joxliveinairobi

Tiden rinner iväg, som vanligt. Kommer ihåg för cirka tre månader sen när mamma skickade mailet med beskedet om att de skulle komma ner och hälsa på - det känns som igår, och om tre timmar landar de på flygplatsen i Nairobi. Känns så overkligt, samtidigt så spännande och kul. Var ett bra tag sen jag skrev nu, så får ta och gå tillbaka ganska långt i tiden, vi startar för mer än en vecka sen. Förra torsdag snarare sagt, då förberedelserna inför ett nervöst nationellt matte b prov tog sin fart, bestämde mig för att plugga lite varje dag för att friska upp hjärnan, vilket jag även gjorde fram till provet som var denna tisdagen. Har inte fått tillbaka resultatet än, men jag är ganska övertygad om att jag kan ha klarat det, vilket skulle göra mig så otroligt överlycklig! Så jag håller tummarna för det, fast nu blir det säkert inte så bara för att jag skrev det.

I alla fall, förra veckan innehöll mycket nytt för min del, på onsdagskvällen befann jag mig på A-K's rum för att sy lite kläder som det blivit hål i. Fatta att jag, Josefin Joxelius, sydde! Det har jag då inte gjort sen syslöjden i 9an kan jag ju tillägga, vi tittade även på Eva & Adam denna kväll, vilket jag inte heller gjort på år och dar. I torsdags var det dags för första seriematchen för tjejernas del, mot inga mindre än bitcharna från ISK (international school of Kenya). Och nej, ni vill inte veta resultatet på den matchen. Det kändes konstigt att vara tillbaka på planen igen, fick en att minnas alla gamla tider med SIF, fina minnen det där. Varmt var det dock, svårt att andas också, sheit man är inte van vid detta klimatet...

I fredags spenderade jag & Lisa halva dan på junction för att leta present till hennes pojkvän Kevin, det blev ett halsband, ett inramat foto och ett fotoalbum med massa fula bilder och kommentarer, sjukt kul var det! Nästa förmiddag drog vi oss med en matatu till kitengela road i Langata för att överraska Kevin på hans födelsedag, hela 20 år har han hunnit bli! Vi sjöng, han öppnade paket och sen drog vi ner till stan för att chilla lite. Faktiskt första gången jag är nere "down town" än så länge, jag vet det kanske låter chockerande - men det är faktiskt sant, har aldrig strosat runt på Nairobis gator i centrala stan förut, pinsamt kanske. Men nu har jag allt besökt den delen av Nairobi också, man måste ju spara lite saker liksom! Vi käkade hamburgare med pommes på Kenyas version av donken. Kvällen avslutades på Black Diamond med ett härligt gäng, egentligen kände jag inte för att hänga på, men det var ju trots allt Kevins födelsedag, så det blev ju ett sorts måste. Den var en trevlig kväll så klaga ska jag inte, och ångra att jag hängde med gör jag inte heller.

I söndags blev det ingen sovmorgon inte, jox hade planer! Tidiga sådana. Väckte Lisa & Effie, möttes av mördarblickar - men de hade lovat att följa med så upp gick de efter ett tag. Matatu tog vi till Karen, för att gå på gudstjänst. Tro det eller ej, men N.P.C's version av ungdomskyrka var faktiskt över förväntan. Senaste gången jag satt min fot i en kyrka måste varit under den tid jag var konfirmand, och jag måste säga att det var riktigt intressant att se hur det går till i ett så annorlunda land som Kenya. Lärorikt, helt klart. Efter biktandet stack jag med Effie ner till stan igen, hon skulle fixa något med sin mp3, hungriga som vi var delade vi på en mumsig pizza, dock ganska dyr... På kvällen blev det hög tid för matteboken igen.

I måndags fick vi inta det nya schemat för vårterminen, vilket betyder att höstterminen äntligen är över! Trodde att mitt nya schema skulle vara betydligt softare än det jag hade under förra terminen, men det hade jag tydligen fått om bakfoten, detta schemat är i princip lika jobbigt... I tisdags var det som sagt dags för nationellt i matte b, jag vaknade på rätt sida som tur var, kände mig taggad på att avsluta denna kurs på ett bra sätt. Så där stod vi, alla i MFR (matte for retarded) samlade i en ring, höll varandras händer, och spelade "we shall overcome" på hög volym och sjöng med. Peppade som vi var, kände sig alla redo för ett 4 timmars långt prov. Verkar som om det gick bra för de flesta, och om det nu blir så att de flesta i vår mattegrupp klarar provet ska vi fira det med en tacos kväll hemma hos vår lärare Anna-Kari. I onsdags hade jag och Lisa en riktig Lisa & Jox dag, vilket innebar slapp med tusen Gossip Girl avsnitt. Idag var vi och kollade in kommande praktikplatser med u-landskunskapsgruppen. Var på två olika skolor för barn i åldern 6-14, och så åkte vi förbi ett barnhem med riktigt små pluttar. Själv vet jag inte riktigt än vad jag ska välja... Nästa fredag ska vi till Nairobis största slum område Kibera och kolla praktikplatser även där, får väl se vad det blir för min del efter nästa vecka.

