Allt och inget ungefär
Första så kallade skoldagen är numera avklarad. Hade dock inte några lektioner, blev indelade i lite grupper, fick scheman och lite annat smått och gott. Efter lunchen (måste även tillägga att maten är utsökt än så länge) i alla fall, efter den goda maten åkte alla elever på sightseeing med buss runt om i Nairobi, vilket kändes givande. Trafiken är dock helt galen, inte nog med att det är vänstertrafik här - vilket är väldigt frustrerande, alla kör även som totala idioter rent utsagt! Ingen tänker på någonting, på gåenden, cyklister mm, folk kör även på trottoaren, alltså helt galet.
För att övergå till mera positivt har jag kärat ner mig i frukten, papaya, mango, melon, passionsfrukt, ananas och så sjukt mycket mer. Till frukost, lunch, fika och middag - funkar så kanon bra till allt. Efter rundturen på stan idag åkte vi vidare mot ett stort shoppingcenter som heter sarit center, där inhandlades lite glass och min nya passion - sjukans goda nötter, enligt Matildas språk heter de bollnötter, dock inte i verkligheter. Återkommer med det tipset när jag har all fakta på bordet.
Just nu sitter nästintill alla och chattar på Internet, ett fåtal kollar på OC. Jag tillhör den personen som inte lyckas komma in på det trådlösa nätet just nu, vilket känns lite små irriterande med tanke på att man är van vid ett snabbt nät. Men som vi fick lära oss idag måste man respektera förkortningen som lyder "T.I.A", vilket står för "this is africa". Jag antar att jag inte behöver dra någon vidare förklaring på det, det är verkligen så här. Folk tar allt som det kommer, har man en bokat tid med någon kan det bli så att personen man ska möta blir två timmar för sen, men det är sånt alla räknar med här. Allt kan hända, för det här är Afrika.
När vi satt i bussen innan idag satt jag och filosoferade en del för mig själv, för skojs skull. Vilket jag gör lite då och då när jag inte har så mycket bättre saker för mig. Idag kom jag att tänka på att jag undrar hur deras liv är, när de går förbi en på trottoaren. Undrar hur de tänker, men framförallt hur de egentligen har det. Och om vi verkligen är så olika som vi tror. Det jobbigaste med allt är att se och tro att vi hjälper detta land, när vi innerst inne vet att det var vi som från första början orsakade denna förödelse. Frågan är bara om det är för sent att ångra och göra något åt det vi för längesen tog ifrån denna sårbara och oskyldiga befolkning. Frågan är också, vilka vi innerst inne håller på att hjälpa i denna värld, deras folk eller egentligen bara oss själva genom att dra nytta av deras tillgångar? Jag måste säga att det känns som en riktig synd att människor vill göra om detta vackra u-land till ett meningslöst och superutvecklat i-land. Till vilken nytta? Okej att fattigdom är ett problem, det är nog det enda som på riktigt behöver få ett lyft. Men efter det då? Måste man fortsätta i utvecklingens spår? Kan man inte bara stanna upp just där, och låta detta folk få njuta av allt de uppskattar tusen gånger mer än oss. Deras kärleksfulla hjärtan växer absolut inte på träd, jag önskar att jag vore en av dem, eller i alla fall mer som dem.
