joxliveinairobi

Då var det väl dags att skriva ner några rader om v.46, då alla på skolan tog bussarna tidigt på måndag morgon för att bege sig till Viktoria sjön. Som för övrigt är världens 2a eller 3e största insjö, inte säkert på vilket det var, men något i den stilen. I alla fall, framåt kvällstid stannade bussen äntligen utan "new victioria hotel" som skulle komma att bli vårt hem för ett par dagar framöver. Det var Kenyas 3e största stad vi hamnat i, Kisumu, strax intill vattenkanten av sjöns oändliga yta. Senare på kvällen käkade vi en sväng på "green garden", som för övrigt gav oss den konstigaste huvudrätten på länge - den bestod av en köttbit, en stor köttbulle, potatismos och potatis. Liksom, va? Ofta man har två olika kött och potatis sorter på samma tallrik? Gott var det, hursomhelst. Läggdags blev det tidigt med tanke på allas sega kroppar efter bussfärden. Såg fram emot en skön varmdusch på kvällen, men man kan inte alltid få som man önskar - och kallvatten funkar ju. Lite surt bara att man fick stå ut med kallvatten i en vecka, uttrycket "this is africa" börjar gå mig på nerverna...

Efter att ha sovit som en stock hela natten lång vaknade jag och Lisa upp en vacker morgon, satte mig en stund och filosoferade en del på balkongen medan jag njöt av den vackra utsikten. Efter att snart ha levt i detta land i 3 månader (alltså en tredjedel av tiden jag kommer att spendera här), får man inte nog av alla udda ting landet har för sig. Som tillexempel när vi på tisdagsmorgonen satte oss till bords för att käka frukost, tittar oss omkring och tänker - varfan är frukostbuffén liksom?! Efter en stund kommer kyparen fram och börjar ta våra beställningar på vilken sorts te vi ville ha och hur äggen skulle stekas eller kokas. Skulle de inte sparat in timmar på att bara ha en buffé? Det hade ju varit så himla mycket smidigare, men nej nej - pole pole, chilla och softa, för this is africa. Och då ska det ta tid, antar att det helt enkelt bara hör till. Jag har en sak att säga om detta land, och det är att ingenting, verkligen ingenting förvånar en längre. Efter frullen åkte vi ut till landsbygden för att besöka "vi-skogen", som absolut inte har någonting överhuvudtaget att göra med skogar, vilket man lätt kan tro. Nej, vi-skogen är ett projekt för att utveckla u-länders bondeverksamhet ungefär, så uppfattade jag det i alla fall. Fram till lunch besökte vi två olika farmer för att lära oss ett och annat om hur det går till med bondelivet i Afrika. Till lunch blev det nyfångad hel fisk från självaste Viktoria sjön, till det ris & brödet "capatia" (tror det stavas så), sjukligt gott var det måste jag tillägga! Efter maten skulle vi dra till marknaderna och jag samlade allt mod jag hade för att hoppa på de omtalade och kända "boda-boda" vilket är en cykeltaxi, och ja man sitter på pakethållare. Läskigt, ja. Kul erfarenhet, ja. Ett måste om man är i Kisumu, JA. Trots att jag hatar att bli skjutsad på cykel, var det en häftig upplevelse.

Gåendes längs gatorna shoppade mina friends loss rätt rejält till de minimala priserna, jag höll mig dock på sträckbänken - helt allvarligt talat, tror jag att jag har tröttnat totalt på att shoppa. Fråga mig inte varför, eller hur, eller något, det har bara blivit så sen jag kom hit. Nu lägger jag istället mina pengar på att party på helgerna, äta gott ute och andra nöjen - istället för på kläder, som hela mitt studiebidrag alltid gick åt till på hemmaplan. Vem vet, jag kanske har mognat? Och faktiskt insett, att det kan vara riktigt skönt att kunna unna sig att ha kul för pengarna man har i månaden, än att slösa ut dem på en massa onödiga saker. Tillbaka från marknaderna tog vi en "tuck-tuck" som är en liten minitaxi på tre hjul. Kändes betydligt säkrare än en boda-boda, kanske för att denna hade tak och var motordriven. På kvällen åt tjejgänget pizza på en italiensk restaurang, när alla förutom jag och Justina ville ta en boda-boda hem, beslöt vi oss för att skilja oss från mängden och gå hem i mörkret. Just för att man faktiskt får lov att gå ute i staden Kisumu även efter mörkrets inbrott, snacka om en stor fördel jämfört med Nairobi, helt klart. Och där gick vi, jag och Justina - lite smått ovetande om vart hotellet låg. Vi chansade oss fram, och gick på en gata som såg relativt upplyst ut. Vipps var det är går en snubbe förbi oss mitt på gatan, iklädd en magtröja - och ingenting annat. Som om det vore världens naturligaste sak att lufta och svänga på snabeln. Detta land alltså, detta land. Det roligaste utav allt var att vi knappt blev chockade heller, för precis som att ingenting förvånar en längre, chockar ingenting en heller längre.

