joxliveinairobi

Förra fredagen var vi för andra gången på barnhemmet New Life Home för att utföra våra två timmar i praktik bland ett tjugotal små bedårande barn. Som jag nämnt tidigare är en lite sötare än de andra - Nathaniel, eller Enok som han egentligen heter. Även denna gång klickade vi, ibland känns det nästan som om jag faktiskt är hans mamma... Det är tungt och se alla barnens leende, när man vet om att jag själv inte kan göra någonting för dem utöver att ge dem all kärlek jag kan. Deras framtid är helt bortanför min kapacitet, de föddes in i en värld och blev lämnade ensamma utanför den. Livet är ju för orättvist, och jag har haft tur. Alla har inte den turen, jag vill bara adoptera hela bunten och ge dem ett värdefullt liv, men ibland vill man mer än vad man kan.

På eftermiddagen samma dag åkte vi med Effie hem till Langata för att chilla lite utanför skolan, Samuel hänkade faktiskt också med för första gången. Vi käkade lite samosas vid kycklingstället, sen gick vi en sväng längs villaområdet. På g hem mot Efflyns hus stötte vi på John och ett par andra killar, snackade en del och allmänt hängde lite. När mörkret började närma sig skulle vi ta en mat hem, men snål som Samuel är slog han ett samtal till boardingen och ljög om att hans pengar hade blivit snodda, så vi fick istället färdas hem tryggt och säkert med en skolbuss. Denna kväll blev det ingen utgång för min del, hade mycket plugg till den kommande veckan så jag stannade kvar hemma och tog det lugnt. Nästa förmiddag åkte ett gäng in till en tyg affär inne i down town, jag hänkade och fick tag i två sidentyger, ett lila och ett rött, tänkte sy upp två klänningar innan jag beger mig hem. Vi drog även en sväng runt Sarit Center och slängde i oss en fika på Java innan vi åkte tillbaka till internatet. Där väntade filmkväll med banankaka, så nu kan ni ju dra slutsatsen själva - att jag haft en vit helg! Måste säga att det var skönt att bara ta det lugnt lite, men kan dock inte påstå att man blir piggare av att stanna hemma, det är faktiskt shit the same la jag märke till.

Söndagen spenderades i down town med gott sällskap av Lisa, Mickan, Julia & Samuel. Vi slog oss ner i Uhuru Park (Frihets Parken) under ett träd för att "försöka" plugga lite u-land, ett prov väntade nämligen två dagar senare. Det kändes verkligen som man var en äkta kenyan när man låg där i gräset i parken, det är väldigt typiskt kenyaner att bara chilla i en park typ - så vi hakade på trenden. På kvällen stack jag, Lisa & Julia till Java för att dra en hamburgare och njuta av massvis med tjejsnack, som sedan avslutades med en film som grädden på moset. Nästa morgon blev det ingen skola varken för Lisa eller mig, vi tog en slappedag tillsammans med ett par filmer, Lisa hade nämligen dagen innan fått reda på att en nära släkting gått bort, så hon ville ha lite sällskap och ta en dag ledigt från verkligheten, så jag joinade.

På torsdagen samma vecka körde jag & Lisa en äkta bakdag, det blev pannkakor och våfflor (dock en dag efter våffeldagen eftersom att vi inte hittade våffeljärnet förrän dagen efter), utsökt blev resultat! Sjukt gott med våfflor igen, det var ett bra tag sen sist... Proppmätta som vi blev la vi oss ute i gräset vid poolen för att njuta av den vackra utsikten, stjärnhimlen var enorm denna kväll, så där låg vi, jag & Lisa, lyssnade på musik och kände oss som äkta livsnjutare. Man ska inte underskatta de små ting vi har i livet som faktiskt förvånar en över vilken lycka de kan frambringa i en. Kvällen slutade på mitt rum tillsammans med filmen " A walk to remember", oj vad det känns som att vi kollar på film hela tiden... Men det gör vi faktiskt inte, bara ibland, lite då och då - vi pluggar faktiskt också på detta internat, äckligt mycket vill jag tillägga.

