joxliveinairobi

"The present is a gift, and I just wanna be"

Det var fredagen den 30/1, nerverna var på helspänn. Bilfärden från skolan till Jomo Kenyattas flygplats i Nairobi kändes som den längsta i världen, men fram kom jag till sist. Mörkret hade precis börjat falla, och just när vi skulle svänga upp på infarten till flygplatsen ropar föraren "kolla upp på himlen, där landar deras plan!" Och där var det, livs levande. Det var inte förrän först då som det verkligen slog mig på riktigt, att min familj var på väg till mig. Väl inne i vänterummet fick jag stå runt en halvtimme innan dess att jag såg skymten av min familj där de kom nedgående från trappan. Jag såg dem först, och efter ett tag fick de även syn på mig. Men ett parti med glasfönster och dörrar skiljde oss fortfarande åt, och innan dess att de hade hämtat ut sina väskor från rullbandet kunde vi inte omfamna varandra. Då ser jag det oförutsägbara, syrran kommer springandes, förbi glasen, förbi dörrarna. Jag springer förbi repet som egentligen ska hindra mig, och vi möts på halva vägen. När vi håller om varandra kan jag inte reagera, som paralyserad i ögonblicket, i det nuet. Hon gråter i mina armar, jag håller om henne igen. Där står vi, återförenade, som systrar igen. Väl inne i bussen med alla familjemedlemmar måste jag nästan slå mig själv för att få in vart jag befinner mig, och med vilka. Jag blickar ut mot stjärnorna utanför som förgyller mörkret med ljus, och fyller mig med lycka. Vi springer in på skolgården med väskorna, vi skyndar oss att byta om, på med partyblåsan och vidare mot Steve's Steakhouse för att göra natten osäker. Vi dansar, minglar och njuter av varandras tillvaro.

Nu tänkte jag hoppa fram lite i tiden, med tanke på att jag i det förra blogginlägget skrev om de första dagarna med familjen, den 30/1 till den 3/2, ville bara ge er en liten tillbakablick på den första kvällen jag fick med familjen. Tisdagen den 3/2 åkte de på safari fram till och med den 6/2, själv kände jag att safari är lite av en engångsgrej att uppleva, med tanke på att man faktiskt slutar ta kort på en zebra när man sett fem stycken dessförinnan, plus att jag under denna tid hade skoldagar att prioritera. Så jag blev kvar medans familjen upplevde Afrikas savann, vilket enligt mig är det mäktigaste i världen. På fredagen kom familjen tillbaka till mig på eftermiddagen, ganska utpumpade efter att ha rest i en buss hela dagen. Så det var inte mycket action denna dag, vi softa mest, på kvällen käkade vi lite lätt på Java. Och när magarna var mätta drog vi tillbaka till internatet igen för att glo på film, jag ville egentligen ut med tanke på att Mickan fyllde år, men syrran var helt slut så vi bestämde oss för att bara ta en lugn kväll hemma. På lördagen ville min familj pressa och bada vid skolans pool, vilket inte är det bästa jag vet - men jag kom på att det kanske är bäst att grunda färgen lite innan resan till kusten så att man slipper bränna sönder sig där. Vi tog det lugnt i solen, svalkade oss i poolen och bara njöt av livet. Framåt kvällen blev det dags för att käka, och då ville familyn göra det på skolan, haha vilket skämt tänkte jag, men de var seriösa. Oj vilken upplevelse tänkte jag i sarkasm, men men, nu har de ju fått uppleva den "upplevelsen" också. När sminket lite senare var på plats förade vi på Lisas rum, föra är alltså lika med att för festa för den som inte riktigt förstår, syrran gav mig en frågeteckensblick första gången jag sa det till henne nämligen. På rummet befann sig jag, Lisa, syrran och Mickan. Vi drack, dansade och sjöng - riktigt lyckat var det. När klockan började närma sig utgång hoppade vi in i bussen som tog oss till Black Diamond och Red Tape. Vi var inte särskilt många från skolan som drog dit, bara ett litet killgäng utöver oss fyra tjejer. Vi chillade mest, snackade en massa och träffade på lite ISK'are som kom dit. Mickans Darwin, hans lillebror Marwin och den forna eleven Adam. Trevliga människor alla tre, kvällen avslutades med att somna till en film på rummet med min kära syster.

