joxliveinairobi

Förra fredagen var vi för andra gången på barnhemmet New Life Home för att utföra våra två timmar i praktik bland ett tjugotal små bedårande barn. Som jag nämnt tidigare är en lite sötare än de andra - Nathaniel, eller Enok som han egentligen heter. Även denna gång klickade vi, ibland känns det nästan som om jag faktiskt är hans mamma... Det är tungt och se alla barnens leende, när man vet om att jag själv inte kan göra någonting för dem utöver att ge dem all kärlek jag kan. Deras framtid är helt bortanför min kapacitet, de föddes in i en värld och blev lämnade ensamma utanför den. Livet är ju för orättvist, och jag har haft tur. Alla har inte den turen, jag vill bara adoptera hela bunten och ge dem ett värdefullt liv, men ibland vill man mer än vad man kan.

På eftermiddagen samma dag åkte vi med Effie hem till Langata för att chilla lite utanför skolan, Samuel hänkade faktiskt också med för första gången. Vi käkade lite samosas vid kycklingstället, sen gick vi en sväng längs villaområdet. På g hem mot Efflyns hus stötte vi på John och ett par andra killar, snackade en del och allmänt hängde lite. När mörkret började närma sig skulle vi ta en mat hem, men snål som Samuel är slog han ett samtal till boardingen och ljög om att hans pengar hade blivit snodda, så vi fick istället färdas hem tryggt och säkert med en skolbuss. Denna kväll blev det ingen utgång för min del, hade mycket plugg till den kommande veckan så jag stannade kvar hemma och tog det lugnt. Nästa förmiddag åkte ett gäng in till en tyg affär inne i down town, jag hänkade och fick tag i två sidentyger, ett lila och ett rött, tänkte sy upp två klänningar innan jag beger mig hem. Vi drog även en sväng runt Sarit Center och slängde i oss en fika på Java innan vi åkte tillbaka till internatet. Där väntade filmkväll med banankaka, så nu kan ni ju dra slutsatsen själva - att jag haft en vit helg! Måste säga att det var skönt att bara ta det lugnt lite, men kan dock inte påstå att man blir piggare av att stanna hemma, det är faktiskt shit the same la jag märke till.

Söndagen spenderades i down town med gott sällskap av Lisa, Mickan, Julia & Samuel. Vi slog oss ner i Uhuru Park (Frihets Parken) under ett träd för att "försöka" plugga lite u-land, ett prov väntade nämligen två dagar senare. Det kändes verkligen som man var en äkta kenyan när man låg där i gräset i parken, det är väldigt typiskt kenyaner att bara chilla i en park typ - så vi hakade på trenden. På kvällen stack jag, Lisa & Julia till Java för att dra en hamburgare och njuta av massvis med tjejsnack, som sedan avslutades med en film som grädden på moset. Nästa morgon blev det ingen skola varken för Lisa eller mig, vi tog en slappedag tillsammans med ett par filmer, Lisa hade nämligen dagen innan fått reda på att en nära släkting gått bort, så hon ville ha lite sällskap och ta en dag ledigt från verkligheten, så jag joinade.

På torsdagen samma vecka körde jag & Lisa en äkta bakdag, det blev pannkakor och våfflor (dock en dag efter våffeldagen eftersom att vi inte hittade våffeljärnet förrän dagen efter), utsökt blev resultat! Sjukt gott med våfflor igen, det var ett bra tag sen sist... Proppmätta som vi blev la vi oss ute i gräset vid poolen för att njuta av den vackra utsikten, stjärnhimlen var enorm denna kväll, så där låg vi, jag & Lisa, lyssnade på musik och kände oss som äkta livsnjutare. Man ska inte underskatta de små ting vi har i livet som faktiskt förvånar en över vilken lycka de kan frambringa i en. Kvällen slutade på mitt rum tillsammans med filmen " A walk to remember", oj vad det känns som att vi kollar på film hela tiden... Men det gör vi faktiskt inte, bara ibland, lite då och då - vi pluggar faktiskt också på detta internat, äckligt mycket vill jag tillägga.

Nästa förmiddag blev det återigen dags att åka till barnhemmet där Nathaniel väntade, denna gång försökte jag lära honom att gå lite, men han föredrar att bli buren, suck. Han somnade sött i min famn efter alla gångsansträngningar, kan ju vara det gulligaste som finns när en liten bebis sover i ens armar (början nästan längta lite till den dag jag håller i mitt egna barn, men den tiden ska inte bli en på ett bra tag kan jag lova), först måste man ju faktiskt hinna leva lite, som alla säger. På eftermiddagen stack vi återigen till Langata, denna gång med Lisa, Effie och Mickan. Början bli lite av en fredags tradition tycker jag, som vanligt käkade vi underbara samosas och chillade med Kevin, John & Mark. När vi kom hem till internatet igen blev det inte mycket utpustande innan man skulle iväg igen, denna gång hem till Malin & Johns lägenhet som ligger i närheten av köpcentret Yaya. Egentligen skulle vi köra en pokerkväll, vilket tanken var - men när vi kom fram kom vi på att kortlek saknades, så det blev inte mycket av det... Istället satt vi och snackade och tog det allmänt lugnt. Återigen en otrolig befrielse att få komma bort lite från skolan.

