaj, tre samosas (som inte går att jämföra med Kenchic's). Tiden rann iväg, gate 3 väntade, förbi ytterligare kontroller, in i ett proppfyllt rum, trots det trängde sig tomheten fram. Vi tog våra sista kliv ute i Nairobis luft, under stjärnhimlen som vakade över oss, ut mot Kenya Airways planet, vidare upp för trappan med handbagaget, insåg då att man lämnat Kenyas mark, vände sig om och fick en sista blick mot den Afrikanska fullmånen som lyste över oss, farväl mitt allt. Packade in oss i planet, jag och Lisa fick dela på 3 säten i mitten, gång på sidorna. Motorerna startade, och jag ville inget annat än fly, fly därifrån, ut tillbaka i min frihet. Men planet hörde inte min inre röst, utan rullade istället nonchalant vidare, ut på startbanan, mina tårar var slut, det fanns inga fler. Plötsligt lyfte planet, och jag var helt borta från Afrikas, Kenyas, Nairobis mark. Tomheten fyllde mig, som aldrig förr - i den stunden kunde jag inte känna annat, än en närgången tomhet, som inte släppte mig.

Jag blundade, och ville inte öppna upp ögongen igen. Jag ville allt annat, ville försvinna, ville kunna flyga, ville bort från flygplanet som skiljde på mig och Kenya. Men flög gjorde vi, och sov i varandras famnar, turades vi om, jag och min bästa vän Lisa under detta år. Landade gjorde vi också, i London, på Heathrow. Tillsammans med ett gäng andra från Svenska Skolan i Nairobi 08-09. Där slog medvetenheten till om att - vi är i västvärlden, i ett överutvecklat i-land, i något som liknar Sverige, och jag kan erkänna att jag kände mig allmänt äcklad. Det såg kallt ut, trist, vanligt, olyckligt. Bussen förde oss närmare gate 4, vi svennar steg av, passerade ytterligare kontrollen, innan vi kunde slå oss ner vid foodcourten. Där tog jag en bagel med bacon och ägg, samt en smoothie. Vilket gick på sammanlagt nästan 90 spänn, fan vad jag kände för att spy på denna värld jag återgått till... I väntan på planet mot gbg läste somliga bok, andra halvsov och vissa lyssnade på musik. Alla var vi nog enade om, att vi i den stunden försökte förtränga den verklighet vi befann oss i. På skärmen ovanför oss stod det plötsligt att vårat plan blev en kvart försenat, suck tänkte vi - i den stunden orkar man inte vänta, man vill bara hem, men samtidigt ändå inte. Så med en kvartsförsening tog vi oss mot gate nummer 4, där kön var närmare en mil... Aldrig att planet kommer gå enligt tid, insåg vi. Men men, ombord kom vi i alla fall, bättre sent än aldrig. Men, då visade det sig att vi inte kunde starta innan kontroller genomförts på planet, dessa kontroller sker egentligen via datorer som denna dag pajat, så vår pilot fick göra dem manuellt istället - vilket resulterade i att planet blev tre timmar försenat. Eftersom att vi från Svenska Skolan gick ombord typ sist (för att vi inte orkade stå i kön) var sittplatserna väldigt splittrade, "free seats" hörde vi sedan, fett drygt tänkte vi, eftersom att det inte fanns två säten lediga bredvid varandra någonstans... Så vi fick dela på oss, jag tog en fönsterplats, Lisa slog sig ner två rader framför. Någonstans kan jag erkänna att det var skönt att sitta lite för sig själv, när man inom mindre än två timmar skulle landa i Sverige. iPoden sattes på, volymen skruvades upp, jag gick in i min egna värld, medan jag flög ovanför Thames.

"Hold my head high - I'm strong again"

Tidigare, innan jag kom hit - lät nio månader och tre veckor som en evighet i mina öron. Idag inser jag hur fort tiden går när man har roligt, så numera håller mitt äventyr på att bli historia, alldeles för snart kommer min tid i Kenya att ta slut, och aldrig igen kommer den att kunna upplevas på samma sätt som den gjorts under denna tid.

Här har jag delat lycka och sorg, givit och tagit. Skrattat och gråtit, förändrats (förhoppningsvis till det bättre), men det är svårt att sätta ord på exakt hur jag har förändrats, till utseendet är jag mig lik som tidigare - men inombords har jag vuxit, som aldrig förr. Även där är det svårt att sätta ord på exakt hur, eller på exakt vad jag lärt mig. Listan är lång och skulle ta runt ett liv att skriva ner känns det som, det har varit så mycket på en gång. Men känner det gör jag, jag känner att jag inte är som förut - jag har kommit att bli någonting utöver det jag redan var. Jag har utvidgat mina perspektiv på livet, sett saker som mina vänner där hemma inte än skådat. Lämnat ett tryggt hem i lilla Olofsbo för att uppleva en riskfylld vardag i ett u-land, Afrikas östkusts centrum, Nairobi, Kenya.