Nästa morgon vaknade vi upp och krängde i oss pannkakor på brunchen, sen begav vi oss iväg med en buss till Afrikas största slumområde, Kibera, där man beräknar att runt en miljon människor av Nairobis sju miljoner är bosatta, på en minimal yta dessutom, omringade av plåtskjul, i leran, i smutsen, utan vatten, utan el. Marken är inte bekänd som en bosatt mark, och även fast myndigheterna och högt uppsatta i Nairobi vet om Kibera, så gör de ingenting åt att förbättra dess invånares möjligheter, man blundar för att stället existerar skulle man kunna säga. Just för att om man erkänner Kibera som en plats där en miljon människor är bosatta, måste de som äger marken se till så att vattenledningar dras, och så att invånarna får tillgång till el. De som äger Kiberas mark är högt uppsatta människor, med ett överflöd av pengar, ändå bryr de sig inte om att erkänna marken. Man skulle kunna kalla Kibera - platsen som Gud glömde. Väl tillbaka i Kilimanis område bestämde vi oss för att käka lite lunch inne på köpcentret Yaya, och när vi återfått energin gick vi vidare mot toymarket, som är en super billig second hand marknad. Där kan man hitta allt i princip, syrran fyndade ett par örhängen för fem svenska kronor. När vi gått och svettats där ett tag åkte vi tillbaka till skolan för att fräscha till oss lite inför kvällen. Vi drog vidare mot den Italienska restaurangen som ligger granne med Casablanca för att få i oss en magnifik måltid, vilket vi också fick. Nöjda på mat gick vi vidare mot Casablanca för att slå oss ner i en mysig soffa, röka lite vattenpipa och kanske till och med ta en drink. Men, denna kväll var inte Casablanca öppet, så istället fick det bli till att dra hem mot skolan. Lisa föreslog att baka en banankaka, och så blev också fallet. Kvällen avslutades med ytterligare en disneyfilm som man lugnt och stilla kunde somna in till.

Måndagsmorgonen inleddes med lite regn, som avslutades framåt lunch så att poolen kunde intas. En sväng till junction hanns med, där familjen tog en fika på java i gått sällskap av Lisa & Kevin. Bussen kom till eftermiddagen, resväskorna var packade och kusten väntade. Innan vi blev avsläppta på tågstationen i Nairobi tog vi en snabb sightseeing tur runt om i staden. Sen väntade en tågresa på ca 14 timmar ner till Mombasa, som tur är åker man på natten, så resan går relativt snabbt. Och visst det är en upplevelse, en svettig sådan. Maten är ätbar men inte så mycket mer än det, det är rätt trångt och svårt att sova, men allt går med lite vilja. Tredje gången gillt som jag sätter min fot ombord på detta tåg, (förhoppningsvis även den sista). Det komiska var att jag åkte andraklass både första och andra gången - utan att skåda en enda kackerlacka ombord. Men denna gång när vi hade förstaklass biljetter såg vi till och med en i vår kupé, lite halväckligt, men vafan, det är ju trots allt bara djur. Nästa dag var vi framme i Mombasa town strax efter tolv, alltså ca två timmar för sent (men, det kunde ha varit betydligt mycket värre). Bussfärden förbi Ukunda, Diani och mot slutdestinationen i Shimoni tog nästan två timmar. Egentligen skulle vi ha bott vid den något överskattade och överturistiga Diani Beach, men det blev tydligen ändrat i sista sekund. Så istället åkte vi närmare Tanzania gränsen, till Shimoni Reef Lodge, med en underbar utsikt över Wasini Island som ligger precis mittemot fastlandet. Där bemöttes vi av trevlig personal, bartendern Sammy, servitören Pashua, städerskan Ruth och hotellägaren Jhad. Vi käkade, tog ett dopp i poolen och somnade tidigt denna kväll, det tär på energin att befinna sig på resande fot alltså...

