Råkade bli en till
"So give me something to believe,
because I am living just to breathe."
Kom på att mitt resonemang när det gäller "har inte tid att skriva fler bloggar innan hemfärden, de får komma i efterhand" inte riktigt går hem - eftersom att jag antagligen efter hemkomsten lär ha förträngt en hel del av vad jag gjorde under min sista tid här. Plus att jag känner behovet av att ha mina slutliga veckor i Kenya dokumenterade så gott som jag kan, känner jag i detta nu att jag lika gärna kan skriva ett par rader igen. Borde kanske egentligen skriva på mina slutuppgifter i alla ämnen, men äsch, bloggen är roligare att uppdatera, tänker ta det sista i skolan med en rejäl nypa salt - för man lever bara en gång, och man studerar bara ett år utomlands en gång i sitt liv, i alla fall för min del. Det är så svårt att ta in att det absolut bästa året i mitt liv än så länge, lider mot sitt slut. Men som Bertil säger där hemma, så handlar det inte om vart man befinner sig i livet, för lycka går att skapa sig oavsett vad, och det tror jag på. Så länge man har rätt inställning till saker och ting tror jag att lyckan bara är, och att den går att skapa vare sig man är i Nairobi eller i Falkenberg. Den inställningen till livet, ska jag komma hem med i bagaget.
Vecka 20, alltså förra veckan igen, inleddes med att kolla på "sagan om ringen två" i tv-rummet. Lisa som tidigare bara sett första filmen i trilogin skulle denna kväll få skåda nummer två med ett gäng andra tjejer, men eftersom att ingen av oss andra kunde hålla käft under filmens gång slutade det med att hon gav upp hoppet om att hänge med och lämnade rummet... Tisdagen nästa dag blev det dags att klippa sig, aldrig tidigare har jag i mitt liv vågat lägga saxen i handen hos en outbildad kompis eftersom att mitt hår enligt mig är heligt, men - för att chansa lite här i livet, så fick Lisa denna dag äran att klippa mig. Det slutade med att längden var välbevarad, och att håret fick lite mer liv av uppklippningen och snedluggen, så resultatet blev faktiskt godkänt helt klart. Samma kväll regnade det något otroligt, till och med så mycket att det på två ställen i mitt tak regnade in... För att förhöja stämningen denna kväll fick jag och Samuel för oss att blanda upp ett par drinkar med novida läsk och kenya king, plus att natten slutade i massa älskade deep-talks. Onsdagen innebar för min del lite pluggande, pratade även denna dag med geografi lärare Rosie som gick med på att min slutuppgift i kursen fick vara skriftlig istället för muntlig, anledningen till att jag ändrade detta är för att jag samma vecka som min tänkte redovisning skulle vara har jag dagen innan en muntlig debatt i u-landskunskapen, som jag känner att jag behöver lägga ner min själ i.
Torsdagen denna vecka kom den döva och stumma sytanten tillbaka med det färdiga klänning resultatet, måste säga att jag blev riktigt nöjd med både den lila och den röda klänningen! Riktigt kul att sy upp kläder som blir som man själv tänkt sig och som man själv vill ha dem, ibland önskar jag att jag var lite kreativare så att jag hade kunnat sy själv, men men, vem vet i framtiden kanske. Den senaste tiden har inneburit mycket sömn för min del, vet inte varför - inser att pappa har rätt i vad han säger om hans uttalande "ju mer man sover, desto tröttare blir man", har lärt mig på sistone att det stämmer, så numera försöker jag ändra min nya sova mycket vana till att återgå till en normal dos sömn varje natt, men det är ruskigt svårt särskilt efter en hel skoldag då en quick-nap på sängen är lockande... Jaja, vanor är väl till för att ändras antar jag, speciellt de dåliga.
