joxliveinairobi

I söndags förra veckan gjorde jag, Julia & Joel en liten utflykt mot köpcentret Yaya som ligger en halvtimmes promenad ifrån internatet, för att utforska skolans närliggande område till fots i dagsljuset, vilket i alla fall inte riktigt jag gjort tidigare. Dagsutflykten slutade med att vi fann vår slutdestination, där vi även hittade in till fiket Java och svalkade oss med varsin smoothie. Lite ovetande om vägen tillbaka till skolan gick vi på magkänslan, vilket faktiskt resulterade i att vi till slut skymtade skolhäcken. Väl tillbaka igen, väntade ett stort engelska arbete mig. Eftersom att jag och engelskläraren Zanna hade dealat om att jag skulle analysera fem låttexter istället för att läsa en seg engelskabok, var det bara till att sätta igång skrivandet - som tog hum, sjukt lång tid. Dagen efter, då det var inlämningsdags, sa hon till mig att jag inte behövde göra något skriftligt. OKEJ, tack Zanna, hon kunde inte ha sagt det lite tidigare liksom, men men, lite extraarbete är väl bara till min egen fördel antar jag.

I måndags var det en väldigt skön dag i skolan, lagom med lektioner, slutade ganska tidigt och så. Hosta drabbade dock mig denna dag, vilket har förföljt mig hela veckan. Men den kvällen fick jag goda råd av pappsen över msn om att - äta mycket frukt, se till att dricka mycket och att gå och lägga mig i tid. Kändes ungefär som att jag befann mig på hemmaplan igen, med tanke på att det är sådant ens föräldrar alltid säger till en när man är sjuk. Men tur som det var dör man inte av lite hosta, så skolan blev inte lidande denna vecka i form av frånvaro, skönt det så jag slipper hamna efter.

I tisdagskväll, inträffade totalt sabotage mot korridor tre, min korridor. Min älskade korridor, som jag, Lisa, Matilda & Julia har lagt ner våra kroppar och själar i att göra hemtrevlig, även pengar. Och ja visst, ibland kanske vi överdriver något när vi pratar om hur mycket vi älskar den över allt annat, men det är ju samtidigt lite för att jävlas med alla utomstående som gör sina tappra försök med att härma våran - men, originalet är alltid originalet. Denna kväll fick vi dock äta upp vår stolthet, när Mikaela och Linnéa från korridor ett fick för sig att dumpa sopor i vår korridor, så fruktansvärt lågt. I vår förtvivlan, fick vi dra till med hastiga beslut för att rädda korridoren, så vi införde en så kallad portningslista. Och om de inte skulle be om nåd, skulle vi förklara krig i form av hämnd. Dagen efter städade de undan skräpet mot deras vilja, men ingen av oss hade kunnat låta det ligga kvar till städerskan. Så det blev bortplockat till slut, med sura miner. Har verkligen börjat tänka på en sak - att det kommer att kännas så enormt konstigt när man kommer hem, och inte har en meter till sina kära korridors grannar. Man har verkligen vant sig vid att bo så tätt inpå varandra som man gör här, gemenskapen det skapar går inte att ersättas med någonting, den är fantastisk, I love it.

Den senaste tiden har Josefin varit lite smått nere, på grund av en massa olika saker. Bland annat att jag verkligen längtar hem, hade en underbar dröm för någon natt sen om nyår på tullbron, med alla där hemma. Saken är den att jag alltid varit anti jul, men i år bara för att jag vet om att jag inte kommer att få uppleva den mysiga julstämningen, vill jag verkligen fira jul. Det känns rätt patetiskt, men men. Det kanske inte är helt fel ändå att variera det lite, med att testa på hur det är att fira jul i Kenya. Anledning till att jag känner mig så oduglig i detta nu, är nog för att jag verkligen känner mig pressad tror jag - pressad över att inte göra någon där hemma besviken, inte för att någon satt press på mig. Men jag är så ivrig i att lyckas, att jag nog lagt på mig för tunga saker på mina axlar just nu. Vill ta tag i skolan, börja motionera och äta rätt, kunna kontrollera mina pengar och mitt festande. Jag vet att allt går, men kanske inte precis exakt samtidigt. Istället borde jag nog satsa på att ta en sak i taget, och även om jag kanske inte kommer hem och är superslimmad eller har mvg i alla ämnen, hoppas jag på att komma hem och bara allmänt må bättre, och vara lyckligare. Jag hoppas innerligt, att den hälsan är viktigare än mina slutbetyg för er där hemma. Det är den i alla fall för mig, och det är just det, som kommer vara mitt huvudmål med denna resa, att komma hem - och stråla.

