joxliveinairobi

Nu måste jag röra mig långt tillbaka i tiden, till och med torsdagen vecka 23, eftersom att det var där jag slutade i min sista blogg från Afrikansk mark. Denna söndagskväll passade nämligen jag, Joel, Samuel och Rickard på att basta en sväng på skolan, samt bada i poolen. Detta kombinerade vi med att kränga en kladdkaka inne i den skållheta bastun, kanske inte låter som särskilt mycket att hänga i granen, men tro det eller ej - det var faktiskt godare än vad man kan tänka sig. Jag och Samuel avslutade alltså vår sista kväll tillsammans som groundade i skolans bastu, otroligt avkopplande. Denna kväll ringde jag även mitt absolut första samtal hem till Sverige, var något komplicerat men gick till slut efter x antal försök. Satt denna dag och funderade på vad jag skulle göra för min syster på hennes studentdag, kom fram till att tiden var för knapp för att jag skulle hinna skicka hem något - istället fick det bli ett samtal. Insåg att hon antagligen skulle ha fullt upp på själva studentdagen, så jag tänkte att det kanske var lika bra att jag ringde kvällen innan. Så det gjorde jag, först till hemtelefonen då jag slängde ett par ord med päronen, innan jag fick ringa vidare till syrrans mobil, hon var nämligen och klädde deras vagn inför morgondagen. Var otroligt upplyftande att få höra hennes röst, trots att det knappt gick att tyda vad hon sa eftersom att hon var extremt hes. Att denna torsdagskväll fått höra alla mina familjemedlemmar på telefon, fick faktiskt mig att börja längta hem. Och det fick mig för första gången på länge, att börja se fram emot min hemkomst.

                                     

Fredag vecka 23 innebar min sista lektion i religion b på morgonen, även min sista inlämning i u-landen, kändes otroligt skönt att få det överstökat. Efter lunch åkte hela skolan bort till Westlands eftersom att vi var hembjudna till den svenska ambassadörskans hus, för att fira nationaldagen en dag i förväg. Det sög faktiskt, totalt. Det enda positiva med att mingla runt på hennes överdrivna trädgård var att jag träffade på min kära mattelärare Anna-Kari, som jag inte träffat sen kursen tog slut i matte b i början av februari. Det var faktiskt tack vare henne, som jag fick mitt g i denna kurs. När vi äntligen fick bege oss därifrån vandrade vi över till Village Market som ligger alldeles i närheten, på vägen dit stannade en range rover till, och vem träffar man på om inte Adi då! Blev glad och lite halvt chockad samtidigt, men vi slängde bara ett par ord innan vi stack vidare mot Village. För sista gången i mitt liv satte jag denna dag min fot på en masai marknad, köpte en kikoy sjal, lite skålar, en pipa och några halsband. Vi slog oss ner ett gäng vid food courten, träffade på Adi igen och tog en corona tillsammans. Efter att ha myst tillsammans denna eftermiddag i Westlands begav vi oss en tid senare hem till internatet för att fixa oss inför utekvällen som väntade, egentligen var jag inte sugen alls - men någonstans längst inne kände man den där konstanta nedräkningen som uppmanade en till att dra ut, eftersom att man endast hade tre party kvällar kvar denna fredag. Förandet ägde rum hos Jullan med korridoren, innan jag lite senare för första gången besökte klubben Double Inn i Karen. Vet inte varför jag inte varit där innan, har bara aldrig blivit av tidigare. I alla fall, vi slog oss ner ett rätt litet gäng från skolan, snackade lite skit och drack en del. Efter ett tag kom Max och Alex dit, riktigt trevliga snubbar det där. Ett tag innan bussen var på ingång fick jag och Isak för oss att vandra en sväng ute på vägen, snackade en del om dagens ideal och alla sjuka krav som vilar över ens axlar. Måste tillägga att jag känner att jag kommit långt när det gäller dessa frågor, eftersom att jag numera lärt mig att ta dem med en stor nypa salt, vilket jag är övertygad om att alla ungdomar idag borde lära sig att göra - för deras eget bästa.