Nästa dag blev det hög tid för Kenyas inkvalning till VM, vs. Tunisien. När vi kom fram till Nyayo stadion skådade vi den milslånga kön utanför, vi gick och gick för att ta oss längst bak i kön. När vi väl når den slutetappen ser vi en annan liten ingång som några köar till. Efter typ fem sekunder kommer en vakt fram till oss och för oss in genom grindarna, förbi hela kön och in till arenan. Det förvånar mig inte att folket i kön skrek och blev upprörda för att vi mzungos fick gå före, jag hade varit precis lika arg. Och det sårar mig att se, den särbehandlingen som sker till oss vita, ibland är det för jävligt, och ibland önskar jag att jag kunde byta hudfärg, för det hade verkligen underlättat för att slippa bli särbehandlad i detta land, att vara mörkhyad, plus att det är riktigt vackert också för den delen. I alla fall, stämningen var på topp där inne, stadion blev fullsatt till 30 000 pers, vi slog oss ner högt upp på en läktare för att se matchen live. Det tog dock inte särskilt många minuter innan Tunisien tog ledningen med 1-0. Men Harambee Stars som Kenyas lag heter, gav inte upp för det. Matchen fortsatte och var stundvis riktigt spännande! Fast man som åskådare var nästan mer inne i att kolla på vad som hände runt omkring än att titta på matchen, vågen kunde man ju inte missa direkt, och inte heller alla allsånger som förhöjde stämningen så totalt, men fulländad blev inte stämningen förrän Kenya klämde in ett mål så det stod lika - herregud vilken upplevelse, lyckan var så enorm! Inte ens skyfall av regn som föll över oss kunde dra ner på den stämningen. Men lyckan var dock kort i detta fall, eftersom att Tunisien cirka fem minuter senare får in ytterligare ett mål, och det var även så matchen slutade, 2-1 till Tunisien. Under matchens gång säger lärare Tobias åt mig att kolla snett bakom mig, där tydligen en väldigt känd rapartist från Kenya satt, som går under artistnamnet Abas, rätt ballt tänkte jag - då har man fått se en kenyansk kändis också, inte fel! Matchen kan i sin helhet summeras som mäktig, trots att Kenya förlorade, så var det otroligt mäktigt att ha fått se en kenyansk fotbollsmatch.

Senare på kvällen den 28onde mars väntade ett event på Mamba, och inte vilket event som helst - utan ett kikoy event, vilket innebar att man kom in billigare om man bar en kikoy på sig någonstans. Själv har jag aldrig riktigt hajat grejen med dessa sjalar, visst de kan väl vara fina men långt ifrån min stil. Men men, jag knöt till min som en klänning och såg glad ut. Första gången vi partade på detta stället, kul att komma ut och se lite nya ställen då och då. Dansgolvet och DJ båset var utomhus, vilket jag tycker är sjukt skönt så det slipper bli instängt och överdrivet svettigt. Träffade på en massa Hillcrest och ISK elever, trevligt värre var det! Adam, en fd elev från ISK fyllde 19 i torsdags, så jag plus ett par andra tjejer på skolan hade köpt en kikoy till honom som han fick och blev riktigt glad över, på den stod det bland annat: armen i vinkel blicken i skyn, så var det menat whisky är renat, vårt mål alkohol, sånt som bara tjejer tål, SKÅL! En av många saker Adam kan säga på svenska nämligen, riktigt härlig kille det där. Idag söndag, har inte förutom att kolla Gossip Girl varit på tapeten - man behöver faktiskt få ha sånna där dagar emellanåt anser jag.

