joxliveinairobi

"I'm having the time of my life"

Just nu är det lite svårt att veta vart exakt man ska börja, så jag tänkte gå tillbaka till förra veckan, alltså veckan innan påsklovet. Sen tänkte jag även i detta inlägg skriva en kortfattad resumé om Rwandas historia, vilket kommer att göra det enklare för er där hemma att följa med när jag i nästa inlägg kommer att skriva om min tid i Rwanda, slutligen kommer detta inlägg att handla om helgen efter Rwanda, de sista dagarna av lovet alltså - hänger alla med? Känner att den ovanstående förklaringen blev lite komplicerad, knappt så att jag själv hänger med. Nu är det mindre än ett sommarlov kvar i Kenya, känns helt sjukt! Ni där hemma har även numera sommartid vilket innebär att jag bara är en timme före er. Okej, onsdagen för ca två veckor sedan väntade det första nationella provet, svenska b, 5 minuter muntligt. Nerverna var inte i stabilitet, men jag genomförde det. Rösten svajade något, men jag genomförde fortfarande det, och för mig är det just det som är huvudsaken. På fredagen samma vecka, vecka 14, åkte jag, Lisa och Efflyn till China Center utmed Ngong Road för att fixa frillan, det blev en klippning för 60 svenska, och även en extension insättning! Äntligen har jag lyckats förlänga mitt hår alltså! Det sjuka var att en kompis på skolan hade löshår, som visade sig vara i identisk färg som mitt, så jag köpte det av henne, och har numera satt in det på så vis att man gör en inbakad fläta i hårbottnen, i den syr man sen in lörhårslängderna, vilket håller runt en månad och kostade 60 svenska att fixa, riktigt najs! Senare på kvällen drog vi till Langata som vanligt, träffade John, Mark, Kevin, Paul x2 och Chris, trevligt värre! På hemvägen åkte till och med jag & Lisa matatu tillbaka själva, annars brukar alltid Kevin hänga med för att se så vi kommer hem ordentligt, och det gjorde vi även denna gång trots att vi åkte iväg själva. Nästa morgon väntade ett tandläkarbesök, hos skolans ekonoms man. Allt gick fint, limmade fast ståltråden på insidan av mina tänder som varit lös ett tag.

På lördagskvällen stack vi till Pavement för att hänga med skolan, lovet var numera här så jag spenderade natten med att sova över hos Efflyn - vilket innebar att jag kunde vara ute hur länge jag ville! När de andra svenska skolan eleverna stack hem vid halv ett, var tiden då våra kenyanska killfriends anlände. Pavement var denna kväll rätt segt, så vi bestämde oss för att dra till ett ställe i närheten av Steve's Steakhouse, där jag tidigare aldrig varit. Jag och Efflyn, plus åtta killar hoppade in i en stor vit bil, där det pumpades musik på högsta volym! Stämningen var på topp och likaså var livet i denna stund. Vi kom fram till CluBarn som stället heter runt halv 3 tiden, minglade och chillade runt på stället. Mitt humör under kvällen var dock inte det bästa, mina högklackade skor höll på att ta död på mig - så numera har jag lovat mig själv att aldrig mer använda dem! På g hem till Efflyn med samma gäng var dunket lika högt igen, så högt att jag knappt kunde höra vad jag själv tänkte. Klockan var halv sex, bilen körde en sväng förbi alla klubbar i stan för att kolla om något var öppet, men allt var tyvärr stängt, tur var väl det egentligen, var sjukt trött vid det laget. Istället stötte vi på x antal prostituerade som vandrade runt på de centrala gatorna i Nairobi, sorgligt... Nästa morgon körde Effies kusin oss från Langata tillbaka hem till skolan, efter drygt 3 timmars sömn. Packningen väntade, och det gjorde även planet som denna söndagseftermiddag, den 5e april - skulle ta oss mot ett främmande land, nämligen inget mindre än Rwanda.

