joxliveinairobi

Torsdagen vecka 21 innebar ännu en sjuk dag, denna gång i gott sällskap av ingen mindre än korridorsgrannen Lisa. Jag låg i öroninflammation, och hon i ögoninflammation - udda sammanträffande, få trodde oss, men varför skulle vi ljuga om det liksom. Dagen innehöll en hel del tittande på gamla avsnitt från säsong ett av Gossip Girl, och kvällen avslutades med en banantoast (kan varmt rekommendera), två brödskivor, hackade banan bitar i mitten och in i toastern, sjukt gott, och nyttigt! I fredags drog jag hem till Effan i Langata som vanligtvis, stack till Kenchic Inn och käkade samosas och bahija, otroligt mumsigt! Sen stack vi till den berömda mötesplatsen "the stage", även kallat "köttbullestället". Där stötte vi på Mark, John och Paul M. Har inte träffat John på typ en månad för att han har varit iväg på en boarding school och pluggat inför hans exams. Lite senare dök Paul nummer två upp, även kallad Rajul, King Kong och Soni. Don´t ask alltså, killen har tusen namn, jag föredrar Paul. När John ställde frågan - are you going home, forever? Kändes det otroligt tungt att svara ja, jag kommer inte tillbaka... Lite senare in på kvällen tog jag och Efflyn en matatu via stan, lite äventyrligt och scary men det fixade sig! Hoppade av i närheten av järnvägsstationen, passerade ett par gator och kom slutligen fram till stället där vi hittade en matatu som kunde ta oss till Ngong Road. Runt halv tio tiden var vi tillbaka på internatet, alltså den tid då bussen slussar ut folket till uteställerna. Jag och Effie skyndade oss upp, bytte om och var redo på att dra ut denna fredagskväll, vi plus ett femtontal andra åkte för att chilla på Casablanca. Själv var jag inte särskilt sugen på att supa, så jag tog det lugnt med en coca cola istället. Träffade på lärare Tobias som satt och rökte vattenpipa, rätt komiskt - men han skämdes inte eftersom att han slutar jobbet snart och drar då hem till Sverige igen. I alla fall, det blev en lugn kväll med ett par sköna deep-talks på mysiga Casablanca.

Nästa dag åkte jag och ett gäng tjejer tillbaka till stan för att hämta ut våra kanga klänningar som vi sydde upp en vecka tidigare, men på grund av familjeproblem hade skräddaren Douglas på Lex LTD inte hunnit färdigt med dem, fine tänkte vi. Istället drog vi upp på ett "Moonlight Restaurang" som låg en trappa upp i byggnaden mittemot City Market. Där käkade vi samosas och chapati, för gott. Kvällen inleddes med förande på mitt rum tillsammans med Joel, Aksel, Samuel, Lisa & Kevin. I busen på g mot Black Diamond och Red Tape kom T.I's "Whatever you like" på på radion, vilket resulterade i att jag & Lisa sjöng och dansade som bara den, fett kul var det, lite ödet att den kom med när vi satt bredvid varandra, det är verkligen våran låt. Väl framme i Westlands slog vi oss ner på trappan utanför ställerna efter att ha inhandlat ett par smirnoff var i den billiga spritaffären, ett bra alternativ om man söker en budgetfylla. I alla fall, vi satt ett stort gäng och snackade under stjärnhimlen, en pundare (om man nu får kalla han det) började snacka med oss, vilket var riktigt kul framtill det att han frågade om min hand, haha! Benoit kom förbi en sväng, slängde ett par ord med den snubben innan han skulle vidare. När blåsan inte tålde mer drog vi oss upp till Black Diamond, slog oss ner på ett bord vid "snobbgänget" på skolan, i detta fall Hampus, Siri, Sofia och Oskar. Det varade inte länge eftersom att jag och Mickan hade lite myror i brallorna, så vi stack in till Red Tape där vi fann ett i princip tomt dansgolv som vi besteg tillsammans när bland annat låten "Infinity" spelades. Det sköna var att jag verkligen släppte på alla hämningar denna kväll, och levde till det yttersta. Jag inser ju själv att jag inte är världens bästa dansös, och att det antagligen såg jävligt kul ut när jag och Mickan shakeade loss, men vad gör det - man lever bara en gång. När svetten blev för mycket för oss gick vi ner för att ta oss ut till luften, där stötte vi på lite KC's (Kenya Cowboys), ett gäng ISK'are med andra ord. Darwin och hans bror Marvin bland annat, trevligt värre. Problem blev det dock senare när vi skulle ta oss in till BD igen, för nu var det tydligen åldersgräns 26 för killar, tjejer kollar dem i princip aldrig, särskilt inte vita vilket är sorligt men sant. Idiot vakten vägrade släppa in Darwin, som sa att han är van vid att ta den rasismen. Vi gick då över till RT för att testa vår lycka, efter en hel del övertygande till vakten med slutorden "how can you discriminate your own people?" fick vi in Darwin till stället. Där avslutades kvällen med att inta dansgolvet återigen med Joel, denna gång tillsammans med betydligt mer folk. I bussen på hemvägen var jag hyper, vilket även Emma var, så vi dansade och sjöng ståendes på sätena, det roligaste jag gjort på länge kan jag säga.