Nästa morgon plågas vi genom den segaste frukosten ever, packade ihop våra tillhörigheter och förflyttades sedan vidare mot ministaden Kusa, som även den ligger ett stenkast från Viktoria sjön. Innan det blev tid för lunchen åkte vi upp för berget som låg strax bakom våra hus, för att skåda den oslagbara utsikten av sjön, och andra bergskedjor som bland annat tillhörde Tanzania. Efter att ha installerat oss 8 och 8 i varje hus (i mitt hus var det jag, Lisa, Linnea, Justina, Cajsa, Aksel, Joel & Axel), åkte vi till våra valda projekt för att känna på det lite. För min del, blev det alltså dags för att åka ut på sjön och fiska! Efterlängtat, så efterlängtat. Vi åkte ut i en gammal halvmöglig liten träbåt, glidandes på det gråbruna vatten bombarderat av vattenhyacinterna, för att lägga ut det nät som vi skulle hämta upp nästa morgon. Där fick jag njuta av vattenguppandet mot båtens yta, och känna doften av det svalkande vattnet, skåda solnedgången och ägna tankarna åt min kära far. Tyvärr går insjöar aldrig att jämföra med hav, men det har sina likheter, så det funkade gott och väl för min del, riktigt underbart var det.

På torsdagsmorgonen steg de tappra fiskarna upp tidigare än resten av gruppen, för att se om fångsten var något att hänga i granen. Och det kan jag lova att det var! Hela 27 stycken fick vi upp, den andra gruppen som var där ett par dagar före oss fick upp 11. Enligt Julius som ledde vår fiskgrupp var det skolans bästa rekord på tre år! I'm proud. Hoppas att pappsen också är det, nästa sommar när jag är hemma igen ska vi ut på Kattegatt, som bara den! Efter den lyckade fisketuren åkte vi vidare mot en fruktodling, som i princip bara bestod av träd överallt, där odlades bland annat mango, grapefruit och mandariner. Efter det besöket drog vi vidare mot en kvinnogrupp som försörjde sig genom att göra rep och band av torkade vattenhyacinter. Där fick vi ett varsitt armband som present för att vi besökte dem, som fortfarande sitter kvar på min vänstra arm - först var jag lite skeptisk mot deras sätt att snurra ihop de torkade remmarna, hur stabilt kan det vara tänkte dumma jag, men de verkar vara hållbarare än man till en början trodde. När vi fick reda på att priset för ett ca 10m långt rep låg på endast 3 svenska kronor, ville jag inte veta hur många timmar de la ner på att tillverka dem... 3 kronor, 3 jävla kronor, världen är för sorglig alltså. Vi åkte vidare till en barnmorska i trakten för att se hur hennes arbete i byarna gick till. På kvällen var alla helt slut efter dagens utflykter, att det inte var mycket till liv i något hus. Tidigt på fredagen steg vi upp, för att återvända mot Nairobi - mitt hem, som jag faktiskt hade hunnit börja sakna när vi var iväg på denna utflykt. Det var en skön känsla, när man efter en bussresa på åtta timmar äntligen fick lägga sig i sin rätta säng, på sitt rum där jag trivs som bäst. Som man brukar säga, borta bra men hemma bäst, stämmer mer än väl. Det sjukaste är att man verkligen har börjat se internatet och Nairobi som sitt riktiga hem, men det kanske är lika bra det. Död som jag var, blev det en tidig kväll på fredagen.

Lördagen drogs först igång med en promenad till hotellet kolping med Samuel, för att boka till familjen som kommer om lite mer än två månader. Men sega som kenyaner ofta är bad de oss komma in en annan dag med bokningarna, för att det var för långt fram i tidsplaneringen för dem. Typiskt, när det äntligen blir av att man drar dit så slutar det ouppklarat. På eftermiddagen skulle jag egentligen ha pluggat, men poolen lockade betydligt mer, så det blev till att ägna eftermiddagen vid poolkanten. På kvällen drog vi ut till den etiopiska restaurangen Habesha för att äta gott, och för att fira Siri som fyllde år dagen efter.

Jag försöker ta tag i mitt pluggande, samtidigt som jag är så äckligt trött på den skiten. I torsdag var det ett geografi prov på 60 sidor i boken, alltså hur mycket som helst! Plus att jag på eftermiddagen redovisade muntligt i helklass om grekisk religion i tio minuter, jippie på det. Skönt att den dagen är över nu i alla fall, och jag lyckades ta mig igenom den levande.

Inte nog med att det är "insestfest" på skolan, LÖSS har även tillkommit på var och varannan männska på internatet! Och när en lus har tagit sig in, skulle jag säga att den är rätt omöjlig att stoppa. Så nu ska alla kolla sig, för att sedan behandla sig i hopp om att utrota detta elände!

Igår var det en lika skön dag som alltid, fredag - vilket innebär en lektion, och resten av dagen siesta typ. Skulle egentligen ha pluggat, men enligt de flesta på internatet anses det förbjudet på helger. Så, för att inte hamna efter i gossip girl avsnitten ägnade jag största delen av fredagseftermiddagen och kvällen åt det. Alltså ingen utgång, vilket istället sparas till ikväll. Idag har jag och Lisa varit en sväng på köpcentret yaya, blev hög tid för min första kenyanska klippning. Vilket till en början kändes lite läskigt, med tanke på att man inte vet hur de klipper och så här. Men det slutade i alla fall helt okej, ni vet så som det alltid brukar se ut efter att jag klippt mig, haha!

För ett par dagar sen fick jag ett mail från min chef Jonas hemma i Olofsbo. Blev överlycklig av hans fina omtanke, mailet värmde verkligen ska du veta Jonas - och jag är glad att du hittat in till bloggen. Han skickade även med en dikt av Margareta Melin som är väl värd att tänka på, och den tänkte jag dela med mig av här;

Som avslut på detta inlägg skulle jag vilja tacka Jonas, och ett flertal andra där hemma som verkligen har gått in för att stötta mig här borta med mail, sms och telefonsamtal. Det betyder mer än mest, utan er - hade jag inte varit här där jag är idag. Tack.