Igår på eftermiddagen, när jag tagit mig igenom hela skoldagen med 6 tunga lektioner, kom jag fram till att jag inte tjänar någonting alls på att gå runt här och deppa, förlorar snarare så sjukt mycket mer på det. Samtidigt så självklart, ibland vaknar man på fel sida och det är mänskligt att ha dåliga dagar - men nu får det vara nog för ett tag framöver känner jag. Så imorse när jag vaknade, gjorde jag det med ett brett leende på läpparna, vilket var ett tag sen. Igår kväll skulle jag och Julia känna lite på en av ödlorna som klättrar runt här ibland på väggarna, jag fick för mig att fånga en av geckoödlorna, till sist fick jag tag i svansen på den - och mitt i all hast inser jag att jag bara håller tag i svansen! Ödlan har alltså använt sitt självförsvar, och tappat svansen. Sjukt läskigt var det! Det äckligaste utav allt var att svansen fortsatte sprattla på marken i typ 5 minuter innan den slutade röra sig, usch! Känner mig lite som en mördare, men ödlan lever ju fortfarande, så ändå inte. Ytterligare några timmar in på kvällen drar alla korridors medlemmar ner till bastun för tjejsnack med bastu och bad i poolen. Riktigt mysigt var det, borde införa det som en torsdagsaktivitet tycker jag.

Har även för någon dag sen fått lite filmer till datan från Axel, som jag förde över. Han hade även 3 omformaterade filmer som man kan lägga in på sin iPod, vilket jag gjorde! Så nu har jag äntligen filmer på min iPod video, för första gången sen jag köpte den, vilket är typ två år sen. Skäms lite över att jag inte fattat hur man gör det tidigare, men men, bättre sent än aldrig. Har numera filmerna gladiator, 300 och epic movie på den. Igår kväll läste jag även ut de sista sidorna i boken "Lyckans hjul" av Kajsa Ingemansson som jag fick på posten av familjen, tror aldrig att jag i min livshistoria har läst ut en bok på över 400 hundra sidor på så kort tid. Nu blir det dags för den djupa boken "älska dig själv", vilket ska bli riktigt spännande.

Denna fredagskväll tänkte jag spendera i en soffa med film, känner att hostan har mattat ut mig en del, så att trotsa kroppen med att dra ut på någon klubb ikväll, är nog ingen bra idé. Tidigt imorgon drar vi ut på safari äventyr i Nakuru, som är rikt på noshörningar. Om man skulle få skåda en leopard med, hade ju inte suttit fel - då hade alla i the big five varit avprickade från min lista. Även på söndag blir det dags att åka ut med safaribussen på Afrikas savann, sällskapet under denna tripp blir Julia & Samuel, så mycket bättre kan det nog inte bli. Helgen, ses fram emot.

Tänkte skriva med ett par visdomsord jag gillar riktigt mycket;

"Hellre en dröm att längta efter

Än en verklighet att sörja över"

Som avslut på detta inlägg tänkte jag skriva att det är riktigt kul när ni där hemma skriver att ni tycker om att följa bloggen, det får en att verkligen vilja gå in för att skriva den, och varje ord som trycks på tangenterna görs med glädje ska ni veta. Allt för mig, hörs efter helger, er Josefin.

I woke up this morning with a smile on my face
And nobody's gonna bring me down today
Been feeling like nothings been going my way lately
But I decided right here and now that my outlooks gonna change

That's why I'm gonna
Say goodbye to all the tears I've cried
And every time somebody hurt my pride
Feeling like they won't let me live life
And take the time to look at what is mine

I believe they can take anything from me
But they can't succeed in taking my inner peace from me
They can say all they wanna say about me
But I'm gonna carry on
I'm gonna keep on singing my song

Då var det väl dags att skriva ner några rader om v.46, då alla på skolan tog bussarna tidigt på måndag morgon för att bege sig till Viktoria sjön. Som för övrigt är världens 2a eller 3e största insjö, inte säkert på vilket det var, men något i den stilen. I alla fall, framåt kvällstid stannade bussen äntligen utan "new victioria hotel" som skulle komma att bli vårt hem för ett par dagar framöver. Det var Kenyas 3e största stad vi hamnat i, Kisumu, strax intill vattenkanten av sjöns oändliga yta. Senare på kvällen käkade vi en sväng på "green garden", som för övrigt gav oss den konstigaste huvudrätten på länge - den bestod av en köttbit, en stor köttbulle, potatismos och potatis. Liksom, va? Ofta man har två olika kött och potatis sorter på samma tallrik? Gott var det, hursomhelst. Läggdags blev det tidigt med tanke på allas sega kroppar efter bussfärden. Såg fram emot en skön varmdusch på kvällen, men man kan inte alltid få som man önskar - och kallvatten funkar ju. Lite surt bara att man fick stå ut med kallvatten i en vecka, uttrycket "this is africa" börjar gå mig på nerverna...