Skolan glider på, som den ska tror jag. Just nu är det ett litet så kallat "uppehåll" från inlämningar och prov - vilket endast betyder att en bomb kommer att släppas inom en månad då allt kommer att komma och äta upp en på samma gång istället. Bland annat nationella, första är den muntliga delen i svenska nu på onsdag, sen kommer alla andra också. Vi ska även göra ett arbete i u-land om ska presenteras muntligt, då man valt en biståndsorganisation att framföra, mitt, Linneas och Mickans val blev Diakonia. Sen ska vi ha ett rollspel i Samhälle B, en så kallad rättegång då jag ska försvara Che Guevara som en frihetskämpe och inte terrorist. I religionen ska vi välja en religion en sekt som man ska presentera muntligt för klassen, jag kör på exorcism. Sen ska vi redovisa om varsin vald frihetskämpe genom historian, i mitt fall blir det Nelson Mandela tillsammans med Anna-Karin. Så nu vet ni lite mer om vad jag gör på vardagarna, och vad jag har framför mig här i de kommande veckorna... En sak i taget! Får se det hela som en övning på att lära mig presentera muntligt inför helklass, vilket kan vara det absolut värsta jag vet! Men, en vacker dag måste man ju lära sig, så jag får väl se allt ovanstående som en ypperlig möjlighet till det.

Nu har jag befunnit mig hemifrån i mer än 7 månader, helt sjukt när man faktiskt tänker den tanken. Och jag måste säga att jag tycker att det är sorgligt så många där hemma som man faktiskt har tappat kontakten med, vissa försöker man med - men tyvärr blir stämningen ofta krystad och otroligt stel. Jag har full förståelse för det, jag lämnade för att upptäcka världen och det är inte konstigt att vi inte har så mycket gemensamt att snacka om längre... Vi lever två helt olika liv, och det kanske är dags att acceptera det. Men jag är ledsen för det samtidigt ska ni veta, och hoppas innerligt att vi kan ta igen allt vi missat när jag kommer hem, vilket är den 15onde juni så ni vet.

Nej, om man skulle ta och öva lite på sin kommande redovisning i svenskan. Låter lockande, not. På söndag, den 5e april flyger jag iväg mot Rwanda för att upptäcka det landet på påsklovet! Kommer hem den 10onde april på kvällen, antar att det inte kommer bli någon mer blogg nu innan Rwanda, har lite annat att fokusera på. Men efteråt lovar jag att det kommer en! Är otroligt taggad på att dra dit, ska bli så extremt häftigt. Vår samhälls lärare Tobias som följer med oss säger att det är en av hans absolut starkaste upplevelser i hela hans liv, och han har varit i många delar av denna värld. Men det kommer också att bli tungt, tungt att se allt och förstå vad som föregick 1994, då folkmordet härjade. Tajmingen är faktiskt bra denna gång, när vi är i Rwanda är det nämligen exakt 15 år sen folkmordet pågick, så det lär antagligen vara lite minnestunder och så vidare kring det. Vi kommer bland annat besöka det riktigt Hotel Rwanda, inte där filmen spelades in (för den spelades in i Uganda), men det riktiga hotellet där man gömde folk och lyckades rädda många liv, dit ska jag. Kan knappt bärga mig! Förresten så har regnperioden numera blivit ett faktum här borta vid ekvatorn, måste ändå säga att det är oerhört mysigt när monsunen faller så intensivt över oss. Nej nu måste jag sluta, och med andra ord, vi hörs efter lovet! Ha det toppen till dess och käka lite prinskorv och janssons åt mig med!

Usch fy blä, livet är på tok för tungt för en liten tonåring med humörsvängningar i denna tid. Har någon vuxen hört talas om ordet PAUS? Lugn och ro verkar inte existera i min värld, så fort ett arbete är inlämnat, så fort en redovisning är avklarad så kommer nästa moment. Hela tiden fylls min vardag på med nya krav. Vet inte folk vad magsår är, eller vad är grejen? Och vad gör jag i detta nu? När jag är medveten om att två stora prov väntar mig imorgon, ett i litteraturhistoria och det andra på två kapitel i geografi boken, ja vad gör jag då - jag skriver blogg, ångesten väller inom mig och hittar inte ut någon annanstans än på detta från en början tomma word dokument. Och det verkar just nu vara allt som behövs för att lugna mitt sinne, att skriva av mig på några rader, trots att tiden egentligen inte finns där överhuvudtaget. För att ha lite koll på min vardag brukar jag på ett A4 papper skriva upp regelbundet vad jag har att göra i skolan för varje vecka, vanligtvis brukar överskriften vara något i stil med "häng mig", "mördar tiden" osv. Men denna gång tänkte jag att min positiva sida borde finnas där för mig, så numera är pappret döpt till "stå ut", vilket känns något bättre. Och denna veckan har faktiskt varit den värsta på länge, det startade i måndags - när jag och Lisa höll en redovisning för klassen på svenskan om renässansen inom litteraturhistorian, som sedan följdes upp av en diskussion. I tisdags var det deadline på ett arbete inom kvinnohistoria klockan tio på kvällen, där jag skrev om häxprocesser, mitt arbete mailades iväg i all hast 21.57, tur. Imorgon väntar som sagt ett prov på alla epoker inom litteraturhistioran, och då snackar vi allt från bibeln till modern tid idag, suck. Och inte nog med det, självklart har vi geografi prov samma morgon på två kapitel i boken, befolkning och jordbruk, jippie! Frågan är om det kan bli tråkigare än så. Fast, jag är väl inte ensam om att vilja ta mitt liv lite just nu. Det sista kan tolkas med en nypa salt, eller snarare en näve.

