joxliveinairobi

"Let me know what we're living and what we're dying for"

Söndagen den 5/4 väntade planet från Nairobi till Kigali, huvudstaden i Rwanda. Vid tre tiden på eftermiddagen gick avgångsbussen mot Kenyattas flygplats utanför centrum, det kändes skumt att återigen befinna sig på platsen där allt startade, och där det kommer att sluta om cirka 8 veckor. Efter att ha fyllt i alla dryga papper satte vi oss på Java och tog en fika i väntan på planet som skulle ta 1 timme och en kvart innan man landade på främmande mark, i ett nytt land, i en ny stad - i någonting annorlunda. Fick som tur var en fönsterplats, det var otroligt mäktigt att flyga över det som kändes som ett gigantiskt hav men som egentligen bara var Viktoria sjön, synen på det bördiga bergiga landskapet i Rwanda var också en syn jag sent kommer att glömma. Resan i luften gick smidigt, så gjorde även landningen, och helt plötsligt var man framme. Denna resa som man väntat på i cirka 5 månader, var äntligen kommen under detta påsklov. Vi var där, i ett land med ca 10 miljoner invånare, varav 1 utav dessa är bosatta i huvudstaden Kigali. Rwanda är kallat "tusen kullarnas land", vilket stämmer in utmärkt. Det är det renaste landet i Afrika, förbud på att föra in plastpåsar i landet för att lyckas hålla så, sista lördagen i månaden har man infört en allmän "städdag" runt om i landet, då alla är tvungna att städa på gatorna för att hålla det rent. Även det första landet i Afrika som infört en soptipp nyligen, ett land som står för utveckling - mycket "tack vare folkmordet", Rwanda är tillexempel en utav de länderna som Sverige ger mest bidrag till, för att vi och många andra runt om i världen tycker synd om landet som genomled ett folkmord. Rwanda har även världsrekordet på hur många kvinnor som sitter i parlamentet, hela 55 %, helt otroligt! Landet har 3 stammar (till skillnad från Kenya som har 42 st), dessa tre är i storleksordning Hutu, Tutsi och Twa. Men man har som sagt efter folkmordet slutat att generalisera dessa stammar, så idag är alla istället Rwandier. Landet är även kallat Afrikas motsvarighet till Tyskland, just för att allt är så välorganiserat. Vi färdades i taxi från flygplatsen till området Remera - Rukiri, för att ta in på "One Hill Motel" där jag under veckan delade rum med Efflyn. Efter att ha installerat oss tog vi en kort promenad denna kväll till en italiensk restaurang i närheten för att slänga i oss lite mat, sen begav vi oss tillbaka för att slagga och vila upp batterierna inför nästa dag.

På måndagsmorgonen v.15 väntade jag i en hel timme för att bli serverad min frukost, som jag ändå inte hann få i mig eftersom att bussen gick! Stress i mitt liv alltså... Men men, rwandier är ju lite smått kända för att vara segare än segast när det gäller att servera. Hur som helst, första stoppet med bussen gjordes där 10 Belgiska FN-soldater blev torterade och mördade under folkmordet, alltså på deras minnesplats i Kigali. 10 stenpelare stod på plats utanför huset för att representera dessa tio män, var och en av dem var personlighetsstämplade i form av stenhuggs rader som stod för hur gamla var och en av dem var när de dog. På husväggen fanns skottavlossnings hålen kvar, de skott som dödade dem. Inne i rummet sågs även skotthål, och i ett hörn kraftiga märken från en avfyrad handgranat. På ena väggen fanns en inramning av en blackboard där Hutuerna antecknat en del avskräckande saker för de kvarvarande FN-soldaterna i landet, bland annat en bild på ett döskallehuvud, bredvid detta stod generalchefen Dallaire's namn klart och tydligt. Som en varning om att de borde dra sig ur landet, vilket många av soldaterna även sedan gjorde. På ett sätt kändes det patetiskt att stå där och titta på tio vita soldater som dog under folkmordet, detta uppmärksammades kraftigt i västvärlden - men tänk då istället på den miljonen människor som också dog i folkmordet...