Efter att ha sovit som en stock hela natten lång vaknade jag och Lisa upp en vacker morgon, satte mig en stund och filosoferade en del på balkongen medan jag njöt av den vackra utsikten. Efter att snart ha levt i detta land i 3 månader (alltså en tredjedel av tiden jag kommer att spendera här), får man inte nog av alla udda ting landet har för sig. Som tillexempel när vi på tisdagsmorgonen satte oss till bords för att käka frukost, tittar oss omkring och tänker - varfan är frukostbuffén liksom?! Efter en stund kommer kyparen fram och börjar ta våra beställningar på vilken sorts te vi ville ha och hur äggen skulle stekas eller kokas. Skulle de inte sparat in timmar på att bara ha en buffé? Det hade ju varit så himla mycket smidigare, men nej nej - pole pole, chilla och softa, för this is africa. Och då ska det ta tid, antar att det helt enkelt bara hör till. Jag har en sak att säga om detta land, och det är att ingenting, verkligen ingenting förvånar en längre. Efter frullen åkte vi ut till landsbygden för att besöka "vi-skogen", som absolut inte har någonting överhuvudtaget att göra med skogar, vilket man lätt kan tro. Nej, vi-skogen är ett projekt för att utveckla u-länders bondeverksamhet ungefär, så uppfattade jag det i alla fall. Fram till lunch besökte vi två olika farmer för att lära oss ett och annat om hur det går till med bondelivet i Afrika. Till lunch blev det nyfångad hel fisk från självaste Viktoria sjön, till det ris & brödet "capatia" (tror det stavas så), sjukligt gott var det måste jag tillägga! Efter maten skulle vi dra till marknaderna och jag samlade allt mod jag hade för att hoppa på de omtalade och kända "boda-boda" vilket är en cykeltaxi, och ja man sitter på pakethållare. Läskigt, ja. Kul erfarenhet, ja. Ett måste om man är i Kisumu, JA. Trots att jag hatar att bli skjutsad på cykel, var det en häftig upplevelse.

Gåendes längs gatorna shoppade mina friends loss rätt rejält till de minimala priserna, jag höll mig dock på sträckbänken - helt allvarligt talat, tror jag att jag har tröttnat totalt på att shoppa. Fråga mig inte varför, eller hur, eller något, det har bara blivit så sen jag kom hit. Nu lägger jag istället mina pengar på att party på helgerna, äta gott ute och andra nöjen - istället för på kläder, som hela mitt studiebidrag alltid gick åt till på hemmaplan. Vem vet, jag kanske har mognat? Och faktiskt insett, att det kan vara riktigt skönt att kunna unna sig att ha kul för pengarna man har i månaden, än att slösa ut dem på en massa onödiga saker. Tillbaka från marknaderna tog vi en "tuck-tuck" som är en liten minitaxi på tre hjul. Kändes betydligt säkrare än en boda-boda, kanske för att denna hade tak och var motordriven. På kvällen åt tjejgänget pizza på en italiensk restaurang, när alla förutom jag och Justina ville ta en boda-boda hem, beslöt vi oss för att skilja oss från mängden och gå hem i mörkret. Just för att man faktiskt får lov att gå ute i staden Kisumu även efter mörkrets inbrott, snacka om en stor fördel jämfört med Nairobi, helt klart. Och där gick vi, jag och Justina - lite smått ovetande om vart hotellet låg. Vi chansade oss fram, och gick på en gata som såg relativt upplyst ut. Vipps var det är går en snubbe förbi oss mitt på gatan, iklädd en magtröja - och ingenting annat. Som om det vore världens naturligaste sak att lufta och svänga på snabeln. Detta land alltså, detta land. Det roligaste utav allt var att vi knappt blev chockade heller, för precis som att ingenting förvånar en längre, chockar ingenting en heller längre.

