joxliveinairobi

Tänkte skriva lite om senaste nytt här på skolan, i torsdags förra veckan genomled vi vår absolut sista skoldag med lektioner. Som i stort sett såg ut som alla andra torsdagar vi haft hela terminen, när klockan äntligen blev efter fyra och man insåg att det faktiskt var sista lektionen på dagen, var det många som sken upp i lycka. Egentligen vet jag att jag borde varit en av dem, en av dem som kände lättnad över att lovet faktiskt var här - men jag kunde inte känna att 100 kilo släppt från min kropp, just för att jag visste hur mycket skolarbete som väntade mig på lovet, eftersom att vi har tusen inlämningar och prov bland de första veckorna efter skolstarten i januari. Och med tanke på att jag verkligen ville kunna njuta av veckan i Mombasa, ville jag få gjort så mycket skolarbete som möjligt innan dess så jag slipper bära med mig alla böcker till kusten.

På fredagen var det dags för den riktiga skolavslutningen, som inleddes med lite tal av rektorn i rondellen då han önskade alla ett gott lov samt en god jul. Efter det begav sig folket till fotbollsplanen där en liten minigran var uppställd, det var alltså hög tid för dans runt granen! Kan faktiskt inte ens minnas senaste gången jag dansade runt granen, vi brukar alltid säga det på julafton att "sen ska vi dansa runt granen allihopa", men det slutar alltid med att det glöms bort av någon anledning. Det var faktiskt rätt kul att dansa runt granen, man kände sig som ett litet barn igen liksom. När dansen var avklarad kom tomten till skolan, som pratade en blandning mellan svensk-ryska typ, och verkade en aning smått påverkad. Barnen gladdes i alla fall åt den godispåse han hade med sig i sin säck, och det gjorde även vi så kallade "stora barn". Denna dag avslutades med fika som bestod av glass och chokladsås, samt mjuk pepparkaka.

Fredagskvällen spenderades med degande framför tv som snurrade ett tjugotal sex & the city avsnitt, tillsammans med det avnjöt vi en banankaka vi gått in för att baka - och resultatet på den, var magnifikt. Senare in på natten var det dags att ta farväl av min älskade vän Karl-Melker, som skulle ta ett tidigt plan hem nästa morgon. Det var hårt att inse, att man faktiskt aldrig mer kommer att ses igen, inte här i Kenya, på internatet, inte i Nairobi, aldrig igen. På något konstigt sätt var det värre att ta farväl av honom än när man för sista gången vinkade av friendsen där hemma, just för att man vet om att när man kommer tillbaka igen, finns de kvar precis som allt annat kommer att finnas i Falkenberg. Men det här som vi har här tillsammans, kommer man aldrig kunna uppleva igen, aldrig på samma sätt, med samma underbara människor. Att det är en tragedi att Melker lämnat oss, håller fler än jag med om. Han var solskenet i allas liv, som alltid spred glädje och lycka runt sig. Och i Melkers sällskap, kan man inte känna sig tryggare. Just därför var det så tungt, en så stor förlust. Håller tummarna för att vi ses igen i sommar, västkusten väntar på dig, Karl-Melker.

Lördagen bestod till mesta dels av intensivt pluggande, den sista skriftliga inlämningen i religion a slutfördes, och arbetet om Kenyas historia, är numera mer än halvfärdigt. Denna dag blev även halsen en aning värre, feber slog till och näsan började snora - fräscht, jag vet. Faktiskt första gången jag blivit riktigt sjuk i Nairobi, lite typiskt att det ska hände just under lovet, samtidigt ganska bra så man slipper missa en massa i skolan. Det blev alltså ingen utgång på lördagskvällen heller, sparar mig till nyår känner jag, fick faktiskt i mig nog under luciahelgen.

