joxliveinairobi

Nyss hemkommen från en intensiv vecka av lovet som spenderades vid kusten i flyt, flyt och flyt. Torsdagskvällen dan innan avfärden innehöll dock inte lika mycket flyt som själva resan sedan kom att bjuda på. Dagen innan satt Mickan och checkade in lite recensioner via nätet, och till vår stora förvåning hade två av två recensioner på en sida skrivit ungefär samma sak - de hade båda betalat halva kostnaden innan de anlände på plats (vi tre hade betalat hela), men när de anlände till jambolulu guest houses fick de reda på att inga hus var lediga, då hade the manager Alice skickat iväg dem till ett ställe mil ifrån stranden, och bägge två skrev även i sin recension att Alice hade tagit alla deras pengar och inte givit dem något ställe att bo på, hon hade själv stuckit iväg på semester med pengarna och sålt deras hus till andra gäster. Och de återfick aldrig sina pengar... Det stod att man inte skulle riskera att bo på jambolulu, även fast man kanske tror att man tjänar pengar på att bo där med tanke på att det är budget. De skrev också att de inte rekommenderade någon att bo där, och att man skulle sprida detta budskap!

Ja, och där satt vi alla tre i soffan, ca ett dygn innan vårt tåg skulle föra oss närmare jambolulu, sorligt men sant... Paniken utbröt något, själv kände jag mer att vi skulle ta det som det kom. Bara för att Alice vi haft kontakt med via mail och telefon snott andras pengar, behöver hon ju inte sno våra nödvändigtvis. Och skulle det vara så att vi kom fram lottlösa, hade jag blivit så galet arg att jag krävt tillbaka pengarna, kan jag ju lova! Vi försökte att inte tänka på dessa två recensioner, men nånstans innerst inne kände vi att det kanske skulle kunna bli så - kanske lite otur att vi skulle läsa dessa två kvällen innan, men samtidigt tur i oturen med tanke på att vi då var rätt förberedda på vad som skulle kunna hända oss i Mombasa. Fredagen packades det, vi stack en sväng till nakumatt för att handla lite mat till tågresan, vid middagstid på kvällen befann vi oss på Nairobis tågstation i väntan på tåget. Där började flytet - först erbjöds vi att slå oss ner på ett par stolar en kille ställde fram åt oss, så vi slapp sitta ner på marken i en timme. När tåget väl rullade in på stationen kollade vi på varje vagns nummer, och när det väl stannade, gissa då vilken vagn som står mitt framför ögonen på oss - jo, vår vagn! Av typ hundra vagnar stannar den rätta precis vid fötterna på oss, det är vad jag kallar flyt.

Väl inne i kupén tog rastlösheten fart, fanns inte överdrivet mycket mer att göra än att typ läsa bok... Ingen var särskilt sugen på att snacka med tanke på att alla var mer eller mindre sjuka, i form av feber, förkylning och halsont. Innan läggdags drog Samuel ut mig mot fönstret i korridoren och sa åt mig att titta upp - och där var den igen, den otroliga stjärnhimlen, så mäktig! Påminde mig om den vackra gigantiska stjärnhimlen vi satt vid runt lägerelden på teambuildnings helgen vid foten av Mount Kenya. Nästa morgon vaknade vi klibbigare än någonsin, varmare än någonsin och fuktigare än någonsin. Vilket i och för sig var ett gott tecken på att vi började närma oss Mombasa, tåget var dock någon timme sen eller två, men men, vad gjorde väl det. Käkade lite frulle som bestod av frukt, nötter och vatten, okomplicerat och bra. Läste lite i boken "it girl" av författaren till gossip girl, vilket kändes som en liten kliché med tanke på att den var i princip likadan som serien, slutet kunde man alltså i princip räkna ut, men ändå lite småkul att läsa ungdomsböcker som bara inkluderar i-landsproblem.

När vi väl satte fossingarna på Mombasa perrong haffade vi tag på den närmaste tuck-tucken vi såg, åkte en sväng till akamba busstation för att bekräfta våra biljetter till hemresan. Sen åkte vi vidare till färjan som tog oss över till en annan ö där jambolulu väntade. På andra sidan vattnet reste vi vidare i en matatu mot Ukunda, en lite by som kallas aids-staden, där man räknar med att ca 60% av befolkningen är drabbade. Där bytade vi matatu buss för att komma fram till diani beach. Vi hoppade av och tog ett par nervösa steg in på jambolulus område, och gissa vad - inga problem! Huset hade vi, nycklarna fick vi och allt stämde enligt planen. Återigen folket, flyt. Inget lurande på oss tre fattiga studerande där inte, nej nej. Huset var i medel standard, inget lyx inget ruckel - utan nånstans mittemellan. Allt funkade, förutom strålen på duschen... Men med tanke på att det fanns en kran precis nedanför med bättre stråle - dock i knähöjd, kom jag på idén att man kunde använda sig utav en liten hink som man bara fyllde och sedan slängde över sig, vilket funkade galant. Hade två fläktar i huset, dock ingen ac. Man dog lite då och då av värmen, men det var det enda man riktigt kunde sakna i huset.