Söndagen vecka 21 vaknade jag med en otrolig smärta i mitt nytagna hål sen en vecka tillbaka, det visade sig att diamanten på framsidan åkt in i hålet och utvidgat det, inte särskilt skönt. Efter att ha dragit ut örhänget och tryck ut varklumpen bestämde jag mig för att skita i att sätta i ett annat örhänge i det blodiga såret, såg inte så stor mening med det. Förresten, om jag inte redan har berättat det så är mitt löshår också uttaget, var bara otroligt krävande att ha i det, plus att jag kände hur mycket mitt hår slets av det, men det var kul så länge det varade. På eftermiddagen tog jag en tripp själv till Langata för att hälsa på Efflyn igen, där hängde vi med Steff som vi stötte på nere i Southlands. Varken Paul eller John var hemma denna eftermiddag, tyvärr. På hemfärden från Langata gick självklart matatun sönder som jag satt i, vilket innebar att jag kom fram till Kenyatta själv när mörkret brutit sig in. Hoppade in i nummer 111 till Impala, små sprang sen från vägen in förbi gaten för att hinna hem innan sju, endast en halvtimme för senad som tur var. Denna kväll sa jag även adjö till en av mina favorit stockholmare på skolan, Oscar Berggren. Visst, han var inte den första att lämna internatet - men den första som gör det såhär tidigt innan alla andra gör det. Vilket fick mig att inse hur otroligt lite tid jag har kvar här på skolan... Om tre veckor är jag själv hemma, den tanken känns bara helt sjuk. Början på slutet är här nu.

Vecka 22 har gått lika snabbt som veckorna gör här borta, sprungit ifrån mig. I tisdags gick jag en sväng till Junction för att köpa lite smått och gott, på kvällen pluggande jag en del och la då märke till att det regnar in på två ställen i mitt tak. Samma kväll gick min laddarsladd till datan sönder, vet inte vad som hände, men helt plötsligt började den knastra och lukta bränt. Sen dess har den inte funkat, vilket är fett jobbigt eftersom att jag numera måste låna sladdar från folk på skolan när den behöver laddas... Men jag är tydligen inte ensam över att vara utsatt för detta - det är rätt många på skolan vars sladdar pajat, har antagligen något med generatorn att göra. Onsdagen inleddes med en muntlig redovisning i Historia B kursen, jag och A-K framförde denna dag mau mau-rörelsen, inklusive Jomo Kenyatta och Dedan Kimathi, två av de främsta ledarna till gerillan. Det gick faktiskt helt okej måste jag säga, inledde med en mau film från youtube som visade på britternas synvinkel på gerillan, sen snackade vi om Kenyatta och Kimathi samt lite om Mau, slutligen körde vi en analys och kom fram till en slutsats. Sen var det över - måste tillägga att lärare Tobias är sjukt läskig att redovisa för, han rör inte en min! I alla fall, torsdagen startades med ett litet geografi prov på Kongo's resurser, gick bra skulle jag tro. Eftermiddagen innebar det sista nationella provet, muntligt i Engelska B. I min grupp var det jag, Lisa, Matilda och Emma, vilket kan ha varit den ultimataste gruppen någonsin, kände ingen press och ingen nervositet alls, orden flöt på förvånansvärt bra denna dag! Antar att jag har mina kenyanska vänner att tacka för detta, eftersom att jag numera känner mig bara mer och mer bekväm i att snacka engelska inför folk, känns som ett stort framsteg.