Lördagen, exakt en vecka kvar i min favorit stad, startade med att städa rummet en sista gång, började då tömma lite på väggar, och slängde ut onödiga saker som jag ändå inte tänkt behålla. Denna dag var det lite halvskuggigt ute, så jag bestämde mig för att chilla lite vid poolen med en bra bok. På eftermiddagen drog jag och Julia till Junction för att shoppa lite i klädaffären Mr.Price, som man kan jämföra lite smått med H&M. Där investerade jag två par skor, lite underkläder, en lila väst, ett par örhängen och en kuvertväska. Senare in på kvällen hade vi tänkt dra till Habesha och käka lite etiopiskt, men eftersom att där är uteservering och monsunen denna kväll öste ner sket den idén sig. Istället la jag mig hos Mickand och kollade på "Hata Göteborg", vilken b film, kände efteråt att den en och en halva timmen var total waste of my life typ, men men. Ytterligare lite senare in på denna kväll blev det dags att dra ut, till den berömda trappan nedanför Black Diamond och Red Tape. Var inte särskilt pepp denna kväll heller, men efter ett par smirnoff black var man ändå igång. Blev dock sjukt hungrig efter ett tag, eftersom att jag tidigare på kvällen missade kvällsmaten och sen sket ju det med Habesha sig. Så, jag och Samuel fick för oss att vandra bort till Mobile strax intill The Mall, där vi slog oss ner och åt varsin pommes tallrik, vilket satt riktigt fint. Eftersom att detta var den enda utekvällen i juni, antog alla elever på skolan att det innebar en halv två kväll - vilket alla var övertygade om när vi drog ut, trots att vi inte skrivet en lapp med majoritetsunderskrifter till boardingen, tog vi det mer eller mindre för givet. Så när jag och Samuel hittade tillbaka till klubbarna efter att ha käkat var klockan närmare ett, vi gick igenom Red Tape, såg inte en enda svenne inom synhåll. Vilket förde oss över till Black Diamond, där ingen heller var... Så tanken slog oss på att det kanske inte var så självklart att det var en halvtvåkväll, när ingen heller satt på trappan greps vi lite smått av panik. Som tur var såg vi då skymten av en svenska skolan buss som stod parkerad lite längre ner på gatan, vi frågade förare Paul vart alla var, och då fick vi till svar att det inte alls var någon halvtvåkväll. Fan tänkte vi, så sjukt typiskt att det just skulle vara jag & Samuel som hamnade i skiten igen - som om det inte räckte med att vi samma vecka varit groundade...

När vi kom hem till vaktbåset möttes vi av en bitter PeO boardingförälder, som vanligt då med andra ord. Han skällde lite smått på oss, och sa att vi inte kan ta sådana saker för givet - och visst hade han en poäng i det, jag säger inte någonting annat. Men anledningen till att ingen annan missade bussen var för att de sett bussen komma på vägen när de satt på balkongen, när jag & Samuel var borta vid Mobile och käkade. Det dryga var att både jag och Samuel brukar ha med våra mobiler på utekvällar, men självklart har vi båda lämnat dem hemma just denna kväll... Och vi fick inte ens chansen att förklara oss för PeO heller, det enda han sa var - vi kommer att diskutera straffet för detta på måndags mötet. Jaha tänkte vi, gött att vara groundad den absolut sista veckan i Nairobi. Någonstans hade jag kunnat köpa det om jag visste med mig själv att jag borde bli straffad, exempelvis om jag hade varit så full så att jag inte kunde stå, då hade jag kunnat köpa det på ett annat sätt. Men detta var bara ett rent och skört misstag, som många på skolan tidigare varit med om, men inte blivit straffade för. Ibland lyckas bussen vända tillbaka till klubben i tid om någon är glömd, och ibland får ytterligare en buss skickas ut. Så varför skulle det bli som mycket drama denna gång?