Efter besöket på FN-soldaternas minnesplats åkte vi vidare till folkmordsmuseet i Kigali. Innan vi gick in i själva museet stannade vi till med guiden utanför, där vi fann 14 stora stenplattor, under dem ligger sammanlagt cirka 258 000 människor begravda, i 4 meters djupa massgravar, sammanlagt 14 stycken massgravar. Alltså lite mindre än 1/3 del av vad hela folkmordet kostade i liv. Det var svårt, i princip omöjligt att ta in det, där stod jag, under mig låg så otroligt många offer för den tragedi som inträffat femton år tidigare... Bakom gången vi stod vid utmed massgravarna fanns en lång svart tavla, där namnen på de döda stod. Om denna tavla hade en total längd på 40 meter, var 4 meter av dessa fyllda med namn, resten väntar fortfarande på att bli identifierade. Efter att ha besökt dessa gravar gick vi in i museet, där vi till en början såg samlat material i form av bilder, texter och filmer om Rwandas historia som en prolog på folkmordsmuseet, ända tillbaka till 1959 och fram tills idag. Ett annat rum var totalt inrett med fotografier, från anhöriga på offer. I samma rum låg även skelett och skallar på oidentifierade lik. I ett annat rum fanns en långfilm där överlevare berättade sina historier, vad de blev utsatta för, hur de uppfattade folkmordet, och hur de har lyckats gå vidare i sina liv. Museet innehöll även en sektion där det berättades om andra folkmord runt om i världen, tillexempel massutrotnigen av judar under Hitlers tid. Men den del av detta museum som berörde mig allra mest, det var den på övervåningen - den så kallade "barn delen". Där fanns upphängt utmed väggarna stora fotografier på barn i åldrarna 0-5 år som det stod kortfattad information om. Vad de tyckte om i livet, vilka deras sista ord i livet var och hur de hade blivit mördade. Vissa av dem slungades in i en stenvägg tills de dog, andra blev klubbade i huvudet, andra styckade med en pangas (stor kniv). Samtidigt som jag gick runt i museet och läste på dessa plakat och tittade på dessa foton, lyssnade jag på Wyclef Jean's låt, den som är med i filmen Hotel Rwanda - och det var då mina tårar kom, det var då jag brast i gråt. Utomhus på balkongen stod det även citat från ungdomar som överlevt, den jag minns som mest var det citatet från en pojke som numera nått vuxen ålder, han ställde sig frågan hur hans granne kunde mörda hela hans familj så brutalt - denna granne som de levt sida vid sida med genom hela hans liv, denna granne som de brukade dela middagar och skratt med, denna granne han växt upp och lekt med, denna granne som ruinerade hela hans familj...

Efter denna traumatiska upplevelse på museet blev det hög tid för lunchen, som avnjöts på "African Bite", där vi käkade afrikansk buffé i all ära, själv krängde jag chapati, underbart var det! Men glädjen blev kortfattad, två studiebesök väntade även denna eftermiddag. Vi åkte ut mot landsbygden utanför Kigali för att besöka den första kyrkan, dit främst Tutsie barn flydde i hopp om att vara trygga under Gud. Vi möttes först av en massgrav utanför kyrkan, där de 5000 människor som Hutuerna dödat under endast en dag låg begravda, även här fanns en svart tavla med identifierade namn. Inuti kyrkan låg de oidentifierad samlade på några hyllor, armar, ben och skallar låg uppradade för allmänheten att skåda. Kyrkan, som till och med var mindre än Glommens församlingslokal, lyckades 5000 offer dödas på en dag, en enda dag. Inuti kyrkan låg även de dödas tillhörigheter, skor, glasögon, smycken osv. Men det värsta av det bevarade var kläderna, de kläder som suttit på deras kroppar under deras sista sekund vid liv. Dessa kläder var upphängda utmed väggarna och taket, lukten av dessa gamla, blodiga kläder såhär femton år senare är något mina näsborrar aldrig kommer att förtränga, och det går inte att förklara... Framme vid det så kallade altaret fanns en banderoll med text på kirwandi, som ni kan se nedan på en utav bilderna, texten lyder på svenska: "Om du kände mig och jag kände dig - hade du inte dödat mig". Och det är förmodligen sanningen i vitögat det där... I ett litet hus strax utanför kyrkan fann vi tortyrväggen för barn, den vägg där barn slungats in till sin död, där man fortfarande kunde tyda spår av blod och våld.

Vi åkte vidare till den andra kyrkan, och det sista besöket för dagen. Denna var något större än den förra, där man dödat 10 000 människor under endast en dag. Framme vid detta altar fanns samma tortyrvägg som i den förra kyrkan, den väggen där spädbarn dödades. Även här var lukten outhärdlig, tillhörigheter och kläder hade samlats i högar på bänkarna. Inne i kyrkan kunde man gå ner under marken, där ett rum var upplyst, inglasat i detta rum fanns en kista, som en Tutsi kvinna ligger begravd i. Anledningen till att just denna kvinna blev särskilt begravd är för att hon blev våldtagen innan hennes död, torterad och dog av att hon fick en träpåle uppkört från hennes underliv och ända upp till hjärnan. Fyfan alltså, det var ofta inga milda sätt man dödade människor på under folkmordet. På baksidan utanför kyrkan kunde man gå ner i två utav massgravarna, klaustrofobin i dessa var så total! Befann mig där nere i max en minut, jag klarade inte av det. Luktade källare så det var ingen direkt fara så sett, men bara vetskapen om att kistorna runt om en innehöll femton år gamla lik fick mig att få panik. Hela dagen innehöll starka upplevelser, som tog på krafterna. Jag kunde bara inte få in det överhuvudtaget, tänk att jag besökt tre platser i Rwanda under en dag där sammanlagt nästan 300 000 människor ligger begravda som resultat av det brutala folkmord som inträffade 1994 när resten av världen bara såg på. Och fortfarande kan jag inte förstå, kan inte ta in allt som hänt i detta land, som om man blivit immun mot att känna någonting alls. Det är i sånna här lägen som man själv inser hur mycket man uppskattar att fortfarande vara vid liv.