"Man behöver inte veta vart man ska

Man behöver bara veta att man ska komma dit".

Och jag känner inte ens ett behov av att vara medveten om vart jag är på väg, framtiden skulle inte vara intressant om man hela tiden höll koll på allt i ens liv. Känns som att jag i detta nu inte längre orkar att bry mig, om min egna framtid. På denna skola möter jag dagligen folk som klagar på ett VG, folk som aldrig blir nöjda, folk vars föräldrar ställer otroliga krav, och folk som alltid strävar efter mer. Är dem de lyckliga ibland mig? Troligen mår de bara sämre än vad jag gör. Frågan som jag ställer mig är bara, vad spelar det egentligen för roll? Hur kan man värdesätta tre bokstäver på ett simpelt papper framför sin egna hälsa och sitt liv i detta nu? Denna tid ska vara en lek, vi är fortfarande "barn", och vi har hela livet framför oss. Varför tar många sin gymnasietid som den seriösaste i livet typ? Jag hajar inte... Man lever bara en gång, och detta året i Kenya kommer aldrig att komma tillbaka - varför inte ta vara på det mer då, än några betyg som man ändå kan plugga upp senare i livet om man känner mer motivation till det då? Världen är väl för tokig, jag förstår mig inte på den ibland. Visst, jag kan erkänna att jag var en utav dem när jag själv gick i åttan - nian, för att jag inte visste bättre. Betyg var spännande och nytt, en slags tävling bland alla i klassen. När man kom till ettan insåg man att de där betygen man kämpat så hårt för, bara var till en liten ansökningsblankett in till gymnasiet, och det är faktiskt otroligt lätt att komma in på samhäll. Visst, jag ångrar att jag valde samhäll, den linjen är inte direkt gjord för mig har jag insett på senare dar. Men, för det första; vad visste man i nian? Inte mycket om vad man ville. För det andra; varför valde jag det? För att det är en bred utbildning, och för att jag inte visste vad jag skulle välja annars. Och för det tredje; varför bytade jag inte? För att jag hamnade i den underbaraste klassen jag någonsin fått äran att gå i, kära 07SPC. Denna tid ska vara den bästa i mitt liv, (har man fått påpekat av x antal vuxna som önskar de kunde återgå till den), och jag kan inte säga annat än att det är den bästa tiden i hela mitt liv, den tid jag lever i nu. Trots att skolan skiter sig totalt, men vad gör det egentligen? Så länge jag lever och mår så väl som jag gör nu, tänker jag inte låta skolan dra ner mitt humör. Ibland önskar jag att fler ungdomar i min ålder kunde resonera som jag gör kring det här, rätta mig om jag har fel.

Nog om skolan, tänkte gå tillbaka lite i tiden, kom på att jag glömt att skriva med en del i bloggen. Vi drar oss så långt tillbaka som till den 29:onde februari, en söndag, min sista groundade dag. Inne i down town hölls denna dag en fotoutställning som både jag och Lisa kunde mörda för att få besöka, vi bad på våra bara knän, och tro det eller ej - men boardingen gick till sist med på att släppa ut oss från skolan så att vi kunde åka med resten av skolan denna eftermiddag. När vi anlände bemöttes vi av massvis med affischer, på dem stod namnet på utställningen som var - Kenya burning, "never forget, never again". Fotoställningen ägde rum ungefär exakt ett år efter det att fredsavtalet skrevs under i landet, efter oroligheterna från presidentvalet mellan Kibaki och Odinga. Bilderna väckte starka känslor, inte främst hos oss ungdomar som inte var bosatta i landet för ett år sen, utan för de människor som besökte utställningen samtidigt, de som förlorat sina nära och kära. Till och med jag blev så pass berörd att mina ögon blöttes ner, tänk då på hur anhöriga måste ha upplevt utställningen. Det var inte bara bilder på hus som brann, kaos på stadens huvudgator, polismän här och var - det var även bilder på brända lik, kroppar i kistor, blödande och gråtande människor. Bilden som väckte starkast känslor hos mig, var den på en ung man liggandes i gräset, blickandes upp på sin "fiende" som höll en stor sten över sitt huvud och som just var på väg att svinga ner den på den liggande mannen i gräset. Bredvid stod en annan man, och bara såg på. Samtidigt som kameramannen hann knäppa av denna bild, jag kommer aldrig att glömma blicken på den liggande mannen, inväntande sin egen död. Tänk er själva, att det kunde bli som det blev här i Kenya, i ett land fyllt med så kärleksfulla människor. Tänk vad lite hjärntvättning och valfusk kan göra. Och tänk på att de värderar sin stam, högre än sin nationalitetskänsla. Mitt ibland alla bilder fanns det en som väckte hopp inför framtiden, den med en liten flicka på som rockade rockring i ett flyktingläger. Undra om hennes föräldrar finns kvar i livet.