Nu måste jag sluta, klockan tickar och taxin är snart här. Knäppt att jag ska träffa min familj här i Kenya, känns nästan som om man glömt av att man hade en där hemma... Haha! Nejdå, vi hörs snart igen bloggen.

"Låt ingen få dig att tro att du inte förtjänar det du vill ha".

Har numera slått mig ner i en av sofforna i tv-rummet, ännu en vecka har runnit ifrån mitt liv och min tillvaro, allting känns som en simpel tid i mitt långa liv. 17 år har numera passerat, känns snarare som en vecka... Vad har det blivit av mig och alla mina dagar vid liv? Om ytterligare en vecka, har jag levt 5 månader av mitt liv i Kenya, alltså lite mer än hälften av den totala tiden det är tänkt att jag ska tillbringa här. Kenya har inte bara varit ett stort äventyr, det har även blivit mitt hem, min vardag och min verklighet. Just nu kan jag inte föreställa mig hur det kommer bli att en dag återvända "hem" igen, till Falkenberg. Ibland önskar jag att jag kunde stanna här resten av mitt liv, ibland vill jag inte åka tillbaka till Sverige...

Man har lärt sig att se förbi små saker man till en början störde sig på, av ren bortskämdhet från därhemma. Att strömmen går, att Internet segar sönder, att trafiken är galen, att fattigdomen syns till i vartenda hörn, att vägarna är katastrofalt trasiga här och var, att skolan är ett helvete, att kriminaliteten är ett stort faktum, att man blir särbehandlad som vit osv, listan kan bli lång. Och även fast listan kan bli det, kan jag helt ärligt säga att jag själv hade velat att mina barn fick växa upp just mitt ibland allt detta - för att det är så lärorikt, och för att det har så många fördelar, som tillexempel att klimatet är behagligt, naturen är det vackraste jag skådat, safariturerna med djuren är det häftigaste jag varit med om, poolen på skolan är inte fel, eleverna går inte att lägga många klagomål om, festerna är långt ifrån tråkiga, bussfärderna genom Kenya är det bästa jag vet osv, listan här kan även den bli lika lång, om inte längre.  

Det är i princip ganska omöjligt att sakna det livet jag levde hemma, när jag lever detta liv här. Att komma hem igen en dag, kommer både det med sina fördelar och nackdelar, den stora frågan är bara hur man lär sig att ta in det faktum om att man aldrig någonsin igen, kommer att ha det såhär bra. Jag kan bara säga en sak, att jag kommer att vilja återvända hit, det är jag medveten om redan nu.

Man är så van, tänk att det tog en livstid att vänja sig vid det man hade hemma, och fem månader att lära sig att tycka om allt som finns här. Man har lärt sig att det inte finns några övergångsställen, att inte dricka vattnet ur kranen, att det är vänstertrafik, att man kan muta sig till frihet, att leva bakom fyra murar, att självständigt ta sig i kragen, att uppskatta det liv man har, att inse hur bra man hade det hemma, att släppa taget om nära och kära för att söka annat, att komma nånstans på egen hand, att motstå hemlängtan, att skippa sina fördomar, att prioritera, helt enkelt i det stora hela - att älska.

Förra helgen tillbringades lördagskvällen på Pavement, som så många gånger förut. Tröttnat har man inte riktigt gjort, förrän denna kväll. Stället var rätt dött om jag ska vara ärlig, men men - det funkade faktiskt ändå. Var i gott sällskap av Lisa, Kevin & hans kenyan kompis John. Som jag nämnde sist missade vi bussen hem, och var nära på att åka på varsin grounding, men solen stod på våran sida och tur som var slapp vi det ödet. I söndags kom regnet, till vår stora förvåning utbrast glädjetårar och inget annat, visst - nu när det har regnat i princip hela veckan kanske det inte riktigt är lika kul längre... Men det var så mysigt med regn igen! När det klingade till på fönsterkarmen om kvällarna när man halvsov, åh har saknat regn alltså! Idag återkom dock solen, fast det ska man kanske inte heller klaga på antar jag. Veckan har varit ganska död för min del, var sjuk en hel del i början av den i form av förkylning. Mindre kul, men men, det är i sånna lägen man får tid till saker man inte annars hinner med, som att vila ut sig till en film eller två och läsa bok. Så att ligga på rummet och vara sjuk ska inte underskattas inte, det behövs faktiskt ibland det med.

I onsdags fyllde korridorsgrannen Matilda hela 18 bast! Detta innebar att morgonen startade med falska stämmor som gjorde allt som stod i deras makt för att väcka henne ur sängen, med nävarna fyllda med varsin tidig grogg skålade vi alla och tilldelade födelsedagsbarnet ett kollage med massa bilder från tiden i Kenya plus lite små kladd över allt med intern skämt som ingen annan än korridor förstår sig på, i princip. På kvällen käkade vi ett gäng på Italienska för att fira henne, riktigt mys var det.