Nästa morgon plågas vi genom den segaste frukosten ever, packade ihop våra tillhörigheter och förflyttades sedan vidare mot ministaden Kusa, som även den ligger ett stenkast från Viktoria sjön. Innan det blev tid för lunchen åkte vi upp för berget som låg strax bakom våra hus, för att skåda den oslagbara utsikten av sjön, och andra bergskedjor som bland annat tillhörde Tanzania. Efter att ha installerat oss 8 och 8 i varje hus (i mitt hus var det jag, Lisa, Linnea, Justina, Cajsa, Aksel, Joel & Axel), åkte vi till våra valda projekt för att känna på det lite. För min del, blev det alltså dags för att åka ut på sjön och fiska! Efterlängtat, så efterlängtat. Vi åkte ut i en gammal halvmöglig liten träbåt, glidandes på det gråbruna vatten bombarderat av vattenhyacinterna, för att lägga ut det nät som vi skulle hämta upp nästa morgon. Där fick jag njuta av vattenguppandet mot båtens yta, och känna doften av det svalkande vattnet, skåda solnedgången och ägna tankarna åt min kära far. Tyvärr går insjöar aldrig att jämföra med hav, men det har sina likheter, så det funkade gott och väl för min del, riktigt underbart var det.

På torsdagsmorgonen steg de tappra fiskarna upp tidigare än resten av gruppen, för att se om fångsten var något att hänga i granen. Och det kan jag lova att det var! Hela 27 stycken fick vi upp, den andra gruppen som var där ett par dagar före oss fick upp 11. Enligt Julius som ledde vår fiskgrupp var det skolans bästa rekord på tre år! I'm proud. Hoppas att pappsen också är det, nästa sommar när jag är hemma igen ska vi ut på Kattegatt, som bara den! Efter den lyckade fisketuren åkte vi vidare mot en fruktodling, som i princip bara bestod av träd överallt, där odlades bland annat mango, grapefruit och mandariner. Efter det besöket drog vi vidare mot en kvinnogrupp som försörjde sig genom att göra rep och band av torkade vattenhyacinter. Där fick vi ett varsitt armband som present för att vi besökte dem, som fortfarande sitter kvar på min vänstra arm - först var jag lite skeptisk mot deras sätt att snurra ihop de torkade remmarna, hur stabilt kan det vara tänkte dumma jag, men de verkar vara hållbarare än man till en början trodde. När vi fick reda på att priset för ett ca 10m långt rep låg på endast 3 svenska kronor, ville jag inte veta hur många timmar de la ner på att tillverka dem... 3 kronor, 3 jävla kronor, världen är för sorglig alltså. Vi åkte vidare till en barnmorska i trakten för att se hur hennes arbete i byarna gick till. På kvällen var alla helt slut efter dagens utflykter, att det inte var mycket till liv i något hus. Tidigt på fredagen steg vi upp, för att återvända mot Nairobi - mitt hem, som jag faktiskt hade hunnit börja sakna när vi var iväg på denna utflykt. Det var en skön känsla, när man efter en bussresa på åtta timmar äntligen fick lägga sig i sin rätta säng, på sitt rum där jag trivs som bäst. Som man brukar säga, borta bra men hemma bäst, stämmer mer än väl. Det sjukaste är att man verkligen har börjat se internatet och Nairobi som sitt riktiga hem, men det kanske är lika bra det. Död som jag var, blev det en tidig kväll på fredagen.

Lördagen drogs först igång med en promenad till hotellet kolping med Samuel, för att boka till familjen som kommer om lite mer än två månader. Men sega som kenyaner ofta är bad de oss komma in en annan dag med bokningarna, för att det var för långt fram i tidsplaneringen för dem. Typiskt, när det äntligen blir av att man drar dit så slutar det ouppklarat. På eftermiddagen skulle jag egentligen ha pluggat, men poolen lockade betydligt mer, så det blev till att ägna eftermiddagen vid poolkanten. På kvällen drog vi ut till den etiopiska restaurangen Habesha för att äta gott, och för att fira Siri som fyllde år dagen efter.

Jag försöker ta tag i mitt pluggande, samtidigt som jag är så äckligt trött på den skiten. I torsdag var det ett geografi prov på 60 sidor i boken, alltså hur mycket som helst! Plus att jag på eftermiddagen redovisade muntligt i helklass om grekisk religion i tio minuter, jippie på det. Skönt att den dagen är över nu i alla fall, och jag lyckades ta mig igenom den levande.