Dagen efter, alltså söndagen vecka 23, drog jag och Josefine Nordgren till Java på en deep-talks fika tillsammans, hon var nämligen en utav de allra första på internatet som jag snackade på djupet med - därför kände vi att det var ett måste att avsluta med ännu ett sådant samtal. Till detta tog jag en underbar tropical mix smoothie samt en fräsch fruktsallad. Samma kväll hade jag även lite deep-häng med Joel, ungefär så som det alltid brukar vara, snackar om allt mellan himmel och jord. Innan jag skulle lägga mig, ringde jag till Paul, vet inte varför egentligen, men jag kände för det. Är så trött på vad alla andra ska säga till mig, precis som att hela världen vore relationsexperter. I kärlekens spel ska det alltid finnas rätt och fel, som tjej ska man inte vara för "på", killen ska vara den som hör av sig och så vidare... Men jag är så trött på det, vem är det egentligen som säger att inte jag lika gärna kan höra av mig, om det nu är jag som känner för att slänga ett par ord? Ens väninnor tror att de gör en en stor tjänst genom att vägleda någon annan i deras relationer till män, men det är fan bara en själv som ska bestämma, man ska göra det man känner för, ta kontrollen över det själv och strunta totalt i alla så kallade "regler" som det finns inom kärlekens spel. Vet inte riktigt varför, men jag kunde inte riktigt hejda att tårarna sakta började droppa nerför mina kinder, när han bad mig att stanna, när han frågade varför jag inte sa så mycket (för att jag inte kunde få ut särskilt många ord, jag visste bara inte vad jag skulle säga), och när han sa att vi kommer att ses igen, för att detta inte är ett farväl, utan som jag sa tidigare - det är ett, vi ses igen. För om viljan finns där, vilket den gör just nu, då kommer jag i framtiden att återuppta kontakten med en kenyan jag numera försöker förtränga ur mina tankar, för min egen skull. Men det var något speciellt med denna Paul, och det kommer det förmodligen alltid att vara för mig.

Måndag vecka 24, starten på den absolut sista veckan i Kenya. Vilket verkligen inte gick att få in nånstans, hela grejen var och är fortfarande så overklig... Denna dag hade jag min sista lektion för veckan, eftersom att jag hade bestämt mig för att inte gå på lektionerna den sista veckan, med tanke på att det verkligen var den sista veckan, som mitt argument. Jag och Samuel fick denna måndag vara med på boarding föräldrarnas möte, då vi fick reda på att jag och Samuel skulle behöva betala 5000 shilling var för att vi missade bussen - vilket motsvarar 500 svenska kronor var. Först trodde jag att de skämtade, vilket de tydligen inte gjorde. De menade på att boardingen fick jobba övertid, samt chaufförerna. Men, eftersom att boardingen ändå alltid är upp till runt 3 på nätterna undrade jag vilket övertid det var, plus att de ändå sover på skolan - så varför var det övertid enligt dem? Chaufförerna kan jag förstå, eftersom att Paul fick köra extra, jag och Samuel diskuterade detta med busschauffören Paul och fick då reda på att han tjänar knappt 2 svenska kronor för varje timme övertid han jobbar - hur kommer det då sig att jag och Samuel skulle behöva betala 500 svenska var? Plus att folk tidigare missat skolbussen hem från uteställerna, men de har då inte behövt betala ett piss. Men enligt boardingen, så var detta en "ny" regel, som om vi två pallade ta detta bakslag när vi inte ens hade en vecka kvar i Nairobi... Det sura med boardingen är, att de jobbar inte med eleverna, utan snarare tvärtom, alltså emot eleverna. Men, nu i efterhand kan jag erkänna att vi hade tur, varken jag eller Samuel blev påminda om dessa pengar under veckan, så vi åkte tillbaka till Sverige med våra huvuden högt utan att ha betalat ett öre till allas hatobjekt boardingen. Måndagskvällen spenderades tillsammans med Samuel, Mickan, Efflyn och Steff i Langata, där jag även tog ett farväl av min kenyanska vän John, eftersom att jag trodde det var sista gången jag skulle få se honom. Jag tog även farväl av mitt favorit hood Langata denna kväll, eftersom att jag inte trodde då att jag skulle hinna återvända och ta farväl någon annan gång. Jag hatar farväl.