I fredags lämnade jag in min slutuppgift i Religion B kursen, man inser mer och mer för varje dag som går hur lite man har kvar här borta... Det här är verkligen slutspurten på detta fantastiska år, det gör ont i mig att skriva. Hursomhelst, uppgiften i religionen var en uppsats på 4 sidor som skulle innefatta alla pusselbitar vi fått under kursen (alltså allt vi gått igenom) som skulle skrivas samman under huvudämnet - religionens roll i människans liv. Det var lite knepigt att få ihop det, men till slut gick det! Denna fredag fick vi även den utsökta Kachumbari salladen serverad på skolan, insåg då hur mycket jag kommer att sakna kenyansk mat, samtidigt som jag ser fram emot att komma hem till den svenska. Denna fredagseftermiddag spenderades i Kibera på ett gemensamt praktiktillfälle med u-landskunskapsgruppen för att avsluta kursen, där bjöds det på dans och mat, underbara chapatis med bönor och linser! Kibera är för övrigt Östafrikas största slumområde, nummer 2 storleksmässigt i Afrika efter slummen i Sydafrika... Kvällen tillbringades i säkert förvar hemma på internatrummet tillsammans med Lisa, vi såg på den rörande filmen "Den gröna milen". 

Det är nu såhär mot slutet som alla mer eller mindre freakar ut, de flesta på ett negativt sätt känns det som än så länge... Jag tror jag talar för alla när jag skriver att ångesten är total, dels inför de sista inlämningarna i skolan, dels för att man snart ska återförenas med Sverige, men främst för att man känner pressen över att göra det absolut bästa av den tid som är kvar - det är inte lätt nu. Man vill hinna med så mycket, men känner att tiden är för kort för det. Vill inleda allt nu, när det är dags att avsluta och säga adjö till det som varit. Det är nu man lovar alla att självklart ska man ses igen, frågan är hur många det verkligen kommer att bli så med... Det är så mixade känslor just nu att man varken vet ut eller in, den sorgligaste stunden men samtidigt den lyckligaste.

Vid brunchen på lördagen hoppade jag impulsivt på idén att denna dag bege sig ut på äventyr i form av paintball, som jag tidigare aldrig spelat. Vi var ett gäng på tio pers som hyrde en matatu och drog iväg ut till Kitengela där Rolfs Lodge ligger, för att utsätta oss för en adrenalinkick. Jag, Linnea, Joel, David och Erik, vs Mickan, Julia, Rickard, Aksel och Isak... Väl framme drog vi på oss overallerna, skyddsmasken och laddade gevären med kulor. Sen sprang vi ut på det uttorkade inringade gräsplätten, till ytan kanske lika stor som runt två 11-mannaplaner. Med en del torn uppbyggda, samt bildäck och buskar kunde matchen börja, jag och Linnea höll oss till varandra för ett samarbete. Träffad blev jag allt, särskilt när Isak och Aksel attackerade från varsitt håll och Linnea befann sig gud vet var! I all hast, och panikslagen som jag var lämnade jag mitt skydd bakom ett gäng däck för att kuta mot utgången för att fylla på gasen. Sköt åt alla håll och kanter gjorde jag samtidigt under min spurt, och hela min vänstra del av min kropp fick ta x antal kulor. Men som tur är gör det inte överdrivet ont, den enda som sved riktigt var den som träffade direkt på armbågen. I alla fall, några vinnare kunde inte direkt koras under denna dag, allt jag kan säga är att Aksel och Isak hade en otrolig taktik, och paintball lär jag inte göra om, vet inte varför - det var fett kul att ha testat det, men jag var i princip livrädd under hela spelets gång så det kanske inte är min grej...