I fredags åkte jag och Lisa med Efflyn hem till Langata för att spendera dagen och kvällen i ett stillsamt villaområde. Återigen skönt med lite omväxling från det ofta återupprepade internat livet, man behöver komma ifrån det lite då och då för att överleva. Vi kollade på en riktig amerikans teenage b-film hemma hos Kevin, gick ut en sväng och stötte på ingen mindre än John. Tog det mest lugnt, njöt av livet och så. Kvällen började lida mot sitt slut (eller snarare, reglerna ansåg att vi inte fick stanna längre) så vi satte oss i en matatu, åkte mot down town för att sedan fortsätta längs Ngong Road för att komma hem till skolan. Okej ja, jag erkänner att det är lite halvt förbjudet att åka matatu hem på kvällen, ensam med en annan tjej, (känns som att skolan underskattar tjejer) men men, taxi hade kostat skjortan så vi tog en liten risk. Och det var faktiskt inte alls så farligt som skolan tidigare antytt, snarare tvärtom - livligt, härligt och underbart!

I lördags kom Kevin och hälsade på som vanligt, vi bakade en liten banankaka som snabbt tog slut, och började fixa oss inför utekvällen. Förade lika traditionellt som vanligt på mitt rum, var egentligen inte särskilt taggad på att dra ut i början av kvällen... Men, jag tror man behöver komma ut lite om helgerna och roa sig för att fixa skolbänken, så jag hänkade på ändå. Vilket slutade ganska waste med tanke på att kvällen på Alehouse inte var någon höjdare, egentligen ville jag till Blue Times strax runt hörnet, men det sket sig när majoriteten ville in till Alehouse. Kvällen spenderades lite små tjötande vid baren, under dunket av tecno musik som var omöjligt att dansa till. När det var dags att dra sig får Hampus en rak höger av en ISK:are (International School of Kenya), för att han råkade strula upp killens flickvän, vilket inte Hampus hade någon aning om - då frågar jag mig om killen borde slå Hampus eller sin flickvän? Vem gör egentligen felet liksom... Det slutar med att ungefär alla killar på vår skola ryker ihop med andra ISK:are innan bussen hinner anlända. Jag kan inte förstå hur killar kan slåss för en sak som tjejer, men på ett sätt kan jag förstå att de börjar slåss när någon annan har nitat deras kompis - men ändå, vad löser en rak höger liksom, jag tror det har med manligheten att göra, de försöker bara bevisa något, suck liksom...

Vaknade upp nästa morgon betydligt senare än vanligt, batterierna tar längre tid att ladda nuförtiden. Denna söndag hade MFR (matte for retarded) tilldelats äran att få åka hem till vår mattelärare Anna-Kari för att baka! Återigen underbart att få komma hem till ett riktigt hem, då känns det precis som när man är i Sverige, tvivlar på om jag verkligen är "internat typen". Det blev kanelbullar, mjuk pepparkaka, chokladbollar och svensk bob-saft. Kan inte minnas senaste gången jag bakade kanelbullar, år och dar sen är allt jag vet! Det var så skönt att få bli barn igen för ett par timmar, med bak, studsmattehoppning, sing-star och guitar-hero, och slutligen fika som avslut på denna fantastiska eftermiddagen! Bussfärden hem var inte sämre den alltså, alltid lika uppskattat att glida fram längs gatorna och lyssna på peppmusik på iPoden. Att bussen fastnade i en jam lite då och då spilldes det inga tårar för, snarare tvärtom. Det är i sånna lägen jag verkligen vet att jag lever. Och det var ett tag sen jag kände så.

Du är vad du väljer idag - inte vad du har valt tidigare.

I måndags ställde man klockan för första gången på ett rätt bra tag.

Kändes skumt att vara tillbaka i skolbänken igen, och det sög rätt hårt. Motivationen som var med mig totalt under jullovet var helt plötsligt som bortblåst redan på första lektionen... Inget speciellt har hänt sådär denna veckan, men det kan alltid vara trevligt att skriva lite blogg ändå tänkte jag. I början av veckan var jag lite nere, och kände att livet var pest i princip, då skrev jag av mig något. Gjorde ett litet confession, bara för att jag ville att mammsen och pappsen skulle vara medvetna om hur det ligger till för min del innan de kommer hit, så de vet liksom. Var lite rädd för vad de skulle svara, men som vanligt har jag världens bästa föräldrar som tar allt så otroligt bra. Vilken tur jag har ja, är lyckligt lottad.