Tisdagsmorgonen startade tidigt, för att historia b gruppen skulle göra ett studiebesök inne i down town, där vi besökte "Kenya National Archives". Till en början fick vi en guidad tur av lärare Tobias, där han beskrev i princip vartenda foto som hängde i denna sal, från tidigt 1900-tal till dagens moderna historia för Kenya. På undervåningen i detta museum fann vi en massa historiska konstverk och statyer, rätt häftigt att se faktiskt, går inte direkt att jämföra med västvärldens historiska arv. Efter studiebesöket tog vi oss friheten att stanna kvar i stan, där ett gäng elever drog till det lokala stället "Highland Annexe", för att käka lunch. Där blev det kött, chapati, samosa, mandasi och en fanta citrus. Mätta och nöjda begav vi oss senare åt K.I.C.C, som står för "Kenya International Conference Center", som är ett utav de högsta tornen i stan. Dit gick vi för att ta hissen längst upp, där man kom upp på en gigantisk utomhus "altan", eller snarare en landningsbana för helikoptrar. I alla fall, där stod jag, och kände hur den ljumna savann vinden smekte över mitt ansikte, under den stekande dags solen. Det var en upplevelse, att skåda hela Nairobi by daytime, innan har jag som sagt sett det uppifrån Hiltons topfloor, by night. Men jag måste säga att det var vackrare under dagen, då man såg national parken och Ngong Hills. Om jag ska vara helt uppriktig, var det det vackraste jag någonsin sett. Lite senare in på tisdagseftermiddagen vandrade vi mot Uhuru Park, för att chilla lite. Jag och Jullan hyrde en trampbåt, vilket även Joel och David gjorde. Så vi gled runt lite på sjön denna dag, vilket var otroligt avslappande. På kvällen fick jag sällskap av Kevin i matatun till Langata, var en rätt impulsiv sak jag fick för mig, att åka dit även denna kväll. Men jag bara kände att jag var tvungen, jag behövde ta farväl igen... Träffade på Effan en sväng där, gick runt lite med Kevan innan jag insåg att ingen var hemma, varken John, Mark eller Paul. Vilket är väldigt ovanligt för att vara tisdagskväll. Jag väntade, men ingen dök upp. Jag kysste ömt Pauls gate farväl, och det hela slutade med att jag var tvungen att bege mig hemåt eftersom att klockan började närma sig elva, så jag fick ett farväl ensam längs Langatas gator.

Onsdagen startade med en skön sovmorgon, chillade runt lite efter lunch. Köpte en t-shirt av kvinnogruppen som för sista gången var på skolan, för att stödja lite, dagens goda gärning så att säga. Lite senare tog jag och Effan en mat till Adams Arcade, där jag köpte en hårinpackning som rektorns dotter Bella rekommenderat. Efter det stack vi till Toymarket för att shoppa lite billigt på second hand, där investerades en skinnjacka för ynka 150 svenska, ballerina skor för 40 spänn, och en kuvertväska även den för 40 kronor. Sen inhandlade jag även lite snacks till kvällen, i form av den lagliga drogen miraa. Blad och själkar som tuggas tillsammans med tuggummi, för att sedan bli en gnutta hyperaktiv. Med tanke på att mer eller mindre varannan kenyan tuggar miraa, kände jag att jag inte har varit i Kenya om jag inte testat. På kvällen stack ett gäng till Habesha för att käka lite etiopiskt mat, det var nämligen Joels sista utekväll eftersom att han skulle åka hem redan nästa kväll, alltså torsdagskvällen. Jag, Efflyn, Julia, Malin Kyllen, Mikaela, Samuel, Isak, David, Rickard, Aksel och Joel avnjöt denna kväll lite kryddstark mat med den omtalade "disktrasan" till bröd. Efter detta gick vi till fots mot Yaya, för att där i närheten finna ett lokalt ställe vid namn "Kaktus", ett känt tuggställe. Där slog vi oss ner vid ett bord, runtom oss satt mest äldre män i 30-40 års åldern. Det var faktiskt riktigt mysigt att sitta där och tugga sitt miraa, eller khat som det också heter. "Glasstaxin" tog oss senare hem, då vi trängde in 11 pers i en bil egentligen gjord för 7, det var en upplevelse. Särskilt gött var det när musiken dunkade ut ur högtalarna, jag och Isak öppnad upp takluckan och ställde oss upp. När vi kom till en rondell utmed Ngong Road fick vi dock hoppa ner i taxin igen, eftersom att rån pågick. Ett par privatpersoner gick runt med k-pister för att råna de förbi passerande bilarna. Våran taxi körde då en lite omväg, och tog sig smidigt förbi detta så att vi inte hamnade i trubbel. Väl hemma på internatet fortsatte vi tuggande på Joels rum, efter ett par timmar bestämde jag mig för att gå och lägga mig - men då slog min hyperaktiva sida till, så jag började packa mina väskor hem istället innan jag kunde somna.

