joxliveinairobi

"Hold my head high - I'm strong again"

Tidigare, innan jag kom hit - lät nio månader och tre veckor som en evighet i mina öron. Idag inser jag hur fort tiden går när man har roligt, så numera håller mitt äventyr på att bli historia, alldeles för snart kommer min tid i Kenya att ta slut, och aldrig igen kommer den att kunna upplevas på samma sätt som den gjorts under denna tid.

Här har jag delat lycka och sorg, givit och tagit. Skrattat och gråtit, förändrats (förhoppningsvis till det bättre), men det är svårt att sätta ord på exakt hur jag har förändrats, till utseendet är jag mig lik som tidigare - men inombords har jag vuxit, som aldrig förr. Även där är det svårt att sätta ord på exakt hur, eller på exakt vad jag lärt mig. Listan är lång och skulle ta runt ett liv att skriva ner känns det som, det har varit så mycket på en gång. Men känner det gör jag, jag känner att jag inte är som förut - jag har kommit att bli någonting utöver det jag redan var. Jag har utvidgat mina perspektiv på livet, sett saker som mina vänner där hemma inte än skådat. Lämnat ett tryggt hem i lilla Olofsbo för att uppleva en riskfylld vardag i ett u-land, Afrikas östkusts centrum, Nairobi, Kenya.

Det har inte bara kommit att bli mitt hem, utan så mycket mer - för det är här jag byggt upp ytterligare ett liv, ett så annorlunda jämfört med det jag lämnade kvar hemma i Falkenberg. Vad skriver man om i en nästsista blogg från andra sidan jorden? Och vad kommer svaret att vara när alla där hemma frågan standardfrågan: hur har du haft det? Ska man då kontra med: ställ en bättre fråga? Eller ska man uppriktigt säga att det har varit det bästa året i hela mitt liv, än så länge?

Det är svårt att veta, och det är svårt att förutspå. Särskilt när det enda jag egentligen vill är att få stanna kvar i min drömvärld jag byggt upp här resten av mitt liv - men som livet redan lärt en varar ingenting för evigt, särskilt inte ett paradis. Och någonstans måste man acceptera det faktum att det här är nu, och det är även här och nu det får sitt slut. Kanske är det för det bästa samtidigt? Någon gång i livet måste jag ju ändå förr eller senare ta farväl av mitt älskade Afrika.

När jag köpte min första dagbok på nakumatt, skrev jag längst bak upp en lista på mina "mål" med min vistelse i Kenya, de saker som jag skulle satsa på att uppnå både inom mig själv och runt omkring mig. Jag brukade gå tillbaka till dessa mål då och då för att påminna mig själv om allt jag skulle förbättra och lyckas med, vilket alltid fick mig att få dåligt samvete samt att känna mig misslyckad - för även om det gick bra med tillexempel ett mål så gick det alltid sämre med något annat, och vise versa. Allt kunde inte ständigt gå perfekt, vilket jag egentligen ville att det skulle kunna göra - när jag insåg hur patetiska och orealistiska mina mål var rev jag en vacker dag sönder den lappen, vilket fick mig att känna mig tusen kilo lättare. Mål är inget måste som ska framkalla ångest - mål är långsiktiga, en önskan, en vilja, en tanke, en strävan. Ingenting annat. Man gör upp mål för att man vill förändras, vill lyckas - men vad är det egentligen som säger att du är lyckad eller förändrad för att du uppnår ett mål? Ingenting.

"Tears stream, down on your face

when you loose something

you can not replace"

För att göra detta inlägg någorlunda oseriöst vill jag säga att jag inte är det minsta neger, varken svart eller brun, och det skönaste är att jag verkligen inte bryr mig ett skit - för jag åkte inte till Kenya för att bättra på brännan. Det hoppas jag att alla ytliga folk från västvärlden kan ha förståelse för, om inte, råder jag er att tänka om. Kanske borde jag även ta och svara på de två frågor som brukar vara centrala såhär på slutspurten, när man nästan levt tio månader av sitt liv på ett internat, nämligen följande: har jag blivit beroende av cigg? Svar nej. Har jag gått upp i vikt? Svar ja.