Det har inte bara kommit att bli mitt hem, utan så mycket mer - för det är här jag byggt upp ytterligare ett liv, ett så annorlunda jämfört med det jag lämnade kvar hemma i Falkenberg. Vad skriver man om i en nästsista blogg från andra sidan jorden? Och vad kommer svaret att vara när alla där hemma frågan standardfrågan: hur har du haft det? Ska man då kontra med: ställ en bättre fråga? Eller ska man uppriktigt säga att det har varit det bästa året i hela mitt liv, än så länge?

Det är svårt att veta, och det är svårt att förutspå. Särskilt när det enda jag egentligen vill är att få stanna kvar i min drömvärld jag byggt upp här resten av mitt liv - men som livet redan lärt en varar ingenting för evigt, särskilt inte ett paradis. Och någonstans måste man acceptera det faktum att det här är nu, och det är även här och nu det får sitt slut. Kanske är det för det bästa samtidigt? Någon gång i livet måste jag ju ändå förr eller senare ta farväl av mitt älskade Afrika.

När jag köpte min första dagbok på nakumatt, skrev jag längst bak upp en lista på mina "mål" med min vistelse i Kenya, de saker som jag skulle satsa på att uppnå både inom mig själv och runt omkring mig. Jag brukade gå tillbaka till dessa mål då och då för att påminna mig själv om allt jag skulle förbättra och lyckas med, vilket alltid fick mig att få dåligt samvete samt att känna mig misslyckad - för även om det gick bra med tillexempel ett mål så gick det alltid sämre med något annat, och vise versa. Allt kunde inte ständigt gå perfekt, vilket jag egentligen ville att det skulle kunna göra - när jag insåg hur patetiska och orealistiska mina mål var rev jag en vacker dag sönder den lappen, vilket fick mig att känna mig tusen kilo lättare. Mål är inget måste som ska framkalla ångest - mål är långsiktiga, en önskan, en vilja, en tanke, en strävan. Ingenting annat. Man gör upp mål för att man vill förändras, vill lyckas - men vad är det egentligen som säger att du är lyckad eller förändrad för att du uppnår ett mål? Ingenting.

"Tears stream, down on your face

when you loose something

you can not replace"

För att göra detta inlägg någorlunda oseriöst vill jag säga att jag inte är det minsta neger, varken svart eller brun, och det skönaste är att jag verkligen inte bryr mig ett skit - för jag åkte inte till Kenya för att bättra på brännan. Det hoppas jag att alla ytliga folk från västvärlden kan ha förståelse för, om inte, råder jag er att tänka om. Kanske borde jag även ta och svara på de två frågor som brukar vara centrala såhär på slutspurten, när man nästan levt tio månader av sitt liv på ett internat, nämligen följande: har jag blivit beroende av cigg? Svar nej. Har jag gått upp i vikt? Svar ja.

Jag har tänkt lite, angående vad det gäller att köpa med mig en massa presenter hem till folk eller inte - och jag har kommit fram till att jag inte kommer att göra detta. Dels för att min ekonomi är skör, men främst för att dessa presenter skulle vara något onödigt armband som ändå slängs längst in i smyckeslådan och sällan används. Samtidigt känns det som att man ska ha med sig något hem, bara för sakens skull, men frågan är om det är värt det. Och jag tror faktiskt inte att det är det, mycket för att folk där hemma har svårt för att relatera till presentera också, och för att det bara känns onödigt i det stora hela. Sen om man skulle få för sig att köpa, vet man inte riktigt till vilka, liksom köper man bara till de tre närmaste, eller till de tio? Att komma hem med en drös presenter skulle mer kännas som ett "måste", och därför kommer jag inte att göra det. Hoppas mina tankar vad det gäller detta kan respekteras av nära och kära där hemma.

Tänk att komma hem, vilka skillnader jag återigen kommer att bemöta - att återgå till det jag en gång var, och det jag var van vid. Ska jag vara ärlig har jag lite svårt att tänka mig in i den rollen jag lämnade kvar i Falkenberg, den som andra ansåg att jag var. Innerst inne är jag rädd för att gå tillbaka till exakt den personen när jag kommer hem, jag ska försöka kämpa emot det och fortsätta vara den jag är efter att ha formats av detta år i Kenya. Visst är gamla vanliga jag kvar i det stora hela, men sen finns det vissa skillnader jag vill behålla, och det hoppas jag att jag ska kunna klara av att göra. Kom just att tänka på, hur sjukt det kommer att kännas när man häller upp ett glas vatten direkt ur kranen, eller när man tillexempel kommer åka bil igen där hemma och inte får glömma bältet - bara sånna där små saker som man vant sig vid att inte göra här, men som man brukade ta för givet hemma. Antar att det bara är små vanor som inte blir svåra att ställa tillbaka, tur det.