Häromkvällen hade vi shrek maraton på mitt rum, där vi trängde in typ sju pers på golvet och i sängen. Har kommit på att shrek är fett underskattat, är ju för jäkla kul alltså - något man helt enkelt aldrig blir för gammal för. Mottog även ett paket för ett par dagar sen från min kära Michelle hemma i Glommen, det innehöll en massa goda svenska klassiker som man här borta i Kenya kan mörda för att få tag på! Underbart var det, tack så otroligt mycket michen! På tal om paket väntar jag fortfarande på det som mamma skickade till mig någon vecka innan jul, suger rätt hårt med tanke på att det innehåller en och annan julklapp... Men men, det paketet kommer väl en vacker dag det med - för den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge, right? Mamma kunde dock inte hålla sig från att avslöja en och annan detalj angående vad paketet innehåller igår, jag fick ett sms där det stod att jag i augusti denna sommaren ska till Stockholm med ett tjejgäng plus Mikael, för att se coldplay! Först trodde jag att det var ett skämt, men tydligen inte alltså! Fyfan vad lycklig jag blev, helt stört! Vet inte så mycket mer om den än vad mamma skrev, men sheit vad kul det kommer bli - lätt bästa presenten på länge, TACK!

Skolveckan har flutit på som vanligt, i slowmotion med andra ord. Har träffat kusinen Nadja en hel del denna vecka, hon har kommit och hängt lite på skolan då och då med hennes fem andra friends som också dem varit elever på skolan tidigare. Känns verkligen riktigt skumt att vara med sin kusin i Kenya, som man annars bara träffar i Falkenberg eller Göteborg typ. Men självklart svin kul med, man kan verkligen snacka med henne om allt som har med skolan att göra och mycket mycket mer, hon förstår verkligen! Var ute och käkade igår på dagen med henne och de andra på den italienska restaurangen i närheten av skolan, tog en pasta pesto, vilket satt fint kan jag säga - tänkte en hel del på syrran när jag åt den, hon kan ha pesto på i princip allt, och detta måste nog vara första gången jag äter pesto sen jag lämnade Sverige. På tal om min syster, så är hon numera 19 bast! Låter ganska gammalt alltså... Hoppas hon hade en underbar födelsedag i Sälen med hennes friends =) Och även ett stort grattis i efterskott till morfar som även han blivit ett år äldre denna veckan, hoppas det firades rejält!

I fredagskväll var jag rätt otaggad på att dra ut, tänkte att jag skulle satsa på lördagen istället. Men, som jag brukar säga blir inte allt alltid som man tänkt sig. Vi satt och snackade lite skit ett gäng i närheten av skolan på Impala, och innan bussen skulle föra de andra vidare mot Black Diamond och Red Tape ändrade jag mig något och hängde med ut ändå, vilket jag inte ångrar, det var trevligt! Igår kväll startades med lite förande på mitt rum, hamnade sedan i bussen och drog till Pavement, eller The Zone som vissa påstår att den har bytt namn till, jag har ingen aning, och jag som ska bo här... haha! Igår måste varit den bästa dagen på länge, alla var taggade, jag hade just fått reda på att jag skulle se coldplay i sommar, kusinen Nadja skulle komma ut med oss, även Lisas pojkvän Kevin och hans kompis John - allt kändes perfa! Det var dock lite halvdött på Pavement, men äsch vad gjorde väl det, vi hade ju varandra. När jag sitter och snackar lite med John senare in på natten inser jag att bussen är på plats och att jag är 5 minuter försenad! Hastigt springer jag ut från klubben till parkeringen, och ser inte en enda svenne i närheten... Min första tanke var att jag missat bussen, och att jag var totalt övergiven. Som tur var ser jag att ett gäng står bakom ett par bilar, och till mitt flyt är det folk från svenska skolan som väntar på bussen som inte kommit än! Vilken tur va, trodde jag. Efter ett par minuter kommer bussen, vi ser den samtidigt som jag, Mickan & Lisa står och snackar med de Nadja och de andra "gamla eleverna". Helt plötsligt börjar bussen som står cirka 20 meter ifrån oss att röra på sig! Panikslagna ser vi den rulla ifrån oss på vägen, vi ringer en som vi tror sitter i den bussen och ber dem vända - vilket senare visade sig att han satt i fel buss, den bussen som åkte tidigare än den som vi såg köra ifrån oss. Vi ringer skolan och grejer, och de säger bara att det är vårat ansvar att se till så att vi är på bussen, och visst har de rätt - men kunde de inte bara vänt bussen när den var i närheten? Nej tydligen inte, utan den körde tillbaka till skolan först och sen hämtade den oss... Och det var inga glada miner man möttes av från boarding föräldrarna när man kom tillbaka till vaktbåset. Blir det en första grounding på detta misstaget eller ej vet jag inte idag, men får antagligen reda på det imorgon. Skulle vara fett typiskt om det blir så, med tanke på att min korridorsgranne Matilda fyller 18 på onsdag, vilket vi både ska fira då och i helgen hade vi tänkt. Men det kanske en grounding kommer hindra oss från... Usch vad dåligt samvete jag får i så fall, är inte var dag någon fyller 18 och så kanske jag missar den för en sån skitsak som den bagatellen med bussen. Det dryga var att när vi kom tillbaka till skolan igen på natten fick vi inte ens en chans att försvara oss angående det som hänt, de blev bara arga och sa; jaja, nej för det här är inte erat fel, gå och lägg er nu vi vill inte höra mer! Aaaaaah! Denna jäkla boarding med deras regler, ibland vill man bara rymma härifrån och typ skaffa en egen lägenhet i närheten, där man kan sätta upp sina egna regler.

