joxliveinairobi

Usch fy blä, livet är på tok för tungt för en liten tonåring med humörsvängningar i denna tid. Har någon vuxen hört talas om ordet PAUS? Lugn och ro verkar inte existera i min värld, så fort ett arbete är inlämnat, så fort en redovisning är avklarad så kommer nästa moment. Hela tiden fylls min vardag på med nya krav. Vet inte folk vad magsår är, eller vad är grejen? Och vad gör jag i detta nu? När jag är medveten om att två stora prov väntar mig imorgon, ett i litteraturhistoria och det andra på två kapitel i geografi boken, ja vad gör jag då - jag skriver blogg, ångesten väller inom mig och hittar inte ut någon annanstans än på detta från en början tomma word dokument. Och det verkar just nu vara allt som behövs för att lugna mitt sinne, att skriva av mig på några rader, trots att tiden egentligen inte finns där överhuvudtaget. För att ha lite koll på min vardag brukar jag på ett A4 papper skriva upp regelbundet vad jag har att göra i skolan för varje vecka, vanligtvis brukar överskriften vara något i stil med "häng mig", "mördar tiden" osv. Men denna gång tänkte jag att min positiva sida borde finnas där för mig, så numera är pappret döpt till "stå ut", vilket känns något bättre. Och denna veckan har faktiskt varit den värsta på länge, det startade i måndags - när jag och Lisa höll en redovisning för klassen på svenskan om renässansen inom litteraturhistorian, som sedan följdes upp av en diskussion. I tisdags var det deadline på ett arbete inom kvinnohistoria klockan tio på kvällen, där jag skrev om häxprocesser, mitt arbete mailades iväg i all hast 21.57, tur. Imorgon väntar som sagt ett prov på alla epoker inom litteraturhistioran, och då snackar vi allt från bibeln till modern tid idag, suck. Och inte nog med det, självklart har vi geografi prov samma morgon på två kapitel i boken, befolkning och jordbruk, jippie! Frågan är om det kan bli tråkigare än så. Fast, jag är väl inte ensam om att vilja ta mitt liv lite just nu. Det sista kan tolkas med en nypa salt, eller snarare en näve.

"Man behöver inte veta vart man ska

Man behöver bara veta att man ska komma dit".

Och jag känner inte ens ett behov av att vara medveten om vart jag är på väg, framtiden skulle inte vara intressant om man hela tiden höll koll på allt i ens liv. Känns som att jag i detta nu inte längre orkar att bry mig, om min egna framtid. På denna skola möter jag dagligen folk som klagar på ett VG, folk som aldrig blir nöjda, folk vars föräldrar ställer otroliga krav, och folk som alltid strävar efter mer. Är dem de lyckliga ibland mig? Troligen mår de bara sämre än vad jag gör. Frågan som jag ställer mig är bara, vad spelar det egentligen för roll? Hur kan man värdesätta tre bokstäver på ett simpelt papper framför sin egna hälsa och sitt liv i detta nu? Denna tid ska vara en lek, vi är fortfarande "barn", och vi har hela livet framför oss. Varför tar många sin gymnasietid som den seriösaste i livet typ? Jag hajar inte... Man lever bara en gång, och detta året i Kenya kommer aldrig att komma tillbaka - varför inte ta vara på det mer då, än några betyg som man ändå kan plugga upp senare i livet om man känner mer motivation till det då? Världen är väl för tokig, jag förstår mig inte på den ibland. Visst, jag kan erkänna att jag var en utav dem när jag själv gick i åttan - nian, för att jag inte visste bättre. Betyg var spännande och nytt, en slags tävling bland alla i klassen. När man kom till ettan insåg man att de där betygen man kämpat så hårt för, bara var till en liten ansökningsblankett in till gymnasiet, och det är faktiskt otroligt lätt att komma in på samhäll. Visst, jag ångrar att jag valde samhäll, den linjen är inte direkt gjord för mig har jag insett på senare dar. Men, för det första; vad visste man i nian? Inte mycket om vad man ville. För det andra; varför valde jag det? För att det är en bred utbildning, och för att jag inte visste vad jag skulle välja annars. Och för det tredje; varför bytade jag inte? För att jag hamnade i den underbaraste klassen jag någonsin fått äran att gå i, kära 07SPC. Denna tid ska vara den bästa i mitt liv, (har man fått påpekat av x antal vuxna som önskar de kunde återgå till den), och jag kan inte säga annat än att det är den bästa tiden i hela mitt liv, den tid jag lever i nu. Trots att skolan skiter sig totalt, men vad gör det egentligen? Så länge jag lever och mår så väl som jag gör nu, tänker jag inte låta skolan dra ner mitt humör. Ibland önskar jag att fler ungdomar i min ålder kunde resonera som jag gör kring det här, rätta mig om jag har fel.