Jag har tänkt lite, angående vad det gäller att köpa med mig en massa presenter hem till folk eller inte - och jag har kommit fram till att jag inte kommer att göra detta. Dels för att min ekonomi är skör, men främst för att dessa presenter skulle vara något onödigt armband som ändå slängs längst in i smyckeslådan och sällan används. Samtidigt känns det som att man ska ha med sig något hem, bara för sakens skull, men frågan är om det är värt det. Och jag tror faktiskt inte att det är det, mycket för att folk där hemma har svårt för att relatera till presentera också, och för att det bara känns onödigt i det stora hela. Sen om man skulle få för sig att köpa, vet man inte riktigt till vilka, liksom köper man bara till de tre närmaste, eller till de tio? Att komma hem med en drös presenter skulle mer kännas som ett "måste", och därför kommer jag inte att göra det. Hoppas mina tankar vad det gäller detta kan respekteras av nära och kära där hemma.

Tänk att komma hem, vilka skillnader jag återigen kommer att bemöta - att återgå till det jag en gång var, och det jag var van vid. Ska jag vara ärlig har jag lite svårt att tänka mig in i den rollen jag lämnade kvar i Falkenberg, den som andra ansåg att jag var. Innerst inne är jag rädd för att gå tillbaka till exakt den personen när jag kommer hem, jag ska försöka kämpa emot det och fortsätta vara den jag är efter att ha formats av detta år i Kenya. Visst är gamla vanliga jag kvar i det stora hela, men sen finns det vissa skillnader jag vill behålla, och det hoppas jag att jag ska kunna klara av att göra. Kom just att tänka på, hur sjukt det kommer att kännas när man häller upp ett glas vatten direkt ur kranen, eller när man tillexempel kommer åka bil igen där hemma och inte får glömma bältet - bara sånna där små saker som man vant sig vid att inte göra här, men som man brukade ta för givet hemma. Antar att det bara är små vanor som inte blir svåra att ställa tillbaka, tur det.

Nästsista blogginlägget, låter riktigt stort med tanke på att denna blogg blivit något jag vant mig vid att hålla vid liv, och snart ska den dö ut. Vad skriver man i ett sista inlägg från Afrikas kontinent då? Hm, vet inte riktigt om jag ska vara ärlig... Känner bara pressen på mig själv om att det ska bli bra, vill ju varken göra mig själv eller er där hemma besvikna. Ibland har jag tänkt tanken på - om jag verkligen har uppskattat detta år tillräckligt. Och jag kan ärligt talat säga att nej, det har jag inte, i alla fall inte under första terminen då livet inte alltid var på topp. Men efter jul förändrades något, och jag föll för kontinenten, landet och staden jag befinner mig i. Aldrig tidigare har jag känt mig så hemma, så lycklig. Och det var först då jag verkligen insåg hur många jag har att tacka för detta år, kanske främst min egna innersta vilja - för utan den, hade jag aldrig varit här där jag är idag. Detta år kan helt klart sammanfattas som en "once in a lifetime" grej, för min del är det ju det, jag kommer aldrig mer att uppleva detta, och det är just det som gör det hela så sorgligt, att lämna det jag fallit så djupt för. Men någonstans måste man nöja sig med, och inse att man förr eller senare måste ta farväl av det jag skapat mig här och återvända till verkligheten. I framtiden kommer jag att se tillbaka på dessa månader som de absolut bästa i hela mitt liv, utan att dra en vit lögn, och aldrig kommer jag att ångra att jag åkte hit.

"Why do all good things,

come to and end?"

Visst kan jag erkänna att jag många gånger under detta år varit instabil, men att då få stå på egna ben och klara mig ur svåra situationer har lärt mig att växa upp. Hade jag varit på hemmaplan, hade jag valt den raka vägen istället för den slingriga, och förmodligen lutat mig lite då och då mot min trygghet där hemma. Här finns inte den, och det kanske låter hårt men någonstans tror jag att det är just i denna åldern det är viktigt för en själv att klippa banden med sin trygghet man har där hemma, ju längre man väntar med det desto svårare blir det. Jag är övertygad om att alla ungdomar behöver utsätta sig för något liknande, för att inte fastna i det liv man lever nu. Det är viktigt att se sina chanser i livet och ta till vara på dem, vidga sina vyer och testa sina egna gränser - man kommer långt på det. Vill tillägga ett stort tack till mina till en början tveksamma föräldrar, jag förstår vad man tänker om ett u-land i Afrika, men jag är så tacksam att de såg min starka vilja inför detta år så att de släppte taget om mig. Och främst av allt - att de aldrig gav upp hoppet om mig, de har aldrig slutat tro på att jag skulle klara av att genomföra detta,, och de har alltid funnits där för mig, även om jag befunnit mig på andra sidan jorden, så har jag ständigt känt deras närvaro i mitt liv i Kenya.