Torsdagen innebar mycket sömn för min del, eftersom att jag inte gick och la mig förrän vid 6 tiden den förgående natten. Efter lunch på skolan blev jag dock iväg tvingad mot down town av Isak och Effan, så vi klev in i en City Hoppa som tog oss dit. Gick runt en sväng på City Market, Efflyn köpte lite tavlor. Gick sedan iväg mot Biashara Street, där vi besökte affären Lex LTD där jag sydde upp min Kanga klänning. Isak investerade denna dag 55 kikoyer, som han tänkt sälja för dyrare pris sedan hemma i Sverige, vilken business man. Väl på g hemåt igen var jamsen som aldrig förr, tror det tog våran 4W City Hoppa runt 2 timmar att ta oss hem till Impala, fett segt. På torsdagskvällen vinkade vi av Joel på skolan, vilket var oerhört tungt. Var väl runt en tio pers som omringade honom och kramade honom, när han kom till mig sa jag att jag ville vara sist. När han då hade kramat alla andra, sa han - hejdå allesammans! Och började vända sig för att gå emot taxin. Då far jag upp i all hast och sa - Joel, du har glömt mig! Då kom skratten från oss båda, och för en sista gång höll min storebror om mig i sin famn. Tårarna började rulla nerför våra kinder, under tiden som vi lovade varandra att detta inte var ett farväl, utan att vi kommer ses igen. Några minuter senare lämnade han skolområdet, tomheten spred sig.

Fredagen, dagen innan hemfärds dagen. Skolavslutningen väntade denna soliga dag på skolan, klockan stod på 10.00 och våra två studenter återvände i en buss från champagnefrukosten i national parken, vi andra tog emot dem på skolgården jublandes och applåderandes så gott vi kunde. Efter att alla hängt blommor, tusker och masaiklubbor runt deras nackar blev det dags för fika, som bestod av jordgubbstårta! Efter lite sång och dans av småbarnen blev det ett par timmar senare dags för lunch, vilket var en massa sallad, rostbiff och potatissallad typ. Efter detta firande stack jag och Bella A till Junction, där vi inhandlade lite billig vodka och cigg inför hemfärden. Efter att man på kvällen duschat och fixat sig, rullade bussen iväg mot Westlands där studentmiddagen väntade på restaurangen Lord Errolls, till en början minglades det runt väldressade som vi var med välkomstdrinken som jag och Bella Walden passade på att spetsa till lite. Ett tag senare slog vi oss ner till den redan bestämda bordsplaceringen, vid mitt bord satt jag, lärare Tobias, Tove, Anna-Karin, Isabelle A, lärare Liv, Isabelle W och expeditions Karin. Där bjöds vi på fyrarättersmiddag, (don't ask me why), 4 rätter liksom. I alla fall, inledningsvis blev det en kall rätt med sparris, sedan en soppa, till huvudrätt kyckling i svampsås, och till efterrätt en passionfruit parfait. Allt slank ner fint måste jag säga, under kvällens gång hölls det x antal tal, främst till studenterna men även till andra, samt en del sång och dans bjöds det på. Särskilt uppskattad blev Tobias talet och dansen, som Mikaela, Efflyn, Julia och A-K framförde. Först körde det lite confessions om hur in love de är i honom, sedan sjöng och dansade de till Margareta låten, men bytte då ut det namnet till Tobias, lätt kvällens bästa framträdande.