Nog om skolan, tänkte gå tillbaka lite i tiden, kom på att jag glömt att skriva med en del i bloggen. Vi drar oss så långt tillbaka som till den 29:onde februari, en söndag, min sista groundade dag. Inne i down town hölls denna dag en fotoutställning som både jag och Lisa kunde mörda för att få besöka, vi bad på våra bara knän, och tro det eller ej - men boardingen gick till sist med på att släppa ut oss från skolan så att vi kunde åka med resten av skolan denna eftermiddag. När vi anlände bemöttes vi av massvis med affischer, på dem stod namnet på utställningen som var - Kenya burning, "never forget, never again". Fotoställningen ägde rum ungefär exakt ett år efter det att fredsavtalet skrevs under i landet, efter oroligheterna från presidentvalet mellan Kibaki och Odinga. Bilderna väckte starka känslor, inte främst hos oss ungdomar som inte var bosatta i landet för ett år sen, utan för de människor som besökte utställningen samtidigt, de som förlorat sina nära och kära. Till och med jag blev så pass berörd att mina ögon blöttes ner, tänk då på hur anhöriga måste ha upplevt utställningen. Det var inte bara bilder på hus som brann, kaos på stadens huvudgator, polismän här och var - det var även bilder på brända lik, kroppar i kistor, blödande och gråtande människor. Bilden som väckte starkast känslor hos mig, var den på en ung man liggandes i gräset, blickandes upp på sin "fiende" som höll en stor sten över sitt huvud och som just var på väg att svinga ner den på den liggande mannen i gräset. Bredvid stod en annan man, och bara såg på. Samtidigt som kameramannen hann knäppa av denna bild, jag kommer aldrig att glömma blicken på den liggande mannen, inväntande sin egen död. Tänk er själva, att det kunde bli som det blev här i Kenya, i ett land fyllt med så kärleksfulla människor. Tänk vad lite hjärntvättning och valfusk kan göra. Och tänk på att de värderar sin stam, högre än sin nationalitetskänsla. Mitt ibland alla bilder fanns det en som väckte hopp inför framtiden, den med en liten flicka på som rockade rockring i ett flyktingläger. Undra om hennes föräldrar finns kvar i livet.

Helgen därpå var det hög tid för Linneas sjuttonårsdag! Vilket innebar ett besök på en riktigt mysig kinarestaurang en bit bort från safaribacken. Vi var ett otroligt mixat gäng från skolan som slog oss ner vid ett bord, och lyckades vända "fördomarna" från våra olika liv, till en riktigt lyckad kväll som avslutades med sång och livlig dans i bussen på vägen hem. Kvällen fortsatte sedan med chill på Casablanca. Nästa morgon var seg, precis så som helgerna brukar vara, lite blir gjort. När mörkret började närma sig var det dags för ytterligare en middag på restaurang för att fira Joels artonårsdag! Det blev indiskt, med 6 killar plus mig - ni kan ju tänka er själva var the main topics of the night var, typ dataspel och andra allmänt manliga saker. Mätt i kistan begav vi oss sedan mot Pavement, som denna kväll bjöd på event, allting man beställde gick på en tia. Att åter spendera en kväll på favorit Pavement fick en att tänka tillbaka på kvällen då syrran var där med mig senast, den kvällen som började så otroligt pepp och slutade med att pengarna och mobilen var stulen - men vem spiller tårar för det, livet går alltid vidare. Tänka sig att det nästan redan är en månad sen de lämnade landet... Vart tar tiden vägen egentligen?