Söndagen var lika dryg som söndagar brukar vara, inte särskilt intensiva. Sjukan förföljde mig fortfarande, men pluggandet kunde som tur var genomföras ändå. Denna dag spenderades åt hemtentan i samhälle b, som innehåller tre stycken analysfrågor angående terrorism, de lyder; 1. Vad är terrorism? 2. Hur uppstår terrorism? 3. Hur ska man stoppa terrorism? Ja, ni förstår ju själva - detta tar tid att besvara. Analysera är inte riktigt min grej det heller, har aldrig gjort det tidigare i mitt liv innan jag kom hit. Så det känns lite nytt, men ingenting är ju omöjligt. Efter ett par timmar var fråga 1 och 2 avklarade, det var allt jag orkade med denna dag. Till kvällsmat fick vi julbord, som inkluderade knäckebröd, mamma scans köttbullar OCH felix ketchup! OM jag var lycklig, åh det var ljuvligt gott kan jag ju säga. Kvällen tillbringades i bastun, och poolbad med jämna mellanrum. Att basta var lite av en hälsokur som faktiskt gjorde både förkylningen och halsen bättre.

Måndagen startade som vanligt med frukost, efter det kollade vi klart på de två absolut sista sex & the city avsnitten, och efter den drog vi filmen. Riktig tjej dag blev det, och efter det kände jag för första gången på länge - att jag hör hemma här. Den känslan är inte lätt att få i ett främmande land, men då kom jag verkligen på att jag trivs. Det var ett tag sen jag kände så. Hemlängtan har istället upptagit en del av mina tankar och känslor, visst det är mänskligt att längta hem - samtidigt som jag inser att det inte tjänar någonting till. Egentligen bara slöseri med tid, jag befinner mig i Kenya, har bott här i ungefär 4 månader, och återvänder till Sverige igen om ca 6 månader. Denna tid i mitt liv är bara nu, och aldrig igen. Därför måste jag ta till vara på den, och inte ödsla mer tid på att längta hem. Om cirka 5 veckor kommer familjen ner, det kommer kännas skumt. Folk som har sina föräldrar på besök nu säger att de inte är någon höjdare, att det mer känns konstigt att ha dem här i ens vardag som man vant sig till, den vardagen som inte hittills inkluderat familjen, utan den vardag då man än så länge klarat sig själv. Många säger även att det är så knäppt hur snabbt man ställer om sig själv, från att vara den man är här till att återgå till den man var hemma bara för att familjen kommit. Ska bli spännande att se hur fallet blir för min del, trots att många säger att det inte är någon höjdare att ha päronen här, ser jag självklart fram emot att träffa dem otroligt mycket! Måndagskvällen spenderades i soffan med Lisa, kollade på Bruce den allsmäktige. Det fick mig verkligen att minnas kvällen hemma i soffan i Olofsbo när vi hyrt den, kommer ihåg pappas gapskrattande, som om det vore igår.

Idag, tisdag, försöker jag inse att det är julafton imorgon. Vilket faktiskt är riktigt svårt. Idag fyller Tim där hemma år! Ett stort grattis till älskade Tim! Hoppas du fick mitt sms =) Vid frukosten imorse kom Lisa bärande på ett kuvert, i det var världens vackraste bild på chefen Jonas hemma i Olofsbo och hans fru Therese, från deras bröllopsdag. De tackade så mycket för omtanken, personalen på tempo gav dem en liten present bara. Kortet var så vackert, så vackert! Och hennes klänning skulle man ju kunna mörda för - helt klart det vackraste brudparet jag skådat i mitt liv! Tack så otroligt mycket för kortet, det värmde verkligen. Idag väntar ännu lite pluggande, nämligen ett geografi arbete om torka. Hoppas på att kunna slutföra det idag, imorgon är det som sagt jul, och då vill man inte spendera dagen med plugg känner jag. Som sagt, hem till rektorn blir det. Ser fram emot detta, skriver mer på torsdag. GOD JUL ALLESAMMANS!