Helgen därpå var det hög tid för Linneas sjuttonårsdag! Vilket innebar ett besök på en riktigt mysig kinarestaurang en bit bort från safaribacken. Vi var ett otroligt mixat gäng från skolan som slog oss ner vid ett bord, och lyckades vända "fördomarna" från våra olika liv, till en riktigt lyckad kväll som avslutades med sång och livlig dans i bussen på vägen hem. Kvällen fortsatte sedan med chill på Casablanca. Nästa morgon var seg, precis så som helgerna brukar vara, lite blir gjort. När mörkret började närma sig var det dags för ytterligare en middag på restaurang för att fira Joels artonårsdag! Det blev indiskt, med 6 killar plus mig - ni kan ju tänka er själva var the main topics of the night var, typ dataspel och andra allmänt manliga saker. Mätt i kistan begav vi oss sedan mot Pavement, som denna kväll bjöd på event, allting man beställde gick på en tia. Att åter spendera en kväll på favorit Pavement fick en att tänka tillbaka på kvällen då syrran var där med mig senast, den kvällen som började så otroligt pepp och slutade med att pengarna och mobilen var stulen - men vem spiller tårar för det, livet går alltid vidare. Tänka sig att det nästan redan är en månad sen de lämnade landet... Vart tar tiden vägen egentligen?

Veckan som följde bestod endast av två skoldagar, på den tredje bar det av på äventyr mot Mt. Kenya! Själv beslutade jag mig för att inte bestiga berget, kändes bara som ett helvete att ta sig igenom allt det för en halvtimme på toppen, plus att rent ekonomiskt fanns det inte någon möjlighet - fick välja mellan att bestiga Mt. Kenya eller att åka till Rwanda på påsklovet, och där blev valet enkelt, det säger mig faktiskt inte särskilt mycket att ha bestigit ett berg, sen är det säkert en underbar upplevelse absolut, men hellre Rwanda i början på april, längtar! I alla fall, onsdagen startade med en bussfärd, väl indelade i fyra olika bussar blev det lite strul med platserna, så jag, Hampus & Oscar fick byta och flytta över till minibussen. Efter två timmar går vår buss sönder, vi stannar mitt ute i ingenstans där ett par byinvånare hjälper till och lagar bussen. Efter cirka två timmar stillastående kan vi äntligen fortsätta vår färd. På eftermiddag når vi slutdestinationen Nanyuki, tre timmar efter alla andra... Vi tar in i våra små stugor där vi ska spendera natten, käkar lite mat som vi värmer på ett stormkök. Senare in på kvällen slår vi oss ner vid lägerelden, grillar marshmallows och snackar lite skit. Nästa dag käkar vi lunch på en restaurang precis intill en fiskeodling, självklart serverades helstekt firre, den satt fint i kistan! På eftermiddagen tog vi bussen mot ekvatorn, eller snarare ekvatorskylten, så nu har man stått och posat vid den också. Senare på eftermiddagen bytte vi sovställe och bodde nu i lite större hus med kök och allt. Innan kvällsmaten blev det kubbspel (mitt team tog hem vinsten), sen åt vi gott, körde charader och avslutade kvällen med att spela maffia i över tre timmar, sjukt kul var det att få känna sig som ett barn igen, haha! Nästa dag besökte vi staden Nyeri, där strosar vi omkring lite på gatorna, besöker även helt random scoutgrundarens grav som tydligen var belägen där, fråga mig inte. Sen blev det bussfärd tillbaka till Nairobi, som gick helt utan problem denna gång. Sugna på att dra ut som vi var stack vi till Black Diamond denna kväll, skönt att inte dra ut så många med tanke på att de som besteg berget inte kom hem förrän på söndagen, och vi redan på fredagen.