Efter att vi installerat oss något på jambolulu drog vi till ett rätt stort supermarket i närheten för att inhandla maten för den kommande veckan. Efter kassabetalningen insåg vi att vi antagligen inte kunde sätta oss i en trång matatu med våra tio matkassar, så vi bestämde oss för att unna oss en taxi tur på hemvägen, vilket nästan blev lika dyrt ändå som tur var. Kokade ihop lite kvällsmat bestående av ris, vårrullar och grönsaker, mumsigt var det. Efter en hektiskt och intensiv dag slocknade vi ganska tidigt denna lördagskväll. Vaknade ganska tidigt nästa morgon, efter en natt utan min egentligen behövda skönhetssömn, vet inte vad det har berott på denna vecka i Mombasa, men sova har varit något jag inte kunnat... Jaja, efter pannkakorna till frukost tog vi en taxi till tiwi beach som ligger något norrut för att hälsa på Simone, en elev på skolan. Kändes bra att få spendera lite tid med henne med tanke på att hon snart åker ifrån Kenya för gott. Vi slog oss ner på varsin solsäng under ett par palmer i väntan på att lågvattnet skulle sluta förstöra möjligheten till bad. Hotellet var otroligt fint, dock ganska öde med tanke på årstiden - vilket i princip hela Mombasa var, nu när det egentligen brukar vara som mest turism i Kenya, framförallt på kusten - trots detta var det otroligt dött, anledningen till det är våldet som skedde för cirka ett år sen. Tråkigt men sanningen... Vi bjöds på buffé på hotellet av Simones generösa far, gott gott gott var det! Njöt av en måltid med utsikt över den Indiska Oceanen. När vi lite senare kunde bada med tanke på att lågvattnet slutat existera, var det nästan som om jag kunde känna Alex & Nicos närhet genom vattnet, visst det kanske låter helt sjukt - men jag kom på att vi faktiskt badar i samma hav, dock med rätt många sjömil emellan oss. Det var en riktigt livs njutare dag, när man låg där och flöt runt i havet undrade man verkligen om livet kunde bli så mycket bättre än så... Kvällen avslutades med pasta och baconsås ute på altanen vid jambolulu, som inkluderade deep-talk under stjärnhimlen i gott sällskap av Mikaela och Samuel.

Måndagsmorgonen drog igång med en stadig frukost bestående av stekt ägg och bacon. Vi begav oss därefter ner mot diani beach nedanför hotellet för en heldag under den stekande solen. Trots all ansträngning med solkrämen lyckades jag ändå bränna mig, typiskt. Hittade min sanne bad friend under dagan, Samuel som även han kan ligga i vattnet hur länge som helst och svalka sig istället för att koka sönder på stranden. Skönt med lite sällskap när man älskar att bada länge som jag. På kvällen bestämde vi oss för att unna oss varsin efterrätt vid ett lyxhotell precis vid strandkanten. Alla tre beställde in en crème brulé trio i smakerna banan, lime & choklad, till detta blev det en svalkande smirnoff, njöt gjorde man, maximalt, av havsutsikten, doften av saltet och ljudet från vågorna.