Efter att ha bytt klänning inne på toan, drog bussen denna kväll vidare mot Blue Times, för att festa till årets enda halv-4 kväll! Till en början slog vi oss ner på balkongen med varsin dubbel vodka redbull, själv var jag lite sleten och kände att en redbull gjorde susen mot detta, så att jag återfick mitt pepp! På Blue Times träffade vi på Lisa och Kevin, som tidigare på kvällen hade dissat den dyra studentmiddagen för att istället umgås med varandra den nästsista dagen (och jag klandrar dem inte). Lite senare gick vi en våning upp för att kolla läget på The Loft, men där var det inte party nånstans så vi återvände till Blue Times där stämningen var på topp hela natten lång! Lärare Tobias kan man ju diskutera denna kväll, han var lite mer än lagom dragen, men det lockade bara fram pratgladhet. Stötte på Adi och Zain denna kväll, dansade en hel del också, främst med min favorit danspartner Lisa Ackermann! Träffade lite senare in på kvällen ISK Max, riktigt trevlig kille det där, snackade en hel del om livet faktiskt. Men tiden gick fort när man hade roligt, vilket den alltid gör... Så rätt som det var befann sig skolbussen på plats, och hemresan från partystället till internatet var kommen. Satt bredvid Isak i bussen hem, snackade lite väl deep om att detta var vår sista utekväll i Nairobi, vilket i kombination med alkohol fick tårarna att strömma nerför mina kinder, de gick inte att hindra över huvud taget. Overkligheten över det, och sorgen samt tomheten som slår en av tanken på att man skulle hem nästa natt, fick mig att önska djupt att allt jag var med om denna kväll, bara var en mardröm. Och att jag skulle vakna upp nästa morgon, pusta ut och tänka - vilket tur, det var bara en dröm. Men verkligheten gick inte längre att undvika för min del, eller för någon...

Lördagsmorgonen var seg, brunchen på skolan var den sista, allt var numera "den sista". Efter lunch begav jag mig mot Junction, för att för sista gången ta en bakis återställare på Java, i gott sällskap av Isak, Bella Walden, A-K, David, Aksel och Gustav. Hamburgaretallriken satt fint kan jag säga, såsom den alltid gjort... Tillbaka på internatet gjordes den sista packningen, rummet tömdes totalt på liv. Lite senare på eftermiddagen fick jag för mig ytterligare en impulsiv grej, när Paul berättade att han, John och Mark skulle till ett ställe i närheten av Sarit Center denna dag för att föra inför kvällens utgång. Efflyn skulle egentligen hängt med i taxin, men hon hade fullt upp med att sista minuten handla inför hemkomsten. Så jag åkte dit ensam, min allra sista dag i Kenya, för att få ett riktigt farväl av dessa tre killar som varit mina nära vänner under det senaste halvåret. Jag kom dit, satte mig på en bänk utanför Sarit Center, och väntade. Ringde Paul som sa, vi kommer, vi är på väg. Det tog två timmar för dem att ta sig till Westlands, jag har lärt mig att det inte är någonting att tjura över, tålamod gäller när man hänger med kenyaner, som tur var hade jag iPoden med mig. Det tråkiga med denna kväll var dock, att tiden rann iväg för min del, bussen till flygplanet väntade... Jag befann mig vid Sarit Center strax efter fem, kvart över sju kommer de dit, halv nio går min buss från skolan. Eftersom att det finns en hel del jams och skit vid den tiden på kvällen var jag egentligen tvungen att lämna Westlands vid sju, för att ha en timme på mig att ta mig till skolan med taxin. Men eftersom att de inte kom dit förrän kvar över sju, och jag ville ta farväl, kom jag inte därifrån förrän kvart i åtta - 45 minuter på mig att ta mig till skolan med taxin, för att sedan hämta mitt bagage på skolan, ta farväl av eleverna som var kvar och skolan, för att sedan åka med bussen mot flygplatsen. Stress i mitt liv alltså, ojojoj! Men men, den halvtimmen jag fick spendera med Paul, John och Mark var värd all stress i världen. Jag och Paul stod och höll om varandra en sista gång, orden hittade inte ut ur min mun... Jag kunde inte inse att detta var sista gången, sista kramen. De hittade en taxi till mig precis utanför Pizza Garden, vi kramades en sista gång. Det gjorde ont i mig, när våra händer tvingades skiljas åt.