Efter kyrkorna åkte vi tillbaka till Kigalis centralare delar, tog oss ner och upp för vår gigantiska backe utanför motellet, den som jag numera minns med lite hatkänsla. Lite senare på kvällen befann jag mig på det typiska transportsättet i Rwanda, nämligen en "moppe taxi". Vilket var det absolut bästa på länge! Att få känna den friheten igen, ha frisk luft fläktande i ens hår, och en utsikt likt ingen jag tidigare sett. Kigali var vackert både om dagen och om kvällen - på dagen lyste växternas gröna blad upp livet, och om kvällen såg det ut som om stjärnhimlen satt sina spår nere på jorden, så mycket lyste alla villor och byggnader upp på alla kullar i huvudstaden. Vi tog oss till köpcentret U.T.C med mopparna, ett nybyggt mall med Rwandas första Nakumatt (stor matvarukedja i Kenya), därifrån tog vi oss runt på lite bakgator och chillade mest runt, kollade in staden lite efter mörkrets inbrott, den friheten var också skön, det som man aldrig skulle få för sig att göra i Kenya, tyvärr... På någon bakgata hittade vi in till en liten restaurang, där vi åt budget samosas. Tog varsin moppe taxi hem när klockan började närma sig sängdags, och självklart kör den oss fel... Den drar in på ett litet slumområde, där stod vi, jag, Samuel & Isak, och försökte desperat förklara vägen till motellet som vi knapp visste själva. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till köpcentret U.T.C för att byta förare till några som visste var "One Hill Motel" låg, till sist lyckades vi göra det och kom tryggt hem.

Nästa morgon väntade nya äventyr, på förmiddagen tog vi det lite lugnt på motellet efter frukosten. Idag var det tänkt att vi skulle på någon minnesceremoni i stan, men det blev inte riktigt så - det var sorgevecka i Rwanda under den tid vi var där, så det mesta var stängt under denna tid.  Vi bestämde oss istället för att vandra bort mot Kigalis fotbollsstadium som låg fem minuter ifrån vårt motell, den där Dallaire med hjälp av sina ca 200 frivilliga FN-soldater lyckades beskydda runt 30 000 Tutsier från att bli mördade i folkmordet. Vi kom fram till grindarna innan stadion, tog lite foton utanför och fortsatte sedan med moppe mot "Hotel Des Mill Collines", eller riktiga "Hotel Rwanda", som kanske säger mer för er där hemma. Alltså inte det hotellet som visas i filmen, eftersom att den är inspelad i Uganda, utan nu snackar vi riktiga Hotel Rwanda, där det egentligen faktiskt hände. Hotellet håller numera på att renoveras, men hade ändå öppet i restaurangdelen där vi denna tisdag åt vår lunch. På detta hotell lyckades en Hutu man rädda livet på sinn Tutsi fru och familj, samt på 1300 andra personer som gömde sig på detta hotell. Interhamwe knackade på dörren utanför muren, men tog sig inte in för att vita och FN-soldaterna befann sig på området. Men de stängde av elen och vattentillgångarna på hotellet, så att det slutade med att folket som gömde sig fick dricka vattnet i poolen för att överleva. Att befinna sig på denna plats var också en stark upplevelse, och fortfarande overklig.

Senare på eftermiddagen blev det dags för en bussfärd i tre timmar till de västligaste delarna av Rwanda för att nästa dag bada i Lake Kivu som gränsar till Kongo, och för vissa andra av oss skulle se bergsgorillorna den kommande dagen - vilket inte var en möjlighet för min del, det kostade nämligen 540 dollar sammanlagt, vilket är cirka 4300 svenska kronor. Visst, det hade varit en otrolig upplevelse, men jag ansåg inte att det var värt så pass mycket pengar för det, har man ett intresse för gorillor kan jag förstå det på ett sätt, men inte ens det har jag så det kändes bara onödigt. Utsikten över "vulcano national park" var fantastiskt underbar, vi körde på små vägar som slingrade sig upp och ner längs Rwandas kullar och berg. Vi stannade bussen mitt ute i ingenstans för att övernatta i Kinigi bland de 7 aktiva vulkanerna i närheten, mäktigt! Det var svinkallt uppe bland dessa berg, men otroligt mysigt också. Efter frullen nästa morgon splittade gruppen upp sig, gorillafolket begav sig till regnskogen för att leta rätt på gorillorna, och vi andra tog ytterligare en bussfärd på två timmar denna morgon för att nå gränsen till Kongo vid Lake Kivu. En vacker dag ska jag korsa gränsen in till Kongo kan jag ju lova, vill uppleva det land min pappas brors fru härstammar ifrån, det bara måste jag göra en vacker dag. Vi hoppade ur bussen utanför Hotel Serena, bytade om snabbt och la oss sedan i varsin solstol på sandstranden vid den metangasrika sjön, där jag njöt av livet som bara den! Vi märkte dock av oroligheterna i östra Kongo något, såg FN-bilar och ett flyktingläger på vägen till sjön... Fick även syn på den aktivaste vulkanen i området, som ligger i Goma, ett namn på den har jag tyvärr inte, men vacker var den. Vackert var även utsikten vid bukten av sjön, ljudet av vattenvågorna var så ljuvligt i mina öron. Doppet i sjön var avsvalkande, lunchen på hotellet var utsökt. Efter fem timmars bussfärd från sjön till Kigali var man tillbaka i verkligheten igen, på kvällen drog vi oss till puben Chez Lando i närheten av vårt motell för att slå oss ner ett gäng och ta varsin Primus, den lokala ölen i Rwanda, som är landets motsvarighet till Tusker, måste medge att jag föredrog Primus framför Tusker. Kvällen på Chez var otroligt mysig, lagom av allt. Nu återstod endast en heldag i Rwanda, sen väntade Nairobi igen, vilket var det sista man ville - att lämna detta vackra land.