Efter en lång varm dusch när jag kommit hem från att ha svettats på paintball arenan, drog jag och ett härligt gäng tjejer denna lördagskväll till köpcentret Westgate i Westlands för att njuta av en fika på Artcaffé. Mycket för att ta farväl av Linnea och Emelie som den kommande veckan skulle lämna oss för att hinna hem till nära och käras studenter (ledsen syrran, hoppas du kommer att förlåta mig en vacker dag för att jag inte medverkar), men jag har tänkt lite på det och kommit fram till att, om jag hade åkt hem tidigare för att uppvakta dig på din studentdag, hade jag fått se dig springa ut från skolan och åka flak, hade fnittrat med dig under en släktmiddag då du antagligen lär vara berusad, kvällen kommer du att tillbringa ute med din årskull för att fira, då skulle jag fått stanna hemma eftersom att jag inte fyllt arton. Slutsatsen på det är, att även fast jag hade varit där hade antagligen varken du eller jag fått ut särskilt mycket av det... Hursomhelst, jag, Efflyn, A-K, Emelie, Mikaela, Julia, Isabelle W och Linnea slog oss denna kväll ner på terrassen av cafét, beställde in varsitt glas vitt som avnjöts till en chokladmousse. Det blev en hel del tjejsnack om allt mellan himmel och jord, samt en del tal. Ett par timmar senare kom bussen och hämtade hem oss till skolan igen innan utgången, drog in till Joels rum där jag fann Samuel, Aksel, David och självklart Joel själv som var fullt igång med förandet - så jag och Julia joinade.

Lite senare in på kvällen drog vi till Blue Times för att chilla en del till att börja med, efter en stund där tog vi oss en trappa upp för att denna kväll ravea på The Loft där det var event. Stället som förövrigt är relativt nyöppnat var denna kväll packat med folk, mitt i all trängsel stöter jag och Efflyn på rapartisten Redsan! Tillräckligt full som jag var tog jag mitt mod i kragen och hälsade på honom, sen hakade Efflyn också på. Kände på mig att jag skulle ångra mig om jag inte tog tillfället i akt, fett ball grej faktiskt. Han drack sprite by the way, kan tillägga att han är en liten pudding också för den delen. I alla fall, det blev en hel del dansande denna kväll, även en del deep-talks med bland annat Sofia ute på balkongen, min kära Båstads vän som vid gryningen till söndagen flög hem till Sverige igen... Som tur är har vi knappt en timme mellan oss, så att ses lär inte vara några problem! Tänkte kanske till och med sjunka så lågt att jag denna sommar funderar på att besöka Båstadsveckan och ändrar mina fördomar om denna omtalade vecka bland alla 08a-brats. Vi får väl se! Snackade även en hel del med Linnea som åker hem den kommande tisdagen, otroligt sorgligt... Men man får lära sig att inte se det hela som ett farväl, utan snarare som ett - vi ses igen, för det är jag övertygad om att vi kommer att göra.

Söndagen vecka 22 inleddes med en lång väntan på min sega vän Efflyn, kenyan som hon är har hon en tendens att inte alltid komma i tid, eller snarare aldrig... Mot kvällstid kom vi i alla fall iväg, dock inte till Langata med en gång som planerat, utan först en sväng förbi Yaya. Och jag som hade lovat mig själv att aldrig igen utsätta mig för en masaimarknad, men så blev inte fallet... Dessa marknader kan ju vara det värsta jag vet alltså. Men men, inhandlade ett par armband denna dag, lite bara för att. Sen blev vi stalkade ut till vägen av tre killar från Yaya, fett jobbiga! Men de gav upp när vi hoppade in i matatu 34 för att ta oss till LA. När vi hoppade av vid "the stage" eller "köttbullestället" som jag brukar vilja kalla det, stötte vi på John och Marc. Slängde ett par ord innan vi skyndade oss hem till Effans kusin Cynthia som ivrigt väntade på oss, vi var nämligen två timmar försenade (vilket inte är särskilt mycket egentligen enligt den kenyanska klockan). I alla fall, efter en kort uppfräschning tog vi oss via matatu till mobile och samosa stället för att bli upplockade av Cynthias pappa. Sedan tog han oss denna söndagskväll till N.P.C kyrkan i Karen, eftersom att en danstävling väntade där. SPA fest hette det, pågick från klockan 7 på kvällen, till 6 på morgongen - helt sjukt! Men eftersom att vi var lediga dagen efter tack vare någon kenyansk ledighetsdag spelade det inte så stor roll att vi stannade kvar hela natten. Där träffade vi på Brian en sväng, senare in på kvällen kom även John dit. Kyrkan var inte alls som de man är vana att se, det var en gigantisk scen i mitten omringad av enorma läktare, överallt var det fullt. Och synen av att en fullsatt kyrka dansar tillsammans till musik var mäktigt, helt sjukt vad kenyaner är hyperaktiva alltså, redan när vi kom dit vid 9 var de igång, och de slutade inte förrän klockan 6 på morgonen då tävlingen tog slut. Jag och Effan slumrade till lite då och då mot varandras axlar, men för det mesta höll vi oss levande under nattens gång. För att lyckas med det käkade vi hamburgare, samosas, och drack te i omgångar. Det var en speciell natt helt klart, en upplevelse. Det bästa framträdandet var helt klart när kusinen Cynthia och hennes dansgrupp körde, där även Sudi är med, riktigt kul att se! Träffade ett nytt ansikte även denna kväll, Martin, en kille som var svin lik T.I, vilket innebär att han var otroligt snygg! Hursomhelst, när solen började göra sitt intrång i gryningen var det dags att dra sig hem, hoppade på en matatu som tog oss till Langata, minusgrader kan jag lova att det var ute, trodde på allvar att jag skulle dö där ett tag. Tog oss förbi Johns amani court, insåg då att vi var nära sängarna. Väl framme vid hus 360, har det nog aldrig varit skönare att krypa ner till en efterlängtad sömn.