På onsdagsmorgonen den 11 februari hängde vi vid poolen, senare tog vi en tur till stranden en bit längre bort för att ta det första doppet i den Indiska Oceanen för denna kust vistelsen. Torsdagen såg i princip exakt likadan ut som onsdagen. På fredagen åkte familjen ut på "delfinsafari" där de även snorklade. Jag sket i det, mycket med tanke på att jag hellre hade en heldag för mig själv att bara ta det lugnt på (inget illa mot familjen), men främst för att jag redan upplevt exakt det där under höstlovet med skolan, när vi gjorde en heldag ut mot Wasini Island för att snorkla, kolla delfiner och åka båt. Jag låg istället vid skuggan i poolen, läste bok, lyssnade på musik och allmänt bara njöt av att ha semester från allt allvar i skolan. Blev en hel del skugga för min del under semestern, ville inte riskera att det skulle bli som sist då värmeutslag höll på att ta död på hela min kropp. Plus att jag faktiskt verkligen har insett hur lite jag njuter av att ligga och svettas i solen, det framkallar ingenting annat än huvudvärk, svettningar och "kommande hudcancer". Har faktiskt insett hur sjukt onödigt det är med att "få färg", ursäkta mig men jag tycker bara hela den inne grejen är så otroligt löjlig. Så varför utsätta sig för det om man inte tycker om det? Antar att i princip alla där hemma tror att jag kommer komma hem som en neger efter ett år i Afrika, men snälla sluta tänka så, för så kommer aldrig att bli fallet.

På lördagen var det hög tid för alla hjärtans dag, och jag måste säga att det sög lite att inte befinna sig hemma i Nairobi så att man kunde dra ut till pavements event denna kväll där Lisa och co befann sig. Hade varit kul att träffa på John, men men, ett samtal från han fick väl duga antar jag. Shimoni hade gått in för att romantisera kvällen med blommor i varje hörn, stearinljusen glödde på borden, drinkarna serverades med omtanke och likaså den gudomliga maten. Lite senare in på kvällen när gamlingarna begett sig till sängen, stannade jag och syrran kvar uppe, spelade lite biljard, skålade och snackade med barens glädjefågel Sammy - riktigt söt människa, otroligt leende 24-7 på hans läppar, en sån där människa som inte växer på träd, som smittar av lyckan på en själv bara genom att kolla på honom, det var en mysig alla hjärtans dag måste jag slutligen säga.

På söndagen blev det dags att besöka Diani Beach med familjen, morsan ville tydligen väldigt gärna dit. Dagen inleddes med varsin fantastiskt helkroppsmassage, en riktigt efterlängtad sådan som verkligen behövdes på mina lite smått förstörda axlar från jobbet. Vi inväntade att tidvattnet skulle ge sig så att det gick att bada, vilket var möjligt efter det att lunchen på ett strandhotell var avklarad. Innan det blev dags att ta taxin tillbaka till Shimoni gick vi upp mot huvudvägen för att investera lite Afrikansk konst, mamma köpte en tavla med djurmotiv i gråskala, syrran en liknande fast i rött, och även en röd till Sammy på hotellet. Väl tillbaka på kvällen var vi inbjudna att hälsa på Sammy på hans rum där han bor alla dagar i månaden förutom två - då han är ledig och får åka och hälsa på sin familj i Mombasa. Rummet var inte precis som de vi bodde i under vår vistelse på hotellet... Det saknade dörr, endast ett skynke skiljde hans rum från allmänheten. En hård säng utan täcke, en fåtölj utan sittdyna, ett simpelt bord, en liten spegel, ett par klädkrokar hängandes på ett rep som skulle föreställa en garderob, och slutligen en tvättlina som korsade taket. Det var dock inte trångt i rummet, rätt mycket space, men kalla vita väggar som saknade utsmyckning, tavlan gjorde gott i detta rum kan jag säga. Lite senare in på kvällen passade jag och mamma på att bada i poolen, och ha lite deep-talk, vilket var år och dar sen, extremt efterlängtat.

Måste passa på att lägga in fyra gratulationer till folk som hunnit blir ett år äldre under denna tid, dels till farfar som blev 75 bast den 5e februari när familjen befann sig på safari, och dels till Felicia den 17/2, och till Michelle och kusinen Nadja den 20/2 - ett stort grattis till alla er från mig!