Michelle befinner sig numera i Egypten, familjen Winter fick för sig att resa så de tog en sväng om Afrikas kontinent. Tycker dock det var ganska dåligt av dem att välja Egypten framför Kenya, liksom hallå? Det gör man bara inte, enligt mig, hehe! Hoppas de njuter och har de bra i solen. Idag är det 19 dagar kvar tills familjen kommer, ska bli spännande att se hur det går att sätta in sin familj i sin egen vardag här, kommer bli skumt men grymt också tror jag =) Snart har jag gjort halva min tid ute på detta äventyr i Kenya, sjukt vad tiden gått snabbt än så länge, snart ses vi igen... Kan inte föreställa mig hur det är att komma hem igen, och veta att man aldrig mer kommer att ha det man har här, borde nog börja ställa mig in på hemkomsten redan nu. Vi hörs snart igen, ta hand om er där hemma! Uppdatering på kvällen; tänkte bara säga en sak, att vi inte blev groundade, vi fick inte ens en varning! Jäkla tur alltså, livet flyter.

Nyss hemkommen från en intensiv vecka av lovet som spenderades vid kusten i flyt, flyt och flyt. Torsdagskvällen dan innan avfärden innehöll dock inte lika mycket flyt som själva resan sedan kom att bjuda på. Dagen innan satt Mickan och checkade in lite recensioner via nätet, och till vår stora förvåning hade två av två recensioner på en sida skrivit ungefär samma sak - de hade båda betalat halva kostnaden innan de anlände på plats (vi tre hade betalat hela), men när de anlände till jambolulu guest houses fick de reda på att inga hus var lediga, då hade the manager Alice skickat iväg dem till ett ställe mil ifrån stranden, och bägge två skrev även i sin recension att Alice hade tagit alla deras pengar och inte givit dem något ställe att bo på, hon hade själv stuckit iväg på semester med pengarna och sålt deras hus till andra gäster. Och de återfick aldrig sina pengar... Det stod att man inte skulle riskera att bo på jambolulu, även fast man kanske tror att man tjänar pengar på att bo där med tanke på att det är budget. De skrev också att de inte rekommenderade någon att bo där, och att man skulle sprida detta budskap!

Ja, och där satt vi alla tre i soffan, ca ett dygn innan vårt tåg skulle föra oss närmare jambolulu, sorligt men sant... Paniken utbröt något, själv kände jag mer att vi skulle ta det som det kom. Bara för att Alice vi haft kontakt med via mail och telefon snott andras pengar, behöver hon ju inte sno våra nödvändigtvis. Och skulle det vara så att vi kom fram lottlösa, hade jag blivit så galet arg att jag krävt tillbaka pengarna, kan jag ju lova! Vi försökte att inte tänka på dessa två recensioner, men nånstans innerst inne kände vi att det kanske skulle kunna bli så - kanske lite otur att vi skulle läsa dessa två kvällen innan, men samtidigt tur i oturen med tanke på att vi då var rätt förberedda på vad som skulle kunna hända oss i Mombasa. Fredagen packades det, vi stack en sväng till nakumatt för att handla lite mat till tågresan, vid middagstid på kvällen befann vi oss på Nairobis tågstation i väntan på tåget. Där började flytet - först erbjöds vi att slå oss ner på ett par stolar en kille ställde fram åt oss, så vi slapp sitta ner på marken i en timme. När tåget väl rullade in på stationen kollade vi på varje vagns nummer, och när det väl stannade, gissa då vilken vagn som står mitt framför ögonen på oss - jo, vår vagn! Av typ hundra vagnar stannar den rätta precis vid fötterna på oss, det är vad jag kallar flyt.

Väl inne i kupén tog rastlösheten fart, fanns inte överdrivet mycket mer att göra än att typ läsa bok... Ingen var särskilt sugen på att snacka med tanke på att alla var mer eller mindre sjuka, i form av feber, förkylning och halsont. Innan läggdags drog Samuel ut mig mot fönstret i korridoren och sa åt mig att titta upp - och där var den igen, den otroliga stjärnhimlen, så mäktig! Påminde mig om den vackra gigantiska stjärnhimlen vi satt vid runt lägerelden på teambuildnings helgen vid foten av Mount Kenya. Nästa morgon vaknade vi klibbigare än någonsin, varmare än någonsin och fuktigare än någonsin. Vilket i och för sig var ett gott tecken på att vi började närma oss Mombasa, tåget var dock någon timme sen eller två, men men, vad gjorde väl det. Käkade lite frulle som bestod av frukt, nötter och vatten, okomplicerat och bra. Läste lite i boken "it girl" av författaren till gossip girl, vilket kändes som en liten kliché med tanke på att den var i princip likadan som serien, slutet kunde man alltså i princip räkna ut, men ändå lite småkul att läsa ungdomsböcker som bara inkluderar i-landsproblem.