Fredag, vilket är lika med - ännu en avklarad skolvecka, allvaret utbyts mot frihet i form av helg! Denna kväll skulle enligt planerna spenderas ganska annorlunda jämfört med de vanliga utekvällarna på klubbarna i stan. Nämligen, att föra på självaste Hilton Hotel i down town! Inbjudan kom från ISK eleven Mark från Holland, även känd som 6:am dj'n. Vi minglade runt något bland alla andra internationella elever, room service kom in med x antal utsökta pizzor for free för våran del. Strax innan det var dags att dra sig tog jag och Mickan hissen upp till den absolut högsta våningen, något vingliga som vi var vid detta laget klättrade vi upp på en brandstege som tog oss till ett runt rum, vart man än vinde blicken såg man Nairobi by night, den utsikten kommer jag aldrig i mitt liv att förtränga. Bussen tog oss något senare mot det nya utestället The Loft, som ligger precis ovanför Blue Times. Denna kväll var det ett event sponsrat av Safaricom, The Loft är inte det till ytan största utestället i Nairobi vilket resulterade i att det denna kväll var extremt fullproppat med folk, det fanns inga sittplatser lediga, och dansgolvet fick man knappt heller plats på... Kul att ha checkat in ett nytt ställe, men med tanke på omständigheterna drog jag och A-K oss en våning ner till Blue Times för att chilla lite istället, där slog vi oss ner i en soffa med Emelie, Linnea och Jacob.
Vet inte riktigt vad som hände med mig denna kväll, men fick otroligt ont i magen efter ett tag, så jag ringde boardingen som skickade en buss för att hämta hem mig någon timme tidigare än planerat. Medan jag väntade på bussen gjorde Linnea och Emelie mig sällskap, vi satte oss ner på en trottoarkant precis utanför Blue Times. Rätt var det var rullade en buss upp och parkerade ett par meter framför oss, ett fönster i den dras undan av en äldre kenyansk man, som sedan lyfter fram en kamera och fotar oss riktigt odiskret eftersom att blixten var på. Sedan tillägger han orden "spread your legs girls", och okej - visst, ibland får vi ungdomar skylla oss själva som bär klänningar som slutar en decimeter ovanför knäet, men vafan, ofta han säger så för det! Jag blev riktigt förbannad och kunde inte blunda för den kränkning jag kände, så jag gick fram till mannen och sa åt han att dra åt helvete och radera bilderna. Det slutar med att han kommer ut ur bussen, ett tiotal andra manliga kenyaner omringar mig och mannan som mun käftar, de ber mig att lugna ner mig, jag är lugn men tonen kanske inte lika så. Mannen försöker skylla ifrån sitt beteende mot oss på landets kultur, jag känner att visst ligger det lite i det, att män i Kenya behandlar kvinnor annorlunda än män i Sverige - men det betyder ändå inte att det han gjorde var okej, och det ville jag att han skulle veta. Till slut får jag kolla igenom fotona på hans mobil, han raderade och jag var nöjd, det bästa utav allt var att männen som omringade oss totalt stod på min sida i fighten. Okej, visst, man kanske inte ska ställa till "scener" sådär, men jag var tvungen - nu har han i alla fall lärt sig en läxa, som han inte hade lärt sig om jag inte gjort ett litet uppror.
Nästa dag, alltså lördagen vecka 20, drog jag och ett gäng tjejer down town till biashara street (allmänt känd som Nairobis tyg gata) för att inhandla lite. För min del blev det 4 kikoy sjalar, och ett kanga tyg som jag i affären Lex LTD sytt upp till en långklänning, resultatet ska hämtas en vecka senare, är lite spänd på att få reda på hur den kommer att bli, har alltid velat ha en långklänning ända ner till fötterna, men har aldrig tidigare i mitt liv köpt en, så jag tänkte passa på att göra det här, kommer att bli en perfekt sommarklänning hoppas jag! Efter att ha besökt tyg gatan drog vi vidare mot City Market som ligger precis i närheten, där kan man hitta allt mellan himmel och jord - för min del blev det ett antikt armband med lite olika berlocker på. Lördagskvällen spenderades i skolans tv-rum tillsammans med Adi som kom på besök, vi kollade till och från en del på Eurovision Song Contest, men även på ett par gamla Gossip Girl avsnitt, Adi har nämligen aldrig sett det, så vi kände att han har missat något i livet som vi introducerade för honom.