Lördagen innebar plugg inför den kommande helvetesveckan, eller "stå ut" som den egentligen heter. På kvällen drog vi ut igen, fast denna gång till Blue Times, det blev en riktigt mysig kväll som tyvärr slutade med ett besök på Nairobi Hospital. När vi kom hem på natten och skulle signa in oss i vakt båset kommer internatföreståndaren PeO fram till mig och säger att Julia fått ont i hjärtat igen, och hon vill gärna att någon åker med henne till sjukhuset. Klockan är ett, och jag, Lisa & Julia beger oss mot sjukhuset för att ta tester. Ingenting särskilt hittas efter en massa olika prover, läkaren tror att det är stressrelaterat men är inte säker, lugnande och smärtstillande får hon i alla fall, och klockan fyra är vi tillbaka på internatet igen. Dagen efter var ovanligt seg, med tanke på lite sömn och två utekvällar i rad. I helgen funderar jag på att inte gå ut alls, nästa helg är det nämligen event, så jag sparar mig hellre till dess. En vit helg behövs nog med, känner mig en aning utpumpad på krafter. Och vem har någonsin underskattat banankaka, film, och en bastu? Det låter lockande! Tänkte passa på att uppdatera er något om veckan, i måndags genomfördes svenska redovisningen trots öroninflammationen, i tisdags kom historia arbetet in i tid, igår genomfördes ett geografi prov och ett svenska prov, vill inte säga alldeles för mycket, men jag är ganska säker på att jag klarade dem båda. Slutligen vill jag tillägga, att jag är stolt över mig själv för att ha genomfört allt detta. Om ett par timmar ska jag på min andra praktik på barnhemmet "new life home", ska då återse min favvo bebis som jag bondade totalt med sist - Nathaniel, otroligt söt! Vem vet, kanske jag kommer hem med en adopterad bebis också, haha! Det hade nog varit lite för bra för att vara sant kanske. Måste sluta, Lisa och filmen "the dark night" väntar. Ta hand om er där hemma, jag tänker på er.

Under följer en text som delades ut som "flygblad" för ett par månader sen, tänkte skriva med den i bloggen som mitt första riktigt negativa inlägg, och tyvärr även väldigt sanna.

Det var en gång...

En svensk skola i Kenya, som köpte upp kenyansk mark för att anlägga sin skola för svenska elever, där de skulle se världen och ha ett globalt perspektiv i tanken, samt lära sig att ha förståelse för den kenyanska kulturen,

En svensk skola i Kenya, som bara såg inåt, och där lärare och elever begränsade sig till att umgås med de som hade samma hudfärg, och helst samma språk,

En svensk skola i Kenya, där lärare, elever och anhöriga bott i år, där de körde runt i sina FN-bilar och påstod sig förstå någonting av hur det är att leva under existensminimum, bara för att de stödde enstaka projekt i Kibera,

En svensk skola i Kenya, som anställde kenyanska vakter och kenyansk personal till att jobba för svenskarna, och där eleverna blev upprörda när frågan om vakternas rättfärdiga betalning kom upp,

En svensk internat i Kenya, där internatföreståndarna tog med sina gästelever på turistresor till Masai Mara och Mombasa, och där de uppmanades att akta sig för centrala Nairobi, och för att umgås med vakterna som skolan anställt,

En svensk internat i Kenya, där eleverna trodde sig veta någonting om Afrika efter tio månader av promenader fram och tillbaka till Junction,

En svensk internat i Kenya, där gästelever förklarade en kärlek till Afrika utan att en enda gång ha tagit ett eget initiativ till att träffa en afrikan på egen fritid,

En svensk internat i Kenya, där elever uttalade sig om att man inte kommit till Afrika för att träffa "negrer",

En svensk internat i Kenya, där gästelevers vänner fick misstankar om sig om stöld, av de internatföreståndare som var gäster till gästelevernas vänners land, där gästelevers vänner behandlades som brottslingar och där de bad vakterna föra ut dem på Nairobis kriminella gator mitt i natten, med hot om att ringa polisen för att föra bort dem, och där vakterna i sin beroendeställning till de vita internatföreståndarna ändra på hela sin berättelse,

En svensk internat i Kenya, där en flicka som förälskat sig i en SVART person fick utegångsförbud för att ha haft honom på internatet vid fel tid, och där en flicka som förälskat sig i en VIT person tilläts ha honom boende på internatet i en vecka.

Ni får tolka detta precis som ni vill.