Rwandas historia

Händelseförlopp: Det hela startade redan efter andra världskriget, då Tyskland förlorade sina kolonialmakter, Rwanda tilldelas då istället Belgien som en stat att administrera i teorin, men som koloni i praktiken. Belgarna valde då att stödja stammen Tutsi i landet, som bestod av ca 14% av den totala befolkningen, den största stammen Hutu stöds inte i form av makt och utbildning, detta prioriteras alltså istället till Tutsierna. Den tredje stammen Twa (pygméer), endast 1% av befolkningen, stod utanför samhället och har i all tid varit neutrala i landet. Belgarna inför en ras indelning i landet, där det trycks på ditt ID-kort vilken stam du tillhör. I samband med att Tutsierna skapar sig en medvetenhet om deras rättigheter tack vare utbildningsmöjligheterna börjar de sätta sig emot den belgiska regeringen och kräver självständighet på 1950-talet. Då vänder belgarna kappan efter vinden eftersom att de inte tycker att "kommunister" ska få styra landet och beslutar nu att istället stödja stammen Hutu, vilket skapar stora motsättningar dessa två stammar emellan. 1959 gör Hutuerna ett uppror med stöd av Belgien då ca 20 000 Tutsier dör, och 10 000 flyr mot Uganda eller Tanzania, och hämnd börjar planeras för att återta landet.

1962 når landet sin självständighet, det första valet vinns av ett Hutuparti, förtrycket stärks mot Tutsierna som helt har förlorat sin makt - de försöker göra uppror mot detta men misslyckas med tanke på Hutus majoritetsövertag. Utländska investerare tillför ekonomisk stabilitet för landet, när "kaffekrisen" dock inträffar 1987 är det Hutuerna som drabbas hårdast eftersom att de är flest jordbrukare i landet. 1990 anfaller Tutsier i gruppen R.P.F (Rwanda Patriot Front, "gerillarörelse") från Uganda där man vuxit sig starka under ledandet av Paul Kagame. Detta resulterar i ett inbördeskrig i landet... Tutsierna slår till för att få ut kristendomen ur landet. Hutuerna får då hjälp av Belgien och Frankrike, och lyckas genom det att stoppa offensiven, 1993 blir det fredsavtal. FN:s fredsbevarande styrkor kallas in i landet, "blå hjälmarna" U.N.A.M.I.R (United Nations Armed Mission in Rwanda). Samtidigt som detta sker bildar Hutuerna en milis kallad Interhamwe, som från början var en Kristdemokratisk Ungdomsgrupp i landet men som nu började tränas av militären, för att bli en kommande gerillagrupp i landet, där man sprider sin propaganda genom hjärntvättning via radiokanalen RTML och tidningen Kangura, där man talar och skriver om hatet mot stammen Tutsi. Den 6e april 1994 skjuts presidenten Juvenal Habyarinanas flygplan ner, och dagen efter - den 7e april, startar folkmordet för att Hutuerna vill eliminera ut alla Tutsier i landet.

Efter att presidentens plan skjuts ner börjar massmördandet, och överallt i landet blir det en vardag att döda Tutsier, med huvudstaden Kigali som centrum. Det vanligaste sättet att döda på är med en machete, alltså en stor kniv. I folkmordet såg Hutuerna även till att döda alltifrån spädbarn till ungdomar - för att totalt utrota den kommande generationen, ingen skonas just för att ingen ska kunna hämnas i framtiden. Militären i landet och ungdomsgruppen Interhamwe har ett järngrepp om hela folkmordet, Tutsier söker skydd i kyrkorna för att de hoppas på att vara säkra under Guds skydd, men till och med där mördas de.

Aktörer:

Hutu sidan - Direkta: Interhamwe, militären, polisen, Rwandas armé, vanligt folk.

Indirekta: Media (radio RTML & tidningen Kangura), Kina - sålde vapnen, K.D - kristdemokraterna, Belgien & Frankrike (som egentligen försökte vara neutrala), men som indirekt gav stöd bl.a. politiskt, retoriskt och ekonomiskt.