Nästsista blogginlägget, låter riktigt stort med tanke på att denna blogg blivit något jag vant mig vid att hålla vid liv, och snart ska den dö ut. Vad skriver man i ett sista inlägg från Afrikas kontinent då? Hm, vet inte riktigt om jag ska vara ärlig... Känner bara pressen på mig själv om att det ska bli bra, vill ju varken göra mig själv eller er där hemma besvikna. Ibland har jag tänkt tanken på - om jag verkligen har uppskattat detta år tillräckligt. Och jag kan ärligt talat säga att nej, det har jag inte, i alla fall inte under första terminen då livet inte alltid var på topp. Men efter jul förändrades något, och jag föll för kontinenten, landet och staden jag befinner mig i. Aldrig tidigare har jag känt mig så hemma, så lycklig. Och det var först då jag verkligen insåg hur många jag har att tacka för detta år, kanske främst min egna innersta vilja - för utan den, hade jag aldrig varit här där jag är idag. Detta år kan helt klart sammanfattas som en "once in a lifetime" grej, för min del är det ju det, jag kommer aldrig mer att uppleva detta, och det är just det som gör det hela så sorgligt, att lämna det jag fallit så djupt för. Men någonstans måste man nöja sig med, och inse att man förr eller senare måste ta farväl av det jag skapat mig här och återvända till verkligheten. I framtiden kommer jag att se tillbaka på dessa månader som de absolut bästa i hela mitt liv, utan att dra en vit lögn, och aldrig kommer jag att ångra att jag åkte hit.

"Why do all good things,

come to and end?"

Visst kan jag erkänna att jag många gånger under detta år varit instabil, men att då få stå på egna ben och klara mig ur svåra situationer har lärt mig att växa upp. Hade jag varit på hemmaplan, hade jag valt den raka vägen istället för den slingriga, och förmodligen lutat mig lite då och då mot min trygghet där hemma. Här finns inte den, och det kanske låter hårt men någonstans tror jag att det är just i denna åldern det är viktigt för en själv att klippa banden med sin trygghet man har där hemma, ju längre man väntar med det desto svårare blir det. Jag är övertygad om att alla ungdomar behöver utsätta sig för något liknande, för att inte fastna i det liv man lever nu. Det är viktigt att se sina chanser i livet och ta till vara på dem, vidga sina vyer och testa sina egna gränser - man kommer långt på det. Vill tillägga ett stort tack till mina till en början tveksamma föräldrar, jag förstår vad man tänker om ett u-land i Afrika, men jag är så tacksam att de såg min starka vilja inför detta år så att de släppte taget om mig. Och främst av allt - att de aldrig gav upp hoppet om mig, de har aldrig slutat tro på att jag skulle klara av att genomföra detta,, och de har alltid funnits där för mig, även om jag befunnit mig på andra sidan jorden, så har jag ständigt känt deras närvaro i mitt liv i Kenya.

Jag inser mer och mer innerst inne att det kommer att slå hårt att återvända hem, det kommer att bli en stor omställning i mitt liv - förhoppningsvis blir det lika lätt att ställa om till det jag lämnade, som det var för mig att sätta mig in i den förändring som jag anlände till. Eftersom att min kärlek till Kenya vuxit sig så stark, kommer det antagligen bli svårt att ta in att det inte finns någon annan återvändo för mig än att återgå till mitt liv i Falkenberg. Nu kanske jag får det att låta otroligt negativt för min del att komma hem, men det är inte fullt ut så jag menar - självklart har jag även en inre röst i mig som längtar hem, längtar efter alla som finns kvar där hemma. Jag har vuxit som aldrig förr under detta år, och det antar jag att folket där hemma också gjort, just därför kommer det bli intressant att träffa alla igen, så det känns absolut inte bara som ett bakslag att återvända.

Slutligen vill jag passa på att uppmana folk där hemma till att ge sig ut ett år till ett främmande land, chansen till att göra det är nu eller aldrig - just därför tycker jag att man ska passa på att ge sig ut. Klart det har sina tvivel, jag tvivlade otroligt mycket, men om man lär sig att se förbi det inser man också att allt verkligen går med lite vilja. Och nu i efterhand kan jag säga att jag inte ångrar någonting, detta år har bara fått mig att gå framåt, på så många plan i livet. Det har varit värt vartenda tvivel och motgång, så ta chansen medan du har den, annars kommer du att ångra dig.