Inte nog med att det är "insestfest" på skolan, LÖSS har även tillkommit på var och varannan männska på internatet! Och när en lus har tagit sig in, skulle jag säga att den är rätt omöjlig att stoppa. Så nu ska alla kolla sig, för att sedan behandla sig i hopp om att utrota detta elände!

Igår var det en lika skön dag som alltid, fredag - vilket innebär en lektion, och resten av dagen siesta typ. Skulle egentligen ha pluggat, men enligt de flesta på internatet anses det förbjudet på helger. Så, för att inte hamna efter i gossip girl avsnitten ägnade jag största delen av fredagseftermiddagen och kvällen åt det. Alltså ingen utgång, vilket istället sparas till ikväll. Idag har jag och Lisa varit en sväng på köpcentret yaya, blev hög tid för min första kenyanska klippning. Vilket till en början kändes lite läskigt, med tanke på att man inte vet hur de klipper och så här. Men det slutade i alla fall helt okej, ni vet så som det alltid brukar se ut efter att jag klippt mig, haha!

För ett par dagar sen fick jag ett mail från min chef Jonas hemma i Olofsbo. Blev överlycklig av hans fina omtanke, mailet värmde verkligen ska du veta Jonas - och jag är glad att du hittat in till bloggen. Han skickade även med en dikt av Margareta Melin som är väl värd att tänka på, och den tänkte jag dela med mig av här;

Som avslut på detta inlägg skulle jag vilja tacka Jonas, och ett flertal andra där hemma som verkligen har gått in för att stötta mig här borta med mail, sms och telefonsamtal. Det betyder mer än mest, utan er - hade jag inte varit här där jag är idag. Tack.

Tänkte uppdatera er där hemma lite från förra veckan, då vi som sagt hade en lugn och skön fredagskväll på internatet. Och på lördagskvällen stack vi ut till Blue Times, för att "fira" alla helgona. Uppklädd som antingen ängel eller djävul, vilket var kvällens tema. För min egen del fick det bli ängel denna kväll, just för att jag hade mest utrustning till det så att säga. Enligt mig hade jag en trevlig kväll, inte den bästa men samtidigt absolut inte den värsta heller för den delen. Det blir ju lite vad man gör det till, om ni frågar mig. Så med lite vilja, hade jag skoj trots att det inte var överdrivet mycket folk på stället - det är som det brukar ungefär, svenska skolan kommer och invaderar vid tiotiden. Stadsfolket och ungdomar från andra internationella skolor i Nairobi trillar in efter tolv, och halv ett är det dags för oss att bege oss hem eftersom att bussen står utanför och tutar - kul!

Söndagen vaknade jag upp lite halv seg, som man brukar vara dagen efter. Innan jag hunnit fräscha upp mig knackar det på dörren och farbror Peter och Therese kommer in med tre av deras kompisar som är här i Nairobi på besök. Fick små snackat lite, kändes riktigt skumt att se dem här på skolan, eller här i Nairobi överhuvudtaget. Men trevligt var det, alltid kul med besök liksom.

På kvällen dog jag tillsammans med Mikaela och Samuel i en säng tittandes på den första Lejonkungen filmen, vilka minnen den väcker alltså. Riktigt, riktigt bra film det där. I love it! I måndags skulle jag egentligen redovisat min bok "en blomma i afrikas öken" på svenska lektionen, men - eftersom att redovisningar inte är min starka sida och någonting jag verkligen hatar över allt annat sköt jag upp på det hela. Egentligen skulle jag bara ha genomfört det, men det är ju rätt lätt att vara efterklok. Men men, det är ett par som inte hunnit göra det än så det får väl bli på nästa lektion eller något istället. På kvällen blev jag riktigt sugen på att ta en promenad, och med tanke på att man inte får gå utanför skolans område på vardagar efter klockan halv sju på kvällen fick man ta och bli lite kreativ, så det fick bli till att vandra miljontals varv runt tennisplanen istället med gott sällskap av Julia. Om jag ska vara helt ärlig här, så har jag inte promenerat sen jag kom hit, alltså inte bara tagit en walk sådär - utan då har det varit när jag måste ta mig nånstans. Och jag saknar verkligen mina kvällspromenader, saken är den att här finns ingenstans att gå, inget hav att dra ner till, ingen skog och inget öppet vackert landskap så direkt i närheten. Vilket suger totalt, men som sagt, med lite kreativitet har jag nu funnit lösning på det problemet. Nu undrar ni säkert varför jag inte bara tar en promenad mitt på ljusa dagen istället? Och svaret är, att det är alldeles för varmt för att jag ska kunna njuta av det, min kropp är helt enkelt inte gjord för detta klimat - svalt ska det vara, och mörkt ute, då är det som bäst.