Torsdagen inleddes fram till och med lunch med besök mitt ute i bonneland för att titta på Vi-Skogens biståndsprojekt för Rwandas bönder. Först åkte vi ut på ett litet berg med bussen för att se en bassäng fylld med regnvatten som bönderna här sparade på för att sedan kunna vattna sina odlingar med. Efter det åkte vidare mot en lite by där vi fick ta del av en familjs farm, de hade tydligt startat ett speciellt sätt att odla med komposten på, lite intressant var det allt. Sista besöket gjordes vid en majsodling, sen var besöksdagen äntligen över och vi återvände till de centrala gatorna i Kigali. Lunchen blev inne på U.T.C centret där vi fikade en sväng på Café Bourbon, vilket satt fint. Efter detta väntade fri tid i staden, vilket innebar att vi besökte lite affärer i och i närheten av köpcentret, vi hittade även in till lite marknader, liknade Kenyas "masaimarknad", det gick dock inte att pruta lika lätt i Rwanda som det gör hemma i Kenya, utan här hade alla saker utsatta priser sen innan, vilket var lite tråkigt... Jag gick där och tänkte att vafan, någon slags "souvenir" måste jag ändå ha med mig tillbaka till Kenya igen, men frågan är bara vad? Palla köpa typ en nyckelring eller en korg som det står Rwanda på, vad säger det mig liksom? Istället hittade jag en tavla som ska vara väldigt "typisk" för Rwanda, nämligen en så kallad "bajstavla", och ja - den är gjord på bajs, ko bajs om man ska vara lite mer specifik. Kända att komiken över det hela var så total att jag bara var tvungen att ha med mig en sådan hem! När man gick där på de centrala gatorna av Kigali kunde man inte låta bli att tänka tanken på att man kanske just i den stunden gick på en yta där ett lik för 15 år sen legat, man fick lite sånna syner då och då... Kigali var ju trots allt folkmordets centrum, därifrån allt utgick. Det är fortfarande svårt att ta in att det faktiskt är just precis exakt här som allting hände. I alla fall, sedan väntade den sista moppetaxifärden hem mot motellet för att fixa sig inför kvällen, den sista kvällen i landet, då utgång väntade! Eftersom att sorgeveckan fortfarande var i full gång var inte utbudet särskilt stort på vilka barer och klubbar som var öppna. Men Tobias lärare hade tydligen kollat upp ett ställe som ändå var öppet - La Republica, så dit stack vi denna kväll, där chillade vi mest till varsin öl. Veckan hade tagit på ens krafter, så det var inte mycket krut i någon utav oss. Vi stack hem rätt tidigt denna kväll, för att vara någorlunda utvilade till dagen efter då flygfärden hem väntade...

Det är ju trots allt lite "borta bra, men hemma bäst" när man åker ut på sånna här resor. Visst är det otroligt givande att se andra delar av världen, men samtidigt också skönt att komma hem till Nairobi igen för det tar ju faktiskt på krafterna att vara på resande fot. Fredagen den 10/4 innebar endast utcheckning från motellet, och taxi till flygplatsen. Sen var man på gång hem igen... På kvällen väntade ju som sagt Morgan Heritage konserten som jag skrev om i förra inlägget. Återigen lyckades jag få fönsterplasten bredvid Erik, och lika vackert var det att skåda utsikten över Rwanda och Viktoria Sjön på hemvägen som det var på ditvägen. Och det kändes tryggt när man började känna igen höghusen i Nairobi uppifrån skyn, hem ljuva hem! Vi landade efter två tiden denna eftermiddag, fick en liten nostalgichock när mina ben landade i Nairobi igen, precis exakt så som de gjort den 25e augusti 2008. Tänka sig att det var så längesen jag för första gången i mitt liv satte mina fötter på afrikansk mark, tillsammans med Lisa, helt ovetande om mina kommande 9 månader i detta land, oj vilka minnen som återuppväcks nu känner jag! I alla fall, en summering av dagarna i Rwanda: ett sagolikt vackert land, unikt måste jag säga jämfört med andra u-länder. Jag kan se en enorm potential hos detta pytteland, som har stora kontraster jämfört med Kenya. Det har varit en känsloladdad vecka, främst positivt men även negativt såklart. Resan var dyr eftersom att få turister reser in i landet, men jag är så nöjd man bara kan bli och jag måste rekommendera folk till att ge detta land en chans, trots kostnaden så är det en "once in a lifetime" resa som är värd det i slutändan. Vill tillägga ett stort stort tack till mamma och pappa, samt till mormor och morfar - utan er, hade jag aldrig fått uppleva detta fantastiska land, TACK! Slutligen vill jag tillägga att jag helt klart vill resa tillbaka till Rwanda en vacker dag, så mäktigt var det!