Uppdatering Juldagen;

Julafton, morgonen började med den vanliga frullen på skolan, alltid likadan i princip. Efter den blev alla en aning rastlösa, jag satte mig och finslipade geografi arbetet om torka, Lisa fick lite smått damp på mig för att jag pluggade på "heliga" julafton, men vafan har man inget annat för sig så. Mottog även samtal hemifrån, fick höra mammas och pappas röster ett tag. Det var svårt att prata denna dag, blev rätt överkänsligt. Med gråten i halsen var det inte lätt att hitta orden, jag längtade bara hem. Till jul, och jag som egentligen typ hatar jul. Ändå ville jag hem, men men. Efter ett tag ringde det igen, då var det syrrans tur att önska mig en god jul. Alltid lika kul att snacka med henne, om mindre än 5 veckor är de här, hela familjen Joxelius samlad i Kenya. Jag längtar. Mitt uppe i gråtandet tittade Matilda in, med en julklapp - på lite ploj. Såpbubblor fick jag, fett kul var det att blåsa, fick en att känna sig som ett litet barn igen alltså. Tackar för den omtanken =) Lite senare på eftermiddagen körde vi iväg mot rektorns hus, där julfirandet väntade. Som välkomstgest bjöds det på glögg och pepparkakor som tilltugg. Små minglade något innan det blev dags för att spela kubb. Första omgången förlorade mitt lag för att rektor Per råkade träffa kungen, hur lyckas han liksom - men andra gången slog vi dem med ett rejält försprång. När kubbspelet var över satte vi oss ner vid sofforna och kollade på kalle anka (årgång 1993) med en massa julgodis nära till hands. Mitt i kalle blev det strömavbrott, sjukt typiskt, men den återkom efter ett par minuter. Efter kalle var nog alla lite smått mätta efter julgodiset, men då var det hög tid för det traditionella julbordet - som faktiskt innehöll i princip allt som ett svenskt gör. Kändes nästan som att man var hemma där, ett tag. Halvspruckna som vi var efter maten slog vi oss ner vid brasan ute på trädgården för att små snacka något, rektorn stack ut och köpte expressen - klassikern. Efter ett tag kom han tillbaka iklädd rött från topp till tå, med skägg & en säck. Han delade ut julklappar till alla runt elden, inklusive mig. Från rektorns dotter Isabelle fick jag en klapp med ett rim på, det stod - kanske du vill vara hemma? Skriv då om ditt dilemma. Det var alltså en lite minidagbok i paketet. Den andra klappen jag fick var från Per & Desirée och i den fanns ett presentkort på media store inne på junction, där finns allt från iPods till böcker och skivor etc. Den presenten tackar jag för! Blev fett chockad när tomten sa "God Jul Josefin", den hade jag inte räknat med. Efter julklappsutdelningen lutade vi oss tillbaka och njöt av den mysiga stämningen, det tog inte lång tid innan Desirée kom och sa "nu är det dags för efterrätt", tror inte någon fick ner mer eller var särskilt sugen, men av artighetsskäl tvingade man ner lite marängsviss. Nära spyfärdigheten serverades lite senare kaffe med lussebullar och mjuk pepparkaka. Det var ett under att man lyckades hålla allt inne, det ville egentligen ut... Lite senare på kvällen rullade vi hem till internatet igen, där kollades det på Björn Gustavssons samlings dvd, och många skratt förgyllde den sena julaftonsnatten kan jag lova.

Denna torsdagen inleddes med lite förberedelser för packningen till Mombasa, lite geografi plugg och allmänt chill. Idag är min första icke sjuka dag sen typ en vecka tillbaka, så nu inför Mombasa är jag frisk som en nötkärna! Om ett tag ska vi hem till boarding föräldern Louise och käka ännu mer mat, gott ska det bli! Imorgon på förmiddagen är vi bjudna på brunch hem till ytterligare en boarding förälder, nämligen Peo och hans fru Fajsa. Imorgon kväll tar även jag, Samuel & Mikaela nattåget till kusten, mycket spänning i magen nu - hur ska denna resa sluta egentligen, ja det återstår att se. Kontaktbar kommer jag inte att vara den närmaste veckan, uppdaterar mer väl tillbaka i Nairobi igen, återvänder på kvällen den 2e januari, då ett nytt år inletts - med en massa nya möjligheter. Idag var det exakt fyra månader sen jag satte min fot i Kenya. Om lite mindre än 6 är jag hemma igen! Allt för mig, kusten väntar! Ta hand om er där hemma, hoppas ni har ett bra jullov, vi hörs snart igen, er Josefin.