Nästa förmiddag blev det återigen dags att åka till barnhemmet där Nathaniel väntade, denna gång försökte jag lära honom att gå lite, men han föredrar att bli buren, suck. Han somnade sött i min famn efter alla gångsansträngningar, kan ju vara det gulligaste som finns när en liten bebis sover i ens armar (början nästan längta lite till den dag jag håller i mitt egna barn, men den tiden ska inte bli en på ett bra tag kan jag lova), först måste man ju faktiskt hinna leva lite, som alla säger. På eftermiddagen stack vi återigen till Langata, denna gång med Lisa, Effie och Mickan. Början bli lite av en fredags tradition tycker jag, som vanligt käkade vi underbara samosas och chillade med Kevin, John & Mark. När vi kom hem till internatet igen blev det inte mycket utpustande innan man skulle iväg igen, denna gång hem till Malin & Johns lägenhet som ligger i närheten av köpcentret Yaya. Egentligen skulle vi köra en pokerkväll, vilket tanken var - men när vi kom fram kom vi på att kortlek saknades, så det blev inte mycket av det... Istället satt vi och snackade och tog det allmänt lugnt. Återigen en otrolig befrielse att få komma bort lite från skolan.

Nästa dag blev det hög tid för Kenyas inkvalning till VM, vs. Tunisien. När vi kom fram till Nyayo stadion skådade vi den milslånga kön utanför, vi gick och gick för att ta oss längst bak i kön. När vi väl når den slutetappen ser vi en annan liten ingång som några köar till. Efter typ fem sekunder kommer en vakt fram till oss och för oss in genom grindarna, förbi hela kön och in till arenan. Det förvånar mig inte att folket i kön skrek och blev upprörda för att vi mzungos fick gå före, jag hade varit precis lika arg. Och det sårar mig att se, den särbehandlingen som sker till oss vita, ibland är det för jävligt, och ibland önskar jag att jag kunde byta hudfärg, för det hade verkligen underlättat för att slippa bli särbehandlad i detta land, att vara mörkhyad, plus att det är riktigt vackert också för den delen. I alla fall, stämningen var på topp där inne, stadion blev fullsatt till 30 000 pers, vi slog oss ner högt upp på en läktare för att se matchen live. Det tog dock inte särskilt många minuter innan Tunisien tog ledningen med 1-0. Men Harambee Stars som Kenyas lag heter, gav inte upp för det. Matchen fortsatte och var stundvis riktigt spännande! Fast man som åskådare var nästan mer inne i att kolla på vad som hände runt omkring än att titta på matchen, vågen kunde man ju inte missa direkt, och inte heller alla allsånger som förhöjde stämningen så totalt, men fulländad blev inte stämningen förrän Kenya klämde in ett mål så det stod lika - herregud vilken upplevelse, lyckan var så enorm! Inte ens skyfall av regn som föll över oss kunde dra ner på den stämningen. Men lyckan var dock kort i detta fall, eftersom att Tunisien cirka fem minuter senare får in ytterligare ett mål, och det var även så matchen slutade, 2-1 till Tunisien. Under matchens gång säger lärare Tobias åt mig att kolla snett bakom mig, där tydligen en väldigt känd rapartist från Kenya satt, som går under artistnamnet Abas, rätt ballt tänkte jag - då har man fått se en kenyansk kändis också, inte fel! Matchen kan i sin helhet summeras som mäktig, trots att Kenya förlorade, så var det otroligt mäktigt att ha fått se en kenyansk fotbollsmatch.

Senare på kvällen den 28onde mars väntade ett event på Mamba, och inte vilket event som helst - utan ett kikoy event, vilket innebar att man kom in billigare om man bar en kikoy på sig någonstans. Själv har jag aldrig riktigt hajat grejen med dessa sjalar, visst de kan väl vara fina men långt ifrån min stil. Men men, jag knöt till min som en klänning och såg glad ut. Första gången vi partade på detta stället, kul att komma ut och se lite nya ställen då och då. Dansgolvet och DJ båset var utomhus, vilket jag tycker är sjukt skönt så det slipper bli instängt och överdrivet svettigt. Träffade på en massa Hillcrest och ISK elever, trevligt värre var det! Adam, en fd elev från ISK fyllde 19 i torsdags, så jag plus ett par andra tjejer på skolan hade köpt en kikoy till honom som han fick och blev riktigt glad över, på den stod det bland annat: armen i vinkel blicken i skyn, så var det menat whisky är renat, vårt mål alkohol, sånt som bara tjejer tål, SKÅL! En av många saker Adam kan säga på svenska nämligen, riktigt härlig kille det där. Idag söndag, har inte förutom att kolla Gossip Girl varit på tapeten - man behöver faktiskt få ha sånna där dagar emellanåt anser jag.