Jag grät i taxin hem, grät för att jag kände tomheten fylla mig, tränga in i mig och förgöra mig. Grät för att jag satt där ovetande, ovetande om när jag får se honom djupt in i ögonen nästa gång. Grät för att jag tillät mig själv att få känslor för denna Paul, en kenyan som numera befinner sig ett halvt jordklot ifrån mig. Grät för att jag inte kunde förstå, förstå varför jag skulle tvingas lämna den plats jag är som lyckligast på. Den plats där jag skiner, skiner starkare än solen själv. En stad, i ett land till en början så främmande, som idag känns mer naturligt än Sverige, det landet jag tillbringat 16 år av mitt liv i. Självklart fastnade min taxi i en jam intill Lavington området, efter tio minuter stillastående rullade vi vidare på Riara Road, den väg som går parallellt med Ngong Road förbi Junction mot skolan. När jag anlände på skolområdet torkade jag mina tårar, insåg att jag hade 15 minuter på mig innan bussen skulle gå, sprang upp till korridor 3, bytade om, packade klart mina sista plagg, hade ingen aning om vad väskorna vägde, sket i allt, tog ett hastigt farväl av det som varit mitt hem i tio månader, rusade ner med mina betongfyllda väskor, önskade att detta inte var min verklighet, kramade eleverna som skulle stanna till nästa dag, signade ut mig en sista gång - Datum: 13/6-09, Namn: Jox, Varthän: Sweden, Tid: 20.30, Återkommer: As soon as possible.

Bussen mot flygplatsen, en sista vindpust mot min hud, en sista åktur i bussen längs Nairobis gator, med iPoden i högsta hugg, en sista cigg i bussen, en sista slängkyss mot Ngong Road, en sista syn av Langata skylten, en sista tår som föll nerför min kind, en sista sympatiserad blick, en sista handhållning av en vän, en sista av allting.

Vi anlände något uppe i varv denna lördagskväll efter mörkrets inbrott, väskorna lastades ur, kontroller av väskorna genomfördes, farväl av Kevin togs, incheckning av väskorna gjordes, likaså ifyllnaden av frågeformulär, passkontroll sedan, innan vi tog rulltrappan upp mot alla gatesen. Vandrandes längst bort i gången mot Java drogs skämten igång, alla försökte förtränga vart vi var på väg och lät sarkasmen ta över stunden. Java, en passion juice, en köttpaj, tre samosas (som inte går att jämföra med Kenchic's). Tiden rann iväg, gate 3 väntade, förbi ytterligare kontroller, in i ett proppfyllt rum, trots det trängde sig tomheten fram. Vi tog våra sista kliv ute i Nairobis luft, under stjärnhimlen som vakade över oss, ut mot Kenya Airways planet, vidare upp för trappan med handbagaget, insåg då att man lämnat Kenyas mark, vände sig om och fick en sista blick mot den Afrikanska fullmånen som lyste över oss, farväl mitt allt. Packade in oss i planet, jag och Lisa fick dela på 3 säten i mitten, gång på sidorna. Motorerna startade, och jag ville inget annat än fly, fly därifrån, ut tillbaka i min frihet. Men planet hörde inte min inre röst, utan rullade istället nonchalant vidare, ut på startbanan, mina tårar var slut, det fanns inga fler. Plötsligt lyfte planet, och jag var helt borta från Afrikas, Kenyas, Nairobis mark. Tomheten fyllde mig, som aldrig förr - i den stunden kunde jag inte känna annat, än en närgången tomhet, som inte släppte mig.