När jag är så nära mitt slut just nu, önskar jag ibland att människor som jag i detta fall, inte kunde känna några känslor. Ingen sorg, ingen saknad, ingenting. Det tar emot så hårt att åka hem just nu... Jag vill inte lämna allt jag har funnit här. För ett par dagar sen rensade jag lite i mitt rum inför hemfärden, fann då en pappershög från mina två fester innan jag åkte hit. Nämligen en gästbok från både tjejfesten och klassfesten, vilket fick mig att rysa lite av alla fina saker som folk skrev, och det fick mig också att någonstans längst inne känna en längtan inför att träffa allt underbart folk där hemma igen.

Men, för att undvika att orsaka chocktillstånd för folket där hemma kanske det är lika bra att jag är ärlig redan nu på denna blogg - jag vet verkligen inte hur jag kommer att reagera när jag landar i Sverige, och jag vet inte hur jag kommer att vara den första tiden. Jag vill att ni ska veta, att oavsett hur jag är, så har det ingenting med någon av er där hemma att göra. Just för att det för min del kommer att vara hårt att lämna Kenya, därför vet jag inte hur det kommer att vara i början för mig när jag inser att jag är hemma igen. Vad ni än gör, ta inte åt er.

Jag ser fram emot de kommande reunions med gänget här redan, och hoppas att det lär bli någon inom kort efter hemkomsten. Sommaren känns numera fullspäckad, då man får passa på att resa runt halva Sverige för att hälsa på folket från internatet, sen ska man även jobba en hel del, plus två resor till huvudstaden - första gången som turist med mamma, andra gången med ett stort tjejgäng för att se Coldplay live, kan knappt bärga mig! Utöver detta tänker jag ta igen all tid som jag har missat med mina nära och kära, men framförallt ser jag fram emot en lugn sommar då jag vill hinna återhämta mig efter ett livat år - och vila upp mig inför mitt sista år på gymnasiet. Sen blir det studenten, och efter det vet jag inte riktigt vart jag tar vägen. Får väl helt enkelt ta det som det kommer, det blir alltid bäst då. Kanske blir det till att återförenas med mitt älskade Kenya? Vem vet, förhoppningsvis.

Do you think about me now and then?
Do you think about me now and then?
Cause I'm coming home again

Maybe we can start again?

Torsdagen vecka 21 innebar ännu en sjuk dag, denna gång i gott sällskap av ingen mindre än korridorsgrannen Lisa. Jag låg i öroninflammation, och hon i ögoninflammation - udda sammanträffande, få trodde oss, men varför skulle vi ljuga om det liksom. Dagen innehöll en hel del tittande på gamla avsnitt från säsong ett av Gossip Girl, och kvällen avslutades med en banantoast (kan varmt rekommendera), två brödskivor, hackade banan bitar i mitten och in i toastern, sjukt gott, och nyttigt! I fredags drog jag hem till Effan i Langata som vanligtvis, stack till Kenchic Inn och käkade samosas och bahija, otroligt mumsigt! Sen stack vi till den berömda mötesplatsen "the stage", även kallat "köttbullestället". Där stötte vi på Mark, John och Paul M. Har inte träffat John på typ en månad för att han har varit iväg på en boarding school och pluggat inför hans exams. Lite senare dök Paul nummer två upp, även kallad Rajul, King Kong och Soni. Don´t ask alltså, killen har tusen namn, jag föredrar Paul. När John ställde frågan - are you going home, forever? Kändes det otroligt tungt att svara ja, jag kommer inte tillbaka... Lite senare in på kvällen tog jag och Efflyn en matatu via stan, lite äventyrligt och scary men det fixade sig! Hoppade av i närheten av järnvägsstationen, passerade ett par gator och kom slutligen fram till stället där vi hittade en matatu som kunde ta oss till Ngong Road. Runt halv tio tiden var vi tillbaka på internatet, alltså den tid då bussen slussar ut folket till uteställerna. Jag och Effie skyndade oss upp, bytte om och var redo på att dra ut denna fredagskväll, vi plus ett femtontal andra åkte för att chilla på Casablanca. Själv var jag inte särskilt sugen på att supa, så jag tog det lugnt med en coca cola istället. Träffade på lärare Tobias som satt och rökte vattenpipa, rätt komiskt - men han skämdes inte eftersom att han slutar jobbet snart och drar då hem till Sverige igen. I alla fall, det blev en lugn kväll med ett par sköna deep-talks på mysiga Casablanca.