När vi väl satte fossingarna på Mombasa perrong haffade vi tag på den närmaste tuck-tucken vi såg, åkte en sväng till akamba busstation för att bekräfta våra biljetter till hemresan. Sen åkte vi vidare till färjan som tog oss över till en annan ö där jambolulu väntade. På andra sidan vattnet reste vi vidare i en matatu mot Ukunda, en lite by som kallas aids-staden, där man räknar med att ca 60% av befolkningen är drabbade. Där bytade vi matatu buss för att komma fram till diani beach. Vi hoppade av och tog ett par nervösa steg in på jambolulus område, och gissa vad - inga problem! Huset hade vi, nycklarna fick vi och allt stämde enligt planen. Återigen folket, flyt. Inget lurande på oss tre fattiga studerande där inte, nej nej. Huset var i medel standard, inget lyx inget ruckel - utan nånstans mittemellan. Allt funkade, förutom strålen på duschen... Men med tanke på att det fanns en kran precis nedanför med bättre stråle - dock i knähöjd, kom jag på idén att man kunde använda sig utav en liten hink som man bara fyllde och sedan slängde över sig, vilket funkade galant. Hade två fläktar i huset, dock ingen ac. Man dog lite då och då av värmen, men det var det enda man riktigt kunde sakna i huset.

Efter att vi installerat oss något på jambolulu drog vi till ett rätt stort supermarket i närheten för att inhandla maten för den kommande veckan. Efter kassabetalningen insåg vi att vi antagligen inte kunde sätta oss i en trång matatu med våra tio matkassar, så vi bestämde oss för att unna oss en taxi tur på hemvägen, vilket nästan blev lika dyrt ändå som tur var. Kokade ihop lite kvällsmat bestående av ris, vårrullar och grönsaker, mumsigt var det. Efter en hektiskt och intensiv dag slocknade vi ganska tidigt denna lördagskväll. Vaknade ganska tidigt nästa morgon, efter en natt utan min egentligen behövda skönhetssömn, vet inte vad det har berott på denna vecka i Mombasa, men sova har varit något jag inte kunnat... Jaja, efter pannkakorna till frukost tog vi en taxi till tiwi beach som ligger något norrut för att hälsa på Simone, en elev på skolan. Kändes bra att få spendera lite tid med henne med tanke på att hon snart åker ifrån Kenya för gott. Vi slog oss ner på varsin solsäng under ett par palmer i väntan på att lågvattnet skulle sluta förstöra möjligheten till bad. Hotellet var otroligt fint, dock ganska öde med tanke på årstiden - vilket i princip hela Mombasa var, nu när det egentligen brukar vara som mest turism i Kenya, framförallt på kusten - trots detta var det otroligt dött, anledningen till det är våldet som skedde för cirka ett år sen. Tråkigt men sanningen... Vi bjöds på buffé på hotellet av Simones generösa far, gott gott gott var det! Njöt av en måltid med utsikt över den Indiska Oceanen. När vi lite senare kunde bada med tanke på att lågvattnet slutat existera, var det nästan som om jag kunde känna Alex & Nicos närhet genom vattnet, visst det kanske låter helt sjukt - men jag kom på att vi faktiskt badar i samma hav, dock med rätt många sjömil emellan oss. Det var en riktigt livs njutare dag, när man låg där och flöt runt i havet undrade man verkligen om livet kunde bli så mycket bättre än så... Kvällen avslutades med pasta och baconsås ute på altanen vid jambolulu, som inkluderade deep-talk under stjärnhimlen i gott sällskap av Mikaela och Samuel.

Måndagsmorgonen drog igång med en stadig frukost bestående av stekt ägg och bacon. Vi begav oss därefter ner mot diani beach nedanför hotellet för en heldag under den stekande solen. Trots all ansträngning med solkrämen lyckades jag ändå bränna mig, typiskt. Hittade min sanne bad friend under dagan, Samuel som även han kan ligga i vattnet hur länge som helst och svalka sig istället för att koka sönder på stranden. Skönt med lite sällskap när man älskar att bada länge som jag. På kvällen bestämde vi oss för att unna oss varsin efterrätt vid ett lyxhotell precis vid strandkanten. Alla tre beställde in en crème brulé trio i smakerna banan, lime & choklad, till detta blev det en svalkande smirnoff, njöt gjorde man, maximalt, av havsutsikten, doften av saltet och ljudet från vågorna.