I tisdags var faktiskt matte b lektionen kul? Against all odds liksom. Andragradsekvationer funkar liksom, och jag fattade lite för en gångs skull. På kvällen drog vi ihop ett gäng som var sugna på att se Lejonkungen åter en gång, för den kan man ju bara inte få nog utav. Och med tanke på att jag & Mikaela hade tittat på den två dagar innan satt replikerna, men framförallt sångerna! Antar att vi kanske var rätt irriterande för resten av gänget, men vafan! Ofta man kan vara tyst när de kör "Hakuna Matata" liksom, det håller ju inte. Denna dag trotsade ja även ett annat odds, jag genomförde min geografi redovisning om vulkanen Vesuvius och staden Pompeji. Strax innan redovisningen bröt jag ihop lite smått när jag pratade med läraren för att förvarna henne om att det antagligen inte skulle gå så bra för min del - med tanke på att jag hade en depp dag, just för att det den 4/11 var exakt ett år sen min klasskamrat Henric gick bort ifrån oss. Vi började prata om det lite smått, sen kom även Julia och Samuel in i ämnet, jag berättade vad som hänt och om vilken fantastiskt person han verkligen var, då kom tårarna. Trots att jag hade världens lust att skolka totalt från lektionen, lite för att alla sa till mig att jag inte borde göra det med tanke på hur jag mådde - så ville jag inte skjuta upp det med... För att skjuta upp saker, gör ju ingenting bättre, bara värre skulle jag säga. Jag torkade tårarna, och harklade fram de första meningarna. Efter ett tag släppte det, och mina tankar fokuserade på att prestera på redovisningen, och ta känslorna efteråt. Om jag får säga det själv, så var det ett lyckat framförande. På kvällen låste jag in mig på mitt rum för att ta itu med allt jag kände, jag sjöng ett flertal låtar för Henric blickandes upp mot stjärnorna. Precis som att han hörde mig, samtidigt som jag tittade på några bilder på honom och så tände jag ett ljus. Det var en fin kväll, det var det verkligen.

På tal om något annat har jag även haft utvecklingssamtal denna vecka med några lärare, och framtiden såg ljus ut. Om jag nu orkar fortsätta i detta tempo, men det får man ta det som kommer, en sak i taget. Har även kommit in helt i boken mamma skickade ner, "lyckans hjul" av Kajsa Ingemarsson, riktigt mysig bok. Jag brukar liksom inte vara den som går in för att läsa böcker, men nu har jag kommit in i en bok period, och jag har verkligen insett hur avslappnande det är att läsa lite då och då. Har inte varit inne på nätet så mycket den senaste tiden, just för att det är så sjukt segt. Hoppas ni har förståelse för att det kan ta ett tag innan jag svarar. Och jag måste be om ursäkt till mamma, nico, mich och tim för att jag loggades ut från msn häromkvällen utan att säga hejdå. Som sagt, det cpar rätt hårt emellanåt.

Nästa vecka, alltså vecka 46 drar skolan iväg mot Viktoria sjön för en fältstudievecka! Ska bli riktigt intressant faktiskt, ser fram emot det som tusan. Visst har man tröttnat en aning på att packa och resa ut på så pass mycket utflykter som vi gjort hittills, man hinner liksom knappt packa upp innan man ska ut igen - men, vi är ju här för att utforska Afrika. Så, att sitta inlåst på ett internat 24-7 hade ju verkligen tagit knäcken på en. Eleverna är indelade i två grupper, och min kommer att börja med att besöka Kisumu, där vi ska besöka vi-skogen och kolla in Kenyas tredje största stad. Efter halva veckan byter vi så att min grupp drar vidare till Kusa, som är en betydligt mindre liten fiskeby. Vi har individuellt fått välja vad man vill ha för inriktning att fördjupa sig i under tiden vi är i Kusa, bland alternativen fanns att kolla in - jordbruk, skolor, kvinnogrupper eller fiske. Själv valde jag fiske som första val, och kvinnogruppen som andra. Eftersom att det endast var 10 personer som kunde åka ut och fiska. Och gissa vad? Jag fick fiske, och det är jag riktigt glad över! Valde det mycket med tanke på att pappa själv varit nere i Afrika ett par gånger och försökt dra igång bland annat fiskeverksamheter i byar. Just därför ska det bli intressant för min del att också få se hur det går till. Det ser jag fram emot!