"I'm having the time of my life"

Just nu är det lite svårt att veta vart exakt man ska börja, så jag tänkte gå tillbaka till förra veckan, alltså veckan innan påsklovet. Sen tänkte jag även i detta inlägg skriva en kortfattad resumé om Rwandas historia, vilket kommer att göra det enklare för er där hemma att följa med när jag i nästa inlägg kommer att skriva om min tid i Rwanda, slutligen kommer detta inlägg att handla om helgen efter Rwanda, de sista dagarna av lovet alltså - hänger alla med? Känner att den ovanstående förklaringen blev lite komplicerad, knappt så att jag själv hänger med. Nu är det mindre än ett sommarlov kvar i Kenya, känns helt sjukt! Ni där hemma har även numera sommartid vilket innebär att jag bara är en timme före er. Okej, onsdagen för ca två veckor sedan väntade det första nationella provet, svenska b, 5 minuter muntligt. Nerverna var inte i stabilitet, men jag genomförde det. Rösten svajade något, men jag genomförde fortfarande det, och för mig är det just det som är huvudsaken. På fredagen samma vecka, vecka 14, åkte jag, Lisa och Efflyn till China Center utmed Ngong Road för att fixa frillan, det blev en klippning för 60 svenska, och även en extension insättning! Äntligen har jag lyckats förlänga mitt hår alltså! Det sjuka var att en kompis på skolan hade löshår, som visade sig vara i identisk färg som mitt, så jag köpte det av henne, och har numera satt in det på så vis att man gör en inbakad fläta i hårbottnen, i den syr man sen in lörhårslängderna, vilket håller runt en månad och kostade 60 svenska att fixa, riktigt najs! Senare på kvällen drog vi till Langata som vanligt, träffade John, Mark, Kevin, Paul x2 och Chris, trevligt värre! På hemvägen åkte till och med jag & Lisa matatu tillbaka själva, annars brukar alltid Kevin hänga med för att se så vi kommer hem ordentligt, och det gjorde vi även denna gång trots att vi åkte iväg själva. Nästa morgon väntade ett tandläkarbesök, hos skolans ekonoms man. Allt gick fint, limmade fast ståltråden på insidan av mina tänder som varit lös ett tag.

På lördagskvällen stack vi till Pavement för att hänga med skolan, lovet var numera här så jag spenderade natten med att sova över hos Efflyn - vilket innebar att jag kunde vara ute hur länge jag ville! När de andra svenska skolan eleverna stack hem vid halv ett, var tiden då våra kenyanska killfriends anlände. Pavement var denna kväll rätt segt, så vi bestämde oss för att dra till ett ställe i närheten av Steve's Steakhouse, där jag tidigare aldrig varit. Jag och Efflyn, plus åtta killar hoppade in i en stor vit bil, där det pumpades musik på högsta volym! Stämningen var på topp och likaså var livet i denna stund. Vi kom fram till CluBarn som stället heter runt halv 3 tiden, minglade och chillade runt på stället. Mitt humör under kvällen var dock inte det bästa, mina högklackade skor höll på att ta död på mig - så numera har jag lovat mig själv att aldrig mer använda dem! På g hem till Efflyn med samma gäng var dunket lika högt igen, så högt att jag knappt kunde höra vad jag själv tänkte. Klockan var halv sex, bilen körde en sväng förbi alla klubbar i stan för att kolla om något var öppet, men allt var tyvärr stängt, tur var väl det egentligen, var sjukt trött vid det laget. Istället stötte vi på x antal prostituerade som vandrade runt på de centrala gatorna i Nairobi, sorgligt... Nästa morgon körde Effies kusin oss från Langata tillbaka hem till skolan, efter drygt 3 timmars sömn. Packningen väntade, och det gjorde även planet som denna söndagseftermiddag, den 5e april - skulle ta oss mot ett främmande land, nämligen inget mindre än Rwanda.