Jag inser mer och mer innerst inne att det kommer att slå hårt att återvända hem, det kommer att bli en stor omställning i mitt liv - förhoppningsvis blir det lika lätt att ställa om till det jag lämnade, som det var för mig att sätta mig in i den förändring som jag anlände till. Eftersom att min kärlek till Kenya vuxit sig så stark, kommer det antagligen bli svårt att ta in att det inte finns någon annan återvändo för mig än att återgå till mitt liv i Falkenberg. Nu kanske jag får det att låta otroligt negativt för min del att komma hem, men det är inte fullt ut så jag menar - självklart har jag även en inre röst i mig som längtar hem, längtar efter alla som finns kvar där hemma. Jag har vuxit som aldrig förr under detta år, och det antar jag att folket där hemma också gjort, just därför kommer det bli intressant att träffa alla igen, så det känns absolut inte bara som ett bakslag att återvända.

Slutligen vill jag passa på att uppmana folk där hemma till att ge sig ut ett år till ett främmande land, chansen till att göra det är nu eller aldrig - just därför tycker jag att man ska passa på att ge sig ut. Klart det har sina tvivel, jag tvivlade otroligt mycket, men om man lär sig att se förbi det inser man också att allt verkligen går med lite vilja. Och nu i efterhand kan jag säga att jag inte ångrar någonting, detta år har bara fått mig att gå framåt, på så många plan i livet. Det har varit värt vartenda tvivel och motgång, så ta chansen medan du har den, annars kommer du att ångra dig.

När jag är så nära mitt slut just nu, önskar jag ibland att människor som jag i detta fall, inte kunde känna några känslor. Ingen sorg, ingen saknad, ingenting. Det tar emot så hårt att åka hem just nu... Jag vill inte lämna allt jag har funnit här. För ett par dagar sen rensade jag lite i mitt rum inför hemfärden, fann då en pappershög från mina två fester innan jag åkte hit. Nämligen en gästbok från både tjejfesten och klassfesten, vilket fick mig att rysa lite av alla fina saker som folk skrev, och det fick mig också att någonstans längst inne känna en längtan inför att träffa allt underbart folk där hemma igen.

Men, för att undvika att orsaka chocktillstånd för folket där hemma kanske det är lika bra att jag är ärlig redan nu på denna blogg - jag vet verkligen inte hur jag kommer att reagera när jag landar i Sverige, och jag vet inte hur jag kommer att vara den första tiden. Jag vill att ni ska veta, att oavsett hur jag är, så har det ingenting med någon av er där hemma att göra. Just för att det för min del kommer att vara hårt att lämna Kenya, därför vet jag inte hur det kommer att vara i början för mig när jag inser att jag är hemma igen. Vad ni än gör, ta inte åt er.

Jag ser fram emot de kommande reunions med gänget här redan, och hoppas att det lär bli någon inom kort efter hemkomsten. Sommaren känns numera fullspäckad, då man får passa på att resa runt halva Sverige för att hälsa på folket från internatet, sen ska man även jobba en hel del, plus två resor till huvudstaden - första gången som turist med mamma, andra gången med ett stort tjejgäng för att se Coldplay live, kan knappt bärga mig! Utöver detta tänker jag ta igen all tid som jag har missat med mina nära och kära, men framförallt ser jag fram emot en lugn sommar då jag vill hinna återhämta mig efter ett livat år - och vila upp mig inför mitt sista år på gymnasiet. Sen blir det studenten, och efter det vet jag inte riktigt vart jag tar vägen. Får väl helt enkelt ta det som det kommer, det blir alltid bäst då. Kanske blir det till att återförenas med mitt älskade Kenya? Vem vet, förhoppningsvis.

Do you think about me now and then?
Do you think about me now and then?
Cause I'm coming home again

Maybe we can start again?

Den 15onde juni landar jag på svensk mark igen, denna blogg är den sista jag skriver från Kenyansk mark, live från Nairobi. Det absolut sista inlägget blir en liten uppföljare om framförallt den sista tiden i Afrika, men också om hur det var att komma hem igen. Borta bra men hemma bäst? Det återstår att se. Snart är eran Josefin, Josse, Josefin Jox, Joxelius, Korre eller Jox tillbaka igen. Som rubriken till detta inlägg är, vill jag nu i det sista inlägget från Kenya skriva att detta inte är ett farväl, utan ett - vi ses. För det vet jag att vi kommer att göra igen, kära Kenya.