Tisdagen inleddes med omelett och sedan en tur in till Mombasa town för första gången i mitt liv. Efter två matatu byten, en tur på färjan, och sist en bit tuck-tuck åkning var vi framme vid slutdestinationen i old town. Där strosade vi mest runt längs gatorna bland tusentals araber. Vi hittade fram till "fort jesus" som är ett gammalt handelsfort som britterna byggde i ett tidigt 1600-tal. Det var långt ifrån vackert, men såklart historiskt. Med tanke på att det kryllade av muslimer utmed vägarna kändes det verkligen inte som om man befann sig i Kenya, utan snarare mer som typ Istanbul vid Medelhavet. Vi svettades nästan ihjäl, men just innan vi höll på att dö hittade vi in till en typisk kenyansk restaurang - där dracks det vatten och coca-cola, åts ris med biff, en vegtallrik med grönsaker & chapatibröd upptill, en med naturell smak och en med kokossmak vilket var fett gott konstigt nog, alltid kul att testa lite nytt! Notan för det kalaset gick endast på ca 30 svenska kronor, sjukligt billigt! Extremt gott också för den delen, snacka om att få valuta för pengarna. Vi fortsatte att vandra en bit till fots, tog varsin glass på vägen. Sen åkte vi vidare i en tuck-tuck mot mer centrala delar av stan. Hamnade på blue room som är en restaurang/café mitt i smeten, där drack vi en varsin iskall fruktjuice. Tog ytterligare en tuck-tuck mot färjorna för att hänga lite i en park medan vi väntade på att Peter vår boarding förälder skulle ta oss över färjan med bil och sedan hem till jambolulu. Han hade vägarna förbi så han erbjöd sig att köra oss hem, lite även med tanke på att det kan vara ganska farligt att genomföra den turen på egen hand efter mörkrets inbrott. Väl tillbaka i huset fick jag för mig att läsa en massa gamla sms som finns sparade på mobilen, och när jag sedan mottog ett sms från Linnéa där hon skrev med en massa saker hon saknar som vi brukade göra, kom hemlängtan något. När hon tyckte att det vore lagom för mig att komma hem brast det, menar inte att det är hennes fel på något sätt, men jag bara insåg att jag varit borta över fyra månader och inte ens gjort hälften av tiden, har typ 6 månader kvar i detta land. Det var lite tungt att inse, men allt som finns att göra i Falkenberg finns förhoppningsvis kvar även då när jag återvänder.

Onsdagen drog igång med fattiga riddare ensam med Samuel, Mickan lämnade oss denna morgon för att ta in på ett all-inclusive hotell de två sista nätterna i Mombasa. Efter frullen stack vi ner till stranden en sväng, chillade bara ett tag innan det var dags att dra hem igen och börja fixa oss inför nyårsafton. Väl nyduschade och lagom solbrända kände vi oss fett peppade! Rihannas "disturbia" sönderspelades av Samuel, drinkarna började blandas, sminket åkte på och solen gick ner. Vi gick till en indisk restaurang runt hörnet för att unna oss lite fin mat för en gång skull, och det var helt klart värt det! Vi gick tillbaka till jambolulu för att fortsätta föra lite, nyårslöftet bestämdes, håller det dock för mig själv. Tog lite senare en taxi mot diani sea resort för att träffa på andra elever från skolan, där bjöds det på gratis drinkar från baren innan vi tog strandvägen till forty thieves där festen väntade. Biljetterna dit in gick dock på 200 svenska, rätt saftigt, men men - alla nyårsfester som fanns i närheten hade blivit sammanslagna till ett och samma ställe, nämligen där så det fanns inte särskilt mycket till val än att betala och se glad ut. En halvtimme innan tolvslaget befann jag & Samuel oss vid baren för att försöka få tag i något drickbart till tolvslaget, men det hanns inte med, vi stod i en halvtimme vid den mest oorganiserade baren någonsin och lyckades inte få varsin drink till tolv. Så vi sket i det, sprang ner till strandkanten och kramade de vi kände gott nytt år under fyrverkerierna! När klockan blev 02.00 på natten utbringade dj:n "a happy new year to the Swedish guys!" Eftersom att det var då det small för alla er där hemma, var lite ball faktiskt. Träffade på kusinen Nadja på stranden med som återvänt till Kenya efter två år för att fira nyår i Mombasa, det var riktigt kul att träffa henne, kändes bara lite skumt att stöta på henne i Mombasa. Vem vet, om två år kanske även jag återförenas med nyårsfirande i Mombasa som hon och hennes vänner gjorde i år. Kvällen avslutades vid fyratiden, välbehållna och tillbaka på jambolulu. Kortfattat blev kvällen i det stora hela lyckad, men som vanligt lyckas man ha för höga förväntningar och i slutänden inser man ändå att nyår är fett överskattat. Men det var i alla fall kul med lite omväxling från en kall tullbro till en ljummen strand på Kenyas kust.

Nästa "morgon" vaknade vi inte förrän vid halv ett, sjukt sega efter gårdagen. På väg mot en liten affär för att inhandla mat till bussfärden som väntade nästa morgon hörde jag låten "touch my body" med Mariah Carey, och sheit vad jag fick flashbacks från sommaren när Mikael alltid insisterade på att lyssna på den, trots att han var medveten om att jag hatade den över allt, idag påminner mig den bara om honom, han är saknad, så saknad. Att ha levt utan ac dessa dagar i Mombasa började nu visa sitt resultat - värmeutslag över i princip hela min jävla kropp, till och med ända ut på mina händer, suck. Mycket blev alltså inte gjort denna dag för min del, kände mig rätt slut efter många intensiva dagar vid kusten. Slappade bara denna torsdag, läste bok och lyssnade på musik typ. Kände att det skulle bli otroligt skönt att få komma hem till Nairobi igen, där inte samma värme och fuktighet existerar. Skulle egentligen tagit massage denna dag på stranden, men det blev tyvärr inget med det - får kanske bli till sportlovet istället, när familjen hänger med till Mombasa!