Oberoende: Internationell media (ofta Franska eller Belgiska), FN och NGO:s.

Tutsi sidan - Direkta: R.P.F, stammens gerillarörelse.

Indirekta: Uganda - gav stöd till R.P.F, även USA i slutet av konflikten, Tanzania & Burundi - grannländer som mottagit Tutsi flyktingar, f.d så kallade "kommuniststater", exempelvis Sovjet.

Orsaker:

-         Den ekonomiska krisen, "kaffekrisen" (fattigdomsklyftan ökade)

-         Kolonialismen, resulterade i splittringar mellan stammarna

-         "Folkmordet" 1959, då R.P.F skapas och gör uppror

-         Rasismen i landet och övriga världen

-         Västvärldens intressen

-         Media, omedvetenheten och förnekandet

-         FN, som inte agerade i tid

Ovanstående punkter är bara några av många, det är otroligt svårt att sätta prick på exakt vad det var som gjorde så att en sådan masspsykos kunde bryta ut i landet, många spekulationer finns, och orsaken var inte bara en enda. Man brukar även tala om religionens påverkan, att kyrkan var en drivande kraft i landet som bidrog till att folkmordet genomfördes. Regimen i landet lyckades hjärntvätta vanligt folk till att medverka i dödandet, grannar dödade grannar, vänner dödade vänner.

För att Tutsierna började ifrågasätta landets styre ansågs de gå emot den kristna kyrkans tro, och blev därmed kallade kommunister, medans Hutuerna var katoliker - fast egentligen var båda stammarna katolska. Ifrågasatte man styrelsesättet och systemet i landet blev man kastad i finkan, man utnyttjade i detta läget religionen för att styra landet. Tutsierna beskrivs som fördömda av Gud och kyrkan själv, och sprider budskapet om att "döda Tutsierna, eller bli själva dödade", man påstod alltså i detta fall att det vore "självförsvar" att mörda alla Tutsier.

Varför agerade inte FN?

Folkmordskonventionen säger att FN måste agera vid folkmord - men i detta fall var de antagligen för dåligt informerade om vad som egentligen pågick, de hävdade i alla fall efteråt att endast "folkmordshandlingar" var på gång i landet, men inte att det klassades som ett folkmord sa de till sitt försvar. De 2300 man som befann sig i Rwanda hade i mandat att observera, inte att ingripa. Trots att General Dallaire informerat huvudkontoret i New York om de kommande planerna, förflyttas då ändå inte fler man in i landet, och folkmordet inträffar så småningom. När presidentens plan är nerskjutet och 10 FN soldater fångas, torteras och dödas ingriper FN och Kofi Annan beordrar om att dra ut alla fredsbevarande styrkor ur Rwanda. Men Dallaire vägrar och lovar att han kan stoppa folkmordet om han får 5000 man till, säkerhetsrådet i New York vägrar, (Rwanda sitter under denna tid i säkerhetsrådet med en "Huturegering" som uppmanar om att allt är lugnt i landet). Dallaire stannar då kvar i Rwanda med ca 200 frivilliga män, han ställer upp dessa runt om fotbollsarenan i Kigali där han lyckas rädda livet på 30 000 Tutsier. Den 17/5, (alltså cirka 1 & en halv månad efter det att folkmordet bröt ut) etablerar säkerhetsrådet 5500 man in i Rwanda, men det har ingen effekt eftersom att det tar alldeles för lång tid plus att det är för sent att göra något åt folkmordet - när de väl kommit in är folkmordet så gott som över. FN organ försöker då hjälpa de 3 miljoner människor som är på flykt (2 av dem i Kongo), men hjälpen är för dåligt förberedd och organiserad att ytterligare 200 000 människor dör i dessa flyktingläger, plus de 800 000 liven som skördades i självaste folkmordet, vilket är lika med en total summa på 1 miljon människoliv, på cirka 100 dagar... Hur går ett land vidare efter en sådan katastrof?