Imorgon är det min födelsedag, undra hur det ska sluta... Idag fick vi reda på att Kenyas president Kibaki har utnämnt en speciell dag imorgon på min födelsedag, en Obama day bara för att han vann - vilket innebär att alla i hela Nairobi tar en day off. Vi snackade med många lärare om de, och de trodde skarpt på att även vi skulle vara lediga. Och jag tänkte, det vore ju verkligen för bra för att vara sant, på min födelsedag och allt. Men, beslutet låg i rektorns händer, och han bestämde att vi inte kunde vara lediga imorgon från våra tre lektioner, för att vi då missar för många studietimmar... Så, det blev ingen ledighet för min del, men men. Natten till födelsedagen spenderades inne på Joels rum med honom och Julia. Efter en stund släcker han sin lampa och tänder ett ljus, han ska skapa lite mys stämning tänkte jag. Sen håller han ljuset framför sig, sjunger "jag må hon leva", och sist sträcker han fram ljuset åt mig och säger att jag ska önska mig något. Jag blåser ut det, och gör som han säger. Klockan hade hunnit bli tolv, och min dag hade börjat.

Dagen D väcktes jag tidigt tidigt på morgonen av sång från tjejerna, vilket jag sagt åt dem att låta bli just för att jag ville upp tidigt och fixa mig, men de trotsade min vilja och gav upp deras sovmorgon för att gratta mig. Och ja, det värmde. Men de behövde inte, egentligen. In kom de, med en rund tårta som hade 17 ljus, sjungandes och bärandes på en illrosa korg - som innehöll allt annat än nyttigheter. Och jag som skulle börja mitt nya liv denna vecka, det sket sig totalt. Nästa säger jag bara, då jävlar. Denna torsdag fick jag, antagligen för första gången i mitt liv vad jag kan minnas, uppleva solsken på födelsedagen. Det kanske var just därför det inte riktigt kändes som att det faktiskt var min dag... I alla fall, efter frukost blev det dags för samhäll b, geografi och slutligen matte b lektion. På matten hade min "älskade" lärare Anna-Kari tagit med sig svensk daim som hon bjöd alla på, just för att vi dagen innan hade haft en diskussion om daim. Hyggligt av henne måste jag säga, mycket. Sedan springer jag på swahili läraren Lazarus ute på skolgården som säger; Josefin, come here, I got something for you, it's just a little thing. Jag öppnar den lilla bruninslagna påsen och ut kommer ett vitt pärlhalsband med ett fåtal gröna, röda och gula pärlor. Jag gillar det, men främst gillar jag hans omtanke med det hela. Det var ju nästan det sista jag förväntade mig om jag ska vara ärlig, sjukt gulligt av honom.  

Efter lunch var det utvecklingssamtal igen, vilket gick helt okej. Efteråt drog jag och ett par tjejer ut på gatan för att bege oss till Java och ta en fika, iklädda våra fotbollshattar - som vi burit på hela dagen. Vackert, nja, ett måste, ja. Väl framme på Java beställer vi in allt annat än grönsaker, med tiden fylls stället på med fler och fler elever från svenska skolan som kände för att fira mig lite. Vi har en mysig stund under parasollen och beger oss sedan smått rullandes hemåt mot internatet igen, där en slapp eftermiddag och kväll väntar. Av farmor och farfar fick jag deckare boken "flickan under gatan" som är skriven av Roslund & Hellström. Den ska bli spännande att ta sig igenom! Och i paketet av familjen som kom på posten fick jag brev, tidningar, t-shirt, lite underkläder, massa smycken, extra white tuggummi och sex and the city filmen - ljuvligt värre. Efter kvällsmaten vilade jag en sväng, med Cosmo i högsta hugg tillsammans med Lisa. Sheit, vad det var längesen man läste en svensk tjejtidning. Här kostar en Elle tidning mellan 100-140 svenska kronor, hemma runt 45. Alltså, är det inte direkt något man prioriterar i sin månadsbudget att investera. På kvällen tänkte vi kolla på film ett par stycken, men jag får åter igen besök av farbror Peter och Therese, deras vänner Anders, Ann och Simon. De hade just kommit tillbaka till Nairobi efter en veckovistelse på safari i Masai Mara och Nakuru. Det var riktigt trevligt att snacka lite Afrika upplevelser med dem, nu när det känns som att jag på ett annat sätt kan ta del av den diskussionen. Mitt i pratstunden med dem får jag ett samtal från mamma, pappa och syrran som sjunger så att deras stämband höll på att gå av! Haha, nej då, bara nästan. Strax innan de ringde kände jag verkligen hur mycket jag saknade dem såhär på födelsedagen, kom på hur skumt det var att inte fira med dem, vilket man liksom alltid har gjort. Men när jag fick höra deras röster blev allt bättre igen, synd bara att samtalet bröts efter en stund, men man får glädjas åt de minuter man fick. Av Pedda & Therese fick jag en slant fickpengar, vilket mamma även berättade att mormor och morfar fört in på kontot - tack, det behövs alltid. Jag vill även tacka folket som hörde av sig på sms och grattade, sånt värmer oerhört. Som sagt, ett stort tack för alla presenter, det menar jag verkligen. Efter att farbror och co begav sig mot deras hotell en tid senare kände jag för att avsluta kvällen med något utöver en vanlig film, monsun regnet hade just börjat slå ner över skolan, så det blev till att dra in i varma bastun, och sedan bada i poolen ett antal gånger innan jag blev tillräckligt slut för att inse att en film kanske inte vore fel trots allt. Så avslutades kvällen, i Nairobi, för första gången i mitt liv i solsken utan familjen, tillsammans med vännerna, en lugn och skön dag, jag är helnöjd.