Nästa dag åkte jag och ett gäng tjejer tillbaka till stan för att hämta ut våra kanga klänningar som vi sydde upp en vecka tidigare, men på grund av familjeproblem hade skräddaren Douglas på Lex LTD inte hunnit färdigt med dem, fine tänkte vi. Istället drog vi upp på ett "Moonlight Restaurang" som låg en trappa upp i byggnaden mittemot City Market. Där käkade vi samosas och chapati, för gott. Kvällen inleddes med förande på mitt rum tillsammans med Joel, Aksel, Samuel, Lisa & Kevin. I busen på g mot Black Diamond och Red Tape kom T.I's "Whatever you like" på på radion, vilket resulterade i att jag & Lisa sjöng och dansade som bara den, fett kul var det, lite ödet att den kom med när vi satt bredvid varandra, det är verkligen våran låt. Väl framme i Westlands slog vi oss ner på trappan utanför ställerna efter att ha inhandlat ett par smirnoff var i den billiga spritaffären, ett bra alternativ om man söker en budgetfylla. I alla fall, vi satt ett stort gäng och snackade under stjärnhimlen, en pundare (om man nu får kalla han det) började snacka med oss, vilket var riktigt kul framtill det att han frågade om min hand, haha! Benoit kom förbi en sväng, slängde ett par ord med den snubben innan han skulle vidare. När blåsan inte tålde mer drog vi oss upp till Black Diamond, slog oss ner på ett bord vid "snobbgänget" på skolan, i detta fall Hampus, Siri, Sofia och Oskar. Det varade inte länge eftersom att jag och Mickan hade lite myror i brallorna, så vi stack in till Red Tape där vi fann ett i princip tomt dansgolv som vi besteg tillsammans när bland annat låten "Infinity" spelades. Det sköna var att jag verkligen släppte på alla hämningar denna kväll, och levde till det yttersta. Jag inser ju själv att jag inte är världens bästa dansös, och att det antagligen såg jävligt kul ut när jag och Mickan shakeade loss, men vad gör det - man lever bara en gång. När svetten blev för mycket för oss gick vi ner för att ta oss ut till luften, där stötte vi på lite KC's (Kenya Cowboys), ett gäng ISK'are med andra ord. Darwin och hans bror Marvin bland annat, trevligt värre. Problem blev det dock senare när vi skulle ta oss in till BD igen, för nu var det tydligen åldersgräns 26 för killar, tjejer kollar dem i princip aldrig, särskilt inte vita vilket är sorligt men sant. Idiot vakten vägrade släppa in Darwin, som sa att han är van vid att ta den rasismen. Vi gick då över till RT för att testa vår lycka, efter en hel del övertygande till vakten med slutorden "how can you discriminate your own people?" fick vi in Darwin till stället. Där avslutades kvällen med att inta dansgolvet återigen med Joel, denna gång tillsammans med betydligt mer folk. I bussen på hemvägen var jag hyper, vilket även Emma var, så vi dansade och sjöng ståendes på sätena, det roligaste jag gjort på länge kan jag säga.

Söndagen vecka 21 vaknade jag med en otrolig smärta i mitt nytagna hål sen en vecka tillbaka, det visade sig att diamanten på framsidan åkt in i hålet och utvidgat det, inte särskilt skönt. Efter att ha dragit ut örhänget och tryck ut varklumpen bestämde jag mig för att skita i att sätta i ett annat örhänge i det blodiga såret, såg inte så stor mening med det. Förresten, om jag inte redan har berättat det så är mitt löshår också uttaget, var bara otroligt krävande att ha i det, plus att jag kände hur mycket mitt hår slets av det, men det var kul så länge det varade. På eftermiddagen tog jag en tripp själv till Langata för att hälsa på Efflyn igen, där hängde vi med Steff som vi stötte på nere i Southlands. Varken Paul eller John var hemma denna eftermiddag, tyvärr. På hemfärden från Langata gick självklart matatun sönder som jag satt i, vilket innebar att jag kom fram till Kenyatta själv när mörkret brutit sig in. Hoppade in i nummer 111 till Impala, små sprang sen från vägen in förbi gaten för att hinna hem innan sju, endast en halvtimme för senad som tur var. Denna kväll sa jag även adjö till en av mina favorit stockholmare på skolan, Oscar Berggren. Visst, han var inte den första att lämna internatet - men den första som gör det såhär tidigt innan alla andra gör det. Vilket fick mig att inse hur otroligt lite tid jag har kvar här på skolan... Om tre veckor är jag själv hemma, den tanken känns bara helt sjuk. Början på slutet är här nu.