Nästa dag, alltså måndagen den 16 februari var det dags att åka lite båt först på havet och sen in på en liten flod i närheten där det ryktades om att man skulle kunna få skåda lite krokodiler. Spända av förväntan gled vi runt på floden, och efter någon timmes färd stängde föraren av motorn, vi kollade oss häpet omkring och fick syn på ett par ögon i vattnet, även lite av huvudet! Men lika snabbt som vi hann få syn på krokodilen sjönk den ner under ytan... Suck, vilken tråkig en. Men men, då har man i alla fall fått se en krokodil också, vilket var första gången för min del. Annars såg vi mest fåglar utmed floden, och lite apor. Dock bara en krokodil, så att kalla det "krokodilsafari" är väl att ta i. En annan sak som var mäktigt utmed floden var alla dessa mangrover träd som livnär sig på saltvattnet, helt sinnes att de lyckas. Nästa dag gick familjen ut och besökte slavgrottorna i närheten, där araberna höll slavar tillfångatagna innan de skickade ut dem på båtar som tog dem vidare till Zanzibar i Tanzania där de skulle säljas, under deras tid i grottorna fick de endast i sig saltvatten att leva på, fyfan alltså. Jag stannade dock kvar på hotellet denna förmiddag för att ha lite egen tid, har som sagt redan besökt grottorna med skolan. Egen tid är underskattat känner jag, lite av min grej att spendera tid för mig själv, finns ingenting som är så skönt ibland alltså, helt klart ett måste för att överleva. Lite senare in på dagen åkte vi till stranden med Sammy en sista gång, denna dag bestämde jag mig för att sola lite i alla fall för att se något levande ut. När vi badade i havet passade vi på att lära Sammy att simma, fett snabb lärd människa det där! Tänka sig så olika vi växer upp, svenskar och kenyaner. När började vi i simskola liksom? Riktigt tidigt! Och här ingår det inte alls i deras grundskola att lära sig ta simpla simtag, trots att de bor precis vid kusten... Sista heldagen i Shimoni spenderades vid poolen, med en bra bok och gott sällskap. Vi började packa väskorna lite smått, och kände faktiskt en rätt stor sorg över att behöva lämna, på något sätt blev man lite bunden till stället, havet och personalen under vår vistelse. Särskilt till Sammy, som vi kom lite extra nära. Torsdagen den 19/2 väntade tåget på oss, sista pooldoppet gjordes innan lunch, och efter lunch kom bussen och körde oss mot Mombasa Town igen... När vi kom på att vi hade nästan två timmar på oss innan tågen skulle gå så vi tog en extra rundtur mot gamla stan, vi gick en sväng runt fort jesus och drack varsin läsk under solens starka sken. Sen väntade tågresan oss igen, denna gången gick det faktiskt betydligt lättare - vilket det i princip alltid gör när man åker hem ifrån något känns det som.

Efter frukosten nästa dag läste jag ut de sista raderna i Corinne Hofmanns "Den vita masaien", måste säga att jag blev besviken, det enda som hände i boken var - jag är dödsförälskad, jag är sjuk, jag åker hem till Schweiz, jag klagar lite mer... Sjukt tråkig bok, visst man blir lite insatt i hur en masai lever ute i ingenstans, men hon måste ju haft något fel i skallen. Den enda konversationen de hade mellan varandra var ju typ "Corinne, what's the problem?" och hon svarar "No problem", och sen tänker hon - vad jag älskar denna man! Liksom, ofta de ens känner varandra, jag blir ju trött... Måste även tillägga en kommentar om boken "Twilight" som jag också läste ut under semester, med besvikelse. Har hört så sjukt mycket om hur underbart bra den är, och om hur kär man önskar att man själv vore när man läser den, men jag tyckte inte alls den var särskilt bra, rätt överskattad om jag får säga det själv... Men en annan bok som faktiskt var riktigt bra var Paoulo Coelho's "Alkemisten", visst, lite religiös men ändå djup på ett underbart lagom sätt, en bok som ställer djupa livsfrågor inom än, den älskade jag verkligen och kan varmt rekommendera den! Tåget rullade in i Nairobis innestad i tid för första gången någonsin, redan vid tiotiden på morgonen! Längtan efter Lisa var stor, aldrig någonsin har vi varit ifrån varandra i över tio dagar! Det var självklart sorgligt att åka ifrån havet och semestern, men så skönt samtidigt att komma hem till mitt älskade Nairobi. Bilfärden från tågstationen till skolan fylldes med ett stort leende, lyckorus fyllde hela mig. Inte ett enda bråk med min käraste familj som jag ännu befann mig med, inte något som har gått snett, en lyckad semester, en lyckad tid, en lycklig Josefin.

