joxliveinairobi

Har numera slått mig ner i en av sofforna i tv-rummet, ännu en vecka har runnit ifrån mitt liv och min tillvaro, allting känns som en simpel tid i mitt långa liv. 17 år har numera passerat, känns snarare som en vecka... Vad har det blivit av mig och alla mina dagar vid liv? Om ytterligare en vecka, har jag levt 5 månader av mitt liv i Kenya, alltså lite mer än hälften av den totala tiden det är tänkt att jag ska tillbringa här. Kenya har inte bara varit ett stort äventyr, det har även blivit mitt hem, min vardag och min verklighet. Just nu kan jag inte föreställa mig hur det kommer bli att en dag återvända "hem" igen, till Falkenberg. Ibland önskar jag att jag kunde stanna här resten av mitt liv, ibland vill jag inte åka tillbaka till Sverige...

Man har lärt sig att se förbi små saker man till en början störde sig på, av ren bortskämdhet från därhemma. Att strömmen går, att Internet segar sönder, att trafiken är galen, att fattigdomen syns till i vartenda hörn, att vägarna är katastrofalt trasiga här och var, att skolan är ett helvete, att kriminaliteten är ett stort faktum, att man blir särbehandlad som vit osv, listan kan bli lång. Och även fast listan kan bli det, kan jag helt ärligt säga att jag själv hade velat att mina barn fick växa upp just mitt ibland allt detta - för att det är så lärorikt, och för att det har så många fördelar, som tillexempel att klimatet är behagligt, naturen är det vackraste jag skådat, safariturerna med djuren är det häftigaste jag varit med om, poolen på skolan är inte fel, eleverna går inte att lägga många klagomål om, festerna är långt ifrån tråkiga, bussfärderna genom Kenya är det bästa jag vet osv, listan här kan även den bli lika lång, om inte längre.  

Det är i princip ganska omöjligt att sakna det livet jag levde hemma, när jag lever detta liv här. Att komma hem igen en dag, kommer både det med sina fördelar och nackdelar, den stora frågan är bara hur man lär sig att ta in det faktum om att man aldrig någonsin igen, kommer att ha det såhär bra. Jag kan bara säga en sak, att jag kommer att vilja återvända hit, det är jag medveten om redan nu.

Man är så van, tänk att det tog en livstid att vänja sig vid det man hade hemma, och fem månader att lära sig att tycka om allt som finns här. Man har lärt sig att det inte finns några övergångsställen, att inte dricka vattnet ur kranen, att det är vänstertrafik, att man kan muta sig till frihet, att leva bakom fyra murar, att självständigt ta sig i kragen, att uppskatta det liv man har, att inse hur bra man hade det hemma, att släppa taget om nära och kära för att söka annat, att komma nånstans på egen hand, att motstå hemlängtan, att skippa sina fördomar, att prioritera, helt enkelt i det stora hela - att älska.

Förra helgen tillbringades lördagskvällen på Pavement, som så många gånger förut. Tröttnat har man inte riktigt gjort, förrän denna kväll. Stället var rätt dött om jag ska vara ärlig, men men - det funkade faktiskt ändå. Var i gott sällskap av Lisa, Kevin & hans kenyan kompis John. Som jag nämnde sist missade vi bussen hem, och var nära på att åka på varsin grounding, men solen stod på våran sida och tur som var slapp vi det ödet. I söndags kom regnet, till vår stora förvåning utbrast glädjetårar och inget annat, visst - nu när det har regnat i princip hela veckan kanske det inte riktigt är lika kul längre... Men det var så mysigt med regn igen! När det klingade till på fönsterkarmen om kvällarna när man halvsov, åh har saknat regn alltså! Idag återkom dock solen, fast det ska man kanske inte heller klaga på antar jag. Veckan har varit ganska död för min del, var sjuk en hel del i början av den i form av förkylning. Mindre kul, men men, det är i sånna lägen man får tid till saker man inte annars hinner med, som att vila ut sig till en film eller två och läsa bok. Så att ligga på rummet och vara sjuk ska inte underskattas inte, det behövs faktiskt ibland det med.