Efter farvälet från familjen söndagen den 22e februari, kände jag och Lisa att det var hög tid att ta en tur till Langata och träffa på lite folk. Att återigen befinna sig på en färd i en matatu längs Nairobis centrala gator kändes som en befrielse. Väl framme möttes vi av Kevin, tog en sväng förbi kyckling restaurangen och köpte med oss lite samosas. Gick hem till Mark och slängde ett par ord där, innan vi slutligen gick hem till Kevin. Som vanligt hade Kevin glömt att ta med sig nycklar, och familjen var borta så till en början fick vi hålla oss ute på tomten. Fram till dess att en bil rullade in på uppfarten, sheit tänkte jag - pappan är hemma! Har nämligen hört en hel del om denna pappa, som ska vara lite scary, väldigt gästvänlig men främst extremt respekterad. Vi hälsade på pappan och på farmorn som var på besök. Självklart blev vi även inbjudna till vardagsrummet där vi slog oss ner tillsammans med resten av familjen. Pappan erbjöd något att dricka, kanske lite läsk frågade han. Jag svarade att jag gärna tog ett glas vatten, med tanke på att jag hade ont i halsen och kände inte riktigt för att få den ännu mera uppriven av bubblorna. Men då invände Lisa med en gång och sa åt mig på svenska att man alltid ska ta emot det som pappan erbjuder, även fast man inte är sugen eller hellre vill ha något annat, för det är tydligen otrevligt att inte göra det - så varsitt gigantiskt glas med fanta fick vi trycka i oss, mätta sen innan kände vi oss efter det glaset proppfyllda. Och då kom bananerna fram, som farmorn tagit med sig hela vägen från Kisumu, och som hon i princip tvingade i oss... Min första tanke var - men liksom ofta det är skillnad på bananerna här i Nairobi och i Kisumu? Men det var det väl antagligen, kunde dock inte själv märka av den. Japp, och där satt vi - spyfärdiga. Och när hon erbjöd oss varsin till försökte vi förklara för henne att vi ätit innan vi kom dit, och då slapp vi tack och lov.

Efter att ha suttit och snackat swahili med Kevins farmor i typ en timme (vilket var rätt omöjligt, men med lite kroppsspråk och tecken så), började klockan ticka på. Vi hade bestämt med Mark att vi skulle träffa han igen, så både jag och Lisa längtade ut ur huset. Vi gjorde ett tappert försök med att ta oss därifrån i form av; "sorry, but we actually have to leave now, or else we'll be late for school, thank you..." sen avbröts vi hastigt av pappan som sa; "sit". Både jag och Lisa sjunker då tillbaka ner i soffan och känner för att dö. Mark väntar, Kevin vill också dra ut - men vi måste stanna. För är man inbjuden i ett kenyanskt hem går man inte utan att ha ätit mat, typ. Mat? Kevin, menar du mat som i en middag? Alltså, NO NO NO! Jag dör hellre! Men, Kevin bad på sina bara knän att han gör vad som helst tillbaka någon dag om vi stannar ett tag till, eftersom att pappan och hans farmor vill det. Kevins lillebror kommer fram med en hink, tvål och en vattenkanna - dags för handtvätt sa Lisa. Det gör de alltid innan maten, jahopp tänkte jag, visst visst. Det som kändes lite sorgligt var att lillebron och Kevin hela tiden passade upp oss, med läsken, bananerna och tvättningen, medans de vuxna bara lutade sig tillbaka i soffan och såg på. Tur att man ändå är uppväxt i en svensk kultur, det har nog underlättat ens liv en hel del kan jag tillägga. Innan vi slog oss ner till bords förvarnade Lisa mig att det strax skulle bli dags för bordsbön, innan måltiden fick starta. Och hon bad mig att inte göra om samma misstag som hon gjorde första gången hon åt där, att bara börja äta helt enkelt. Så lillebron drog en bön på swahili som varken jag eller Lisa förstod oss på, sen var det dags att inta maten... Var är besticken undrade jag? Händerna sa Lisa. Och jag som aldrig aldrig aldrig äter med händerna, knappt pommes liksom! Det var något utöver det vanliga, kladdigt, slemmigt och obehagligt - men en upplevelse. Det blev lite ugali med spenatröra och kyckling. Minimal portion både för mig och Lisa, som vi tappert lyckades få i oss. När maten var halvvägs upp igen tackade vi för oss och fick äntligen bege oss hem till skolan. Vilken dag, så mätt har jag nog aldrig känt mig i hela mitt liv. Men äntligen fick man se lite av den riktiga kulturen i Kenya, vilket man inte direkt får uppleva genom att hänga med svennar i matsalen på skolan.