Men att komma tillbaka och känna skolböckernas lukt var inte riktigt lika kul, men äsch, om ett par månader är jag fri, stå ut, stå ut! Semestern kan summeras följande - slappat, läst bok, umgåtts, ätit och sovit.  Fredagslunchen togs på Java på tu man hand med syrran, det blev hamburgare med sallad, glass och brownie till efterrätt som grädden på moset. Mums var det verkligen! Eftermiddagen tillbringades vid poolen (suck på min familj som älskar att pressa sönder), jag säger bara en sak - hudcancer! Nej, nu ska vi inte vara sånna, men ändå, solen ska man inte leka med inte... Senare på kvällen stack vi till Haandi för att käka lite indisk mat, vilket var en riktig succé! Väl tillbaka på internatet igen drog vi snabbt över klänningarna, blandade drinkarna och tjötade på Lisas rum. Egentligen brukar vi i princip alltid föra på mitt rum, lite av en tradition, men med tanke på syrrans resväska och madrass skulle det bli lite trångt. Väl inne på Lisas rum knackar det plötsligt på den låsta dörren, PeO ber oss att öppna, vi kommer på ursäkter i form av "vi kan inte, Mickan står i handduk och ska just byta om", för att slippa öppna, och håller tummarna för att han inte känner lukten från rök, men självklart inser vi ju att han fattar vad vi håller på med, han är ju inte dum i huvet liksom! Men han går, vi pustar ut och fortsätter med festen. Lite senare hoppar vi in i bussen som denna kväll tar oss till Blue Times, det blir en absolut hel mysig kväll. Lördagen startades med en stadig brunch som fick en att inse hur mycket man saknar maten i Shimoni, all firre, krabba, bläckfisk och jumbo kräftor... När resten av familjen anlände till skolan föreslog jag att vi kanske skulle dra oss down town så de får uppleva det gåendes och inte sittandes i en bil, eller att kanske ta en matatu till Langata och hälsa på ett bostadsområde där Kevin, John, Mark, Chris och co bor - men icke, familjen ville, ja vad tror ni? Pressa vid poolen, självklart... Jaja, så spenderades alltså deras sista dag i Nairobi.

Till lunch blev det en liten fruktbuffé, änne mera sol och bad återstod innan vi framåt kvällen tog oss till Misono, en japansk restaurang en bit bort ifrån skolan. Efter att jag hoppat ut ur duschen ringer John och säger att han och ett par andra killar står utanför grinden till skolan, skjut mig tänker jag som är helt ofixad... Männskan kunde liksom inte typ, förvarnat och ringt lite tidigare? Jaja, efter en hastig sminkning och klädval går vi ut, jag och syrran, hälsar på de tiotalet killar som samlats utanför skolan med John, Mark och Chris. Vi snackar ett tag, och jag ber om ursäkt, men syrran och jag måste dra för att ta oss till restaurangen, så det blev ett kort möte. Men kul för min syster att få träffa de killar jag umgås med lite då och då utanför skolan. Misono var en häftig upplevelse, där man satt runt om en kock som stod framför en och tillagade de 8 små rätterna man beställt. Sjukt gott med, lite dyrt för min studentbudget, men helt klart värt det, en upplevelse utöver det vanliga. Lisa ringde och berättade att ett gäng från skolan skulle chilla på Casablanca denna kväll, vilket även jag och familjen tänkt göra, så jag sa att vi helt enkelt skulle ses där. Notan betalades, gångavståndet till Cassa begicks, vi slog oss ner i en mysig soffa, beställde in varsin drink och en vattenpipa att dela på. Farmor och farfar kände sig nöjda för kvällen och tog en taxi hem till hotellet, men mamma och pappa hängde på och fick för ett tag återuppliva hur det känns och är att vara ungdom igen. Vi snackade, myste, och njöt. Lite senare in på kvällen längtade även mamma och pappa hem till sängen, men jag och syrran stannade kvar och tillbringade resten av kvällen i sällskap av Lisa och Linnea. Riktigt mysigt var det verkligen! När klockan börjar dra sig och bussen snart är på g att hämta oss hör Mark och John av sig, och säger att de är utanför Casablanca, vi går ut till dem en sväng och hinner slänga ett par ord innan vi är tvungna att hoppa in i bussen och bege oss hemåt. Under semestern i Shimoni, fick pappa mig att inse något som jag tidigare inte riktigt insett, och det är följande;