Jag blundade, och ville inte öppna upp ögongen igen. Jag ville allt annat, ville försvinna, ville kunna flyga, ville bort från flygplanet som skiljde på mig och Kenya. Men flög gjorde vi, och sov i varandras famnar, turades vi om, jag och min bästa vän Lisa under detta år. Landade gjorde vi också, i London, på Heathrow. Tillsammans med ett gäng andra från Svenska Skolan i Nairobi 08-09. Där slog medvetenheten till om att - vi är i västvärlden, i ett överutvecklat i-land, i något som liknar Sverige, och jag kan erkänna att jag kände mig allmänt äcklad. Det såg kallt ut, trist, vanligt, olyckligt. Bussen förde oss närmare gate 4, vi svennar steg av, passerade ytterligare kontrollen, innan vi kunde slå oss ner vid foodcourten. Där tog jag en bagel med bacon och ägg, samt en smoothie. Vilket gick på sammanlagt nästan 90 spänn, fan vad jag kände för att spy på denna värld jag återgått till... I väntan på planet mot gbg läste somliga bok, andra halvsov och vissa lyssnade på musik. Alla var vi nog enade om, att vi i den stunden försökte förtränga den verklighet vi befann oss i. På skärmen ovanför oss stod det plötsligt att vårat plan blev en kvart försenat, suck tänkte vi - i den stunden orkar man inte vänta, man vill bara hem, men samtidigt ändå inte. Så med en kvartsförsening tog vi oss mot gate nummer 4, där kön var närmare en mil... Aldrig att planet kommer gå enligt tid, insåg vi. Men men, ombord kom vi i alla fall, bättre sent än aldrig. Men, då visade det sig att vi inte kunde starta innan kontroller genomförts på planet, dessa kontroller sker egentligen via datorer som denna dag pajat, så vår pilot fick göra dem manuellt istället - vilket resulterade i att planet blev tre timmar försenat. Eftersom att vi från Svenska Skolan gick ombord typ sist (för att vi inte orkade stå i kön) var sittplatserna väldigt splittrade, "free seats" hörde vi sedan, fett drygt tänkte vi, eftersom att det inte fanns två säten lediga bredvid varandra någonstans... Så vi fick dela på oss, jag tog en fönsterplats, Lisa slog sig ner två rader framför. Någonstans kan jag erkänna att det var skönt att sitta lite för sig själv, när man inom mindre än två timmar skulle landa i Sverige. iPoden sattes på, volymen skruvades upp, jag gick in i min egna värld, medan jag flög ovanför Thames.

Tankarna gick inte att styra, adrenalinet pumpade genom ens kropp tillsammans med nervositeten. Jag hade ställt in mig på det värsta scenariot - att jag landar, gråter till döds, kramar knappt om mina päron på flygplatsen, säger ingenting i bilen på väg mot Falkenberg, när jag öppnar dörren till huset går jag raka vägen upp till mitt rum, lägger mig under täcket och drömmer mig tillbaka, pratar inte med någon på en månad, deppar ihjäl mig, slutar till och med äta, ja - ni hör ju själva. Ett tag trodde jag helt seriöst också på, att det verkligen skulle bli så. Efter cirka en och en halv timme på planet, började vi närma oss Göteborg. Granar och tallar syntes, bonnefält, de röda bondgårdarna, en stad började skådas, landningsbanan blev större och större i mina ögon, till sist kände jag dunsen i kroppen, planet landade på svensk mark - i den sekunden, skvätte jag en tår. Jag var tillbaka, efter tio månader, i Sverige, västkusten, Göterborg, hemma? Tanken slog mig då, på vad som egentligen är hemma för mig. Fortsättning följer...