Vecka 22 har gått lika snabbt som veckorna gör här borta, sprungit ifrån mig. I tisdags gick jag en sväng till Junction för att köpa lite smått och gott, på kvällen pluggande jag en del och la då märke till att det regnar in på två ställen i mitt tak. Samma kväll gick min laddarsladd till datan sönder, vet inte vad som hände, men helt plötsligt började den knastra och lukta bränt. Sen dess har den inte funkat, vilket är fett jobbigt eftersom att jag numera måste låna sladdar från folk på skolan när den behöver laddas... Men jag är tydligen inte ensam över att vara utsatt för detta - det är rätt många på skolan vars sladdar pajat, har antagligen något med generatorn att göra. Onsdagen inleddes med en muntlig redovisning i Historia B kursen, jag och A-K framförde denna dag mau mau-rörelsen, inklusive Jomo Kenyatta och Dedan Kimathi, två av de främsta ledarna till gerillan. Det gick faktiskt helt okej måste jag säga, inledde med en mau film från youtube som visade på britternas synvinkel på gerillan, sen snackade vi om Kenyatta och Kimathi samt lite om Mau, slutligen körde vi en analys och kom fram till en slutsats. Sen var det över - måste tillägga att lärare Tobias är sjukt läskig att redovisa för, han rör inte en min! I alla fall, torsdagen startades med ett litet geografi prov på Kongo's resurser, gick bra skulle jag tro. Eftermiddagen innebar det sista nationella provet, muntligt i Engelska B. I min grupp var det jag, Lisa, Matilda och Emma, vilket kan ha varit den ultimataste gruppen någonsin, kände ingen press och ingen nervositet alls, orden flöt på förvånansvärt bra denna dag! Antar att jag har mina kenyanska vänner att tacka för detta, eftersom att jag numera känner mig bara mer och mer bekväm i att snacka engelska inför folk, känns som ett stort framsteg.

I fredags lämnade jag in min slutuppgift i Religion B kursen, man inser mer och mer för varje dag som går hur lite man har kvar här borta... Det här är verkligen slutspurten på detta fantastiska år, det gör ont i mig att skriva. Hursomhelst, uppgiften i religionen var en uppsats på 4 sidor som skulle innefatta alla pusselbitar vi fått under kursen (alltså allt vi gått igenom) som skulle skrivas samman under huvudämnet - religionens roll i människans liv. Det var lite knepigt att få ihop det, men till slut gick det! Denna fredag fick vi även den utsökta Kachumbari salladen serverad på skolan, insåg då hur mycket jag kommer att sakna kenyansk mat, samtidigt som jag ser fram emot att komma hem till den svenska. Denna fredagseftermiddag spenderades i Kibera på ett gemensamt praktiktillfälle med u-landskunskapsgruppen för att avsluta kursen, där bjöds det på dans och mat, underbara chapatis med bönor och linser! Kibera är för övrigt Östafrikas största slumområde, nummer 2 storleksmässigt i Afrika efter slummen i Sydafrika... Kvällen tillbringades i säkert förvar hemma på internatrummet tillsammans med Lisa, vi såg på den rörande filmen "Den gröna milen". 

Det är nu såhär mot slutet som alla mer eller mindre freakar ut, de flesta på ett negativt sätt känns det som än så länge... Jag tror jag talar för alla när jag skriver att ångesten är total, dels inför de sista inlämningarna i skolan, dels för att man snart ska återförenas med Sverige, men främst för att man känner pressen över att göra det absolut bästa av den tid som är kvar - det är inte lätt nu. Man vill hinna med så mycket, men känner att tiden är för kort för det. Vill inleda allt nu, när det är dags att avsluta och säga adjö till det som varit. Det är nu man lovar alla att självklart ska man ses igen, frågan är hur många det verkligen kommer att bli så med... Det är så mixade känslor just nu att man varken vet ut eller in, den sorgligaste stunden men samtidigt den lyckligaste.

Vid brunchen på lördagen hoppade jag impulsivt på idén att denna dag bege sig ut på äventyr i form av paintball, som jag tidigare aldrig spelat. Vi var ett gäng på tio pers som hyrde en matatu och drog iväg ut till Kitengela där Rolfs Lodge ligger, för att utsätta oss för en adrenalinkick. Jag, Linnea, Joel, David och Erik, vs Mickan, Julia, Rickard, Aksel och Isak... Väl framme drog vi på oss overallerna, skyddsmasken och laddade gevären med kulor. Sen sprang vi ut på det uttorkade inringade gräsplätten, till ytan kanske lika stor som runt två 11-mannaplaner. Med en del torn uppbyggda, samt bildäck och buskar kunde matchen börja, jag och Linnea höll oss till varandra för ett samarbete. Träffad blev jag allt, särskilt när Isak och Aksel attackerade från varsitt håll och Linnea befann sig gud vet var! I all hast, och panikslagen som jag var lämnade jag mitt skydd bakom ett gäng däck för att kuta mot utgången för att fylla på gasen. Sköt åt alla håll och kanter gjorde jag samtidigt under min spurt, och hela min vänstra del av min kropp fick ta x antal kulor. Men som tur är gör det inte överdrivet ont, den enda som sved riktigt var den som träffade direkt på armbågen. I alla fall, några vinnare kunde inte direkt koras under denna dag, allt jag kan säga är att Aksel och Isak hade en otrolig taktik, och paintball lär jag inte göra om, vet inte varför - det var fett kul att ha testat det, men jag var i princip livrädd under hela spelets gång så det kanske inte är min grej...