Att det är mitt liv jag lever idag

Och jag gör vad jag vill med det

Det är helt och hållet upp till mig

Vill jag något, kan jag uppnå det

Tack pappa, jag ska inte ge upp.

Nästa morgon vaknade vi av att klockan ringde redan halv 6, syrran packade ihop det sista. Sen gick vi ut i gryningen, i mörkret. Hämtade upp resten av familjen med bussen, för att sedan bege oss mot flygplatsen. Där resan för mer än tre veckor sedan startade, och där den också denna dag skulle få ett slut. Jag visste att jag höll på att spendera min sista timme med min familj, mina sista minuter. Tanken och medvetenheten om det fick mig att bli stum, vad fanns det kvar att säga? Stanna kvar? Hälsa Sverige? Ta hand om er? Lämna mig inte? Vi ses till sommaren? Vad skulle jag välja, vad var bäst, vad var passande... Vi kom till kön innan säkerhetskontrollen, och hur många minuter eller sekunder till vi hade på oss att ta farväl berodde helt på hur denna kö skulle flyta på. Sista kramarna, sista närheten, sista ljudet av deras röster. De passerade säkerhetskontrollen, lämnade in väskorna och försvann. Jag följde dem genom glasrutan, den glasruta som separerade oss men fortfarande behöll möjligheten för att en sista gång få möta deras blickar. Denna gången var det inte syrrans kinder som fick känna på fukten av ett farväl, denna gången var det jag som grät.

På kvällen den 30/1 var nerverna på helspänn, att inse vilka som snart skulle landa här i självaste Nairobi gick inte riktigt att få in. Väl på g i taxin kom klumpen i magen, nervositeten förvärrades och svettdropparna i pannan trängde sig på. Någon halvtimme senare väl inne på flygplatsområdet kom chocken när föraren sa "kolla upp, där är planet de kommer med". Och där var det, livslevande, planet från Amsterdam min familj kom med. Inte ens då kunde jag riktigt få in det, på ett sätt kan man inte ens förstå att man faktiskt någonsin har haft en familj heller, sjukt vad man kan vänja sig till saker och ting. Det var ett par skakiga ben som tog de sista stegen in mot vänterummet där ett hundratal andra också stod förväntansfulla inför mötet med nära och kära, och där kom de efter någon halvtimmes väntan. Nerför trappan gick de, och jag kunde knappt tro mina ögon. Där var det, som levande gestalter. Jag var tvungen att blinka tusen gånger, tvungen att nypa mig själv för att förstå vad det var jag äntligen fick se. Glasväggen skiljde fortfarande oss åt, jag kom inte in, och de kom inte ut utan deras väskor. Men jag såg dem, och de såg mig. Efter en stunds väntan ser jag hur syrran kommer springande i full fart mot mig, ut genom glasdörrarna och in i min famn. Där var vi, vi två, jag och min syster. Och jag visste inte hur jag skulle reagera, om jag skulle skratta eller om jag skulle gråta, det kändes bara som om jag levde i en dröm. Paralyserad stod jag där, och njöt av hennes närhet. Efter ett tag kom resten av familjen ut, mamma, pappa, farmor och farfar. Precis som i en film, där var i återigen samlade. Och på mindre än en minut, var vi som en familj igen, den familj vi en gång hade varit.  

