Familjen på plats!
På kvällen den 30/1 var nerverna på helspänn, att inse vilka som snart skulle landa här i självaste Nairobi gick inte riktigt att få in. Väl på g i taxin kom klumpen i magen, nervositeten förvärrades och svettdropparna i pannan trängde sig på. Någon halvtimme senare väl inne på flygplatsområdet kom chocken när föraren sa "kolla upp, där är planet de kommer med". Och där var det, livslevande, planet från Amsterdam min familj kom med. Inte ens då kunde jag riktigt få in det, på ett sätt kan man inte ens förstå att man faktiskt någonsin har haft en familj heller, sjukt vad man kan vänja sig till saker och ting. Det var ett par skakiga ben som tog de sista stegen in mot vänterummet där ett hundratal andra också stod förväntansfulla inför mötet med nära och kära, och där kom de efter någon halvtimmes väntan. Nerför trappan gick de, och jag kunde knappt tro mina ögon. Där var det, som levande gestalter. Jag var tvungen att blinka tusen gånger, tvungen att nypa mig själv för att förstå vad det var jag äntligen fick se. Glasväggen skiljde fortfarande oss åt, jag kom inte in, och de kom inte ut utan deras väskor. Men jag såg dem, och de såg mig. Efter en stunds väntan ser jag hur syrran kommer springande i full fart mot mig, ut genom glasdörrarna och in i min famn. Där var vi, vi två, jag och min syster. Och jag visste inte hur jag skulle reagera, om jag skulle skratta eller om jag skulle gråta, det kändes bara som om jag levde i en dröm. Paralyserad stod jag där, och njöt av hennes närhet. Efter ett tag kom resten av familjen ut, mamma, pappa, farmor och farfar. Precis som i en film, där var i återigen samlade. Och på mindre än en minut, var vi som en familj igen, den familj vi en gång hade varit.
Taxin hade förberett ett litet firande som innefattade ett varsitt glas rött innan vi skulle bege oss in i bussen för att åka genom Nairobis centrala gator ut mot skolan. På vägen tillbaka la jag fram förslaget om att syrran skulle hänga med ut på kvällen, friendsen var på steve's steakhouse denna kväll och jag var taggad på att dra med henne dit. Även fast hon var tröttast på jorden, ofixad och lite halv svettig sa hon ja. Vi fräschade upp oss i all hast på skolan, slängde in väskorna och bytade om. Sen åkte vi mot steve's för att partaja natten lång! Dansgolvet fylldes, likaså glasen, det blev en hel del svettigt shakeande bland alla ISK'are till house musiken. Jag trivdes, stormtrivdes. Nästa morgon vaknade vi inte alltför utvilade av att pappsen klampade in på rummet redan vid tiotiden, jahapp där var det slut på sovmorgonen. Lite frulle slängdes i maggen innan familjen tog en promenad mot mitt andra hem Junction, där shoppade vi lite smått och tog en fika på Java. Vi kom tillbaka till skolan, och chillade en stund vid poolen innan vi till kvällen skulle ut och äta på restaurangen Carnivore. Jag hade hört en del om den restaurangen tidigare, att där finns lite olika udda kött att smaka på. Vi blev serverade en massa konstiga saker, och det nya jag åt som jag aldrig tidigare vågat sätta tänderna i var kyckling lever, kyckling inälvor, lamm, struts köttbullar och krokodil. Kan tillägga att krokodilkött kan vara det godaste köttet jag någonsin ätit, och att kyckling inälvorna inte heller var fel, vilket man kanske kan tro. Det var riktigt spännande att testa lite nya saker måste jag säga.
Lite senare in på lördagskvällen förade vi ett par tjejer på mitt rum och fixade oss inför utgången till pavement, där det denna kväll var ett event som kallades "slippery nipple", lite porrigt ja. Men men, kvällen drogs igång inne på vip-avdelningen där en shot gick på fem svenska kronor, syrran antog att hon hamnat i himlen, själv har man vant sig. För första gången någonsin sen jag kom till Kenya la jag av mig mina pengar och min mobil i någon annans väska, annars tycker jag sånt kan vara rätt drygt om man ska behöva leta reda på den människan så fort man ska köpa något och brukar istället lägga det i min bh. Men denna kväll tänkte jag att äsch det gör la inget, för jag kommer ju ändå aldrig lämna syrran själv så då spelar det ju ingen roll om jag lägger det i hennes väska. Vi dansade, klunkade och skrattade, kvällen var ljuvlig och man kände riktigt hur man levde. Dansgolvet blev next att inta, och det tog inte lång tid innan syrran fick en flock på tre kenyaner dansandes runt sig. Jag tänkte inte på det då, jag reagerade inte alls, men efteråt kom jag på det. När värmen blev för mycket bestämde vi oss för att lämna rampljuset och ta något svalkande att dricka, jag frågade vad klockan var och när syrran skulle ta upp mobilen och kolla var den inte längre kvar, vilket inte pengarna var heller, och då slog det mig, jävla kenyaner. Det gjorde inte särskilt mycket att "hon" blev av med den, det kunde varit mycket värre och jag hade ändå tänkt investera en ny när jag kommer hem. Det tråkiga och typiska var bara att det var just Hanna som blev vad man ska säga "ansvarig" för det, eftersom att hon hade mobilen och pengarna på sig var det hon som kände sig