I onsdags fyllde korridorsgrannen Matilda hela 18 bast! Detta innebar att morgonen startade med falska stämmor som gjorde allt som stod i deras makt för att väcka henne ur sängen, med nävarna fyllda med varsin tidig grogg skålade vi alla och tilldelade födelsedagsbarnet ett kollage med massa bilder från tiden i Kenya plus lite små kladd över allt med intern skämt som ingen annan än korridor förstår sig på, i princip. På kvällen käkade vi ett gäng på Italienska för att fira henne, riktigt mys var det.

I fredags åkte jag och Lisa med Efflyn hem till Langata för att spendera dagen och kvällen i ett stillsamt villaområde. Återigen skönt med lite omväxling från det ofta återupprepade internat livet, man behöver komma ifrån det lite då och då för att överleva. Vi kollade på en riktig amerikans teenage b-film hemma hos Kevin, gick ut en sväng och stötte på ingen mindre än John. Tog det mest lugnt, njöt av livet och så. Kvällen började lida mot sitt slut (eller snarare, reglerna ansåg att vi inte fick stanna längre) så vi satte oss i en matatu, åkte mot down town för att sedan fortsätta längs Ngong Road för att komma hem till skolan. Okej ja, jag erkänner att det är lite halvt förbjudet att åka matatu hem på kvällen, ensam med en annan tjej, (känns som att skolan underskattar tjejer) men men, taxi hade kostat skjortan så vi tog en liten risk. Och det var faktiskt inte alls så farligt som skolan tidigare antytt, snarare tvärtom - livligt, härligt och underbart!

I lördags kom Kevin och hälsade på som vanligt, vi bakade en liten banankaka som snabbt tog slut, och började fixa oss inför utekvällen. Förade lika traditionellt som vanligt på mitt rum, var egentligen inte särskilt taggad på att dra ut i början av kvällen... Men, jag tror man behöver komma ut lite om helgerna och roa sig för att fixa skolbänken, så jag hänkade på ändå. Vilket slutade ganska waste med tanke på att kvällen på Alehouse inte var någon höjdare, egentligen ville jag till Blue Times strax runt hörnet, men det sket sig när majoriteten ville in till Alehouse. Kvällen spenderades lite små tjötande vid baren, under dunket av tecno musik som var omöjligt att dansa till. När det var dags att dra sig får Hampus en rak höger av en ISK:are (International School of Kenya), för att han råkade strula upp killens flickvän, vilket inte Hampus hade någon aning om - då frågar jag mig om killen borde slå Hampus eller sin flickvän? Vem gör egentligen felet liksom... Det slutar med att ungefär alla killar på vår skola ryker ihop med andra ISK:are innan bussen hinner anlända. Jag kan inte förstå hur killar kan slåss för en sak som tjejer, men på ett sätt kan jag förstå att de börjar slåss när någon annan har nitat deras kompis - men ändå, vad löser en rak höger liksom, jag tror det har med manligheten att göra, de försöker bara bevisa något, suck liksom...

Vaknade upp nästa morgon betydligt senare än vanligt, batterierna tar längre tid att ladda nuförtiden. Denna söndag hade MFR (matte for retarded) tilldelats äran att få åka hem till vår mattelärare Anna-Kari för att baka! Återigen underbart att få komma hem till ett riktigt hem, då känns det precis som när man är i Sverige, tvivlar på om jag verkligen är "internat typen". Det blev kanelbullar, mjuk pepparkaka, chokladbollar och svensk bob-saft. Kan inte minnas senaste gången jag bakade kanelbullar, år och dar sen är allt jag vet! Det var så skönt att få bli barn igen för ett par timmar, med bak, studsmattehoppning, sing-star och guitar-hero, och slutligen fika som avslut på denna fantastiska eftermiddagen! Bussfärden hem var inte sämre den alltså, alltid lika uppskattat att glida fram längs gatorna och lyssna på peppmusik på iPoden. Att bussen fastnade i en jam lite då och då spilldes det inga tårar för, snarare tvärtom. Det är i sånna lägen jag verkligen vet att jag lever. Och det var ett tag sen jag kände så.