Taxin hade förberett ett litet firande som innefattade ett varsitt glas rött innan vi skulle bege oss in i bussen för att åka genom Nairobis centrala gator ut mot skolan. På vägen tillbaka la jag fram förslaget om att syrran skulle hänga med ut på kvällen, friendsen var på steve's steakhouse denna kväll och jag var taggad på att dra med henne dit. Även fast hon var tröttast på jorden, ofixad och lite halv svettig sa hon ja. Vi fräschade upp oss i all hast på skolan, slängde in väskorna och bytade om. Sen åkte vi mot steve's för att partaja natten lång! Dansgolvet fylldes, likaså glasen, det blev en hel del svettigt shakeande bland alla ISK'are till house musiken. Jag trivdes, stormtrivdes. Nästa morgon vaknade vi inte alltför utvilade av att pappsen klampade in på rummet redan vid tiotiden, jahapp där var det slut på sovmorgonen. Lite frulle slängdes i maggen innan familjen tog en promenad mot mitt andra hem Junction, där shoppade vi lite smått och tog en fika på Java. Vi kom tillbaka till skolan, och chillade en stund vid poolen innan vi till kvällen skulle ut och äta på restaurangen Carnivore. Jag hade hört en del om den restaurangen tidigare, att där finns lite olika udda kött att smaka på. Vi blev serverade en massa konstiga saker, och det nya jag åt som jag aldrig tidigare vågat sätta tänderna i var kyckling lever, kyckling inälvor, lamm, struts köttbullar och krokodil. Kan tillägga att krokodilkött kan vara det godaste köttet jag någonsin ätit, och att kyckling inälvorna inte heller var fel, vilket man kanske kan tro. Det var riktigt spännande att testa lite nya saker måste jag säga.

Lite senare in på lördagskvällen förade vi ett par tjejer på mitt rum och fixade oss inför utgången till pavement, där det denna kväll var ett event som kallades "slippery nipple", lite porrigt ja. Men men, kvällen drogs igång inne på vip-avdelningen där en shot gick på fem svenska kronor, syrran antog att hon hamnat i himlen, själv har man vant sig. För första gången någonsin sen jag kom till Kenya la jag av mig mina pengar och min mobil i någon annans väska, annars tycker jag sånt kan vara rätt drygt om man ska behöva leta reda på den människan så fort man ska köpa något och brukar istället lägga det i min bh. Men denna kväll tänkte jag att äsch det gör la inget, för jag kommer ju ändå aldrig lämna syrran själv så då spelar det ju ingen roll om jag lägger det i hennes väska. Vi dansade, klunkade och skrattade, kvällen var ljuvlig och man kände riktigt hur man levde. Dansgolvet blev next att inta, och det tog inte lång tid innan syrran fick en flock på tre kenyaner dansandes runt sig. Jag tänkte inte på det då, jag reagerade inte alls, men efteråt kom jag på det. När värmen blev för mycket bestämde vi oss för att lämna rampljuset och ta något svalkande att dricka, jag frågade vad klockan var och när syrran skulle ta upp mobilen och kolla var den inte längre kvar, vilket inte pengarna var heller, och då slog det mig, jävla kenyaner. Det gjorde inte särskilt mycket att "hon" blev av med den, det kunde varit mycket värre och jag hade ändå tänkt investera en ny när jag kommer hem. Det tråkiga och typiska var bara att det var just Hanna som blev vad man ska säga "ansvarig" för det, eftersom att hon hade mobilen och pengarna på sig var det hon som kände sig skyldig. Men med tanke på att i princip alla på skolan har fått ersätta sina mobiler blev jag inte ens chockad, på något sätt hade jag bara väntat på den dagen det skulle bli min tur, men att "skulden" då skulle komma att ligga på min syster var inte tanken, så otroligt typiskt. På något sätt känns det som om en liten del av mig dog, just för att man har så mycket på mobilen, så många minnen. Allas födelsedagar på kalendern så man inte glömmer dem, alla kontakter, alla bilder, och inte för att glömma videoklippet jag & Linnéa spelade in i typ 7:an som är något utöver det vanliga, men framförallt alla sparade underbara sms, de smsen man tar fram i stunder man är nere och behöver peppas upp igen. De man sparade av en anledning, som nu någon kenyan i Nairobi sitter och läser, det är det sorgliga med det hela. Men det värsta var att syrran blev så otroligt ledsen, och då började även jag gråta för att jag fick sån ångest över att jag visste att hon var ledsen över det. Men det finns ingenting att göra åt nu, så det är bara till att gå vidare och sluta skvätta tårar över något man aldrig kommer att kunna få tillbaka. Man får bara helt enkelt se fram emot de nya bilderna, smsen och videoklippen man i framtiden kommer att skaffa. Så enkelt är det. Kan tillägga att mitt nya nummer för er där hemma i Sverige är +254715110684 under den tiden jag är här i Kenya, för den som känner för att skicka nya sms som är värda att spara på den =)