Tisdagen inleddes med omelett och sedan en tur in till Mombasa town för första gången i mitt liv. Efter två matatu byten, en tur på färjan, och sist en bit tuck-tuck åkning var vi framme vid slutdestinationen i old town. Där strosade vi mest runt längs gatorna bland tusentals araber. Vi hittade fram till "fort jesus" som är ett gammalt handelsfort som britterna byggde i ett tidigt 1600-tal. Det var långt ifrån vackert, men såklart historiskt. Med tanke på att det kryllade av muslimer utmed vägarna kändes det verkligen inte som om man befann sig i Kenya, utan snarare mer som typ Istanbul vid Medelhavet. Vi svettades nästan ihjäl, men just innan vi höll på att dö hittade vi in till en typisk kenyansk restaurang - där dracks det vatten och coca-cola, åts ris med biff, en vegtallrik med grönsaker & chapatibröd upptill, en med naturell smak och en med kokossmak vilket var fett gott konstigt nog, alltid kul att testa lite nytt! Notan för det kalaset gick endast på ca 30 svenska kronor, sjukligt billigt! Extremt gott också för den delen, snacka om att få valuta för pengarna. Vi fortsatte att vandra en bit till fots, tog varsin glass på vägen. Sen åkte vi vidare i en tuck-tuck mot mer centrala delar av stan. Hamnade på blue room som är en restaurang/café mitt i smeten, där drack vi en varsin iskall fruktjuice. Tog ytterligare en tuck-tuck mot färjorna för att hänga lite i en park medan vi väntade på att Peter vår boarding förälder skulle ta oss över färjan med bil och sedan hem till jambolulu. Han hade vägarna förbi så han erbjöd sig att köra oss hem, lite även med tanke på att det kan vara ganska farligt att genomföra den turen på egen hand efter mörkrets inbrott. Väl tillbaka i huset fick jag för mig att läsa en massa gamla sms som finns sparade på mobilen, och när jag sedan mottog ett sms från Linnéa där hon skrev med en massa saker hon saknar som vi brukade göra, kom hemlängtan något. När hon tyckte att det vore lagom för mig att komma hem brast det, menar inte att det är hennes fel på något sätt, men jag bara insåg att jag varit borta över fyra månader och inte ens gjort hälften av tiden, har typ 6 månader kvar i detta land. Det var lite tungt att inse, men allt som finns att göra i Falkenberg finns förhoppningsvis kvar även då när jag återvänder.

Onsdagen drog igång med fattiga riddare ensam med Samuel, Mickan lämnade oss denna morgon för att ta in på ett all-inclusive hotell de två sista nätterna i Mombasa. Efter frullen stack vi ner till stranden en sväng, chillade bara ett tag innan det var dags att dra hem igen och börja fixa oss inför nyårsafton. Väl nyduschade och lagom solbrända kände vi oss fett peppade! Rihannas "disturbia" sönderspelades av Samuel, drinkarna började blandas, sminket åkte på och solen gick ner. Vi gick till en indisk restaurang runt hörnet för att unna oss lite fin mat för en gång skull, och det var helt klart värt det! Vi gick tillbaka till jambolulu för att fortsätta föra lite, nyårslöftet bestämdes, håller det dock för mig själv. Tog lite senare en taxi mot diani sea resort för att träffa på andra elever från skolan, där bjöds det på gratis drinkar från baren innan vi tog strandvägen till forty thieves där festen väntade. Biljetterna dit in gick dock på 200 svenska, rätt saftigt, men men - alla nyårsfester som fanns i närheten hade blivit sammanslagna till ett och samma ställe, nämligen där så det fanns inte särskilt mycket till val än att betala och se glad ut. En halvtimme innan tolvslaget befann jag & Samuel oss vid baren för att försöka få tag i något drickbart till tolvslaget, men det hanns inte med, vi stod i en halvtimme vid den mest oorganiserade baren någonsin och lyckades inte få varsin drink till tolv. Så vi sket i det, sprang ner till strandkanten och kramade de vi kände gott nytt år under fyrverkerierna! När klockan blev 02.00 på natten utbringade dj:n "a happy new year to the Swedish guys!" Eftersom att det var då det small för alla er där hemma, var lite ball faktiskt. Träffade på kusinen Nadja på stranden med som återvänt till Kenya efter två år för att fira nyår i Mombasa, det var riktigt kul att träffa henne, kändes bara lite skumt att stöta på henne i Mombasa. Vem vet, om två år kanske även jag återförenas med nyårsfirande i Mombasa som hon och hennes vänner gjorde i år. Kvällen avslutades vid fyratiden, välbehållna och tillbaka på jambolulu. Kortfattat blev kvällen i det stora hela lyckad, men som vanligt lyckas man ha för höga förväntningar och i slutänden inser man ändå att nyår är fett överskattat. Men det var i alla fall kul med lite omväxling från en kall tullbro till en ljummen strand på Kenyas kust.

Nästa "morgon" vaknade vi inte förrän vid halv ett, sjukt sega efter gårdagen. På väg mot en liten affär för att inhandla mat till bussfärden som väntade nästa morgon hörde jag låten "touch my body" med Mariah Carey, och sheit vad jag fick flashbacks från sommaren när Mikael alltid insisterade på att lyssna på den, trots att han var medveten om att jag hatade den över allt, idag påminner mig den bara om honom, han är saknad, så saknad. Att ha levt utan ac dessa dagar i Mombasa började nu visa sitt resultat - värmeutslag över i princip hela min jävla kropp, till och med ända ut på mina händer, suck. Mycket blev alltså inte gjort denna dag för min del, kände mig rätt slut efter många intensiva dagar vid kusten. Slappade bara denna torsdag, läste bok och lyssnade på musik typ. Kände att det skulle bli otroligt skönt att få komma hem till Nairobi igen, där inte samma värme och fuktighet existerar. Skulle egentligen tagit massage denna dag på stranden, men det blev tyvärr inget med det - får kanske bli till sportlovet istället, när familjen hänger med till Mombasa!