Skolan glider på, som den ska tror jag. Just nu är det ett litet så kallat "uppehåll" från inlämningar och prov - vilket endast betyder att en bomb kommer att släppas inom en månad då allt kommer att komma och äta upp en på samma gång istället. Bland annat nationella, första är den muntliga delen i svenska nu på onsdag, sen kommer alla andra också. Vi ska även göra ett arbete i u-land om ska presenteras muntligt, då man valt en biståndsorganisation att framföra, mitt, Linneas och Mickans val blev Diakonia. Sen ska vi ha ett rollspel i Samhälle B, en så kallad rättegång då jag ska försvara Che Guevara som en frihetskämpe och inte terrorist. I religionen ska vi välja en religion en sekt som man ska presentera muntligt för klassen, jag kör på exorcism. Sen ska vi redovisa om varsin vald frihetskämpe genom historian, i mitt fall blir det Nelson Mandela tillsammans med Anna-Karin. Så nu vet ni lite mer om vad jag gör på vardagarna, och vad jag har framför mig här i de kommande veckorna... En sak i taget! Får se det hela som en övning på att lära mig presentera muntligt inför helklass, vilket kan vara det absolut värsta jag vet! Men, en vacker dag måste man ju lära sig, så jag får väl se allt ovanstående som en ypperlig möjlighet till det.

Nu har jag befunnit mig hemifrån i mer än 7 månader, helt sjukt när man faktiskt tänker den tanken. Och jag måste säga att jag tycker att det är sorgligt så många där hemma som man faktiskt har tappat kontakten med, vissa försöker man med - men tyvärr blir stämningen ofta krystad och otroligt stel. Jag har full förståelse för det, jag lämnade för att upptäcka världen och det är inte konstigt att vi inte har så mycket gemensamt att snacka om längre... Vi lever två helt olika liv, och det kanske är dags att acceptera det. Men jag är ledsen för det samtidigt ska ni veta, och hoppas innerligt att vi kan ta igen allt vi missat när jag kommer hem, vilket är den 15onde juni så ni vet.

Nej, om man skulle ta och öva lite på sin kommande redovisning i svenskan. Låter lockande, not. På söndag, den 5e april flyger jag iväg mot Rwanda för att upptäcka det landet på påsklovet! Kommer hem den 10onde april på kvällen, antar att det inte kommer bli någon mer blogg nu innan Rwanda, har lite annat att fokusera på. Men efteråt lovar jag att det kommer en! Är otroligt taggad på att dra dit, ska bli så extremt häftigt. Vår samhälls lärare Tobias som följer med oss säger att det är en av hans absolut starkaste upplevelser i hela hans liv, och han har varit i många delar av denna värld. Men det kommer också att bli tungt, tungt att se allt och förstå vad som föregick 1994, då folkmordet härjade. Tajmingen är faktiskt bra denna gång, när vi är i Rwanda är det nämligen exakt 15 år sen folkmordet pågick, så det lär antagligen vara lite minnestunder och så vidare kring det. Vi kommer bland annat besöka det riktigt Hotel Rwanda, inte där filmen spelades in (för den spelades in i Uganda), men det riktiga hotellet där man gömde folk och lyckades rädda många liv, dit ska jag. Kan knappt bärga mig! Förresten så har regnperioden numera blivit ett faktum här borta vid ekvatorn, måste ändå säga att det är oerhört mysigt när monsunen faller så intensivt över oss. Nej nu måste jag sluta, och med andra ord, vi hörs efter lovet! Ha det toppen till dess och käka lite prinskorv och janssons åt mig med!