Söndagen inleddes något segt konstigt nog, känner att man borde vara pigg efter att ha kunnat sova ruset av sig utan att ha varit ute sent kvällen innan - men den teorin funkar verkligen inte för mig, vet inte varför, men jag är ändå trött... I alla fall, denna dag tog vi en "mat" som jag numera lärt mig att förkorta ordet matatu till, till Yaya Center endast tio minuter ifrån skolan. Masai marknaden väntades att besöka denna heta söndag, där köpte jag lite afrikanska saker såsom en del armband, en tavla och en tusker t-shirt (extremt turistigt, jag vet, men ett måste att komma hem med). Måste tillägga att masai marknader kan vara det värsta jag vet, sjukt drygt att alla är så äckligt på, men men - sista gången jag sätter min fot där säger jag bara. Efter att ha genomlidit en tid på masai marknaden gick vi in på köpcentret, där kollade vi upp om vi kunde få ha 46 kilo på planet hem, och det gick tydligen bra enligt Kenya Airwaves, men vi kan få problem när vi byter och åker sista biten från London till landvetter, men det får man väl handskas med då. Sedan gjorde jag och Linnea en liten impulsgrej att ta hål i öronen, blev ett hål för vår del i det högra örat, rätt långt ut på öronsnibben, ja hur man nu ska förklara det. Just nu har jag en liten smärta i mitt nytagna hål måste jag medge, men håller tummarna för att den snart ska gå över. På eftermiddagen tog jag och Mickan en City Hoppa nummer 111an, alternativt 102an eller 2an till Kenyatta, för att därifrån åka vidare med matatun nummer 34 för att ta oss till älskade Langata. Där klev vi av vid Kenchic Inn för att avnjuta samosas och en fanta citrus. Efteråt drog vi ner mot Southlands för att bege oss mot Efflyns place. Strax efter gaten vid Johns gata stötte vi på Mark och Paul (även kallad Rajul), vi möttes av förvånade blickar från bägge håll, dels för att det var ett bra tag sen vi var i Langata, och dels för att vi åkte dit denna söndag utan att ha förvarnat dem. Vi slängde ett par ord, och fortsatte sedan gatan fram för att hämta Effan. Sen gick vi tillbaka, och jag njöt till fullo av att befinna mig i deras närhet, längst inne i bakhuvudet slog tanken en på att detta inte skulle vara sista gången - men en utav dem, den tanken som man ständigt strider med att utrota. Men någonstans mitt i all lycka slår verkligheten en, då man inser att ingenting är för evigt.
Måndagen vecka 21, startade med ett morgon förhör muntligt om Rwandas historia, jag och Rickard på ena sidan, med allvarliga Tobias på andra. Ett rent helvete om jag ska vara ärlig, men som tur är var jag tillräckligt påläst för att klara av frågorna. Denna dag lämnades även debattartikeln in i samhälle b, den om USA's baktankar med invasionen av Irak. Skönt att kunna bocka av två saker på en och samma dag, men ju mer jag bockar av på min "undvik myggsnaran" lapp, desto närmare kommer jag min hemfärd... Denna eftermiddag tillbringade jag åt att skriva en artikel till årsboken om höstlovet i Mombasa, något som jag kanske egentligen inte varken hade tid för eller kände för - men, vill man ha en årsbok över detta år får man faktiskt se till att vara lite delaktig så att den blir av kände jag. Denna dag under engelska lektionen fick vi även njuta av varsin bit chocolate fudge cake från Java som vår lärare Zanna bjussat på, för att fira att allvaret inom engelska b kursen numera är över eftersom att de nationella proven är avklarade. Numera är det onsdag, kvällen ska tillbringas tillsammans med A-K för att förbereda oss inför den kommande veckans redovisning om Kimathi, en utav ledarna inom Mau Mau-rörelsen, frihetskämpe eller terrorist? Det återstår att se. Helgen väntar också, hoppas på att min öroninflammation försvunnit till dess - en riktig jäklig en denna gång, har haft den i nästan en vecka nu, och det verkar inte som att den vill ge sig. Har varit sjuk två dagar från skolan, tisdag och onsdag, på grund utav den. Sjukt segt, för jag har liksom inte orkat göra något vettigt under de dagarna, som att tillexempel plugga, nej istället har jag legat i sängen, matt i kroppen och kollat på film efter film... Ibland kanske man får tillåta sig själv att ha sånna där dagar med antar jag. Eftersom att det jag lovade i den tidigare bloggen inte riktigt gick som det skulle, tänker jag därför denna gång inte bestämma mig för om detta blir det nästsista inlägget i bloggen skrivit från Afrika, eller inte. Jag får helt enkelt se hur mycket tid det blir över. Tre och en halv vecka återstår ungefär, alltså ingenting av den totala tiden. Kan inte förstå att jag varit hemifrån såhär länge, och jag ångrar inte det för fem öre.