Rwandas historia

Händelseförlopp: Det hela startade redan efter andra världskriget, då Tyskland förlorade sina kolonialmakter, Rwanda tilldelas då istället Belgien som en stat att administrera i teorin, men som koloni i praktiken. Belgarna valde då att stödja stammen Tutsi i landet, som bestod av ca 14% av den totala befolkningen, den största stammen Hutu stöds inte i form av makt och utbildning, detta prioriteras alltså istället till Tutsierna. Den tredje stammen Twa (pygméer), endast 1% av befolkningen, stod utanför samhället och har i all tid varit neutrala i landet. Belgarna inför en ras indelning i landet, där det trycks på ditt ID-kort vilken stam du tillhör. I samband med att Tutsierna skapar sig en medvetenhet om deras rättigheter tack vare utbildningsmöjligheterna börjar de sätta sig emot den belgiska regeringen och kräver självständighet på 1950-talet. Då vänder belgarna kappan efter vinden eftersom att de inte tycker att "kommunister" ska få styra landet och beslutar nu att istället stödja stammen Hutu, vilket skapar stora motsättningar dessa två stammar emellan. 1959 gör Hutuerna ett uppror med stöd av Belgien då ca 20 000 Tutsier dör, och 10 000 flyr mot Uganda eller Tanzania, och hämnd börjar planeras för att återta landet.

1962 når landet sin självständighet, det första valet vinns av ett Hutuparti, förtrycket stärks mot Tutsierna som helt har förlorat sin makt - de försöker göra uppror mot detta men misslyckas med tanke på Hutus majoritetsövertag. Utländska investerare tillför ekonomisk stabilitet för landet, när "kaffekrisen" dock inträffar 1987 är det Hutuerna som drabbas hårdast eftersom att de är flest jordbrukare i landet. 1990 anfaller Tutsier i gruppen R.P.F (Rwanda Patriot Front, "gerillarörelse") från Uganda där man vuxit sig starka under ledandet av Paul Kagame. Detta resulterar i ett inbördeskrig i landet... Tutsierna slår till för att få ut kristendomen ur landet. Hutuerna får då hjälp av Belgien och Frankrike, och lyckas genom det att stoppa offensiven, 1993 blir det fredsavtal. FN:s fredsbevarande styrkor kallas in i landet, "blå hjälmarna" U.N.A.M.I.R (United Nations Armed Mission in Rwanda). Samtidigt som detta sker bildar Hutuerna en milis kallad Interhamwe, som från början var en Kristdemokratisk Ungdomsgrupp i landet men som nu började tränas av militären, för att bli en kommande gerillagrupp i landet, där man sprider sin propaganda genom hjärntvättning via radiokanalen RTML och tidningen Kangura, där man talar och skriver om hatet mot stammen Tutsi. Den 6e april 1994 skjuts presidenten Juvenal Habyarinanas flygplan ner, och dagen efter - den 7e april, startar folkmordet för att Hutuerna vill eliminera ut alla Tutsier i landet.

Efter att presidentens plan skjuts ner börjar massmördandet, och överallt i landet blir det en vardag att döda Tutsier, med huvudstaden Kigali som centrum. Det vanligaste sättet att döda på är med en machete, alltså en stor kniv. I folkmordet såg Hutuerna även till att döda alltifrån spädbarn till ungdomar - för att totalt utrota den kommande generationen, ingen skonas just för att ingen ska kunna hämnas i framtiden. Militären i landet och ungdomsgruppen Interhamwe har ett järngrepp om hela folkmordet, Tutsier söker skydd i kyrkorna för att de hoppas på att vara säkra under Guds skydd, men till och med där mördas de.

Aktörer:

Hutu sidan - Direkta: Interhamwe, militären, polisen, Rwandas armé, vanligt folk.

Indirekta: Media (radio RTML & tidningen Kangura), Kina - sålde vapnen, K.D - kristdemokraterna, Belgien & Frankrike (som egentligen försökte vara neutrala), men som indirekt gav stöd bl.a. politiskt, retoriskt och ekonomiskt.

Oberoende: Internationell media (ofta Franska eller Belgiska), FN och NGO:s.

Tutsi sidan - Direkta: R.P.F, stammens gerillarörelse.

Indirekta: Uganda - gav stöd till R.P.F, även USA i slutet av konflikten, Tanzania & Burundi - grannländer som mottagit Tutsi flyktingar, f.d så kallade "kommuniststater", exempelvis Sovjet.

Orsaker:

-         Den ekonomiska krisen, "kaffekrisen" (fattigdomsklyftan ökade)

-         Kolonialismen, resulterade i splittringar mellan stammarna

-         "Folkmordet" 1959, då R.P.F skapas och gör uppror

-         Rasismen i landet och övriga världen

-         Västvärldens intressen

-         Media, omedvetenheten och förnekandet

-         FN, som inte agerade i tid

Ovanstående punkter är bara några av många, det är otroligt svårt att sätta prick på exakt vad det var som gjorde så att en sådan masspsykos kunde bryta ut i landet, många spekulationer finns, och orsaken var inte bara en enda. Man brukar även tala om religionens påverkan, att kyrkan var en drivande kraft i landet som bidrog till att folkmordet genomfördes. Regimen i landet lyckades hjärntvätta vanligt folk till att medverka i dödandet, grannar dödade grannar, vänner dödade vänner.