skyldig. Men med tanke på att i princip alla på skolan har fått ersätta sina mobiler blev jag inte ens chockad, på något sätt hade jag bara väntat på den dagen det skulle bli min tur, men att "skulden" då skulle komma att ligga på min syster var inte tanken, så otroligt typiskt. På något sätt känns det som om en liten del av mig dog, just för att man har så mycket på mobilen, så många minnen. Allas födelsedagar på kalendern så man inte glömmer dem, alla kontakter, alla bilder, och inte för att glömma videoklippet jag & Linnéa spelade in i typ 7:an som är något utöver det vanliga, men framförallt alla sparade underbara sms, de smsen man tar fram i stunder man är nere och behöver peppas upp igen. De man sparade av en anledning, som nu någon kenyan i Nairobi sitter och läser, det är det sorgliga med det hela. Men det värsta var att syrran blev så otroligt ledsen, och då började även jag gråta för att jag fick sån ångest över att jag visste att hon var ledsen över det. Men det finns ingenting att göra åt nu, så det är bara till att gå vidare och sluta skvätta tårar över något man aldrig kommer att kunna få tillbaka. Man får bara helt enkelt se fram emot de nya bilderna, smsen och videoklippen man i framtiden kommer att skaffa. Så enkelt är det. Kan tillägga att mitt nya nummer för er där hemma i Sverige är +254715110684 under den tiden jag är här i Kenya, för den som känner för att skicka nya sms som är värda att spara på den =)
På söndagen var det inte lätt att få tummarna ur röven att ta sig upp ur sängen, illamåendet och huvudvärken stod lite i vägen för piggheten. Men upp var vi tvungna att ta oss, för idag väntade shopping på Yaya centret och även utanför på masai marknaden. Det blev en hel del afrikanska fynd för hela familjen måste jag säga, för min del en skål, en ask, en tröja och en speldosa. På kvällen käkade vi på den billiga Etiopiska restaurangen Habesha, lite halvudda mat men vad jag märkte på the family var den uppskattad, man måste ju testa lite nytt då och då för att faktiskt ta del av olika kulturer på riktigt. Åt något mumsigt getkött, det var mycket godare än vad jag tidigare trott att det skulle vara.
Måndagen inleddes med en tur ut mot en gate vid Nairobis National Park, där matning av bebiselefanter väntade. Vi fick höra storyn om dessa söta, oskyldiga, överlämnade små djur som en vacker dag återigen skulle få inta vilddjurlivet när tiden var inne. Efter många tryck på kameran och touchande på bebiselefanterna var den så kallade "showen" över, och sist och faktiskt minst intog en liten bebisnoshörning stället för en rundtur, den var inte särskilt vacker men sjukt gullig ändå, den var så otroligt liten jämfört med en fullvuxen noshörning som vi sedan fick syn på, dock i dess bur för att den ena var sjuk och den andra blind... Efter elefanterna och noshörningarna drog vi till Mamba som är en mysig restaurang alldeles intill en liten sjö, där käkade vi en utsökt middag och bara relaxade något innan det blev dags att dra till giraff centret och strula med en giraff tunga. Fast mestadels där så matade vi dem med godis, otroligt mäktiga djur alltså, främst extremt vackra. När vi kände oss nöjda med djur för dagen drog vi vidare mot Karen för att besöka Karen Blixens museum, som var lite små intressant. Kanske ska tillägga att museum inte riktigt är min grej, men det var ballt att vara inne i hennes riktiga hus under den tid hon hade sin kaffe farm här i Nairobi. På kvällen tog vi varsin lätt sallad på Java, och efter det kände jag och syrran för att gå på bio, vi såg "bride wars" som jag måste säga att jag blev enormt besviken på, blev i princip inga skratt till den, alltså inte så mycket att hänga i granen för den där hemma som kan spara en slant på att inte se den på bio. Kvällen slutade med en massa girltalk på mitt rum, lite spaning i fbg's skolkatalog osv. Måste säga att jag blev lite besviken på den, med tanke på att det inte står att jag är frånvarande på 07SPC's kort, ni har inte glömt bort mig va? För jag har minsann inte glömt av er.
Anledningen till att jag idag har gott om tid på mig att uppdatera bloggen har att göra med att min familj imorse lämnade Nairobi för att åka på safari till Nakuru och Masai Mara, själv måste man gå i skolan, dels med tanke på att skolan är typ viktig, och dels med tanke på att jag redan varit på båda ställena men främst med tanke på att jag ska vara ledig en vecka efter lovet eftersom att vi stannar nere vid kusten under fem skoldagar. På fredag kommer familjen tillbaka till Nairobi då ett ganska hektiskt schema väntar, det finns mycket att göra som man inte får missa. På måndag kväll beger vi oss med tåg till kusten, kommer hem fredagen den 20/2, och redan den 22 februari åker de tillbaka till kyliga Sverige och ifrån mig... Kommer antagligen inte hinna uppdatera bloggen förens efter det, så jag tänkte att jag skulle passa på att önska alla er där hemma ett underbart sportlov! Nu måste jag läsa lite svenska tidningar som ligger i en hög och väntar på mig, jag längtar efter er, take care.