Fredagen den 10/4, Nairobi - efter att ha landat tryggt på flygplatsen i Nairobi väntade en härlig bussfärd hem till internatet. Hann knappt packa upp innan det var dags för att sticka igen, så jag drog på mig lite slappa kläder för att sedan dra mig till Carnivore, för att se reggae bandet Morgan Heritage live! Inträdet gick på 150 svenska, så numera är plånkan inte särskilt tjock, men det var lätt värt pengarna. Jag och Diana kom fram med bussen i god tid, vi tog oss förbi scenområdet för att träffa på de andra mzungosen som redan var där och hade käkat mat. Vi slog oss ner vid bordet, tog varsin bärs och snackade skit med gänget. Någon timme senare började publikområdet fyllas på, jag inhandlade en vit t-shirt med lite Kenya tryck på, sen väntade gunget framme vid scenen! Svennarna samlades i en liten trupp nära stängslet för att dansa till förbandet, som bland annat körde en del Marley klassiker. Rastafaris sågs vart man än vände blicken, ett rökmoln av maja fyllde atmosfären runt om oss, och livet var bättre än på länge. Ibland blev det dock lite luckor runt om oss mzungos och resten av publiken, precis som om folket i närheten backade undan oss - och jag har full förståelse för det, att rasism mot vita existerar, det räcker ju att kolla tillbaka på landets historia så förstår man varför, sorgligt men sant. Men för det mesta dansade vi på bland kenyanerna som diggade till musiken, deras händer på ens kropp gick inte riktigt att kontrollera, vilket är det läskiga i detta land. Det spelar ingen roll hur många gånger man tar bort deras händer, nyper dem eller slår på dem - de är så envisa så att man till sist inte pallar att bry sig längre. Men det är tråkigt för att det förstör så mycket, man vill kunna stå där mitt bland publiken och bara vara en utav dem. Men det går inte, man blir så utsatt som tjej, och som vit - jag kan helt ärligt talat säga att jag önskar över allt annat att jag vore kille, och svart. En gång mitt i dansandet kände jag hur en hand höll på att ta sig ner i min byxficka, men som tur var hann jag reagera om dra bort handen så att han inte fick tag något. I och för sig hade jag pengarna och mobilen i min bh, men konsertbiljetten i fickan ville jag inte bli av med, den är ett minne. Runt halv ett kom huvudbandet Morgan Heritage in, hade tyvärr aldrig hört dem tidigare, men måste säga att gunget var på topp! Så kan varmt rekommendera er där hemma att ladda hem lite, om ni inte redan har. Tyvärr togs det inga bilder under kvällen, med tanke på stöldrisken... Detta underbara minne får istället bevaras i mitt huvud. Har verkligen saknat att gå på konserter, och det var en upplevelse att göra det här i Nairobi - helt klart den bästa kvällen på länge. 