För att Tutsierna började ifrågasätta landets styre ansågs de gå emot den kristna kyrkans tro, och blev därmed kallade kommunister, medans Hutuerna var katoliker - fast egentligen var båda stammarna katolska. Ifrågasatte man styrelsesättet och systemet i landet blev man kastad i finkan, man utnyttjade i detta läget religionen för att styra landet. Tutsierna beskrivs som fördömda av Gud och kyrkan själv, och sprider budskapet om att "döda Tutsierna, eller bli själva dödade", man påstod alltså i detta fall att det vore "självförsvar" att mörda alla Tutsier.

Varför agerade inte FN?

Folkmordskonventionen säger att FN måste agera vid folkmord - men i detta fall var de antagligen för dåligt informerade om vad som egentligen pågick, de hävdade i alla fall efteråt att endast "folkmordshandlingar" var på gång i landet, men inte att det klassades som ett folkmord sa de till sitt försvar. De 2300 man som befann sig i Rwanda hade i mandat att observera, inte att ingripa. Trots att General Dallaire informerat huvudkontoret i New York om de kommande planerna, förflyttas då ändå inte fler man in i landet, och folkmordet inträffar så småningom. När presidentens plan är nerskjutet och 10 FN soldater fångas, torteras och dödas ingriper FN och Kofi Annan beordrar om att dra ut alla fredsbevarande styrkor ur Rwanda. Men Dallaire vägrar och lovar att han kan stoppa folkmordet om han får 5000 man till, säkerhetsrådet i New York vägrar, (Rwanda sitter under denna tid i säkerhetsrådet med en "Huturegering" som uppmanar om att allt är lugnt i landet). Dallaire stannar då kvar i Rwanda med ca 200 frivilliga män, han ställer upp dessa runt om fotbollsarenan i Kigali där han lyckas rädda livet på 30 000 Tutsier. Den 17/5, (alltså cirka 1 & en halv månad efter det att folkmordet bröt ut) etablerar säkerhetsrådet 5500 man in i Rwanda, men det har ingen effekt eftersom att det tar alldeles för lång tid plus att det är för sent att göra något åt folkmordet - när de väl kommit in är folkmordet så gott som över. FN organ försöker då hjälpa de 3 miljoner människor som är på flykt (2 av dem i Kongo), men hjälpen är för dåligt förberedd och organiserad att ytterligare 200 000 människor dör i dessa flyktingläger, plus de 800 000 liven som skördades i självaste folkmordet, vilket är lika med en total summa på 1 miljon människoliv, på cirka 100 dagar... Hur går ett land vidare efter en sådan katastrof?

Fredagen den 10/4, Nairobi - efter att ha landat tryggt på flygplatsen i Nairobi väntade en härlig bussfärd hem till internatet. Hann knappt packa upp innan det var dags för att sticka igen, så jag drog på mig lite slappa kläder för att sedan dra mig till Carnivore, för att se reggae bandet Morgan Heritage live! Inträdet gick på 150 svenska, så numera är plånkan inte särskilt tjock, men det var lätt värt pengarna. Jag och Diana kom fram med bussen i god tid, vi tog oss förbi scenområdet för att träffa på de andra mzungosen som redan var där och hade käkat mat. Vi slog oss ner vid bordet, tog varsin bärs och snackade skit med gänget. Någon timme senare började publikområdet fyllas på, jag inhandlade en vit t-shirt med lite Kenya tryck på, sen väntade gunget framme vid scenen! Svennarna samlades i en liten trupp nära stängslet för att dansa till förbandet, som bland annat körde en del Marley klassiker. Rastafaris sågs vart man än vände blicken, ett rökmoln av maja fyllde atmosfären runt om oss, och livet var bättre än på länge. Ibland blev det dock lite luckor runt om oss mzungos och resten av publiken, precis som om folket i närheten backade undan oss - och jag har full förståelse för det, att rasism mot vita existerar, det räcker ju att kolla tillbaka på landets historia så förstår man varför, sorgligt men sant. Men för det mesta dansade vi på bland kenyanerna som diggade till musiken, deras händer på ens kropp gick inte riktigt att kontrollera, vilket är det läskiga i detta land. Det spelar ingen roll hur många gånger man tar bort deras händer, nyper dem eller slår på dem - de är så envisa så att man till sist inte pallar att bry sig längre. Men det är tråkigt för att det förstör så mycket, man vill kunna stå där mitt bland publiken och bara vara en utav dem. Men det går inte, man blir så utsatt som tjej, och som vit - jag kan helt ärligt talat säga att jag önskar över allt annat att jag vore kille, och svart. En gång mitt i dansandet kände jag hur en hand höll på att ta sig ner i min byxficka, men som tur var hann jag reagera om dra bort handen så att han inte fick tag något. I och för sig hade jag pengarna och mobilen i min bh, men konsertbiljetten i fickan ville jag inte bli av med, den är ett minne. Runt halv ett kom huvudbandet Morgan Heritage in, hade tyvärr aldrig hört dem tidigare, men måste säga att gunget var på topp! Så kan varmt rekommendera er där hemma att ladda hem lite, om ni inte redan har. Tyvärr togs det inga bilder under kvällen, med tanke på stöldrisken... Detta underbara minne får istället bevaras i mitt huvud. Har verkligen saknat att gå på konserter, och det var en upplevelse att göra det här i Nairobi - helt klart den bästa kvällen på länge. 