På söndagen var det inte lätt att få tummarna ur röven att ta sig upp ur sängen, illamåendet och huvudvärken stod lite i vägen för piggheten. Men upp var vi tvungna att ta oss, för idag väntade shopping på Yaya centret och även utanför på masai marknaden. Det blev en hel del afrikanska fynd för hela familjen måste jag säga, för min del en skål, en ask, en tröja och en speldosa. På kvällen käkade vi på den billiga Etiopiska restaurangen Habesha, lite halvudda mat men vad jag märkte på the family var den uppskattad, man måste ju testa lite nytt då och då för att faktiskt ta del av olika kulturer på riktigt. Åt något mumsigt getkött, det var mycket godare än vad jag tidigare trott att det skulle vara.

Måndagen inleddes med en tur ut mot en gate vid Nairobis National Park, där matning av bebiselefanter väntade. Vi fick höra storyn om dessa söta, oskyldiga, överlämnade små djur som en vacker dag återigen skulle få inta vilddjurlivet när tiden var inne. Efter många tryck på kameran och touchande på bebiselefanterna var den så kallade "showen" över, och sist och faktiskt minst intog en liten bebisnoshörning stället för en rundtur, den var inte särskilt vacker men sjukt gullig ändå, den var så otroligt liten jämfört med en fullvuxen noshörning som vi sedan fick syn på, dock i dess bur för att den ena var sjuk och den andra blind... Efter elefanterna och noshörningarna drog vi till Mamba som är en mysig restaurang alldeles intill en liten sjö, där käkade vi en utsökt middag och bara relaxade något innan det blev dags att dra till giraff centret och strula med en giraff tunga. Fast mestadels där så matade vi dem med godis, otroligt mäktiga djur alltså, främst extremt vackra. När vi kände oss nöjda med djur för dagen drog vi vidare mot Karen för att besöka Karen Blixens museum, som var lite små intressant. Kanske ska tillägga att museum inte riktigt är min grej, men det var ballt att vara inne i hennes riktiga hus under den tid hon hade sin kaffe farm här i Nairobi. På kvällen tog vi varsin lätt sallad på Java, och efter det kände jag och syrran för att gå på bio, vi såg "bride wars" som jag måste säga att jag blev enormt besviken på, blev i princip inga skratt till den, alltså inte så mycket att hänga i granen för den där hemma som kan spara en slant på att inte se den på bio. Kvällen slutade med en massa girltalk på mitt rum, lite spaning i fbg's skolkatalog osv. Måste säga att jag blev lite besviken på den, med tanke på att det inte står att jag är frånvarande på 07SPC's kort, ni har inte glömt bort mig va? För jag har minsann inte glömt av er.

Anledningen till att jag idag har gott om tid på mig att uppdatera bloggen har att göra med att min familj imorse lämnade Nairobi för att åka på safari till Nakuru och Masai Mara, själv måste man gå i skolan, dels med tanke på att skolan är typ viktig, och dels med tanke på att jag redan varit på båda ställena men främst med tanke på att jag ska vara ledig en vecka efter lovet eftersom att vi stannar nere vid kusten under fem skoldagar. På fredag kommer familjen tillbaka till Nairobi då ett ganska hektiskt schema väntar, det finns mycket att göra som man inte får missa. På måndag kväll beger vi oss med tåg till kusten, kommer hem fredagen den 20/2, och redan den 22 februari åker de tillbaka till kyliga Sverige och ifrån mig... Kommer antagligen inte hinna uppdatera bloggen förens efter det, så jag tänkte att jag skulle passa på att önska alla er där hemma ett underbart sportlov! Nu måste jag läsa lite svenska tidningar som ligger i en hög och väntar på mig, jag längtar efter er, take care.