Veckan som följde bestod endast av två skoldagar, på den tredje bar det av på äventyr mot Mt. Kenya! Själv beslutade jag mig för att inte bestiga berget, kändes bara som ett helvete att ta sig igenom allt det för en halvtimme på toppen, plus att rent ekonomiskt fanns det inte någon möjlighet - fick välja mellan att bestiga Mt. Kenya eller att åka till Rwanda på påsklovet, och där blev valet enkelt, det säger mig faktiskt inte särskilt mycket att ha bestigit ett berg, sen är det säkert en underbar upplevelse absolut, men hellre Rwanda i början på april, längtar! I alla fall, onsdagen startade med en bussfärd, väl indelade i fyra olika bussar blev det lite strul med platserna, så jag, Hampus & Oscar fick byta och flytta över till minibussen. Efter två timmar går vår buss sönder, vi stannar mitt ute i ingenstans där ett par byinvånare hjälper till och lagar bussen. Efter cirka två timmar stillastående kan vi äntligen fortsätta vår färd. På eftermiddag når vi slutdestinationen Nanyuki, tre timmar efter alla andra... Vi tar in i våra små stugor där vi ska spendera natten, käkar lite mat som vi värmer på ett stormkök. Senare in på kvällen slår vi oss ner vid lägerelden, grillar marshmallows och snackar lite skit. Nästa dag käkar vi lunch på en restaurang precis intill en fiskeodling, självklart serverades helstekt firre, den satt fint i kistan! På eftermiddagen tog vi bussen mot ekvatorn, eller snarare ekvatorskylten, så nu har man stått och posat vid den också. Senare på eftermiddagen bytte vi sovställe och bodde nu i lite större hus med kök och allt. Innan kvällsmaten blev det kubbspel (mitt team tog hem vinsten), sen åt vi gott, körde charader och avslutade kvällen med att spela maffia i över tre timmar, sjukt kul var det att få känna sig som ett barn igen, haha! Nästa dag besökte vi staden Nyeri, där strosar vi omkring lite på gatorna, besöker även helt random scoutgrundarens grav som tydligen var belägen där, fråga mig inte. Sen blev det bussfärd tillbaka till Nairobi, som gick helt utan problem denna gång. Sugna på att dra ut som vi var stack vi till Black Diamond denna kväll, skönt att inte dra ut så många med tanke på att de som besteg berget inte kom hem förrän på söndagen, och vi redan på fredagen.

Lördagen innebar plugg inför den kommande helvetesveckan, eller "stå ut" som den egentligen heter. På kvällen drog vi ut igen, fast denna gång till Blue Times, det blev en riktigt mysig kväll som tyvärr slutade med ett besök på Nairobi Hospital. När vi kom hem på natten och skulle signa in oss i vakt båset kommer internatföreståndaren PeO fram till mig och säger att Julia fått ont i hjärtat igen, och hon vill gärna att någon åker med henne till sjukhuset. Klockan är ett, och jag, Lisa & Julia beger oss mot sjukhuset för att ta tester. Ingenting särskilt hittas efter en massa olika prover, läkaren tror att det är stressrelaterat men är inte säker, lugnande och smärtstillande får hon i alla fall, och klockan fyra är vi tillbaka på internatet igen. Dagen efter var ovanligt seg, med tanke på lite sömn och två utekvällar i rad. I helgen funderar jag på att inte gå ut alls, nästa helg är det nämligen event, så jag sparar mig hellre till dess. En vit helg behövs nog med, känner mig en aning utpumpad på krafter. Och vem har någonsin underskattat banankaka, film, och en bastu? Det låter lockande! Tänkte passa på att uppdatera er något om veckan, i måndags genomfördes svenska redovisningen trots öroninflammationen, i tisdags kom historia arbetet in i tid, igår genomfördes ett geografi prov och ett svenska prov, vill inte säga alldeles för mycket, men jag är ganska säker på att jag klarade dem båda. Slutligen vill jag tillägga, att jag är stolt över mig själv för att ha genomfört allt detta. Om ett par timmar ska jag på min andra praktik på barnhemmet "new life home", ska då återse min favvo bebis som jag bondade totalt med sist - Nathaniel, otroligt söt! Vem vet, kanske jag kommer hem med en adopterad bebis också, haha! Det hade nog varit lite för bra för att vara sant kanske. Måste sluta, Lisa och filmen "the dark night" väntar. Ta hand om er där hemma, jag tänker på er.