Dagen efter, alltså lördagen, inleddes med ett Gossip Girl avsnitt. Mot lunchtid drog jag med bussen till Diamond Plaza, där det tydligen skulle vara marknad, vilket det inte var denna dag så istället åkte jag, A-K och Alex till Yaya, vi drog en fika på Java och köpte lite skit på Nakumatt. Stötte på en kille på fiket som jag snackade lite med i baren helgen innan på CluBarn med Effie, lite ödet över att jag stöter på han (Mark) en vecka efter på Yaya, av alla ställen i hela Nairobi. A-K och Alex fortsatte dagen på toymarket, själv tog jag en matatu hem till internatet. Mot kvällen kom Effan på besök, vi fixade oss för att denna kväll dra oss på event till samma ställe som förra helgen, nämligen CluBarn, det är fortfarande lov så jag slaggade hos Efflyn. Eventet är "laundries", vilket innebär underkläder eller bikini, för min del blev det ett nattlinne. Denna kväll stack skolans elever med ut, till den nya klubben de aldrig varit på som jag själv besökte för första gången helgen innan. Humöret var på topp och kvällen blev riktigt lyckad! Dj:n körde bland annat ett race med gamla goda Destinys Child låtar. Jag och Efflyn stannar som sagt kvar denna natt och hänger med Steff, Janice, Paul och Benoit. Tyvärr var inte John, Mark, Chris eller den andra Paul ute denna kväll... Men jag träffade på en ny kenyan, nämligen Mike, riktigt trevlig kille det där som jag håller kontakten med nu efteråt också. När klockan började närma sig tre går jag förbi ingången till CluBarn och upptäcker att där befinner sig ingen mindre än rapartisten Redsan, som gjort bland annat den sköna låten "Shika Glass", vågade inte gå fram och slänga ett par ord med honom först... Försökte hitta Efflyn bland folkmassorna, och när jag väl gjorde det berättade jag om Redsans ankomst, vi bestämde oss för att hälsa på honom men då hade han redan stuckit, suck. När "whatever you like" slogs på dansade jag & Efflyn loss som bara den! T.I. är min blivande man, det är allt jag säger. Träffade även på Marks närmaste vän Mutua denna kväll, har aldrig träffat han tidigare, riktigt söt prick det där. Kvällen började lida mot sitt slut, och jag har numera blivit lite av en expert på att vända på dygnet känner jag, var hemma vid Efflyns hus vid halv 8 på morgongen, men vafan - det är ju bara påskafton en gång om året, eller hur?

Att gå upp tre timmar senare var dock inte någon höjdare... Men, kyrkan väntade! Återigen tog jag mig till N.P.C kyrkan för andra gången i mitt liv i Karen för att gå på en ungdomsgudstjänst - måste medge att det var rätt intressant, och verkligen inte som gudstjänster i Sverige, vilket jag tackar Gud för! Utav de två timmarna jag spenderade i kyrkan lästa vi ur Bibeln en gång, annars bjöds det på små föreläsningar då och då, samt sång och dans. När vi kom hem till Langata igen råkade vi däcka totalt i Efflyns säng i närmare två timmar, det märktes ju att krafterna inte var på topp. Runt 6 tiden på kvällen började jag dra mig hemåt, helt själv faktiskt i en matatu, från Langata, byte i Kenyatta, och sen mot skolan. Kom hem i tryggt förvar, känner mig faktiskt lite stolt över mig själv måste jag tillägga. Det var inte mycket action i mig denna söndagskväll, somnade tidigt kan jag lova. På måndagen återförenades jag med min kära Lisa! Vi var nämligen lediga denna dag, och hon hade spenderat lovet med Kevin så jag har inte sett av henne mycket innan och efter Rwanda. På eftermiddagen drog vi återigen på ett besök i Langata för att hälsa på folket, nämligen RaJul, Paul, Chris, Emanuel, John, Mark, Kevin och Efflyn. Lika trevligt som vanligt, som det alltid är. Jag hör hemma här, är den enda slutsatsen jag kan dra. Om två månader är jag hemma igen, känns helskumt, försöker innerligt tänka tanken på att ställa mig in på det i förväg, men det går typ inte - fast någonstans inser jag väl också att det kommer att vara lika "enkelt" att återgå till det liv man en gång lämnade kvar i Falkenberg, som det var att byta liv till det man byggt upp här i Kenya. Frågan är bara vad som är enklast, vad som kommer att göra mest ont, och vad man egentligen vill. Imorgon väntar ett nationellt prov, nämligen i svenska b, en uppsats på 5 timmar, jippie! Jag vill ha helg... 9 veckor kvar nu, kämpa! Nästa inlägg kommer endast att handla om min resa i Rwanda, kanske dock kommer att ta ett tag innan det hinner skrivas, feting mycket som behöver prioriteras i skolan tyvärr, men förr eller senare kommer det ett kan jag lova er. Take care där hemma, och hälsa vårsolen!