Dagen efter, alltså lördagen, inleddes med ett Gossip Girl avsnitt. Mot lunchtid drog jag med bussen till Diamond Plaza, där det tydligen skulle vara marknad, vilket det inte var denna dag så istället åkte jag, A-K och Alex till Yaya, vi drog en fika på Java och köpte lite skit på Nakumatt. Stötte på en kille på fiket som jag snackade lite med i baren helgen innan på CluBarn med Effie, lite ödet över att jag stöter på han (Mark) en vecka efter på Yaya, av alla ställen i hela Nairobi. A-K och Alex fortsatte dagen på toymarket, själv tog jag en matatu hem till internatet. Mot kvällen kom Effan på besök, vi fixade oss för att denna kväll dra oss på event till samma ställe som förra helgen, nämligen CluBarn, det är fortfarande lov så jag slaggade hos Efflyn. Eventet är "laundries", vilket innebär underkläder eller bikini, för min del blev det ett nattlinne. Denna kväll stack skolans elever med ut, till den nya klubben de aldrig varit på som jag själv besökte för första gången helgen innan. Humöret var på topp och kvällen blev riktigt lyckad! Dj:n körde bland annat ett race med gamla goda Destinys Child låtar. Jag och Efflyn stannar som sagt kvar denna natt och hänger med Steff, Janice, Paul och Benoit. Tyvärr var inte John, Mark, Chris eller den andra Paul ute denna kväll... Men jag träffade på en ny kenyan, nämligen Mike, riktigt trevlig kille det där som jag håller kontakten med nu efteråt också. När klockan började närma sig tre går jag förbi ingången till CluBarn och upptäcker att där befinner sig ingen mindre än rapartisten Redsan, som gjort bland annat den sköna låten "Shika Glass", vågade inte gå fram och slänga ett par ord med honom först... Försökte hitta Efflyn bland folkmassorna, och när jag väl gjorde det berättade jag om Redsans ankomst, vi bestämde oss för att hälsa på honom men då hade han redan stuckit, suck. När "whatever you like" slogs på dansade jag & Efflyn loss som bara den! T.I. är min blivande man, det är allt jag säger. Träffade även på Marks närmaste vän Mutua denna kväll, har aldrig träffat han tidigare, riktigt söt prick det där. Kvällen började lida mot sitt slut, och jag har numera blivit lite av en expert på att vända på dygnet känner jag, var hemma vid Efflyns hus vid halv 8 på morgongen, men vafan - det är ju bara påskafton en gång om året, eller hur?

Att gå upp tre timmar senare var dock inte någon höjdare... Men, kyrkan väntade! Återigen tog jag mig till N.P.C kyrkan för andra gången i mitt liv i Karen för att gå på en ungdomsgudstjänst - måste medge att det var rätt intressant, och verkligen inte som gudstjänster i Sverige, vilket jag tackar Gud för! Utav de två timmarna jag spenderade i kyrkan lästa vi ur Bibeln en gång, annars bjöds det på små föreläsningar då och då, samt sång och dans. När vi kom hem till Langata igen råkade vi däcka totalt i Efflyns säng i närmare två timmar, det märktes ju att krafterna inte var på topp. Runt 6 tiden på kvällen började jag dra mig hemåt, helt själv faktiskt i en matatu, från Langata, byte i Kenyatta, och sen mot skolan. Kom hem i tryggt förvar, känner mig faktiskt lite stolt över mig själv måste jag tillägga. Det var inte mycket action i mig denna söndagskväll, somnade tidigt kan jag lova. På måndagen återförenades jag med min kära Lisa! Vi var nämligen lediga denna dag, och hon hade spenderat lovet med Kevin så jag har inte sett av henne mycket innan och efter Rwanda. På eftermiddagen drog vi återigen på ett besök i Langata för att hälsa på folket, nämligen RaJul, Paul, Chris, Emanuel, John, Mark, Kevin och Efflyn. Lika trevligt som vanligt, som det alltid är. Jag hör hemma här, är den enda slutsatsen jag kan dra. Om två månader är jag hemma igen, känns helskumt, försöker innerligt tänka tanken på att ställa mig in på det i förväg, men det går typ inte - fast någonstans inser jag väl också att det kommer att vara lika "enkelt" att återgå till det liv man en gång lämnade kvar i Falkenberg, som det var att byta liv till det man byggt upp här i Kenya. Frågan är bara vad som är enklast, vad som kommer att göra mest ont, och vad man egentligen vill. Imorgon väntar ett nationellt prov, nämligen i svenska b, en uppsats på 5 timmar, jippie! Jag vill ha helg... 9 veckor kvar nu, kämpa! Nästa inlägg kommer endast att handla om min resa i Rwanda, kanske dock kommer att ta ett tag innan det hinner skrivas, feting mycket som behöver prioriteras i skolan tyvärr, men förr eller senare kommer det ett kan jag lova er. Take care där hemma, och hälsa vårsolen!