GOD JUL (i efterskott) & GOTT NYTT ÅR FOLKET!

Yes! Back in business igen, känner mig rätt usel på att uppdatera här, ska försöka förbättra det en aning. Överdrivet mycket har inte inträffat sen sist... Nu ska vi se om mitt minne är med mig idag, hum - förra veckan var det skolfoto dags på tisdagen, och det gick väl helt okej skulle jag säga. Kan inte påstå att jag trivs med att ta skolfoto, men men, det är ju trots allt ett fint minne från året här i Kenya, med alla elever på så att man inte glömmer av alla sköna personer man gick här med. På eftermiddagen tog vi en matato tur ut till Langata igen för att hänga lite i Johns lägenhet i Carnivore. Återigen var det skönt att ta sig utanför skolans murar för att känna på det Kenyanska ungdomslivet som man inte vill gå miste om under sin vistelse här.

Onsdagen drog igång med ett matte b prov, jippie. Denna gången var det på lite geometri och sånt, vilket inte var riktigt lika svårt som det förra provet på linjära funktioner. Måste säga att det var det skönaste provet jag någonsin genomfört i mitt liv! Dels för att vi inledde provet med att käka kanelbullar som vår älskade Anna-Kari bjöd på, och dels för att vi hade lite små konversationer under provet, dock inte om provet såklart. Men stämningen var så avslappnad och skön liksom, mitt hyperaktiva jag kom fram en del. Läraren kom fram till en liten sak under provet med, som jag hört en del förut - att mitt humör verkligen smittar av sig på omgivningen. Så när jag har en dålig dag, går det ut över andra (vilket inte känns särskilt kul att höra), men när jag har vaknat på rätt sida är det underbart! Våran så kallade ig mattegrupp har även fått ett litet smeknamn av Douglas, vi är numera kallade MFR, som står för "matte for retarded". Sen existerar faktiskt ett till smeknamn, FSJ, som står för "freak show jox", nu kanske ni blir lite fundersamma där hemma, men det är nämligen såhär att jag har en tendens till att ha riktigt kul emellanåt på mattelektionerna, och som sagt, ibland kanske man blir lite väl hyperaktiv, men oftast inte på ett dåligt sätt som tur är.

I torsdags var det dags för luciafirande på skolan, och förlåt mamma - men lucia sånger kan vara det värsta jag vet ibland... Men men, lussebullar och pepparkakor fanns där, julstämningen var på topp! Inte nog med det, på kvällen var vi även hembjudna på julfirande till den svenska ambassadörens hus, där var det julbord! Kan ju lova er där hemma att knäckebröd aldrig tidigare smakat så gott som då! Och inte nog med det, köttbullar fanns även! MUMS! Ketchup fanns det dock inte, och det var ju inte precis den att man vågade fråga ambassadören, äsch klaga ska man ju inte göra, det gick faktiskt att äta ändå =) Eftersom att vi på skolan var lediga dagen efter (antagligen med tanke på att det serverades gratis sprit till alla under kvällen, förstår jag om lärarna hade haft svårt för att ta sig upp dan efter), men i alla fall, efter den utsökta middagen drog vi på skolan vidare mot the village market som låg ett stenkast därifrån, för att slå oss ner och fira lite att vi bara hade 4 skoldagar kvar innan lovet. Så där slutade den torsdagskvällen. OJ! Nu höll jag nästan på att glömma - på torsdagen i skolan fick vi även tillbaka matte b proven, och gissa vem som fick g? ÅH! Jag blev helt totalt överlycklig. Så grymt skönt att jag klarade det alltså, det förväntade jag inte riktigt mig. Nu är det bara nationella kvar som måste fixas!

På fredagen kom våra Kenyanska friends på besök till skolan, visade runt dem en del, sen satt vi bara och tog det lugnt. Med tanke på att vi var ute på torsdagskvällen och skulle ut till pavement på lördagen, tänkte jag till en början stanna hemma på fredagskvällen och basta lite eller kolla på film. Men, under eftermiddagen fick skolan besök av ett tjugotal svenska byggkillar från Kattegatts gymnasiet i Halmstad, och eftersom att de bara skulle stanna till nästa dag blev man lite smått tvungen att hänga med ut. Liksom, hur ofta får man den chansen att partaja lite i Kenya med folk som bor en halvtimme från en där hemma? I alla fall, kvällen inleddes med en vacker arrangerad middag på en italiensk restaurang precis intill utestället Casablanca. Kvällen hade ett syfte att vara tillägnat Örebroarna som åker hem denna vecka... Det var bordsplacering, man fick en ros som välkomsthälsning, och kvällen gick till lite i "nobel stuk", ett par nomineringar ägde alltså rum under kvällens gång. Tänkte ta upp den jag skrattade högst åt, och det var "årets ljushuvud" - där de läste upp ett par citat som denna person sagt; "Lord of the rings, är inte det typ en dansfilm?" "Stockholm ligger väl på västkusten?" "Fan vad bra att här finns svenska kanaler på skolans tv, annars hade man ju saknat svenskan!" (typ som att eleverna på skolan INTE pratar svenska...) "I sommar ska vi åka på en eurotripp till USA". Ja, det finns ju sisådär rätt många fler citat denna sköna människa råkat kläcka ur sig, hennes starka sida är inte att tänka efter före om man säger så. Priset gick till ingen mindre än, Lisa Ackermann! Min alldeles egna korridors granne och flygbuddie. Jag är stolt över henne, så stolt.

Kvällen fortsatte efter en pasta mättad mage med att dra över till Casablanca, där en catwalk var i hög fart! Alla fick gå som ville, och skolans stolthet på the runway var helt klart Axel Sundberg, även kallad Pungen! Så jävla klockrent var det alltså! Väl hemma fortsatte festandet till sent in på natten, byggarna var på g och vi tog till vara på den lilla tid vi fick spendera med dem. Lördagsmorgonen var inte riktigt lika kul att vakna upp till, men det gick det med. På dagen hände inte mycket, alla segade mest runt och laddade till utekvällen som väntade - den absolut sista med Örebroarna... Väl inne på Pavement, tog det inte många timmar innan hälften av folket på skolan låg på toa och spydde, anledningen till det var att shotsen uppe i vip-baren endast kostade 20 shilling, alltså 2 svenska kronor! Helt stört! Så det blev ju en och annan, hela tio för min del - baktanken med det var en shot för varje poäng jag fick på matte provet. Haha! Det blev en rätt galen kväll, som tur var hann alla nyktra till innan bussen kom och hämtade oss, mycket tack vare att vi fick stanna ute en timme längre än vanligt denna kväll. Tacka gudarna för det... Ja, hela 3 utekvällar blev det denna helg, vilket inte jag är van vid. Så söndagen, var nog den segaste dagen i hela mitt liv.

Vet fortfarande inte vad som händer på julafton, lutar åt att spendera den dagen hemma hos rektorn med typ 100 andra, där man får en ganska klassisk jul med glögg, pepparkakor, julmat och kalle anka. Frågan är bara om det verkligen är det jag vill. Vissa snackar om att vi ska ut på julafton till blue times, frågan är om man verkligen vill gå ut på julafton, det har man liksom aldrig gjort förr. Eller så råkar man helt enkelt bara glömma av julafton, vaknar den 25e och typ ooops, var det julafton igår? Ojdå! På ett sätt skulle det vara så sjukt skönt att slippa jul totalt i år när man har chansen, på ett annat sätt inte - samtidigt vet jag att det kommer att bli deppigt hemma hos rektorn för att man inser att man inte firar med sin familj, vilket man gjort sen man föddes... Har ingen aning om hur jag ska göra, men det blir säkert bra det med, eller något.

Nico har precis stuckit till thailand, hoppas hon får det toppen där! Alex är redan på plats i thailandet, tänker på er over there. Håller tummarna för att mich vinner på lotto så att hon kan komma hit en sväng på lovet så att hon slipper vintern i Sverige. Det hade varit för bra för att vara sant i och för sig, men drömma går ju alltid, eller hur?

Idag åkte de första eleverna ifrån skolan, och de kommer aldrig mer tillbaka. Linus Mossberg, Emma Höglund och Sara Askerlund, tyst minut för dem alltså. På lördag drar även Sara Andersson, Lovisa Weckström och Karl-Melker Ögren. Sheit vad saknade de kommer att bli, vilka ska då ta över skolans mest musikaliska personligheter. Och vem ska man söka efter en upplyftande kram av när Melker inte längre är i närheten... Sjukt är det, att inse att de faktiskt inte kommer att komma tillbaka till skolan, någonsin.

Jag saknar pappa, mamma och syrran.

Avslutar detta inlägg med ett utdrag ur boken "älska dig själv";

"Folk anklagar alltid omständigheterna för vad de är. Jag tror inte på omständigheterna. De människor som tar sig fram här i världen är de människor som ger sig ut och letar efter de omständigheter de vill ha, och om de inte kan hitta dem, så skapar de dem själva." Citat av George Bernard Shaw.

Tänkte köra en liten tillbakablick på veckan som gått, i tisdags stack jag för första gången ut till Langata, som är ett bostadsområde en ganska bra bit utanför skolans område. För att hänga lite runt villa gatorna, precis så som man gör hemma med vännerna, fast i Nairobi denna gång. Vi åkte hem till vår klassmate Efflyn, som bor hos sin farbror. Där träffade vi även på Kevin, Marc, Chris, John och Steff. Fem riktigt sköna kenyaner, i vår egen ålder. Vet inte om jag kanske nämnt detta tidigare, men Kevin är Lisas pojkvän, han har jag träffat tidigare på skolan och ute på helger. Denna dag gjorde vi inte direkt något speciellt, bara gick runt, hem till Kevin en sväng osv. Det sköna med den var, att inget speciellt behövde göras - man njöt bara totalt av att äntligen få känna att sin vardag här i Kenya, kan vara precis som den brukar där hemma.

När jag och Mickan skulle ta en Matato hem, fick vi dock lite problem. 34:an som gick från Langata till Kenyatta, gick som den skulle. Men sen när vi skulle byta Matato från Kenyatta och hem till skolan, tog det desto längre tid. Gatan vid Kenyatta var smockfylld med människor, vilket likaså i princip alla Matato bussar var, vi stod och väntade sjukt länge innan vi till sist lyckades tränga oss in i en 111:a som gick till hem. Problemet ombord var bara att killen som tog betalt ville ha 140 shilling för oss båda, vilket motsvarar 14 kronor. Detta kanske inte låter så farligt i era öron, men egentligen ska han bara ta 40 för oss båda, alltså 4 kronor. Vilket de hade gjort på ditvägen. Vi protesterade, men när han insisterade på att vi antingen skulle betala eller hoppa av, hade vi inte mycket till val. Så där satt vi, totalt lurade. Och så oerhört särbehandlade, just för att vi råkar ha en ljusare hy. Det är just det som är själva problemet i Kenya, befolkningen är så hjärntvättade på att vi är rika, bara för att vi är vita. Och nej, man kan inte klandra folket, snarare kontinentens sjuka historia. Men att det fortfarande ska vara så, är tragiskt.

Efter en upprörd kort färd i Mataton, stannar den plötsligt i en uppförsbacke, och vägrar röra sig en meter framåt. Traffic jammen är i full fart, och där står vi, mitt i en väg, överfylld med bilar, totalt stilla. Alla i Mataton hoppar ur, och som tur är lyckas vi få alla våra 140 shillings tillbaka, efter många om och men. Vi fortsätter till fots längs Nairobis gator, i hopp om att hitta en ny. Men precis som det var i Kenyatta, är alla mer eller mindre proppfyllda. Vi inser att vi är försenade hem, klockan börjar närma sig sju på kvällen, egentligen får man inte vara ute efter klockan halv sju, just för att mörkret redan då tränger sig på. Vi ringer till boardingen, och till vår lycka jobbade Peter denna kväll (den skönaste och snällaste utav dem), så han säger, gå en bit till så att ni kommer till köpcentret Prestige, så hämtar jag er med skolbussen där. Vi bugar och bockar, efter en kvarts väntan sitter vi på två trygga säten på g hem mot internatet.

På tal om Matatos, borde det vara totalt förbjudet, vilket det garanterat vore i keliga Sverige. Deras hektiska sätt att ta sig fram i kö kaoset längs gatorna, går fan inte att beskriva med ord. Inte nog med att de kör i fel fil, missar att lägga märke till guppen, överskrider hastigheterna, råkar då och då använda trottoarerna som väg, och bara är allmänt galna fordon - kan jag inte låta bli att älska dem, visst man är inträngd hur många som helst i en lite minibuss, men vad gör det. Dunket från högtalarna som nästan framkallar dövhet, spelar inte heller så stor roll. Kicken man får av rädslan mellan liv och död när man tar sig fram i dessa små busiga fordon, gör dem oemotståndliga. Visst, man har inte bälte osv, men men - man lever bara en gång. Och när man väl befinner sig i en Matato, då inser man verkligen att man lever.

I torsdags, åkte vi återigen till Langata, mest för att träffa Kevin en sista gång. I fredags åkte han nämligen till UK för att träffa sin mamma och sina systrar, och han kommer inte tillbaka till Nairobi förrän om tre och en halv månad... Farvälet var tungt, att inte få träffa honom på ett bra tag gör ont att inse, han är verkligen hur skön som helst - ännu tyngre var det att se Lisas min, när hon för sista gången på länge höll om honom i sin famn. Kärlek, är inte det lättaste. För att få henne på andra tankar, spenderades resten av kvällen med film och många skratt, och redan har planering för den dagen Kevin återigen sätter sin fot på Kenyas flygplats, börjat ta sin fart. Välkommen hem Kevin, kommer bli oslagbart. Det ska vi se till.  

Igår åkte alla på skolan som läser FN-kunskap iväg till deras lilla egna samhälle på andra sidan stan här i Nairobi. Stället var inte bara gigantiskt, det var även som en helt egen liten värld, innanför alla säkerhetskontroller fann vi inte bara stora lokaler till FN:s alla möten, utan även stora parker med sjöar, massa restauranger, eget gym, även tennis och fotbollsplaner, och inte nog med det, även bensinmackar. Helt sjukt var det, som ett eget litet FN samhälle. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att de har sina 7000 anställda... Ute på en gräsplätt fylld med träd finner vi att två av dem, var planterade i svensk ära. Den ena för att hylla vår bortgångne Anna Lindh, och den andra var faktiskt till och med planterade av självaste kungen och drottningen, rätt ballt om jag får säga det själv. På hemvägen tillbaka mot skolan fastnade vi lite då och då i den omtalade traffic jammen, men vad gjorde det - var bara otroligt skönt att sitta där med iPoden i högsta hugg, med utsikten av Nairobis skiftande miljö. Jag älskar det.

Mombasa resan efter jul är numera betydligt mer bokad, den 26 lämnar vi huvudstaden för att dra ner till kusten, återvänder den 3e januari. Denna gång blir sällskapet Samuel och Mikaela, ska bli riktigt skönt att slippa åka med alla 53 elever på internatet, man behöver komma ifrån det lite nu känner jag. Dit blir det nattåg, och hem med buss. Riktigt backpack ska det även bli, inte lyxigheter här inte, maten ska lagas själva (undra hur det kommer att sluta för min del), och budget är det rätta ordet för resan vi kommer att genomföra, på egen hand, lite like adults. Känns skönt att få leva lite eget, utan internat regler eller föräldrar, är nog bra att man får känna på det lite redan nu, så att man vänjer sig till den tid efter studenten då man ska dra ut med tjejerna där hemma på äventyr, för att upptäcka världen på egen hand.

Igår var det inte livat på internatet för min del, Joel & Pungen gjorde lussebullar, jag tittade på och smörjde plåten, vilken ärorik uppgift va, haha! Kände dock att det skulle bli total katastrof om jag tagit på mig en större uppgift inom bageriet, resultatet blev ändå rätt misslyckat, visst det gick att äta, men inte mer än så. Saffranslukten, fick en verkligen att längta hem till ett julbakande, som ni säkert håller på med 24-7, åh vad mysigt! Lördag som det är idag, kommer spenderas hemma hos Peter, en av boardingföräldrarna, han ska visa sitt hem och lite så. Efter det ska vi på en gigantisk julmarknad, och vad som händer ikväll, det återstår att se. Nästa vecka väntar ett matte b prov, ett kiswahili prov, och en geografi inlämning på 7 sidor - önska mig lycka till! Nästa helg väntar den efterlängtade vandringen på vulkanen, vilket blev förflyttat en helg, även lucia lussning på svenska ambassaden i stan. Snart kommer familjen, om typ en och en halv månad! Tänker på er där hemma, om lite mer än 6 månader, återförenas vi igen.

Tänkte bara dra ett kortfattat inlägg, för att jag känner för det, men tiden är knapp. Helgen i Nakuru var mysig, fick syn på en hel del balla djur! De nya som vi inte sett tidigare var pelikaner, flamingos och noshörningar. Fick faktiskt syn på både den vita och svarta noshörningen, den svarta är rätt sällsynt - så det kändes häftigt. Annars var det allmänt härligt att glida runt på Afrikas savann, vid Nakurus vackra sjö. I det stora hela var helgen mysig, trots det skabbiga hotellet och att vi tyvärr inte fick syn på någon leopard, men något måste man ju nästa spara till kommande safaritripper.

Igår var det första advent, idag missade jag första avsnittet av julkalendern. Vet inte om jag kanske anses för gammal för sånt där, frågan är nog om man verkligen kan bli för gammal för det. I alla fall, känns sjukt skumt att det redan är december här borta! Känns mer som juli, tiden bara rullar iväg och snart är det jullov följt av julafton och nyår. Planerna inför lovet ser ut som följande, att fira julafton hemma hos rektorn med deras familj där vi bjuds på glögg och "god" julmat, även kalle anka inkluderas i deras firande. Den 26e bär det antagligen av mot Mombasa för att ta det lite lugnt vid kusten över nyår, där hela resten av Kenyas befolkning kommer att befinna sig, även min kusin Nadja kommer ner över nyår, det ska bli spännande!

Idag mottogs första samtalet av ingen mindre än Nicolina Bengtsson, från kära Glommen! Åh vad underbart det var att höra hennes röst, blev helt överlycklig! Det svåra är bara att man blir så paff att man knappt vet vad man ska prata om, även fast man innerst inne vet att man har miljontals saker att prata om, de bara glöms bort i all exaltering. Det var underbart att höra hennes röst, och få veta på riktigt att hon verkligen mår bra. Helt sinnes vad jag saknar den tjejen, bättre människor får man leta länge efter! Tack för att du ringde sweetie.

Lite senare in på denna måndagskväll fick jag även ett spontan sms från självaste Linnéa Lundgren, hemma i lilla Olofsbo. Det värmde något oerhört ska du veta =) Vilket det alltid gör när någon där hemifrån hör av sig, vare sig det är över mail, brev, sms eller telefon. Utan det, hade jag nog inte överlevt här borta. Tack ♥

Om 60 dagar kommer familjen ner, det är ingenting!

Allt för mig denna gång, återkommer med mer.

Ta hand om er där hemma, så ni finns kvar när jag kommer hem igen, tänker på er.