Samma helg som var hade jag och ett par andra tjejer till förat på Lisas rum, då det efter en stund knackade på dörren. Boardingföräldern PeO's röst hördes utanför, och han frågade om han fick komma in. Men, med tanke på röklukten inifrån plus att x antal vodka flaskor stod vidöppna bland läsken kom vi hastigt på en idé att ta oss ur situationen så att vi slapp öppna. Vi skyllde på att en tjej i rummet just hade duschat och inte hade tagit på sig än - sämst jag vet, men det funkade, han gick. Vi andades ut och fortsatte innan det blev dags för att ta bussen ut. I det läget tänkte vi inte direkt på att ta bort flaskorna från hennes rum innan vi stack, men Lisa slängde in dem längst in i garderoben bakom en massa kläder, sen tänkte vi inte mer på det. Nästa dag skäller PeO ut Lisa för att ha haft sprit på rummet, efter att vi hade stuckit ut gjorde han nämligen en razzia och hittade flaskorna. Det typiska var att det var just Lisa, vi brukar egentligen i princip alltid vara på mitt rum, men de senaste helgerna när syrran bott här har vi varit på Lisas just för att mitt varit fyllt av madrassen och resväskan. Och just därför kunde jag inte ro för att känna mig extremt skyldig... Så typiskt att vi skulle bli påkomna just denna gång när vi är på hennes, plus att hon redan fått ta otroligt mycket skit från boardingen i samband med hennes pojkvän Kevin - tro mig när jag säger att de som är boarding föräldrar är rasister hela bunten. Inte för att spela hjälte, utan för att jag kände mig skyldig, gick jag och pratade med boardingen och sa att all sprit på rummet var min. För så var det sist när de upptäckte sprit på en killes rum, att antingen tar en på sig skulden för det och erkänner, eller så blir alla närvarande på rummet groundade. Lisa har redan en sen innan, och jag ingen så jag tänkte att det inte gjorde så mycket att få en.

Beslutet fick vi vänta tills på måndagen, efter deras möte. Vi kallades in till kontoret båda två, och fick då veta att båda jag och Lisa fick varsin grounding i en vecka. Anledningen till att Lisa fick var för att vi var på hennes rum, fyfan, de gör alltid allt för att sätta dit henne i skiten... Jag hatar helt ärligt talat boardingen, de jobbar inte här för att ta över rollen som våra "föräldrar" under vår vistelse här, utan endast för att sätta dit vissa. Det är inte den att det är samma regler för alla heller, sist detta hände med sprit på rummet kallade de in alla som varit i rummet till möte och förklarade då konsekvenserna, antingen en eller alla. Denna gången nöjde de sig självklart med att bara sätta dit mig och Lisa, trots att PeO höll en konversation med andra förutom mig och Lisa genom dörren. Men men, vad skulle vi göra. Vad tjänar det till att bråka, de är dumma i huvudet och mer kan man inte göra. Att vara instängd i 7 dagar var inte så farligt som jag trodde... Eftersom att man visste om att man efter de dagarna skulle få komma ut igen. Men det kändes instängt och ensamt. Fast som tur var hade vi varandra, så den veckan spenderades med mycket fin kvalitets tid med ingen mindre än Lisa. Det blev film och en massa slappande, var dock sjuk i början av veckan, halsont, feber och förkyld, men det gick som tur var över på bara två dagar.

Det lyckades bli måndag, vilket innebar tillbaka till friheten. Under håltimman på förmiddagen passade jag på att bege mig till Junction för att inhandla lite ätbart att ha på rummet. Jag gick förbi en smyckesaffär och tänkte att det aldrig är fel med lite fönstershoppning, köpte en present till Joel som fyller år i helgen. Och hittade en berlock jag bara inte kunde motstå till mig själv - ett ankare. Så jag unnade mig det, för att jag föll pladask. Så nu har jag någonting på mig hela tiden, som får mig att tänka och känna närheten av min pappa, det känns bra. I tisdags ljög jag, Samuel och Joel ihop en story om att vi ville köpa chips på kvällen, så att vi fick en buss till nakumatt på prestige. Samuel kom på idén att verkligen fira min frihet, och så kände han själv för att festa till det lite för att orka med skolan. Så, den kvällen levde vi ut på mitt rum utan att bli påkomna av någon boarding. Jag vet, det var tisdag - men vi behövde det. Det var dock inte riktigt lika kul att vakna dagen efter, men det är smällar man får ta ibland. I onsdags tog jag, Lisa och Kevin en god fika på Java efter skolan, var riktigt kul att få träffa Kevin efter så lång tid, annars är man van vid att stöta på han var och varannan dag. Gick även på bio i måndags, på Benjamin Button, där ett citat kom upp som jag antar kommer att stämma otroligt bra överens med hur jag kommer att känna i mitten av juni;

Det är något komiskt med att komma hem.

Det ser likadant ut, luktar likadant och känns likadant.

Det är just då som man inser att det enda som har förändrats...

Är en själv.

Just nu känns det som att jag lever i en dröm, och i en ständig oro av att vakna upp. Ibland önskar jag att jag kunde stanna här för evigt, för att jag är lycklig här, och jag har äntligen hittat en plats på jorden där jag känner mig hemma - min plats, den är precis exakt här.