Har tänkt på en sak, att fattigdomen finns ju i princip överallt i Afrika, och även i Kenya. Men det är helt sjukt hur man har vant sig vid den... När vi var inne i stan i Mombasa hängde en liten kille efter oss i trasiga kläder och höll fram händerna kupade, allt vi gjorde var att vifta bort honom. Man blev nästan lite irriterad om jag ska vara ärlig, är så van vid att tiggare ber om pengar nu så att man har slutat bry sig om det, man tycker bara att det är jobbigt. Det är knappt så att man faktiskt inte ens känner sympati längre... Sorgligt men sant, man vänjer sig fan vid allt nuförtiden.

Väcktes nästa morgon kvart i 6, det var fortfarande mörkt ute och kändes helt emot min natur att stiga upp så tidigt. Men bussen väntade, hemresan från en givande resa knackade på vår dörr, och det var dags att bege sig mot Nairobi. Att titta ut över vacker natur, samtidigt som vinden fläktar i ansiktet och någon härlig låt går igång på iPoden - då trivs jag verkligen. Att åka buss och lyssna på musik kan ju vara bland det bästa jag vet! Man tänker så himla mycket, på allt mellan himmel och jord, och det är så sjukt avslappnande. När Angels & Airwaves spelades kom lyckliga tankar upp i huvudet, från den fantastiska konserten i London den 17 april i våras. Och när jag sedan lyssnade på Kent's "klåparen" kom gåshuden till max! Michelle Winter, behöver jag säga mer.

Den typiskt röda jorden för Afrika som man passerade påminde en om slutscenen i blood diamond när DiCaprio håller på att dö på berget, smeker jorden mellan fingrarna och tänker på att man brukar säga att jorden har den färgen eftersom att mycket blod spillts på denna mark, åååh det är så känslosamt! Oj, vad djup jag blev helt plötsligt... Måste slutligen säga att jag tror vi som gjorde budget resan fick ut betydligt mycket mer av tiden i Mombasa än för dem som bodde på all-inclusive och levde på gratis drinkar hela dagarna, vi var inte stupfulla 24-7 som de var. Tror vi vann på det i längden, fick se mer, göra mer - helt enkelt mer valuta för pengarna. När bussen väl stannade down town i Nairobi var vi inte riktigt säkra på hur vi skulle ta oss hem, kom en skolbuss, skulle vi ta en matatu eller taxi? När vi kliver av bussen, vad ser vi då som står parkerat precis framför bussen vi just spenderat nio timmar på? - jo, en skolbuss! Lycka, och återigen - flyt! Resan kunde nog inte slutat på ett bättre sätt än ytterligare en bussfärd genom Nairobis gator, det var ren lycka när man började känna igen sig längs vägarna i området Kilimani där skolan ligger. Dagarna i Mombasa har gått bättre än förväntat, tror man kan mer än man vågar inse. Det var kul att äntligen få resa runt på egen hand utan familjen långt hemifrån, och att klara det får en nästan att tro att ingenting är omöjligt. Mombasa 08-09, en resa att minnas.

Som Foo Fighters refräng går i låten "times like these", exakt så är det, livet i Kenya - I love it! Lördagen var segare än på länge, kände mig helt utpumpad på krafter... Man ser så mycket här i Kenya, man gör så mycket hela tiden. Frågan är hur hyperaktiv man kommer vara väl hemma till sommaren igen, kan tänka mig att jag kommer vara en aning utpumpad då med. Inte nog med att livet här är intensivt - skolan tar även död på en, alltså samhälls tvåan, ingen höjdare nånstans! Så att kalla detta ett "sabbatsår" är helt fel ord att använda, vilket kanske många där hemma kan tro. Nej, inte alls, snarare tvärtom skulle jag säga. Idag är det söndag, plugghögen väntar på mig, imorgon ska man ställa klockan igen och gå tillbaka till verkligheten, skolan väntar. Syrran fyller hela 19 år på onsdag, ett gigantiskt grattis till världens bästa syster! Måste påminna er där hemma om att ladda ner Promoes nya låt "new day", den svänger! Om 26 dagar kommer familjen hit, fram till dess är det sjukligt mycket i skolan att jag inte vill tänka på det! Med tanke på det kan det ta ett tag innan jag hör av mig på bloggen igen, men ska försöka få tid till ett inlägg om ett tag igen, men kan inte lova något - antar att päronen där hemma håller med om att skolan borde gå före bloggen, jag gör det då inte, haha! Hoppas ni haft en bra jul & nyår där hemma, och god fortsättning på er!