Efter en lång varm dusch när jag kommit hem från att ha svettats på paintball arenan, drog jag och ett härligt gäng tjejer denna lördagskväll till köpcentret Westgate i Westlands för att njuta av en fika på Artcaffé. Mycket för att ta farväl av Linnea och Emelie som den kommande veckan skulle lämna oss för att hinna hem till nära och käras studenter (ledsen syrran, hoppas du kommer att förlåta mig en vacker dag för att jag inte medverkar), men jag har tänkt lite på det och kommit fram till att, om jag hade åkt hem tidigare för att uppvakta dig på din studentdag, hade jag fått se dig springa ut från skolan och åka flak, hade fnittrat med dig under en släktmiddag då du antagligen lär vara berusad, kvällen kommer du att tillbringa ute med din årskull för att fira, då skulle jag fått stanna hemma eftersom att jag inte fyllt arton. Slutsatsen på det är, att även fast jag hade varit där hade antagligen varken du eller jag fått ut särskilt mycket av det... Hursomhelst, jag, Efflyn, A-K, Emelie, Mikaela, Julia, Isabelle W och Linnea slog oss denna kväll ner på terrassen av cafét, beställde in varsitt glas vitt som avnjöts till en chokladmousse. Det blev en hel del tjejsnack om allt mellan himmel och jord, samt en del tal. Ett par timmar senare kom bussen och hämtade hem oss till skolan igen innan utgången, drog in till Joels rum där jag fann Samuel, Aksel, David och självklart Joel själv som var fullt igång med förandet - så jag och Julia joinade.

Lite senare in på kvällen drog vi till Blue Times för att chilla en del till att börja med, efter en stund där tog vi oss en trappa upp för att denna kväll ravea på The Loft där det var event. Stället som förövrigt är relativt nyöppnat var denna kväll packat med folk, mitt i all trängsel stöter jag och Efflyn på rapartisten Redsan! Tillräckligt full som jag var tog jag mitt mod i kragen och hälsade på honom, sen hakade Efflyn också på. Kände på mig att jag skulle ångra mig om jag inte tog tillfället i akt, fett ball grej faktiskt. Han drack sprite by the way, kan tillägga att han är en liten pudding också för den delen. I alla fall, det blev en hel del dansande denna kväll, även en del deep-talks med bland annat Sofia ute på balkongen, min kära Båstads vän som vid gryningen till söndagen flög hem till Sverige igen... Som tur är har vi knappt en timme mellan oss, så att ses lär inte vara några problem! Tänkte kanske till och med sjunka så lågt att jag denna sommar funderar på att besöka Båstadsveckan och ändrar mina fördomar om denna omtalade vecka bland alla 08a-brats. Vi får väl se! Snackade även en hel del med Linnea som åker hem den kommande tisdagen, otroligt sorgligt... Men man får lära sig att inte se det hela som ett farväl, utan snarare som ett - vi ses igen, för det är jag övertygad om att vi kommer att göra.