Har tänkt på en sak, att fattigdomen finns ju i princip överallt i Afrika, och även i Kenya. Men det är helt sjukt hur man har vant sig vid den... När vi var inne i stan i Mombasa hängde en liten kille efter oss i trasiga kläder och höll fram händerna kupade, allt vi gjorde var att vifta bort honom. Man blev nästan lite irriterad om jag ska vara ärlig, är så van vid att tiggare ber om pengar nu så att man har slutat bry sig om det, man tycker bara att det är jobbigt. Det är knappt så att man faktiskt inte ens känner sympati längre... Sorgligt men sant, man vänjer sig fan vid allt nuförtiden.

Väcktes nästa morgon kvart i 6, det var fortfarande mörkt ute och kändes helt emot min natur att stiga upp så tidigt. Men bussen väntade, hemresan från en givande resa knackade på vår dörr, och det var dags att bege sig mot Nairobi. Att titta ut över vacker natur, samtidigt som vinden fläktar i ansiktet och någon härlig låt går igång på iPoden - då trivs jag verkligen. Att åka buss och lyssna på musik kan ju vara bland det bästa jag vet! Man tänker så himla mycket, på allt mellan himmel och jord, och det är så sjukt avslappnande. När Angels & Airwaves spelades kom lyckliga tankar upp i huvudet, från den fantastiska konserten i London den 17 april i våras. Och när jag sedan lyssnade på Kent's "klåparen" kom gåshuden till max! Michelle Winter, behöver jag säga mer.

Den typiskt röda jorden för Afrika som man passerade påminde en om slutscenen i blood diamond när DiCaprio håller på att dö på berget, smeker jorden mellan fingrarna och tänker på att man brukar säga att jorden har den färgen eftersom att mycket blod spillts på denna mark, åååh det är så känslosamt! Oj, vad djup jag blev helt plötsligt... Måste slutligen säga att jag tror vi som gjorde budget resan fick ut betydligt mycket mer av tiden i Mombasa än för dem som bodde på all-inclusive och levde på gratis drinkar hela dagarna, vi var inte stupfulla 24-7 som de var. Tror vi vann på det i längden, fick se mer, göra mer - helt enkelt mer valuta för pengarna. När bussen väl stannade down town i Nairobi var vi inte riktigt säkra på hur vi skulle ta oss hem, kom en skolbuss, skulle vi ta en matatu eller taxi? När vi kliver av bussen, vad ser vi då som står parkerat precis framför bussen vi just spenderat nio timmar på? - jo, en skolbuss! Lycka, och återigen - flyt! Resan kunde nog inte slutat på ett bättre sätt än ytterligare en bussfärd genom Nairobis gator, det var ren lycka när man började känna igen sig längs vägarna i området Kilimani där skolan ligger. Dagarna i Mombasa har gått bättre än förväntat, tror man kan mer än man vågar inse. Det var kul att äntligen få resa runt på egen hand utan familjen långt hemifrån, och att klara det får en nästan att tro att ingenting är omöjligt. Mombasa 08-09, en resa att minnas.

Som Foo Fighters refräng går i låten "times like these", exakt så är det, livet i Kenya - I love it! Lördagen var segare än på länge, kände mig helt utpumpad på krafter... Man ser så mycket här i Kenya, man gör så mycket hela tiden. Frågan är hur hyperaktiv man kommer vara väl hemma till sommaren igen, kan tänka mig att jag kommer vara en aning utpumpad då med. Inte nog med att livet här är intensivt - skolan tar även död på en, alltså samhälls tvåan, ingen höjdare nånstans! Så att kalla detta ett "sabbatsår" är helt fel ord att använda, vilket kanske många där hemma kan tro. Nej, inte alls, snarare tvärtom skulle jag säga. Idag är det söndag, plugghögen väntar på mig, imorgon ska man ställa klockan igen och gå tillbaka till verkligheten, skolan väntar. Syrran fyller hela 19 år på onsdag, ett gigantiskt grattis till världens bästa syster! Måste påminna er där hemma om att ladda ner Promoes nya låt "new day", den svänger! Om 26 dagar kommer familjen hit, fram till dess är det sjukligt mycket i skolan att jag inte vill tänka på det! Med tanke på det kan det ta ett tag innan jag hör av mig på bloggen igen, men ska försöka få tid till ett inlägg om ett tag igen, men kan inte lova något - antar att päronen där hemma håller med om att skolan borde gå före bloggen, jag gör det då inte, haha! Hoppas ni haft en bra jul & nyår där hemma, och god fortsättning på er!