Nästa dag hade jag min sista chans till att genomföra mig bok redovisning, och jag tog den. Det kunde ha gått bättre, men det kunde också ha gått sämre - jag är i alla fall stolt över att det är avklarat och överstökat. På fredagskvällen tänkte vi ta det lite lugnt, och hänga på baren Impala precis över gatan. Men, 21 års gränsen gjorde att vi inte fick beställa något. Istället drog jag, Julia, Aksel & Joel till den italienska restaurangen på Junction. Där käkar vi en bit pizza och dricker gott, har en lugn och mysig kväll. Väl tillbaka på internatet senare på kvällen känner vi lusten att fortsätta kvällen ett tag, så musiken sätt på, ljusen tänds och groggarna blandas. Dagen efter vaknar jag och upptäcker att mitt rum aldrig tidigare i världshistorien någonsin har sett värre ut. Bombnedslag, kan man lugnt sagt kalla det. Men, det var faktiskt värt det - jag gillar ju att städa, så för min del gjorde det inte så mycket.

Lördagen drogs sakta igång med filmen "mamma mia", och jag kanske är den enda som säger detta - men jag hade höga förväntningar på den faktiskt, så jag blev besviken. Visst, mysigt var den väl, men rätt b också. Framåt kvällen gjorde vi oss i ordning för att bege oss ut på party, var alltså dags att ta igen det vi inte kunde fira i torsdags just för att födelsedagen var på en vardag. Först åkte jag och tio andra personer och åt en god "kalsong" på italienska. Denna kväll valde vi att inte följa strömmen, förutom jag, Linnea, Mikaela, Julia, Lisa & Kevin drog alla andra på internatet till Blue Times där vi var helgen innan. Men vi kände för att skilja oss från mängden en aning, men mest för att komma bort lite utan alla andra. Och det var hur skönt som helst, riktig frihet liksom. Det enda negativa med kvällen var kenyanernas tendens till att vara en aning för närgångna, annars hade vi världens bästa "girls night out", plus Kevin då, men han ingår i tjejgänget typ. Natten skulle avslutas med ytterligare en efterfest på mitt rum, men vi kom på att vi var alldeles för utpumpade för det. Så jag, Julia, Lisa och Mikaela körde på lite deep-talk istället. Men det tog inte lång tid innan alla förutom jag & Lisa hade somnat, så vi låg och lyssnade på Timbuktu i all ära, samtidigt som vi fortsatte snacket. Men ett tag senare insåg även vi att sömn inte skulle sitta fel, så där somnade jag, med det största leendet på läpparna på ett långt tag.

Oj detta blev inte direkt ett kort inlägg, nu väntar plugget som vanligt. Alltså är det dags att avrunda, men som sagt - imorgon bär det av på fältstudievecka till Kisumu och Kusa, kommer inte ha med mig varken mobil eller dator. Är tillbaka på skolan på fredag, så vi hörs kanske då. Ha det så bra till dess ni där hemma, tänker på er varje dag.