Söndagen vecka 22 inleddes med en lång väntan på min sega vän Efflyn, kenyan som hon är har hon en tendens att inte alltid komma i tid, eller snarare aldrig... Mot kvällstid kom vi i alla fall iväg, dock inte till Langata med en gång som planerat, utan först en sväng förbi Yaya. Och jag som hade lovat mig själv att aldrig igen utsätta mig för en masaimarknad, men så blev inte fallet... Dessa marknader kan ju vara det värsta jag vet alltså. Men men, inhandlade ett par armband denna dag, lite bara för att. Sen blev vi stalkade ut till vägen av tre killar från Yaya, fett jobbiga! Men de gav upp när vi hoppade in i matatu 34 för att ta oss till LA. När vi hoppade av vid "the stage" eller "köttbullestället" som jag brukar vilja kalla det, stötte vi på John och Marc. Slängde ett par ord innan vi skyndade oss hem till Effans kusin Cynthia som ivrigt väntade på oss, vi var nämligen två timmar försenade (vilket inte är särskilt mycket egentligen enligt den kenyanska klockan). I alla fall, efter en kort uppfräschning tog vi oss via matatu till mobile och samosa stället för att bli upplockade av Cynthias pappa. Sedan tog han oss denna söndagskväll till N.P.C kyrkan i Karen, eftersom att en danstävling väntade där. SPA fest hette det, pågick från klockan 7 på kvällen, till 6 på morgongen - helt sjukt! Men eftersom att vi var lediga dagen efter tack vare någon kenyansk ledighetsdag spelade det inte så stor roll att vi stannade kvar hela natten. Där träffade vi på Brian en sväng, senare in på kvällen kom även John dit. Kyrkan var inte alls som de man är vana att se, det var en gigantisk scen i mitten omringad av enorma läktare, överallt var det fullt. Och synen av att en fullsatt kyrka dansar tillsammans till musik var mäktigt, helt sjukt vad kenyaner är hyperaktiva alltså, redan när vi kom dit vid 9 var de igång, och de slutade inte förrän klockan 6 på morgonen då tävlingen tog slut. Jag och Effan slumrade till lite då och då mot varandras axlar, men för det mesta höll vi oss levande under nattens gång. För att lyckas med det käkade vi hamburgare, samosas, och drack te i omgångar. Det var en speciell natt helt klart, en upplevelse. Det bästa framträdandet var helt klart när kusinen Cynthia och hennes dansgrupp körde, där även Sudi är med, riktigt kul att se! Träffade ett nytt ansikte även denna kväll, Martin, en kille som var svin lik T.I, vilket innebär att han var otroligt snygg! Hursomhelst, när solen började göra sitt intrång i gryningen var det dags att dra sig hem, hoppade på en matatu som tog oss till Langata, minusgrader kan jag lova att det var ute, trodde på allvar att jag skulle dö där ett tag. Tog oss förbi Johns amani court, insåg då att vi var nära sängarna. Väl framme vid hus 360, har det nog aldrig varit skönare att krypa ner till en efterlängtad sömn.

Nästa dag vaknade vi något senare än vanligt, vilket inte var så konstigt. Frukosten blev en tur till Kenchic Inn där vi slängde i oss ett par samosas. Sen åkte vi tillbaka till Southlands för att kolla om Paul var hemma, vilket han sagt dagen innan att han skulle vara... Men, kenyaner har en tendens att inte alltid hålla vad de lovar, så han var inte hemma, och han gick inte att få tag på heller, så vi gav upp. Åkte istället hem till internatet för att upptäcka i vaktbåset att jag och Samuel är groundade vecka 23, måndag till torsdag. Anledningen till det kan vi ta när jag kommer hem, lite väl personligt för att blotta på bloggen känner jag. Lite surt eftersom att det var Linneas sista kväll i Kenya, hade planer på att dra och käka lite etiopiskt på Habesha, men det sket sig som sagt tack vare groundingen. I detta nu suger det hårt att vara groundad, inte för att jag annars brukar gå ut och göra så mycket på vardagarna, just nu stör man sig mest på vetskapen om att man inte får gå ut, vilket får en att vilja. Men det hela med groundingen känns lite som "man måste gå fel för att hamna rätt", och det har jag gjort nu. Vecka 23, måndag som sagt lediga, tisdag hände det inget särskilt på, förutom att jag på kvällen tog farväl av Linnea, Empan och Hampus... Känns helt sjukt, folk åker verkligen hem nu. I onsdag var jag sjuk från skolan, onsdagskväll körde jag och Samuel ett riktigt deep-talk på mitt rum, som även Lisa & Julia joinade lite senare. Veckan rinner iväg, och redan imorgon är helgen här. Idag har jag min sista inlämning i geografin, om Kongo. Imorgon har jag min sista inlämning i u-landskunskapen, min loggbok från praktiken - SEN ÄR JAG FRI OCH HAR SOMMARLOV! Idag ska jag och Samuel njuta av vår sista dag som ett groundingteam, i eftermiddag blir det tennis och förhoppningsvis bastu och bad i poolen. Imorgon har jag min sista lektion i skolan, imorgon eftermiddag ska jag även till den svenska ambassadörens hus för att fira nationaldagen en dag för tidigt, antar att vi efter det kommer att bege oss till Village Market för att shoppa, äta, och kanske bowla. Imorgon, alltså fredagen den 5e juni - tar även min älskade syster studenten! Helt sjukt att den tiden är inne nu, och jag är så stolt över dig Hanna. Kommer tänka på dig hela dagen, och ber om ursäkt för att jag inte medverkar... Nu måste jag sluta, tänkte gå och göra något vettigt av mitt liv, med tanke på att jag endast har en och en halv vecka kvar i detta land. Som ni kanske redan förstått tänker jag inte gå i skolan alls nästa vecka, vi gör ändå inget vettigt på lektionerna, så istället tänker jag fara runt i hela Nairobi, leva livet och ta till vara på min sista tid här. Slutligen vill jag tillägga ett citat av Joakim Thåström: