joxliveinairobi

Tänkte köra en liten tillbakablick på veckan som gått, i tisdags stack jag för första gången ut till Langata, som är ett bostadsområde en ganska bra bit utanför skolans område. För att hänga lite runt villa gatorna, precis så som man gör hemma med vännerna, fast i Nairobi denna gång. Vi åkte hem till vår klassmate Efflyn, som bor hos sin farbror. Där träffade vi även på Kevin, Marc, Chris, John och Steff. Fem riktigt sköna kenyaner, i vår egen ålder. Vet inte om jag kanske nämnt detta tidigare, men Kevin är Lisas pojkvän, han har jag träffat tidigare på skolan och ute på helger. Denna dag gjorde vi inte direkt något speciellt, bara gick runt, hem till Kevin en sväng osv. Det sköna med den var, att inget speciellt behövde göras - man njöt bara totalt av att äntligen få känna att sin vardag här i Kenya, kan vara precis som den brukar där hemma.

När jag och Mickan skulle ta en Matato hem, fick vi dock lite problem. 34:an som gick från Langata till Kenyatta, gick som den skulle. Men sen när vi skulle byta Matato från Kenyatta och hem till skolan, tog det desto längre tid. Gatan vid Kenyatta var smockfylld med människor, vilket likaså i princip alla Matato bussar var, vi stod och väntade sjukt länge innan vi till sist lyckades tränga oss in i en 111:a som gick till hem. Problemet ombord var bara att killen som tog betalt ville ha 140 shilling för oss båda, vilket motsvarar 14 kronor. Detta kanske inte låter så farligt i era öron, men egentligen ska han bara ta 40 för oss båda, alltså 4 kronor. Vilket de hade gjort på ditvägen. Vi protesterade, men när han insisterade på att vi antingen skulle betala eller hoppa av, hade vi inte mycket till val. Så där satt vi, totalt lurade. Och så oerhört särbehandlade, just för att vi råkar ha en ljusare hy. Det är just det som är själva problemet i Kenya, befolkningen är så hjärntvättade på att vi är rika, bara för att vi är vita. Och nej, man kan inte klandra folket, snarare kontinentens sjuka historia. Men att det fortfarande ska vara så, är tragiskt.

Efter en upprörd kort färd i Mataton, stannar den plötsligt i en uppförsbacke, och vägrar röra sig en meter framåt. Traffic jammen är i full fart, och där står vi, mitt i en väg, överfylld med bilar, totalt stilla. Alla i Mataton hoppar ur, och som tur är lyckas vi få alla våra 140 shillings tillbaka, efter många om och men. Vi fortsätter till fots längs Nairobis gator, i hopp om att hitta en ny. Men precis som det var i Kenyatta, är alla mer eller mindre proppfyllda. Vi inser att vi är försenade hem, klockan börjar närma sig sju på kvällen, egentligen får man inte vara ute efter klockan halv sju, just för att mörkret redan då tränger sig på. Vi ringer till boardingen, och till vår lycka jobbade Peter denna kväll (den skönaste och snällaste utav dem), så han säger, gå en bit till så att ni kommer till köpcentret Prestige, så hämtar jag er med skolbussen där. Vi bugar och bockar, efter en kvarts väntan sitter vi på två trygga säten på g hem mot internatet.

På tal om Matatos, borde det vara totalt förbjudet, vilket det garanterat vore i keliga Sverige. Deras hektiska sätt att ta sig fram i kö kaoset längs gatorna, går fan inte att beskriva med ord. Inte nog med att de kör i fel fil, missar att lägga märke till guppen, överskrider hastigheterna, råkar då och då använda trottoarerna som väg, och bara är allmänt galna fordon - kan jag inte låta bli att älska dem, visst man är inträngd hur många som helst i en lite minibuss, men vad gör det. Dunket från högtalarna som nästan framkallar dövhet, spelar inte heller så stor roll. Kicken man får av rädslan mellan liv och död när man tar sig fram i dessa små busiga fordon, gör dem oemotståndliga. Visst, man har inte bälte osv, men men - man lever bara en gång. Och när man väl befinner sig i en Matato, då inser man verkligen att man lever.

I torsdags, åkte vi återigen till Langata, mest för att träffa Kevin en sista gång. I fredags åkte han nämligen till UK för att träffa sin mamma och sina systrar, och han kommer inte tillbaka till Nairobi förrän om tre och en halv månad... Farvälet var tungt, att inte få träffa honom på ett bra tag gör ont att inse, han är verkligen hur skön som helst - ännu tyngre var det att se Lisas min, när hon för sista gången på länge höll om honom i sin famn. Kärlek, är inte det lättaste. För att få henne på andra tankar, spenderades resten av kvällen med film och många skratt, och redan har planering för den dagen Kevin återigen sätter sin fot på Kenyas flygplats, börjat ta sin fart. Välkommen hem Kevin, kommer bli oslagbart. Det ska vi se till.  

Igår åkte alla på skolan som läser FN-kunskap iväg till deras lilla egna samhälle på andra sidan stan här i Nairobi. Stället var inte bara gigantiskt, det var även som en helt egen liten värld, innanför alla säkerhetskontroller fann vi inte bara stora lokaler till FN:s alla möten, utan även stora parker med sjöar, massa restauranger, eget gym, även tennis och fotbollsplaner, och inte nog med det, även bensinmackar. Helt sjukt var det, som ett eget litet FN samhälle. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att de har sina 7000 anställda... Ute på en gräsplätt fylld med träd finner vi att två av dem, var planterade i svensk ära. Den ena för att hylla vår bortgångne Anna Lindh, och den andra var faktiskt till och med planterade av självaste kungen och drottningen, rätt ballt om jag får säga det själv. På hemvägen tillbaka mot skolan fastnade vi lite då och då i den omtalade traffic jammen, men vad gjorde det - var bara otroligt skönt att sitta där med iPoden i högsta hugg, med utsikten av Nairobis skiftande miljö. Jag älskar det.

Mombasa resan efter jul är numera betydligt mer bokad, den 26 lämnar vi huvudstaden för att dra ner till kusten, återvänder den 3e januari. Denna gång blir sällskapet Samuel och Mikaela, ska bli riktigt skönt att slippa åka med alla 53 elever på internatet, man behöver komma ifrån det lite nu känner jag. Dit blir det nattåg, och hem med buss. Riktigt backpack ska det även bli, inte lyxigheter här inte, maten ska lagas själva (undra hur det kommer att sluta för min del), och budget är det rätta ordet för resan vi kommer att genomföra, på egen hand, lite like adults. Känns skönt att få leva lite eget, utan internat regler eller föräldrar, är nog bra att man får känna på det lite redan nu, så att man vänjer sig till den tid efter studenten då man ska dra ut med tjejerna där hemma på äventyr, för att upptäcka världen på egen hand.

Igår var det inte livat på internatet för min del, Joel & Pungen gjorde lussebullar, jag tittade på och smörjde plåten, vilken ärorik uppgift va, haha! Kände dock att det skulle bli total katastrof om jag tagit på mig en större uppgift inom bageriet, resultatet blev ändå rätt misslyckat, visst det gick att äta, men inte mer än så. Saffranslukten, fick en verkligen att längta hem till ett julbakande, som ni säkert håller på med 24-7, åh vad mysigt! Lördag som det är idag, kommer spenderas hemma hos Peter, en av boardingföräldrarna, han ska visa sitt hem och lite så. Efter det ska vi på en gigantisk julmarknad, och vad som händer ikväll, det återstår att se. Nästa vecka väntar ett matte b prov, ett kiswahili prov, och en geografi inlämning på 7 sidor - önska mig lycka till! Nästa helg väntar den efterlängtade vandringen på vulkanen, vilket blev förflyttat en helg, även lucia lussning på svenska ambassaden i stan. Snart kommer familjen, om typ en och en halv månad! Tänker på er där hemma, om lite mer än 6 månader, återförenas vi igen.