Nästa dag vaknade vi något senare än vanligt, vilket inte var så konstigt. Frukosten blev en tur till Kenchic Inn där vi slängde i oss ett par samosas. Sen åkte vi tillbaka till Southlands för att kolla om Paul var hemma, vilket han sagt dagen innan att han skulle vara... Men, kenyaner har en tendens att inte alltid hålla vad de lovar, så han var inte hemma, och han gick inte att få tag på heller, så vi gav upp. Åkte istället hem till internatet för att upptäcka i vaktbåset att jag och Samuel är groundade vecka 23, måndag till torsdag. Anledningen till det kan vi ta när jag kommer hem, lite väl personligt för att blotta på bloggen känner jag. Lite surt eftersom att det var Linneas sista kväll i Kenya, hade planer på att dra och käka lite etiopiskt på Habesha, men det sket sig som sagt tack vare groundingen. I detta nu suger det hårt att vara groundad, inte för att jag annars brukar gå ut och göra så mycket på vardagarna, just nu stör man sig mest på vetskapen om att man inte får gå ut, vilket får en att vilja. Men det hela med groundingen känns lite som "man måste gå fel för att hamna rätt", och det har jag gjort nu. Vecka 23, måndag som sagt lediga, tisdag hände det inget särskilt på, förutom att jag på kvällen tog farväl av Linnea, Empan och Hampus... Känns helt sjukt, folk åker verkligen hem nu. I onsdag var jag sjuk från skolan, onsdagskväll körde jag och Samuel ett riktigt deep-talk på mitt rum, som även Lisa & Julia joinade lite senare. Veckan rinner iväg, och redan imorgon är helgen här. Idag har jag min sista inlämning i geografin, om Kongo. Imorgon har jag min sista inlämning i u-landskunskapen, min loggbok från praktiken - SEN ÄR JAG FRI OCH HAR SOMMARLOV! Idag ska jag och Samuel njuta av vår sista dag som ett groundingteam, i eftermiddag blir det tennis och förhoppningsvis bastu och bad i poolen. Imorgon har jag min sista lektion i skolan, imorgon eftermiddag ska jag även till den svenska ambassadörens hus för att fira nationaldagen en dag för tidigt, antar att vi efter det kommer att bege oss till Village Market för att shoppa, äta, och kanske bowla. Imorgon, alltså fredagen den 5e juni - tar även min älskade syster studenten! Helt sjukt att den tiden är inne nu, och jag är så stolt över dig Hanna. Kommer tänka på dig hela dagen, och ber om ursäkt för att jag inte medverkar... Nu måste jag sluta, tänkte gå och göra något vettigt av mitt liv, med tanke på att jag endast har en och en halv vecka kvar i detta land. Som ni kanske redan förstått tänker jag inte gå i skolan alls nästa vecka, vi gör ändå inget vettigt på lektionerna, så istället tänker jag fara runt i hela Nairobi, leva livet och ta till vara på min sista tid här. Slutligen vill jag tillägga ett citat av Joakim Thåström: