joxliveinairobi

Förra fredagen var vi för andra gången på barnhemmet New Life Home för att utföra våra två timmar i praktik bland ett tjugotal små bedårande barn. Som jag nämnt tidigare är en lite sötare än de andra - Nathaniel, eller Enok som han egentligen heter. Även denna gång klickade vi, ibland känns det nästan som om jag faktiskt är hans mamma... Det är tungt och se alla barnens leende, när man vet om att jag själv inte kan göra någonting för dem utöver att ge dem all kärlek jag kan. Deras framtid är helt bortanför min kapacitet, de föddes in i en värld och blev lämnade ensamma utanför den. Livet är ju för orättvist, och jag har haft tur. Alla har inte den turen, jag vill bara adoptera hela bunten och ge dem ett värdefullt liv, men ibland vill man mer än vad man kan.

På eftermiddagen samma dag åkte vi med Effie hem till Langata för att chilla lite utanför skolan, Samuel hänkade faktiskt också med för första gången. Vi käkade lite samosas vid kycklingstället, sen gick vi en sväng längs villaområdet. På g hem mot Efflyns hus stötte vi på John och ett par andra killar, snackade en del och allmänt hängde lite. När mörkret började närma sig skulle vi ta en mat hem, men snål som Samuel är slog han ett samtal till boardingen och ljög om att hans pengar hade blivit snodda, så vi fick istället färdas hem tryggt och säkert med en skolbuss. Denna kväll blev det ingen utgång för min del, hade mycket plugg till den kommande veckan så jag stannade kvar hemma och tog det lugnt. Nästa förmiddag åkte ett gäng in till en tyg affär inne i down town, jag hänkade och fick tag i två sidentyger, ett lila och ett rött, tänkte sy upp två klänningar innan jag beger mig hem. Vi drog även en sväng runt Sarit Center och slängde i oss en fika på Java innan vi åkte tillbaka till internatet. Där väntade filmkväll med banankaka, så nu kan ni ju dra slutsatsen själva - att jag haft en vit helg! Måste säga att det var skönt att bara ta det lugnt lite, men kan dock inte påstå att man blir piggare av att stanna hemma, det är faktiskt shit the same la jag märke till.

Söndagen spenderades i down town med gott sällskap av Lisa, Mickan, Julia & Samuel. Vi slog oss ner i Uhuru Park (Frihets Parken) under ett träd för att "försöka" plugga lite u-land, ett prov väntade nämligen två dagar senare. Det kändes verkligen som man var en äkta kenyan när man låg där i gräset i parken, det är väldigt typiskt kenyaner att bara chilla i en park typ - så vi hakade på trenden. På kvällen stack jag, Lisa & Julia till Java för att dra en hamburgare och njuta av massvis med tjejsnack, som sedan avslutades med en film som grädden på moset. Nästa morgon blev det ingen skola varken för Lisa eller mig, vi tog en slappedag tillsammans med ett par filmer, Lisa hade nämligen dagen innan fått reda på att en nära släkting gått bort, så hon ville ha lite sällskap och ta en dag ledigt från verkligheten, så jag joinade.

På torsdagen samma vecka körde jag & Lisa en äkta bakdag, det blev pannkakor och våfflor (dock en dag efter våffeldagen eftersom att vi inte hittade våffeljärnet förrän dagen efter), utsökt blev resultat! Sjukt gott med våfflor igen, det var ett bra tag sen sist... Proppmätta som vi blev la vi oss ute i gräset vid poolen för att njuta av den vackra utsikten, stjärnhimlen var enorm denna kväll, så där låg vi, jag & Lisa, lyssnade på musik och kände oss som äkta livsnjutare. Man ska inte underskatta de små ting vi har i livet som faktiskt förvånar en över vilken lycka de kan frambringa i en. Kvällen slutade på mitt rum tillsammans med filmen " A walk to remember", oj vad det känns som att vi kollar på film hela tiden... Men det gör vi faktiskt inte, bara ibland, lite då och då - vi pluggar faktiskt också på detta internat, äckligt mycket vill jag tillägga.

Nästa förmiddag blev det återigen dags att åka till barnhemmet där Nathaniel väntade, denna gång försökte jag lära honom att gå lite, men han föredrar att bli buren, suck. Han somnade sött i min famn efter alla gångsansträngningar, kan ju vara det gulligaste som finns när en liten bebis sover i ens armar (början nästan längta lite till den dag jag håller i mitt egna barn, men den tiden ska inte bli en på ett bra tag kan jag lova), först måste man ju faktiskt hinna leva lite, som alla säger. På eftermiddagen stack vi återigen till Langata, denna gång med Lisa, Effie och Mickan. Början bli lite av en fredags tradition tycker jag, som vanligt käkade vi underbara samosas och chillade med Kevin, John & Mark. När vi kom hem till internatet igen blev det inte mycket utpustande innan man skulle iväg igen, denna gång hem till Malin & Johns lägenhet som ligger i närheten av köpcentret Yaya. Egentligen skulle vi köra en pokerkväll, vilket tanken var - men när vi kom fram kom vi på att kortlek saknades, så det blev inte mycket av det... Istället satt vi och snackade och tog det allmänt lugnt. Återigen en otrolig befrielse att få komma bort lite från skolan.

Nästa dag blev det hög tid för Kenyas inkvalning till VM, vs. Tunisien. När vi kom fram till Nyayo stadion skådade vi den milslånga kön utanför, vi gick och gick för att ta oss längst bak i kön. När vi väl når den slutetappen ser vi en annan liten ingång som några köar till. Efter typ fem sekunder kommer en vakt fram till oss och för oss in genom grindarna, förbi hela kön och in till arenan. Det förvånar mig inte att folket i kön skrek och blev upprörda för att vi mzungos fick gå före, jag hade varit precis lika arg. Och det sårar mig att se, den särbehandlingen som sker till oss vita, ibland är det för jävligt, och ibland önskar jag att jag kunde byta hudfärg, för det hade verkligen underlättat för att slippa bli särbehandlad i detta land, att vara mörkhyad, plus att det är riktigt vackert också för den delen. I alla fall, stämningen var på topp där inne, stadion blev fullsatt till 30 000 pers, vi slog oss ner högt upp på en läktare för att se matchen live. Det tog dock inte särskilt många minuter innan Tunisien tog ledningen med 1-0. Men Harambee Stars som Kenyas lag heter, gav inte upp för det. Matchen fortsatte och var stundvis riktigt spännande! Fast man som åskådare var nästan mer inne i att kolla på vad som hände runt omkring än att titta på matchen, vågen kunde man ju inte missa direkt, och inte heller alla allsånger som förhöjde stämningen så totalt, men fulländad blev inte stämningen förrän Kenya klämde in ett mål så det stod lika - herregud vilken upplevelse, lyckan var så enorm! Inte ens skyfall av regn som föll över oss kunde dra ner på den stämningen. Men lyckan var dock kort i detta fall, eftersom att Tunisien cirka fem minuter senare får in ytterligare ett mål, och det var även så matchen slutade, 2-1 till Tunisien. Under matchens gång säger lärare Tobias åt mig att kolla snett bakom mig, där tydligen en väldigt känd rapartist från Kenya satt, som går under artistnamnet Abas, rätt ballt tänkte jag - då har man fått se en kenyansk kändis också, inte fel! Matchen kan i sin helhet summeras som mäktig, trots att Kenya förlorade, så var det otroligt mäktigt att ha fått se en kenyansk fotbollsmatch.

Senare på kvällen den 28onde mars väntade ett event på Mamba, och inte vilket event som helst - utan ett kikoy event, vilket innebar att man kom in billigare om man bar en kikoy på sig någonstans. Själv har jag aldrig riktigt hajat grejen med dessa sjalar, visst de kan väl vara fina men långt ifrån min stil. Men men, jag knöt till min som en klänning och såg glad ut. Första gången vi partade på detta stället, kul att komma ut och se lite nya ställen då och då. Dansgolvet och DJ båset var utomhus, vilket jag tycker är sjukt skönt så det slipper bli instängt och överdrivet svettigt. Träffade på en massa Hillcrest och ISK elever, trevligt värre var det! Adam, en fd elev från ISK fyllde 19 i torsdags, så jag plus ett par andra tjejer på skolan hade köpt en kikoy till honom som han fick och blev riktigt glad över, på den stod det bland annat: armen i vinkel blicken i skyn, så var det menat whisky är renat, vårt mål alkohol, sånt som bara tjejer tål, SKÅL! En av många saker Adam kan säga på svenska nämligen, riktigt härlig kille det där. Idag söndag, har inte förutom att kolla Gossip Girl varit på tapeten - man behöver faktiskt få ha sånna där dagar emellanåt anser jag.

Skolan glider på, som den ska tror jag. Just nu är det ett litet så kallat "uppehåll" från inlämningar och prov - vilket endast betyder att en bomb kommer att släppas inom en månad då allt kommer att komma och äta upp en på samma gång istället. Bland annat nationella, första är den muntliga delen i svenska nu på onsdag, sen kommer alla andra också. Vi ska även göra ett arbete i u-land om ska presenteras muntligt, då man valt en biståndsorganisation att framföra, mitt, Linneas och Mickans val blev Diakonia. Sen ska vi ha ett rollspel i Samhälle B, en så kallad rättegång då jag ska försvara Che Guevara som en frihetskämpe och inte terrorist. I religionen ska vi välja en religion en sekt som man ska presentera muntligt för klassen, jag kör på exorcism. Sen ska vi redovisa om varsin vald frihetskämpe genom historian, i mitt fall blir det Nelson Mandela tillsammans med Anna-Karin. Så nu vet ni lite mer om vad jag gör på vardagarna, och vad jag har framför mig här i de kommande veckorna... En sak i taget! Får se det hela som en övning på att lära mig presentera muntligt inför helklass, vilket kan vara det absolut värsta jag vet! Men, en vacker dag måste man ju lära sig, så jag får väl se allt ovanstående som en ypperlig möjlighet till det.

Nu har jag befunnit mig hemifrån i mer än 7 månader, helt sjukt när man faktiskt tänker den tanken. Och jag måste säga att jag tycker att det är sorgligt så många där hemma som man faktiskt har tappat kontakten med, vissa försöker man med - men tyvärr blir stämningen ofta krystad och otroligt stel. Jag har full förståelse för det, jag lämnade för att upptäcka världen och det är inte konstigt att vi inte har så mycket gemensamt att snacka om längre... Vi lever två helt olika liv, och det kanske är dags att acceptera det. Men jag är ledsen för det samtidigt ska ni veta, och hoppas innerligt att vi kan ta igen allt vi missat när jag kommer hem, vilket är den 15onde juni så ni vet.

Nej, om man skulle ta och öva lite på sin kommande redovisning i svenskan. Låter lockande, not. På söndag, den 5e april flyger jag iväg mot Rwanda för att upptäcka det landet på påsklovet! Kommer hem den 10onde april på kvällen, antar att det inte kommer bli någon mer blogg nu innan Rwanda, har lite annat att fokusera på. Men efteråt lovar jag att det kommer en! Är otroligt taggad på att dra dit, ska bli så extremt häftigt. Vår samhälls lärare Tobias som följer med oss säger att det är en av hans absolut starkaste upplevelser i hela hans liv, och han har varit i många delar av denna värld. Men det kommer också att bli tungt, tungt att se allt och förstå vad som föregick 1994, då folkmordet härjade. Tajmingen är faktiskt bra denna gång, när vi är i Rwanda är det nämligen exakt 15 år sen folkmordet pågick, så det lär antagligen vara lite minnestunder och så vidare kring det. Vi kommer bland annat besöka det riktigt Hotel Rwanda, inte där filmen spelades in (för den spelades in i Uganda), men det riktiga hotellet där man gömde folk och lyckades rädda många liv, dit ska jag. Kan knappt bärga mig! Förresten så har regnperioden numera blivit ett faktum här borta vid ekvatorn, måste ändå säga att det är oerhört mysigt när monsunen faller så intensivt över oss. Nej nu måste jag sluta, och med andra ord, vi hörs efter lovet! Ha det toppen till dess och käka lite prinskorv och janssons åt mig med!

Usch fy blä, livet är på tok för tungt för en liten tonåring med humörsvängningar i denna tid. Har någon vuxen hört talas om ordet PAUS? Lugn och ro verkar inte existera i min värld, så fort ett arbete är inlämnat, så fort en redovisning är avklarad så kommer nästa moment. Hela tiden fylls min vardag på med nya krav. Vet inte folk vad magsår är, eller vad är grejen? Och vad gör jag i detta nu? När jag är medveten om att två stora prov väntar mig imorgon, ett i litteraturhistoria och det andra på två kapitel i geografi boken, ja vad gör jag då - jag skriver blogg, ångesten väller inom mig och hittar inte ut någon annanstans än på detta från en början tomma word dokument. Och det verkar just nu vara allt som behövs för att lugna mitt sinne, att skriva av mig på några rader, trots att tiden egentligen inte finns där överhuvudtaget. För att ha lite koll på min vardag brukar jag på ett A4 papper skriva upp regelbundet vad jag har att göra i skolan för varje vecka, vanligtvis brukar överskriften vara något i stil med "häng mig", "mördar tiden" osv. Men denna gång tänkte jag att min positiva sida borde finnas där för mig, så numera är pappret döpt till "stå ut", vilket känns något bättre. Och denna veckan har faktiskt varit den värsta på länge, det startade i måndags - när jag och Lisa höll en redovisning för klassen på svenskan om renässansen inom litteraturhistorian, som sedan följdes upp av en diskussion. I tisdags var det deadline på ett arbete inom kvinnohistoria klockan tio på kvällen, där jag skrev om häxprocesser, mitt arbete mailades iväg i all hast 21.57, tur. Imorgon väntar som sagt ett prov på alla epoker inom litteraturhistioran, och då snackar vi allt från bibeln till modern tid idag, suck. Och inte nog med det, självklart har vi geografi prov samma morgon på två kapitel i boken, befolkning och jordbruk, jippie! Frågan är om det kan bli tråkigare än så. Fast, jag är väl inte ensam om att vilja ta mitt liv lite just nu. Det sista kan tolkas med en nypa salt, eller snarare en näve.

"Man behöver inte veta vart man ska

Man behöver bara veta att man ska komma dit".

Och jag känner inte ens ett behov av att vara medveten om vart jag är på väg, framtiden skulle inte vara intressant om man hela tiden höll koll på allt i ens liv. Känns som att jag i detta nu inte längre orkar att bry mig, om min egna framtid. På denna skola möter jag dagligen folk som klagar på ett VG, folk som aldrig blir nöjda, folk vars föräldrar ställer otroliga krav, och folk som alltid strävar efter mer. Är dem de lyckliga ibland mig? Troligen mår de bara sämre än vad jag gör. Frågan som jag ställer mig är bara, vad spelar det egentligen för roll? Hur kan man värdesätta tre bokstäver på ett simpelt papper framför sin egna hälsa och sitt liv i detta nu? Denna tid ska vara en lek, vi är fortfarande "barn", och vi har hela livet framför oss. Varför tar många sin gymnasietid som den seriösaste i livet typ? Jag hajar inte... Man lever bara en gång, och detta året i Kenya kommer aldrig att komma tillbaka - varför inte ta vara på det mer då, än några betyg som man ändå kan plugga upp senare i livet om man känner mer motivation till det då? Världen är väl för tokig, jag förstår mig inte på den ibland. Visst, jag kan erkänna att jag var en utav dem när jag själv gick i åttan - nian, för att jag inte visste bättre. Betyg var spännande och nytt, en slags tävling bland alla i klassen. När man kom till ettan insåg man att de där betygen man kämpat så hårt för, bara var till en liten ansökningsblankett in till gymnasiet, och det är faktiskt otroligt lätt att komma in på samhäll. Visst, jag ångrar att jag valde samhäll, den linjen är inte direkt gjord för mig har jag insett på senare dar. Men, för det första; vad visste man i nian? Inte mycket om vad man ville. För det andra; varför valde jag det? För att det är en bred utbildning, och för att jag inte visste vad jag skulle välja annars. Och för det tredje; varför bytade jag inte? För att jag hamnade i den underbaraste klassen jag någonsin fått äran att gå i, kära 07SPC. Denna tid ska vara den bästa i mitt liv, (har man fått påpekat av x antal vuxna som önskar de kunde återgå till den), och jag kan inte säga annat än att det är den bästa tiden i hela mitt liv, den tid jag lever i nu. Trots att skolan skiter sig totalt, men vad gör det egentligen? Så länge jag lever och mår så väl som jag gör nu, tänker jag inte låta skolan dra ner mitt humör. Ibland önskar jag att fler ungdomar i min ålder kunde resonera som jag gör kring det här, rätta mig om jag har fel.

Nog om skolan, tänkte gå tillbaka lite i tiden, kom på att jag glömt att skriva med en del i bloggen. Vi drar oss så långt tillbaka som till den 29:onde februari, en söndag, min sista groundade dag. Inne i down town hölls denna dag en fotoutställning som både jag och Lisa kunde mörda för att få besöka, vi bad på våra bara knän, och tro det eller ej - men boardingen gick till sist med på att släppa ut oss från skolan så att vi kunde åka med resten av skolan denna eftermiddag. När vi anlände bemöttes vi av massvis med affischer, på dem stod namnet på utställningen som var - Kenya burning, "never forget, never again". Fotoställningen ägde rum ungefär exakt ett år efter det att fredsavtalet skrevs under i landet, efter oroligheterna från presidentvalet mellan Kibaki och Odinga. Bilderna väckte starka känslor, inte främst hos oss ungdomar som inte var bosatta i landet för ett år sen, utan för de människor som besökte utställningen samtidigt, de som förlorat sina nära och kära. Till och med jag blev så pass berörd att mina ögon blöttes ner, tänk då på hur anhöriga måste ha upplevt utställningen. Det var inte bara bilder på hus som brann, kaos på stadens huvudgator, polismän här och var - det var även bilder på brända lik, kroppar i kistor, blödande och gråtande människor. Bilden som väckte starkast känslor hos mig, var den på en ung man liggandes i gräset, blickandes upp på sin "fiende" som höll en stor sten över sitt huvud och som just var på väg att svinga ner den på den liggande mannen i gräset. Bredvid stod en annan man, och bara såg på. Samtidigt som kameramannen hann knäppa av denna bild, jag kommer aldrig att glömma blicken på den liggande mannen, inväntande sin egen död. Tänk er själva, att det kunde bli som det blev här i Kenya, i ett land fyllt med så kärleksfulla människor. Tänk vad lite hjärntvättning och valfusk kan göra. Och tänk på att de värderar sin stam, högre än sin nationalitetskänsla. Mitt ibland alla bilder fanns det en som väckte hopp inför framtiden, den med en liten flicka på som rockade rockring i ett flyktingläger. Undra om hennes föräldrar finns kvar i livet.

Helgen därpå var det hög tid för Linneas sjuttonårsdag! Vilket innebar ett besök på en riktigt mysig kinarestaurang en bit bort från safaribacken. Vi var ett otroligt mixat gäng från skolan som slog oss ner vid ett bord, och lyckades vända "fördomarna" från våra olika liv, till en riktigt lyckad kväll som avslutades med sång och livlig dans i bussen på vägen hem. Kvällen fortsatte sedan med chill på Casablanca. Nästa morgon var seg, precis så som helgerna brukar vara, lite blir gjort. När mörkret började närma sig var det dags för ytterligare en middag på restaurang för att fira Joels artonårsdag! Det blev indiskt, med 6 killar plus mig - ni kan ju tänka er själva var the main topics of the night var, typ dataspel och andra allmänt manliga saker. Mätt i kistan begav vi oss sedan mot Pavement, som denna kväll bjöd på event, allting man beställde gick på en tia. Att åter spendera en kväll på favorit Pavement fick en att tänka tillbaka på kvällen då syrran var där med mig senast, den kvällen som började så otroligt pepp och slutade med att pengarna och mobilen var stulen - men vem spiller tårar för det, livet går alltid vidare. Tänka sig att det nästan redan är en månad sen de lämnade landet... Vart tar tiden vägen egentligen?

Veckan som följde bestod endast av två skoldagar, på den tredje bar det av på äventyr mot Mt. Kenya! Själv beslutade jag mig för att inte bestiga berget, kändes bara som ett helvete att ta sig igenom allt det för en halvtimme på toppen, plus att rent ekonomiskt fanns det inte någon möjlighet - fick välja mellan att bestiga Mt. Kenya eller att åka till Rwanda på påsklovet, och där blev valet enkelt, det säger mig faktiskt inte särskilt mycket att ha bestigit ett berg, sen är det säkert en underbar upplevelse absolut, men hellre Rwanda i början på april, längtar! I alla fall, onsdagen startade med en bussfärd, väl indelade i fyra olika bussar blev det lite strul med platserna, så jag, Hampus & Oscar fick byta och flytta över till minibussen. Efter två timmar går vår buss sönder, vi stannar mitt ute i ingenstans där ett par byinvånare hjälper till och lagar bussen. Efter cirka två timmar stillastående kan vi äntligen fortsätta vår färd. På eftermiddag når vi slutdestinationen Nanyuki, tre timmar efter alla andra... Vi tar in i våra små stugor där vi ska spendera natten, käkar lite mat som vi värmer på ett stormkök. Senare in på kvällen slår vi oss ner vid lägerelden, grillar marshmallows och snackar lite skit. Nästa dag käkar vi lunch på en restaurang precis intill en fiskeodling, självklart serverades helstekt firre, den satt fint i kistan! På eftermiddagen tog vi bussen mot ekvatorn, eller snarare ekvatorskylten, så nu har man stått och posat vid den också. Senare på eftermiddagen bytte vi sovställe och bodde nu i lite större hus med kök och allt. Innan kvällsmaten blev det kubbspel (mitt team tog hem vinsten), sen åt vi gott, körde charader och avslutade kvällen med att spela maffia i över tre timmar, sjukt kul var det att få känna sig som ett barn igen, haha! Nästa dag besökte vi staden Nyeri, där strosar vi omkring lite på gatorna, besöker även helt random scoutgrundarens grav som tydligen var belägen där, fråga mig inte. Sen blev det bussfärd tillbaka till Nairobi, som gick helt utan problem denna gång. Sugna på att dra ut som vi var stack vi till Black Diamond denna kväll, skönt att inte dra ut så många med tanke på att de som besteg berget inte kom hem förrän på söndagen, och vi redan på fredagen.

Lördagen innebar plugg inför den kommande helvetesveckan, eller "stå ut" som den egentligen heter. På kvällen drog vi ut igen, fast denna gång till Blue Times, det blev en riktigt mysig kväll som tyvärr slutade med ett besök på Nairobi Hospital. När vi kom hem på natten och skulle signa in oss i vakt båset kommer internatföreståndaren PeO fram till mig och säger att Julia fått ont i hjärtat igen, och hon vill gärna att någon åker med henne till sjukhuset. Klockan är ett, och jag, Lisa & Julia beger oss mot sjukhuset för att ta tester. Ingenting särskilt hittas efter en massa olika prover, läkaren tror att det är stressrelaterat men är inte säker, lugnande och smärtstillande får hon i alla fall, och klockan fyra är vi tillbaka på internatet igen. Dagen efter var ovanligt seg, med tanke på lite sömn och två utekvällar i rad. I helgen funderar jag på att inte gå ut alls, nästa helg är det nämligen event, så jag sparar mig hellre till dess. En vit helg behövs nog med, känner mig en aning utpumpad på krafter. Och vem har någonsin underskattat banankaka, film, och en bastu? Det låter lockande! Tänkte passa på att uppdatera er något om veckan, i måndags genomfördes svenska redovisningen trots öroninflammationen, i tisdags kom historia arbetet in i tid, igår genomfördes ett geografi prov och ett svenska prov, vill inte säga alldeles för mycket, men jag är ganska säker på att jag klarade dem båda. Slutligen vill jag tillägga, att jag är stolt över mig själv för att ha genomfört allt detta. Om ett par timmar ska jag på min andra praktik på barnhemmet "new life home", ska då återse min favvo bebis som jag bondade totalt med sist - Nathaniel, otroligt söt! Vem vet, kanske jag kommer hem med en adopterad bebis också, haha! Det hade nog varit lite för bra för att vara sant kanske. Måste sluta, Lisa och filmen "the dark night" väntar. Ta hand om er där hemma, jag tänker på er.

Under följer en text som delades ut som "flygblad" för ett par månader sen, tänkte skriva med den i bloggen som mitt första riktigt negativa inlägg, och tyvärr även väldigt sanna.

Det var en gång...

En svensk skola i Kenya, som köpte upp kenyansk mark för att anlägga sin skola för svenska elever, där de skulle se världen och ha ett globalt perspektiv i tanken, samt lära sig att ha förståelse för den kenyanska kulturen,

En svensk skola i Kenya, som bara såg inåt, och där lärare och elever begränsade sig till att umgås med de som hade samma hudfärg, och helst samma språk,

En svensk skola i Kenya, där lärare, elever och anhöriga bott i år, där de körde runt i sina FN-bilar och påstod sig förstå någonting av hur det är att leva under existensminimum, bara för att de stödde enstaka projekt i Kibera,

En svensk skola i Kenya, som anställde kenyanska vakter och kenyansk personal till att jobba för svenskarna, och där eleverna blev upprörda när frågan om vakternas rättfärdiga betalning kom upp,

En svensk internat i Kenya, där internatföreståndarna tog med sina gästelever på turistresor till Masai Mara och Mombasa, och där de uppmanades att akta sig för centrala Nairobi, och för att umgås med vakterna som skolan anställt,

En svensk internat i Kenya, där eleverna trodde sig veta någonting om Afrika efter tio månader av promenader fram och tillbaka till Junction,

En svensk internat i Kenya, där gästelever förklarade en kärlek till Afrika utan att en enda gång ha tagit ett eget initiativ till att träffa en afrikan på egen fritid,

En svensk internat i Kenya, där elever uttalade sig om att man inte kommit till Afrika för att träffa "negrer",

En svensk internat i Kenya, där gästelevers vänner fick misstankar om sig om stöld, av de internatföreståndare som var gäster till gästelevernas vänners land, där gästelevers vänner behandlades som brottslingar och där de bad vakterna föra ut dem på Nairobis kriminella gator mitt i natten, med hot om att ringa polisen för att föra bort dem, och där vakterna i sin beroendeställning till de vita internatföreståndarna ändra på hela sin berättelse,

En svensk internat i Kenya, där en flicka som förälskat sig i en SVART person fick utegångsförbud för att ha haft honom på internatet vid fel tid, och där en flicka som förälskat sig i en VIT person tilläts ha honom boende på internatet i en vecka.

Ni får tolka detta precis som ni vill.

Efter farvälet från familjen söndagen den 22e februari, kände jag och Lisa att det var hög tid att ta en tur till Langata och träffa på lite folk. Att återigen befinna sig på en färd i en matatu längs Nairobis centrala gator kändes som en befrielse. Väl framme möttes vi av Kevin, tog en sväng förbi kyckling restaurangen och köpte med oss lite samosas. Gick hem till Mark och slängde ett par ord där, innan vi slutligen gick hem till Kevin. Som vanligt hade Kevin glömt att ta med sig nycklar, och familjen var borta så till en början fick vi hålla oss ute på tomten. Fram till dess att en bil rullade in på uppfarten, sheit tänkte jag - pappan är hemma! Har nämligen hört en hel del om denna pappa, som ska vara lite scary, väldigt gästvänlig men främst extremt respekterad. Vi hälsade på pappan och på farmorn som var på besök. Självklart blev vi även inbjudna till vardagsrummet där vi slog oss ner tillsammans med resten av familjen. Pappan erbjöd något att dricka, kanske lite läsk frågade han. Jag svarade att jag gärna tog ett glas vatten, med tanke på att jag hade ont i halsen och kände inte riktigt för att få den ännu mera uppriven av bubblorna. Men då invände Lisa med en gång och sa åt mig på svenska att man alltid ska ta emot det som pappan erbjuder, även fast man inte är sugen eller hellre vill ha något annat, för det är tydligen otrevligt att inte göra det - så varsitt gigantiskt glas med fanta fick vi trycka i oss, mätta sen innan kände vi oss efter det glaset proppfyllda. Och då kom bananerna fram, som farmorn tagit med sig hela vägen från Kisumu, och som hon i princip tvingade i oss... Min första tanke var - men liksom ofta det är skillnad på bananerna här i Nairobi och i Kisumu? Men det var det väl antagligen, kunde dock inte själv märka av den. Japp, och där satt vi - spyfärdiga. Och när hon erbjöd oss varsin till försökte vi förklara för henne att vi ätit innan vi kom dit, och då slapp vi tack och lov.

Efter att ha suttit och snackat swahili med Kevins farmor i typ en timme (vilket var rätt omöjligt, men med lite kroppsspråk och tecken så), började klockan ticka på. Vi hade bestämt med Mark att vi skulle träffa han igen, så både jag och Lisa längtade ut ur huset. Vi gjorde ett tappert försök med att ta oss därifrån i form av; "sorry, but we actually have to leave now, or else we'll be late for school, thank you..." sen avbröts vi hastigt av pappan som sa; "sit". Både jag och Lisa sjunker då tillbaka ner i soffan och känner för att dö. Mark väntar, Kevin vill också dra ut - men vi måste stanna. För är man inbjuden i ett kenyanskt hem går man inte utan att ha ätit mat, typ. Mat? Kevin, menar du mat som i en middag? Alltså, NO NO NO! Jag dör hellre! Men, Kevin bad på sina bara knän att han gör vad som helst tillbaka någon dag om vi stannar ett tag till, eftersom att pappan och hans farmor vill det. Kevins lillebror kommer fram med en hink, tvål och en vattenkanna - dags för handtvätt sa Lisa. Det gör de alltid innan maten, jahopp tänkte jag, visst visst. Det som kändes lite sorgligt var att lillebron och Kevin hela tiden passade upp oss, med läsken, bananerna och tvättningen, medans de vuxna bara lutade sig tillbaka i soffan och såg på. Tur att man ändå är uppväxt i en svensk kultur, det har nog underlättat ens liv en hel del kan jag tillägga. Innan vi slog oss ner till bords förvarnade Lisa mig att det strax skulle bli dags för bordsbön, innan måltiden fick starta. Och hon bad mig att inte göra om samma misstag som hon gjorde första gången hon åt där, att bara börja äta helt enkelt. Så lillebron drog en bön på swahili som varken jag eller Lisa förstod oss på, sen var det dags att inta maten... Var är besticken undrade jag? Händerna sa Lisa. Och jag som aldrig aldrig aldrig äter med händerna, knappt pommes liksom! Det var något utöver det vanliga, kladdigt, slemmigt och obehagligt - men en upplevelse. Det blev lite ugali med spenatröra och kyckling. Minimal portion både för mig och Lisa, som vi tappert lyckades få i oss. När maten var halvvägs upp igen tackade vi för oss och fick äntligen bege oss hem till skolan. Vilken dag, så mätt har jag nog aldrig känt mig i hela mitt liv. Men äntligen fick man se lite av den riktiga kulturen i Kenya, vilket man inte direkt får uppleva genom att hänga med svennar i matsalen på skolan.

Samma helg som var hade jag och ett par andra tjejer till förat på Lisas rum, då det efter en stund knackade på dörren. Boardingföräldern PeO's röst hördes utanför, och han frågade om han fick komma in. Men, med tanke på röklukten inifrån plus att x antal vodka flaskor stod vidöppna bland läsken kom vi hastigt på en idé att ta oss ur situationen så att vi slapp öppna. Vi skyllde på att en tjej i rummet just hade duschat och inte hade tagit på sig än - sämst jag vet, men det funkade, han gick. Vi andades ut och fortsatte innan det blev dags för att ta bussen ut. I det läget tänkte vi inte direkt på att ta bort flaskorna från hennes rum innan vi stack, men Lisa slängde in dem längst in i garderoben bakom en massa kläder, sen tänkte vi inte mer på det. Nästa dag skäller PeO ut Lisa för att ha haft sprit på rummet, efter att vi hade stuckit ut gjorde han nämligen en razzia och hittade flaskorna. Det typiska var att det var just Lisa, vi brukar egentligen i princip alltid vara på mitt rum, men de senaste helgerna när syrran bott här har vi varit på Lisas just för att mitt varit fyllt av madrassen och resväskan. Och just därför kunde jag inte ro för att känna mig extremt skyldig... Så typiskt att vi skulle bli påkomna just denna gång när vi är på hennes, plus att hon redan fått ta otroligt mycket skit från boardingen i samband med hennes pojkvän Kevin - tro mig när jag säger att de som är boarding föräldrar är rasister hela bunten. Inte för att spela hjälte, utan för att jag kände mig skyldig, gick jag och pratade med boardingen och sa att all sprit på rummet var min. För så var det sist när de upptäckte sprit på en killes rum, att antingen tar en på sig skulden för det och erkänner, eller så blir alla närvarande på rummet groundade. Lisa har redan en sen innan, och jag ingen så jag tänkte att det inte gjorde så mycket att få en.

Beslutet fick vi vänta tills på måndagen, efter deras möte. Vi kallades in till kontoret båda två, och fick då veta att båda jag och Lisa fick varsin grounding i en vecka. Anledningen till att Lisa fick var för att vi var på hennes rum, fyfan, de gör alltid allt för att sätta dit henne i skiten... Jag hatar helt ärligt talat boardingen, de jobbar inte här för att ta över rollen som våra "föräldrar" under vår vistelse här, utan endast för att sätta dit vissa. Det är inte den att det är samma regler för alla heller, sist detta hände med sprit på rummet kallade de in alla som varit i rummet till möte och förklarade då konsekvenserna, antingen en eller alla. Denna gången nöjde de sig självklart med att bara sätta dit mig och Lisa, trots att PeO höll en konversation med andra förutom mig och Lisa genom dörren. Men men, vad skulle vi göra. Vad tjänar det till att bråka, de är dumma i huvudet och mer kan man inte göra. Att vara instängd i 7 dagar var inte så farligt som jag trodde... Eftersom att man visste om att man efter de dagarna skulle få komma ut igen. Men det kändes instängt och ensamt. Fast som tur var hade vi varandra, så den veckan spenderades med mycket fin kvalitets tid med ingen mindre än Lisa. Det blev film och en massa slappande, var dock sjuk i början av veckan, halsont, feber och förkyld, men det gick som tur var över på bara två dagar.

Det lyckades bli måndag, vilket innebar tillbaka till friheten. Under håltimman på förmiddagen passade jag på att bege mig till Junction för att inhandla lite ätbart att ha på rummet. Jag gick förbi en smyckesaffär och tänkte att det aldrig är fel med lite fönstershoppning, köpte en present till Joel som fyller år i helgen. Och hittade en berlock jag bara inte kunde motstå till mig själv - ett ankare. Så jag unnade mig det, för att jag föll pladask. Så nu har jag någonting på mig hela tiden, som får mig att tänka och känna närheten av min pappa, det känns bra. I tisdags ljög jag, Samuel och Joel ihop en story om att vi ville köpa chips på kvällen, så att vi fick en buss till nakumatt på prestige. Samuel kom på idén att verkligen fira min frihet, och så kände han själv för att festa till det lite för att orka med skolan. Så, den kvällen levde vi ut på mitt rum utan att bli påkomna av någon boarding. Jag vet, det var tisdag - men vi behövde det. Det var dock inte riktigt lika kul att vakna dagen efter, men det är smällar man får ta ibland. I onsdags tog jag, Lisa och Kevin en god fika på Java efter skolan, var riktigt kul att få träffa Kevin efter så lång tid, annars är man van vid att stöta på han var och varannan dag. Gick även på bio i måndags, på Benjamin Button, där ett citat kom upp som jag antar kommer att stämma otroligt bra överens med hur jag kommer att känna i mitten av juni;

Det är något komiskt med att komma hem.

Det ser likadant ut, luktar likadant och känns likadant.

Det är just då som man inser att det enda som har förändrats...

Är en själv.

Just nu känns det som att jag lever i en dröm, och i en ständig oro av att vakna upp. Ibland önskar jag att jag kunde stanna här för evigt, för att jag är lycklig här, och jag har äntligen hittat en plats på jorden där jag känner mig hemma - min plats, den är precis exakt här.

"The present is a gift, and I just wanna be"

Det var fredagen den 30/1, nerverna var på helspänn. Bilfärden från skolan till Jomo Kenyattas flygplats i Nairobi kändes som den längsta i världen, men fram kom jag till sist. Mörkret hade precis börjat falla, och just när vi skulle svänga upp på infarten till flygplatsen ropar föraren "kolla upp på himlen, där landar deras plan!" Och där var det, livs levande. Det var inte förrän först då som det verkligen slog mig på riktigt, att min familj var på väg till mig. Väl inne i vänterummet fick jag stå runt en halvtimme innan dess att jag såg skymten av min familj där de kom nedgående från trappan. Jag såg dem först, och efter ett tag fick de även syn på mig. Men ett parti med glasfönster och dörrar skiljde oss fortfarande åt, och innan dess att de hade hämtat ut sina väskor från rullbandet kunde vi inte omfamna varandra. Då ser jag det oförutsägbara, syrran kommer springandes, förbi glasen, förbi dörrarna. Jag springer förbi repet som egentligen ska hindra mig, och vi möts på halva vägen. När vi håller om varandra kan jag inte reagera, som paralyserad i ögonblicket, i det nuet. Hon gråter i mina armar, jag håller om henne igen. Där står vi, återförenade, som systrar igen. Väl inne i bussen med alla familjemedlemmar måste jag nästan slå mig själv för att få in vart jag befinner mig, och med vilka. Jag blickar ut mot stjärnorna utanför som förgyller mörkret med ljus, och fyller mig med lycka. Vi springer in på skolgården med väskorna, vi skyndar oss att byta om, på med partyblåsan och vidare mot Steve's Steakhouse för att göra natten osäker. Vi dansar, minglar och njuter av varandras tillvaro.

Nu tänkte jag hoppa fram lite i tiden, med tanke på att jag i det förra blogginlägget skrev om de första dagarna med familjen, den 30/1 till den 3/2, ville bara ge er en liten tillbakablick på den första kvällen jag fick med familjen. Tisdagen den 3/2 åkte de på safari fram till och med den 6/2, själv kände jag att safari är lite av en engångsgrej att uppleva, med tanke på att man faktiskt slutar ta kort på en zebra när man sett fem stycken dessförinnan, plus att jag under denna tid hade skoldagar att prioritera. Så jag blev kvar medans familjen upplevde Afrikas savann, vilket enligt mig är det mäktigaste i världen. På fredagen kom familjen tillbaka till mig på eftermiddagen, ganska utpumpade efter att ha rest i en buss hela dagen. Så det var inte mycket action denna dag, vi softa mest, på kvällen käkade vi lite lätt på Java. Och när magarna var mätta drog vi tillbaka till internatet igen för att glo på film, jag ville egentligen ut med tanke på att Mickan fyllde år, men syrran var helt slut så vi bestämde oss för att bara ta en lugn kväll hemma. På lördagen ville min familj pressa och bada vid skolans pool, vilket inte är det bästa jag vet - men jag kom på att det kanske är bäst att grunda färgen lite innan resan till kusten så att man slipper bränna sönder sig där. Vi tog det lugnt i solen, svalkade oss i poolen och bara njöt av livet. Framåt kvällen blev det dags för att käka, och då ville familyn göra det på skolan, haha vilket skämt tänkte jag, men de var seriösa. Oj vilken upplevelse tänkte jag i sarkasm, men men, nu har de ju fått uppleva den "upplevelsen" också. När sminket lite senare var på plats förade vi på Lisas rum, föra är alltså lika med att för festa för den som inte riktigt förstår, syrran gav mig en frågeteckensblick första gången jag sa det till henne nämligen. På rummet befann sig jag, Lisa, syrran och Mickan. Vi drack, dansade och sjöng - riktigt lyckat var det. När klockan började närma sig utgång hoppade vi in i bussen som tog oss till Black Diamond och Red Tape. Vi var inte särskilt många från skolan som drog dit, bara ett litet killgäng utöver oss fyra tjejer. Vi chillade mest, snackade en massa och träffade på lite ISK'are som kom dit. Mickans Darwin, hans lillebror Marwin och den forna eleven Adam. Trevliga människor alla tre, kvällen avslutades med att somna till en film på rummet med min kära syster.

Nästa morgon vaknade vi upp och krängde i oss pannkakor på brunchen, sen begav vi oss iväg med en buss till Afrikas största slumområde, Kibera, där man beräknar att runt en miljon människor av Nairobis sju miljoner är bosatta, på en minimal yta dessutom, omringade av plåtskjul, i leran, i smutsen, utan vatten, utan el. Marken är inte bekänd som en bosatt mark, och även fast myndigheterna och högt uppsatta i Nairobi vet om Kibera, så gör de ingenting åt att förbättra dess invånares möjligheter, man blundar för att stället existerar skulle man kunna säga. Just för att om man erkänner Kibera som en plats där en miljon människor är bosatta, måste de som äger marken se till så att vattenledningar dras, och så att invånarna får tillgång till el. De som äger Kiberas mark är högt uppsatta människor, med ett överflöd av pengar, ändå bryr de sig inte om att erkänna marken. Man skulle kunna kalla Kibera - platsen som Gud glömde. Väl tillbaka i Kilimanis område bestämde vi oss för att käka lite lunch inne på köpcentret Yaya, och när vi återfått energin gick vi vidare mot toymarket, som är en super billig second hand marknad. Där kan man hitta allt i princip, syrran fyndade ett par örhängen för fem svenska kronor. När vi gått och svettats där ett tag åkte vi tillbaka till skolan för att fräscha till oss lite inför kvällen. Vi drog vidare mot den Italienska restaurangen som ligger granne med Casablanca för att få i oss en magnifik måltid, vilket vi också fick. Nöjda på mat gick vi vidare mot Casablanca för att slå oss ner i en mysig soffa, röka lite vattenpipa och kanske till och med ta en drink. Men, denna kväll var inte Casablanca öppet, så istället fick det bli till att dra hem mot skolan. Lisa föreslog att baka en banankaka, och så blev också fallet. Kvällen avslutades med ytterligare en disneyfilm som man lugnt och stilla kunde somna in till.

Måndagsmorgonen inleddes med lite regn, som avslutades framåt lunch så att poolen kunde intas. En sväng till junction hanns med, där familjen tog en fika på java i gått sällskap av Lisa & Kevin. Bussen kom till eftermiddagen, resväskorna var packade och kusten väntade. Innan vi blev avsläppta på tågstationen i Nairobi tog vi en snabb sightseeing tur runt om i staden. Sen väntade en tågresa på ca 14 timmar ner till Mombasa, som tur är åker man på natten, så resan går relativt snabbt. Och visst det är en upplevelse, en svettig sådan. Maten är ätbar men inte så mycket mer än det, det är rätt trångt och svårt att sova, men allt går med lite vilja. Tredje gången gillt som jag sätter min fot ombord på detta tåg, (förhoppningsvis även den sista). Det komiska var att jag åkte andraklass både första och andra gången - utan att skåda en enda kackerlacka ombord. Men denna gång när vi hade förstaklass biljetter såg vi till och med en i vår kupé, lite halväckligt, men vafan, det är ju trots allt bara djur. Nästa dag var vi framme i Mombasa town strax efter tolv, alltså ca två timmar för sent (men, det kunde ha varit betydligt mycket värre). Bussfärden förbi Ukunda, Diani och mot slutdestinationen i Shimoni tog nästan två timmar. Egentligen skulle vi ha bott vid den något överskattade och överturistiga Diani Beach, men det blev tydligen ändrat i sista sekund. Så istället åkte vi närmare Tanzania gränsen, till Shimoni Reef Lodge, med en underbar utsikt över Wasini Island som ligger precis mittemot fastlandet. Där bemöttes vi av trevlig personal, bartendern Sammy, servitören Pashua, städerskan Ruth och hotellägaren Jhad. Vi käkade, tog ett dopp i poolen och somnade tidigt denna kväll, det tär på energin att befinna sig på resande fot alltså...

På onsdagsmorgonen den 11 februari hängde vi vid poolen, senare tog vi en tur till stranden en bit längre bort för att ta det första doppet i den Indiska Oceanen för denna kust vistelsen. Torsdagen såg i princip exakt likadan ut som onsdagen. På fredagen åkte familjen ut på "delfinsafari" där de även snorklade. Jag sket i det, mycket med tanke på att jag hellre hade en heldag för mig själv att bara ta det lugnt på (inget illa mot familjen), men främst för att jag redan upplevt exakt det där under höstlovet med skolan, när vi gjorde en heldag ut mot Wasini Island för att snorkla, kolla delfiner och åka båt. Jag låg istället vid skuggan i poolen, läste bok, lyssnade på musik och allmänt bara njöt av att ha semester från allt allvar i skolan. Blev en hel del skugga för min del under semestern, ville inte riskera att det skulle bli som sist då värmeutslag höll på att ta död på hela min kropp. Plus att jag faktiskt verkligen har insett hur lite jag njuter av att ligga och svettas i solen, det framkallar ingenting annat än huvudvärk, svettningar och "kommande hudcancer". Har faktiskt insett hur sjukt onödigt det är med att "få färg", ursäkta mig men jag tycker bara hela den inne grejen är så otroligt löjlig. Så varför utsätta sig för det om man inte tycker om det? Antar att i princip alla där hemma tror att jag kommer komma hem som en neger efter ett år i Afrika, men snälla sluta tänka så, för så kommer aldrig att bli fallet.

På lördagen var det hög tid för alla hjärtans dag, och jag måste säga att det sög lite att inte befinna sig hemma i Nairobi så att man kunde dra ut till pavements event denna kväll där Lisa och co befann sig. Hade varit kul att träffa på John, men men, ett samtal från han fick väl duga antar jag. Shimoni hade gått in för att romantisera kvällen med blommor i varje hörn, stearinljusen glödde på borden, drinkarna serverades med omtanke och likaså den gudomliga maten. Lite senare in på kvällen när gamlingarna begett sig till sängen, stannade jag och syrran kvar uppe, spelade lite biljard, skålade och snackade med barens glädjefågel Sammy - riktigt söt människa, otroligt leende 24-7 på hans läppar, en sån där människa som inte växer på träd, som smittar av lyckan på en själv bara genom att kolla på honom, det var en mysig alla hjärtans dag måste jag slutligen säga.

På söndagen blev det dags att besöka Diani Beach med familjen, morsan ville tydligen väldigt gärna dit. Dagen inleddes med varsin fantastiskt helkroppsmassage, en riktigt efterlängtad sådan som verkligen behövdes på mina lite smått förstörda axlar från jobbet. Vi inväntade att tidvattnet skulle ge sig så att det gick att bada, vilket var möjligt efter det att lunchen på ett strandhotell var avklarad. Innan det blev dags att ta taxin tillbaka till Shimoni gick vi upp mot huvudvägen för att investera lite Afrikansk konst, mamma köpte en tavla med djurmotiv i gråskala, syrran en liknande fast i rött, och även en röd till Sammy på hotellet. Väl tillbaka på kvällen var vi inbjudna att hälsa på Sammy på hans rum där han bor alla dagar i månaden förutom två - då han är ledig och får åka och hälsa på sin familj i Mombasa. Rummet var inte precis som de vi bodde i under vår vistelse på hotellet... Det saknade dörr, endast ett skynke skiljde hans rum från allmänheten. En hård säng utan täcke, en fåtölj utan sittdyna, ett simpelt bord, en liten spegel, ett par klädkrokar hängandes på ett rep som skulle föreställa en garderob, och slutligen en tvättlina som korsade taket. Det var dock inte trångt i rummet, rätt mycket space, men kalla vita väggar som saknade utsmyckning, tavlan gjorde gott i detta rum kan jag säga. Lite senare in på kvällen passade jag och mamma på att bada i poolen, och ha lite deep-talk, vilket var år och dar sen, extremt efterlängtat.

Måste passa på att lägga in fyra gratulationer till folk som hunnit blir ett år äldre under denna tid, dels till farfar som blev 75 bast den 5e februari när familjen befann sig på safari, och dels till Felicia den 17/2, och till Michelle och kusinen Nadja den 20/2 - ett stort grattis till alla er från mig!

Nästa dag, alltså måndagen den 16 februari var det dags att åka lite båt först på havet och sen in på en liten flod i närheten där det ryktades om att man skulle kunna få skåda lite krokodiler. Spända av förväntan gled vi runt på floden, och efter någon timmes färd stängde föraren av motorn, vi kollade oss häpet omkring och fick syn på ett par ögon i vattnet, även lite av huvudet! Men lika snabbt som vi hann få syn på krokodilen sjönk den ner under ytan... Suck, vilken tråkig en. Men men, då har man i alla fall fått se en krokodil också, vilket var första gången för min del. Annars såg vi mest fåglar utmed floden, och lite apor. Dock bara en krokodil, så att kalla det "krokodilsafari" är väl att ta i. En annan sak som var mäktigt utmed floden var alla dessa mangrover träd som livnär sig på saltvattnet, helt sinnes att de lyckas. Nästa dag gick familjen ut och besökte slavgrottorna i närheten, där araberna höll slavar tillfångatagna innan de skickade ut dem på båtar som tog dem vidare till Zanzibar i Tanzania där de skulle säljas, under deras tid i grottorna fick de endast i sig saltvatten att leva på, fyfan alltså. Jag stannade dock kvar på hotellet denna förmiddag för att ha lite egen tid, har som sagt redan besökt grottorna med skolan. Egen tid är underskattat känner jag, lite av min grej att spendera tid för mig själv, finns ingenting som är så skönt ibland alltså, helt klart ett måste för att överleva. Lite senare in på dagen åkte vi till stranden med Sammy en sista gång, denna dag bestämde jag mig för att sola lite i alla fall för att se något levande ut. När vi badade i havet passade vi på att lära Sammy att simma, fett snabb lärd människa det där! Tänka sig så olika vi växer upp, svenskar och kenyaner. När började vi i simskola liksom? Riktigt tidigt! Och här ingår det inte alls i deras grundskola att lära sig ta simpla simtag, trots att de bor precis vid kusten... Sista heldagen i Shimoni spenderades vid poolen, med en bra bok och gott sällskap. Vi började packa väskorna lite smått, och kände faktiskt en rätt stor sorg över att behöva lämna, på något sätt blev man lite bunden till stället, havet och personalen under vår vistelse. Särskilt till Sammy, som vi kom lite extra nära. Torsdagen den 19/2 väntade tåget på oss, sista pooldoppet gjordes innan lunch, och efter lunch kom bussen och körde oss mot Mombasa Town igen... När vi kom på att vi hade nästan två timmar på oss innan tågen skulle gå så vi tog en extra rundtur mot gamla stan, vi gick en sväng runt fort jesus och drack varsin läsk under solens starka sken. Sen väntade tågresan oss igen, denna gången gick det faktiskt betydligt lättare - vilket det i princip alltid gör när man åker hem ifrån något känns det som.

Efter frukosten nästa dag läste jag ut de sista raderna i Corinne Hofmanns "Den vita masaien", måste säga att jag blev besviken, det enda som hände i boken var - jag är dödsförälskad, jag är sjuk, jag åker hem till Schweiz, jag klagar lite mer... Sjukt tråkig bok, visst man blir lite insatt i hur en masai lever ute i ingenstans, men hon måste ju haft något fel i skallen. Den enda konversationen de hade mellan varandra var ju typ "Corinne, what's the problem?" och hon svarar "No problem", och sen tänker hon - vad jag älskar denna man! Liksom, ofta de ens känner varandra, jag blir ju trött... Måste även tillägga en kommentar om boken "Twilight" som jag också läste ut under semester, med besvikelse. Har hört så sjukt mycket om hur underbart bra den är, och om hur kär man önskar att man själv vore när man läser den, men jag tyckte inte alls den var särskilt bra, rätt överskattad om jag får säga det själv... Men en annan bok som faktiskt var riktigt bra var Paoulo Coelho's "Alkemisten", visst, lite religiös men ändå djup på ett underbart lagom sätt, en bok som ställer djupa livsfrågor inom än, den älskade jag verkligen och kan varmt rekommendera den! Tåget rullade in i Nairobis innestad i tid för första gången någonsin, redan vid tiotiden på morgonen! Längtan efter Lisa var stor, aldrig någonsin har vi varit ifrån varandra i över tio dagar! Det var självklart sorgligt att åka ifrån havet och semestern, men så skönt samtidigt att komma hem till mitt älskade Nairobi. Bilfärden från tågstationen till skolan fylldes med ett stort leende, lyckorus fyllde hela mig. Inte ett enda bråk med min käraste familj som jag ännu befann mig med, inte något som har gått snett, en lyckad semester, en lyckad tid, en lycklig Josefin.

Men att komma tillbaka och känna skolböckernas lukt var inte riktigt lika kul, men äsch, om ett par månader är jag fri, stå ut, stå ut! Semestern kan summeras följande - slappat, läst bok, umgåtts, ätit och sovit.  Fredagslunchen togs på Java på tu man hand med syrran, det blev hamburgare med sallad, glass och brownie till efterrätt som grädden på moset. Mums var det verkligen! Eftermiddagen tillbringades vid poolen (suck på min familj som älskar att pressa sönder), jag säger bara en sak - hudcancer! Nej, nu ska vi inte vara sånna, men ändå, solen ska man inte leka med inte... Senare på kvällen stack vi till Haandi för att käka lite indisk mat, vilket var en riktig succé! Väl tillbaka på internatet igen drog vi snabbt över klänningarna, blandade drinkarna och tjötade på Lisas rum. Egentligen brukar vi i princip alltid föra på mitt rum, lite av en tradition, men med tanke på syrrans resväska och madrass skulle det bli lite trångt. Väl inne på Lisas rum knackar det plötsligt på den låsta dörren, PeO ber oss att öppna, vi kommer på ursäkter i form av "vi kan inte, Mickan står i handduk och ska just byta om", för att slippa öppna, och håller tummarna för att han inte känner lukten från rök, men självklart inser vi ju att han fattar vad vi håller på med, han är ju inte dum i huvet liksom! Men han går, vi pustar ut och fortsätter med festen. Lite senare hoppar vi in i bussen som denna kväll tar oss till Blue Times, det blir en absolut hel mysig kväll. Lördagen startades med en stadig brunch som fick en att inse hur mycket man saknar maten i Shimoni, all firre, krabba, bläckfisk och jumbo kräftor... När resten av familjen anlände till skolan föreslog jag att vi kanske skulle dra oss down town så de får uppleva det gåendes och inte sittandes i en bil, eller att kanske ta en matatu till Langata och hälsa på ett bostadsområde där Kevin, John, Mark, Chris och co bor - men icke, familjen ville, ja vad tror ni? Pressa vid poolen, självklart... Jaja, så spenderades alltså deras sista dag i Nairobi.

Till lunch blev det en liten fruktbuffé, änne mera sol och bad återstod innan vi framåt kvällen tog oss till Misono, en japansk restaurang en bit bort ifrån skolan. Efter att jag hoppat ut ur duschen ringer John och säger att han och ett par andra killar står utanför grinden till skolan, skjut mig tänker jag som är helt ofixad... Männskan kunde liksom inte typ, förvarnat och ringt lite tidigare? Jaja, efter en hastig sminkning och klädval går vi ut, jag och syrran, hälsar på de tiotalet killar som samlats utanför skolan med John, Mark och Chris. Vi snackar ett tag, och jag ber om ursäkt, men syrran och jag måste dra för att ta oss till restaurangen, så det blev ett kort möte. Men kul för min syster att få träffa de killar jag umgås med lite då och då utanför skolan. Misono var en häftig upplevelse, där man satt runt om en kock som stod framför en och tillagade de 8 små rätterna man beställt. Sjukt gott med, lite dyrt för min studentbudget, men helt klart värt det, en upplevelse utöver det vanliga. Lisa ringde och berättade att ett gäng från skolan skulle chilla på Casablanca denna kväll, vilket även jag och familjen tänkt göra, så jag sa att vi helt enkelt skulle ses där. Notan betalades, gångavståndet till Cassa begicks, vi slog oss ner i en mysig soffa, beställde in varsin drink och en vattenpipa att dela på. Farmor och farfar kände sig nöjda för kvällen och tog en taxi hem till hotellet, men mamma och pappa hängde på och fick för ett tag återuppliva hur det känns och är att vara ungdom igen. Vi snackade, myste, och njöt. Lite senare in på kvällen längtade även mamma och pappa hem till sängen, men jag och syrran stannade kvar och tillbringade resten av kvällen i sällskap av Lisa och Linnea. Riktigt mysigt var det verkligen! När klockan börjar dra sig och bussen snart är på g att hämta oss hör Mark och John av sig, och säger att de är utanför Casablanca, vi går ut till dem en sväng och hinner slänga ett par ord innan vi är tvungna att hoppa in i bussen och bege oss hemåt. Under semestern i Shimoni, fick pappa mig att inse något som jag tidigare inte riktigt insett, och det är följande;

Att det är mitt liv jag lever idag

Och jag gör vad jag vill med det

Det är helt och hållet upp till mig

Vill jag något, kan jag uppnå det

Tack pappa, jag ska inte ge upp.

Nästa morgon vaknade vi av att klockan ringde redan halv 6, syrran packade ihop det sista. Sen gick vi ut i gryningen, i mörkret. Hämtade upp resten av familjen med bussen, för att sedan bege oss mot flygplatsen. Där resan för mer än tre veckor sedan startade, och där den också denna dag skulle få ett slut. Jag visste att jag höll på att spendera min sista timme med min familj, mina sista minuter. Tanken och medvetenheten om det fick mig att bli stum, vad fanns det kvar att säga? Stanna kvar? Hälsa Sverige? Ta hand om er? Lämna mig inte? Vi ses till sommaren? Vad skulle jag välja, vad var bäst, vad var passande... Vi kom till kön innan säkerhetskontrollen, och hur många minuter eller sekunder till vi hade på oss att ta farväl berodde helt på hur denna kö skulle flyta på. Sista kramarna, sista närheten, sista ljudet av deras röster. De passerade säkerhetskontrollen, lämnade in väskorna och försvann. Jag följde dem genom glasrutan, den glasruta som separerade oss men fortfarande behöll möjligheten för att en sista gång få möta deras blickar. Denna gången var det inte syrrans kinder som fick känna på fukten av ett farväl, denna gången var det jag som grät.

På kvällen den 30/1 var nerverna på helspänn, att inse vilka som snart skulle landa här i självaste Nairobi gick inte riktigt att få in. Väl på g i taxin kom klumpen i magen, nervositeten förvärrades och svettdropparna i pannan trängde sig på. Någon halvtimme senare väl inne på flygplatsområdet kom chocken när föraren sa "kolla upp, där är planet de kommer med". Och där var det, livslevande, planet från Amsterdam min familj kom med. Inte ens då kunde jag riktigt få in det, på ett sätt kan man inte ens förstå att man faktiskt någonsin har haft en familj heller, sjukt vad man kan vänja sig till saker och ting. Det var ett par skakiga ben som tog de sista stegen in mot vänterummet där ett hundratal andra också stod förväntansfulla inför mötet med nära och kära, och där kom de efter någon halvtimmes väntan. Nerför trappan gick de, och jag kunde knappt tro mina ögon. Där var det, som levande gestalter. Jag var tvungen att blinka tusen gånger, tvungen att nypa mig själv för att förstå vad det var jag äntligen fick se. Glasväggen skiljde fortfarande oss åt, jag kom inte in, och de kom inte ut utan deras väskor. Men jag såg dem, och de såg mig. Efter en stunds väntan ser jag hur syrran kommer springande i full fart mot mig, ut genom glasdörrarna och in i min famn. Där var vi, vi två, jag och min syster. Och jag visste inte hur jag skulle reagera, om jag skulle skratta eller om jag skulle gråta, det kändes bara som om jag levde i en dröm. Paralyserad stod jag där, och njöt av hennes närhet. Efter ett tag kom resten av familjen ut, mamma, pappa, farmor och farfar. Precis som i en film, där var i återigen samlade. Och på mindre än en minut, var vi som en familj igen, den familj vi en gång hade varit.  

Taxin hade förberett ett litet firande som innefattade ett varsitt glas rött innan vi skulle bege oss in i bussen för att åka genom Nairobis centrala gator ut mot skolan. På vägen tillbaka la jag fram förslaget om att syrran skulle hänga med ut på kvällen, friendsen var på steve's steakhouse denna kväll och jag var taggad på att dra med henne dit. Även fast hon var tröttast på jorden, ofixad och lite halv svettig sa hon ja. Vi fräschade upp oss i all hast på skolan, slängde in väskorna och bytade om. Sen åkte vi mot steve's för att partaja natten lång! Dansgolvet fylldes, likaså glasen, det blev en hel del svettigt shakeande bland alla ISK'are till house musiken. Jag trivdes, stormtrivdes. Nästa morgon vaknade vi inte alltför utvilade av att pappsen klampade in på rummet redan vid tiotiden, jahapp där var det slut på sovmorgonen. Lite frulle slängdes i maggen innan familjen tog en promenad mot mitt andra hem Junction, där shoppade vi lite smått och tog en fika på Java. Vi kom tillbaka till skolan, och chillade en stund vid poolen innan vi till kvällen skulle ut och äta på restaurangen Carnivore. Jag hade hört en del om den restaurangen tidigare, att där finns lite olika udda kött att smaka på. Vi blev serverade en massa konstiga saker, och det nya jag åt som jag aldrig tidigare vågat sätta tänderna i var kyckling lever, kyckling inälvor, lamm, struts köttbullar och krokodil. Kan tillägga att krokodilkött kan vara det godaste köttet jag någonsin ätit, och att kyckling inälvorna inte heller var fel, vilket man kanske kan tro. Det var riktigt spännande att testa lite nya saker måste jag säga.

Lite senare in på lördagskvällen förade vi ett par tjejer på mitt rum och fixade oss inför utgången till pavement, där det denna kväll var ett event som kallades "slippery nipple", lite porrigt ja. Men men, kvällen drogs igång inne på vip-avdelningen där en shot gick på fem svenska kronor, syrran antog att hon hamnat i himlen, själv har man vant sig. För första gången någonsin sen jag kom till Kenya la jag av mig mina pengar och min mobil i någon annans väska, annars tycker jag sånt kan vara rätt drygt om man ska behöva leta reda på den människan så fort man ska köpa något och brukar istället lägga det i min bh. Men denna kväll tänkte jag att äsch det gör la inget, för jag kommer ju ändå aldrig lämna syrran själv så då spelar det ju ingen roll om jag lägger det i hennes väska. Vi dansade, klunkade och skrattade, kvällen var ljuvlig och man kände riktigt hur man levde. Dansgolvet blev next att inta, och det tog inte lång tid innan syrran fick en flock på tre kenyaner dansandes runt sig. Jag tänkte inte på det då, jag reagerade inte alls, men efteråt kom jag på det. När värmen blev för mycket bestämde vi oss för att lämna rampljuset och ta något svalkande att dricka, jag frågade vad klockan var och när syrran skulle ta upp mobilen och kolla var den inte längre kvar, vilket inte pengarna var heller, och då slog det mig, jävla kenyaner. Det gjorde inte särskilt mycket att "hon" blev av med den, det kunde varit mycket värre och jag hade ändå tänkt investera en ny när jag kommer hem. Det tråkiga och typiska var bara att det var just Hanna som blev vad man ska säga "ansvarig" för det, eftersom att hon hade mobilen och pengarna på sig var det hon som kände sig skyldig. Men med tanke på att i princip alla på skolan har fått ersätta sina mobiler blev jag inte ens chockad, på något sätt hade jag bara väntat på den dagen det skulle bli min tur, men att "skulden" då skulle komma att ligga på min syster var inte tanken, så otroligt typiskt. På något sätt känns det som om en liten del av mig dog, just för att man har så mycket på mobilen, så många minnen. Allas födelsedagar på kalendern så man inte glömmer dem, alla kontakter, alla bilder, och inte för att glömma videoklippet jag & Linnéa spelade in i typ 7:an som är något utöver det vanliga, men framförallt alla sparade underbara sms, de smsen man tar fram i stunder man är nere och behöver peppas upp igen. De man sparade av en anledning, som nu någon kenyan i Nairobi sitter och läser, det är det sorgliga med det hela. Men det värsta var att syrran blev så otroligt ledsen, och då började även jag gråta för att jag fick sån ångest över att jag visste att hon var ledsen över det. Men det finns ingenting att göra åt nu, så det är bara till att gå vidare och sluta skvätta tårar över något man aldrig kommer att kunna få tillbaka. Man får bara helt enkelt se fram emot de nya bilderna, smsen och videoklippen man i framtiden kommer att skaffa. Så enkelt är det. Kan tillägga att mitt nya nummer för er där hemma i Sverige är +254715110684 under den tiden jag är här i Kenya, för den som känner för att skicka nya sms som är värda att spara på den =)

På söndagen var det inte lätt att få tummarna ur röven att ta sig upp ur sängen, illamåendet och huvudvärken stod lite i vägen för piggheten. Men upp var vi tvungna att ta oss, för idag väntade shopping på Yaya centret och även utanför på masai marknaden. Det blev en hel del afrikanska fynd för hela familjen måste jag säga, för min del en skål, en ask, en tröja och en speldosa. På kvällen käkade vi på den billiga Etiopiska restaurangen Habesha, lite halvudda mat men vad jag märkte på the family var den uppskattad, man måste ju testa lite nytt då och då för att faktiskt ta del av olika kulturer på riktigt. Åt något mumsigt getkött, det var mycket godare än vad jag tidigare trott att det skulle vara.

Måndagen inleddes med en tur ut mot en gate vid Nairobis National Park, där matning av bebiselefanter väntade. Vi fick höra storyn om dessa söta, oskyldiga, överlämnade små djur som en vacker dag återigen skulle få inta vilddjurlivet när tiden var inne. Efter många tryck på kameran och touchande på bebiselefanterna var den så kallade "showen" över, och sist och faktiskt minst intog en liten bebisnoshörning stället för en rundtur, den var inte särskilt vacker men sjukt gullig ändå, den var så otroligt liten jämfört med en fullvuxen noshörning som vi sedan fick syn på, dock i dess bur för att den ena var sjuk och den andra blind... Efter elefanterna och noshörningarna drog vi till Mamba som är en mysig restaurang alldeles intill en liten sjö, där käkade vi en utsökt middag och bara relaxade något innan det blev dags att dra till giraff centret och strula med en giraff tunga. Fast mestadels där så matade vi dem med godis, otroligt mäktiga djur alltså, främst extremt vackra. När vi kände oss nöjda med djur för dagen drog vi vidare mot Karen för att besöka Karen Blixens museum, som var lite små intressant. Kanske ska tillägga att museum inte riktigt är min grej, men det var ballt att vara inne i hennes riktiga hus under den tid hon hade sin kaffe farm här i Nairobi. På kvällen tog vi varsin lätt sallad på Java, och efter det kände jag och syrran för att gå på bio, vi såg "bride wars" som jag måste säga att jag blev enormt besviken på, blev i princip inga skratt till den, alltså inte så mycket att hänga i granen för den där hemma som kan spara en slant på att inte se den på bio. Kvällen slutade med en massa girltalk på mitt rum, lite spaning i fbg's skolkatalog osv. Måste säga att jag blev lite besviken på den, med tanke på att det inte står att jag är frånvarande på 07SPC's kort, ni har inte glömt bort mig va? För jag har minsann inte glömt av er.

Anledningen till att jag idag har gott om tid på mig att uppdatera bloggen har att göra med att min familj imorse lämnade Nairobi för att åka på safari till Nakuru och Masai Mara, själv måste man gå i skolan, dels med tanke på att skolan är typ viktig, och dels med tanke på att jag redan varit på båda ställena men främst med tanke på att jag ska vara ledig en vecka efter lovet eftersom att vi stannar nere vid kusten under fem skoldagar. På fredag kommer familjen tillbaka till Nairobi då ett ganska hektiskt schema väntar, det finns mycket att göra som man inte får missa. På måndag kväll beger vi oss med tåg till kusten, kommer hem fredagen den 20/2, och redan den 22 februari åker de tillbaka till kyliga Sverige och ifrån mig... Kommer antagligen inte hinna uppdatera bloggen förens efter det, så jag tänkte att jag skulle passa på att önska alla er där hemma ett underbart sportlov! Nu måste jag läsa lite svenska tidningar som ligger i en hög och väntar på mig, jag längtar efter er, take care.

Tiden rinner iväg, som vanligt. Kommer ihåg för cirka tre månader sen när mamma skickade mailet med beskedet om att de skulle komma ner och hälsa på - det känns som igår, och om tre timmar landar de på flygplatsen i Nairobi. Känns så overkligt, samtidigt så spännande och kul. Var ett bra tag sen jag skrev nu, så får ta och gå tillbaka ganska långt i tiden, vi startar för mer än en vecka sen. Förra torsdag snarare sagt, då förberedelserna inför ett nervöst nationellt matte b prov tog sin fart, bestämde mig för att plugga lite varje dag för att friska upp hjärnan, vilket jag även gjorde fram till provet som var denna tisdagen. Har inte fått tillbaka resultatet än, men jag är ganska övertygad om att jag kan ha klarat det, vilket skulle göra mig så otroligt överlycklig! Så jag håller tummarna för det, fast nu blir det säkert inte så bara för att jag skrev det.

I alla fall, förra veckan innehöll mycket nytt för min del, på onsdagskvällen befann jag mig på A-K's rum för att sy lite kläder som det blivit hål i. Fatta att jag, Josefin Joxelius, sydde! Det har jag då inte gjort sen syslöjden i 9an kan jag ju tillägga, vi tittade även på Eva & Adam denna kväll, vilket jag inte heller gjort på år och dar. I torsdags var det dags för första seriematchen för tjejernas del, mot inga mindre än bitcharna från ISK (international school of Kenya). Och nej, ni vill inte veta resultatet på den matchen. Det kändes konstigt att vara tillbaka på planen igen, fick en att minnas alla gamla tider med SIF, fina minnen det där. Varmt var det dock, svårt att andas också, sheit man är inte van vid detta klimatet...

I fredags spenderade jag & Lisa halva dan på junction för att leta present till hennes pojkvän Kevin, det blev ett halsband, ett inramat foto och ett fotoalbum med massa fula bilder och kommentarer, sjukt kul var det! Nästa förmiddag drog vi oss med en matatu till kitengela road i Langata för att överraska Kevin på hans födelsedag, hela 20 år har han hunnit bli! Vi sjöng, han öppnade paket och sen drog vi ner till stan för att chilla lite. Faktiskt första gången jag är nere "down town" än så länge, jag vet det kanske låter chockerande - men det är faktiskt sant, har aldrig strosat runt på Nairobis gator i centrala stan förut, pinsamt kanske. Men nu har jag allt besökt den delen av Nairobi också, man måste ju spara lite saker liksom! Vi käkade hamburgare med pommes på Kenyas version av donken. Kvällen avslutades på Black Diamond med ett härligt gäng, egentligen kände jag inte för att hänga på, men det var ju trots allt Kevins födelsedag, så det blev ju ett sorts måste. Den var en trevlig kväll så klaga ska jag inte, och ångra att jag hängde med gör jag inte heller.

I söndags blev det ingen sovmorgon inte, jox hade planer! Tidiga sådana. Väckte Lisa & Effie, möttes av mördarblickar - men de hade lovat att följa med så upp gick de efter ett tag. Matatu tog vi till Karen, för att gå på gudstjänst. Tro det eller ej, men N.P.C's version av ungdomskyrka var faktiskt över förväntan. Senaste gången jag satt min fot i en kyrka måste varit under den tid jag var konfirmand, och jag måste säga att det var riktigt intressant att se hur det går till i ett så annorlunda land som Kenya. Lärorikt, helt klart. Efter biktandet stack jag med Effie ner till stan igen, hon skulle fixa något med sin mp3, hungriga som vi var delade vi på en mumsig pizza, dock ganska dyr... På kvällen blev det hög tid för matteboken igen.

I måndags fick vi inta det nya schemat för vårterminen, vilket betyder att höstterminen äntligen är över! Trodde att mitt nya schema skulle vara betydligt softare än det jag hade under förra terminen, men det hade jag tydligen fått om bakfoten, detta schemat är i princip lika jobbigt... I tisdags var det som sagt dags för nationellt i matte b, jag vaknade på rätt sida som tur var, kände mig taggad på att avsluta denna kurs på ett bra sätt. Så där stod vi, alla i MFR (matte for retarded) samlade i en ring, höll varandras händer, och spelade "we shall overcome" på hög volym och sjöng med. Peppade som vi var, kände sig alla redo för ett 4 timmars långt prov. Verkar som om det gick bra för de flesta, och om det nu blir så att de flesta i vår mattegrupp klarar provet ska vi fira det med en tacos kväll hemma hos vår lärare Anna-Kari. I onsdags hade jag och Lisa en riktig Lisa & Jox dag, vilket innebar slapp med tusen Gossip Girl avsnitt. Idag var vi och kollade in kommande praktikplatser med u-landskunskapsgruppen. Var på två olika skolor för barn i åldern 6-14, och så åkte vi förbi ett barnhem med riktigt små pluttar. Själv vet jag inte riktigt än vad jag ska välja... Nästa fredag ska vi till Nairobis största slum område Kibera och kolla praktikplatser även där, får väl se vad det blir för min del efter nästa vecka.

Nu måste jag sluta, klockan tickar och taxin är snart här. Knäppt att jag ska träffa min familj här i Kenya, känns nästan som om man glömt av att man hade en där hemma... Haha! Nejdå, vi hörs snart igen bloggen.

"Låt ingen få dig att tro att du inte förtjänar det du vill ha".

Har numera slått mig ner i en av sofforna i tv-rummet, ännu en vecka har runnit ifrån mitt liv och min tillvaro, allting känns som en simpel tid i mitt långa liv. 17 år har numera passerat, känns snarare som en vecka... Vad har det blivit av mig och alla mina dagar vid liv? Om ytterligare en vecka, har jag levt 5 månader av mitt liv i Kenya, alltså lite mer än hälften av den totala tiden det är tänkt att jag ska tillbringa här. Kenya har inte bara varit ett stort äventyr, det har även blivit mitt hem, min vardag och min verklighet. Just nu kan jag inte föreställa mig hur det kommer bli att en dag återvända "hem" igen, till Falkenberg. Ibland önskar jag att jag kunde stanna här resten av mitt liv, ibland vill jag inte åka tillbaka till Sverige...

Man har lärt sig att se förbi små saker man till en början störde sig på, av ren bortskämdhet från därhemma. Att strömmen går, att Internet segar sönder, att trafiken är galen, att fattigdomen syns till i vartenda hörn, att vägarna är katastrofalt trasiga här och var, att skolan är ett helvete, att kriminaliteten är ett stort faktum, att man blir särbehandlad som vit osv, listan kan bli lång. Och även fast listan kan bli det, kan jag helt ärligt säga att jag själv hade velat att mina barn fick växa upp just mitt ibland allt detta - för att det är så lärorikt, och för att det har så många fördelar, som tillexempel att klimatet är behagligt, naturen är det vackraste jag skådat, safariturerna med djuren är det häftigaste jag varit med om, poolen på skolan är inte fel, eleverna går inte att lägga många klagomål om, festerna är långt ifrån tråkiga, bussfärderna genom Kenya är det bästa jag vet osv, listan här kan även den bli lika lång, om inte längre.  

Det är i princip ganska omöjligt att sakna det livet jag levde hemma, när jag lever detta liv här. Att komma hem igen en dag, kommer både det med sina fördelar och nackdelar, den stora frågan är bara hur man lär sig att ta in det faktum om att man aldrig någonsin igen, kommer att ha det såhär bra. Jag kan bara säga en sak, att jag kommer att vilja återvända hit, det är jag medveten om redan nu.

Man är så van, tänk att det tog en livstid att vänja sig vid det man hade hemma, och fem månader att lära sig att tycka om allt som finns här. Man har lärt sig att det inte finns några övergångsställen, att inte dricka vattnet ur kranen, att det är vänstertrafik, att man kan muta sig till frihet, att leva bakom fyra murar, att självständigt ta sig i kragen, att uppskatta det liv man har, att inse hur bra man hade det hemma, att släppa taget om nära och kära för att söka annat, att komma nånstans på egen hand, att motstå hemlängtan, att skippa sina fördomar, att prioritera, helt enkelt i det stora hela - att älska.

Förra helgen tillbringades lördagskvällen på Pavement, som så många gånger förut. Tröttnat har man inte riktigt gjort, förrän denna kväll. Stället var rätt dött om jag ska vara ärlig, men men - det funkade faktiskt ändå. Var i gott sällskap av Lisa, Kevin & hans kenyan kompis John. Som jag nämnde sist missade vi bussen hem, och var nära på att åka på varsin grounding, men solen stod på våran sida och tur som var slapp vi det ödet. I söndags kom regnet, till vår stora förvåning utbrast glädjetårar och inget annat, visst - nu när det har regnat i princip hela veckan kanske det inte riktigt är lika kul längre... Men det var så mysigt med regn igen! När det klingade till på fönsterkarmen om kvällarna när man halvsov, åh har saknat regn alltså! Idag återkom dock solen, fast det ska man kanske inte heller klaga på antar jag. Veckan har varit ganska död för min del, var sjuk en hel del i början av den i form av förkylning. Mindre kul, men men, det är i sånna lägen man får tid till saker man inte annars hinner med, som att vila ut sig till en film eller två och läsa bok. Så att ligga på rummet och vara sjuk ska inte underskattas inte, det behövs faktiskt ibland det med.

I onsdags fyllde korridorsgrannen Matilda hela 18 bast! Detta innebar att morgonen startade med falska stämmor som gjorde allt som stod i deras makt för att väcka henne ur sängen, med nävarna fyllda med varsin tidig grogg skålade vi alla och tilldelade födelsedagsbarnet ett kollage med massa bilder från tiden i Kenya plus lite små kladd över allt med intern skämt som ingen annan än korridor förstår sig på, i princip. På kvällen käkade vi ett gäng på Italienska för att fira henne, riktigt mys var det.

I fredags åkte jag och Lisa med Efflyn hem till Langata för att spendera dagen och kvällen i ett stillsamt villaområde. Återigen skönt med lite omväxling från det ofta återupprepade internat livet, man behöver komma ifrån det lite då och då för att överleva. Vi kollade på en riktig amerikans teenage b-film hemma hos Kevin, gick ut en sväng och stötte på ingen mindre än John. Tog det mest lugnt, njöt av livet och så. Kvällen började lida mot sitt slut (eller snarare, reglerna ansåg att vi inte fick stanna längre) så vi satte oss i en matatu, åkte mot down town för att sedan fortsätta längs Ngong Road för att komma hem till skolan. Okej ja, jag erkänner att det är lite halvt förbjudet att åka matatu hem på kvällen, ensam med en annan tjej, (känns som att skolan underskattar tjejer) men men, taxi hade kostat skjortan så vi tog en liten risk. Och det var faktiskt inte alls så farligt som skolan tidigare antytt, snarare tvärtom - livligt, härligt och underbart!

I lördags kom Kevin och hälsade på som vanligt, vi bakade en liten banankaka som snabbt tog slut, och började fixa oss inför utekvällen. Förade lika traditionellt som vanligt på mitt rum, var egentligen inte särskilt taggad på att dra ut i början av kvällen... Men, jag tror man behöver komma ut lite om helgerna och roa sig för att fixa skolbänken, så jag hänkade på ändå. Vilket slutade ganska waste med tanke på att kvällen på Alehouse inte var någon höjdare, egentligen ville jag till Blue Times strax runt hörnet, men det sket sig när majoriteten ville in till Alehouse. Kvällen spenderades lite små tjötande vid baren, under dunket av tecno musik som var omöjligt att dansa till. När det var dags att dra sig får Hampus en rak höger av en ISK:are (International School of Kenya), för att han råkade strula upp killens flickvän, vilket inte Hampus hade någon aning om - då frågar jag mig om killen borde slå Hampus eller sin flickvän? Vem gör egentligen felet liksom... Det slutar med att ungefär alla killar på vår skola ryker ihop med andra ISK:are innan bussen hinner anlända. Jag kan inte förstå hur killar kan slåss för en sak som tjejer, men på ett sätt kan jag förstå att de börjar slåss när någon annan har nitat deras kompis - men ändå, vad löser en rak höger liksom, jag tror det har med manligheten att göra, de försöker bara bevisa något, suck liksom...

Vaknade upp nästa morgon betydligt senare än vanligt, batterierna tar längre tid att ladda nuförtiden. Denna söndag hade MFR (matte for retarded) tilldelats äran att få åka hem till vår mattelärare Anna-Kari för att baka! Återigen underbart att få komma hem till ett riktigt hem, då känns det precis som när man är i Sverige, tvivlar på om jag verkligen är "internat typen". Det blev kanelbullar, mjuk pepparkaka, chokladbollar och svensk bob-saft. Kan inte minnas senaste gången jag bakade kanelbullar, år och dar sen är allt jag vet! Det var så skönt att få bli barn igen för ett par timmar, med bak, studsmattehoppning, sing-star och guitar-hero, och slutligen fika som avslut på denna fantastiska eftermiddagen! Bussfärden hem var inte sämre den alltså, alltid lika uppskattat att glida fram längs gatorna och lyssna på peppmusik på iPoden. Att bussen fastnade i en jam lite då och då spilldes det inga tårar för, snarare tvärtom. Det är i sånna lägen jag verkligen vet att jag lever. Och det var ett tag sen jag kände så.

Du är vad du väljer idag - inte vad du har valt tidigare.

I måndags ställde man klockan för första gången på ett rätt bra tag.

Kändes skumt att vara tillbaka i skolbänken igen, och det sög rätt hårt. Motivationen som var med mig totalt under jullovet var helt plötsligt som bortblåst redan på första lektionen... Inget speciellt har hänt sådär denna veckan, men det kan alltid vara trevligt att skriva lite blogg ändå tänkte jag. I början av veckan var jag lite nere, och kände att livet var pest i princip, då skrev jag av mig något. Gjorde ett litet confession, bara för att jag ville att mammsen och pappsen skulle vara medvetna om hur det ligger till för min del innan de kommer hit, så de vet liksom. Var lite rädd för vad de skulle svara, men som vanligt har jag världens bästa föräldrar som tar allt så otroligt bra. Vilken tur jag har ja, är lyckligt lottad.

Häromkvällen hade vi shrek maraton på mitt rum, där vi trängde in typ sju pers på golvet och i sängen. Har kommit på att shrek är fett underskattat, är ju för jäkla kul alltså - något man helt enkelt aldrig blir för gammal för. Mottog även ett paket för ett par dagar sen från min kära Michelle hemma i Glommen, det innehöll en massa goda svenska klassiker som man här borta i Kenya kan mörda för att få tag på! Underbart var det, tack så otroligt mycket michen! På tal om paket väntar jag fortfarande på det som mamma skickade till mig någon vecka innan jul, suger rätt hårt med tanke på att det innehåller en och annan julklapp... Men men, det paketet kommer väl en vacker dag det med - för den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge, right? Mamma kunde dock inte hålla sig från att avslöja en och annan detalj angående vad paketet innehåller igår, jag fick ett sms där det stod att jag i augusti denna sommaren ska till Stockholm med ett tjejgäng plus Mikael, för att se coldplay! Först trodde jag att det var ett skämt, men tydligen inte alltså! Fyfan vad lycklig jag blev, helt stört! Vet inte så mycket mer om den än vad mamma skrev, men sheit vad kul det kommer bli - lätt bästa presenten på länge, TACK!

Skolveckan har flutit på som vanligt, i slowmotion med andra ord. Har träffat kusinen Nadja en hel del denna vecka, hon har kommit och hängt lite på skolan då och då med hennes fem andra friends som också dem varit elever på skolan tidigare. Känns verkligen riktigt skumt att vara med sin kusin i Kenya, som man annars bara träffar i Falkenberg eller Göteborg typ. Men självklart svin kul med, man kan verkligen snacka med henne om allt som har med skolan att göra och mycket mycket mer, hon förstår verkligen! Var ute och käkade igår på dagen med henne och de andra på den italienska restaurangen i närheten av skolan, tog en pasta pesto, vilket satt fint kan jag säga - tänkte en hel del på syrran när jag åt den, hon kan ha pesto på i princip allt, och detta måste nog vara första gången jag äter pesto sen jag lämnade Sverige. På tal om min syster, så är hon numera 19 bast! Låter ganska gammalt alltså... Hoppas hon hade en underbar födelsedag i Sälen med hennes friends =) Och även ett stort grattis i efterskott till morfar som även han blivit ett år äldre denna veckan, hoppas det firades rejält!

I fredagskväll var jag rätt otaggad på att dra ut, tänkte att jag skulle satsa på lördagen istället. Men, som jag brukar säga blir inte allt alltid som man tänkt sig. Vi satt och snackade lite skit ett gäng i närheten av skolan på Impala, och innan bussen skulle föra de andra vidare mot Black Diamond och Red Tape ändrade jag mig något och hängde med ut ändå, vilket jag inte ångrar, det var trevligt! Igår kväll startades med lite förande på mitt rum, hamnade sedan i bussen och drog till Pavement, eller The Zone som vissa påstår att den har bytt namn till, jag har ingen aning, och jag som ska bo här... haha! Igår måste varit den bästa dagen på länge, alla var taggade, jag hade just fått reda på att jag skulle se coldplay i sommar, kusinen Nadja skulle komma ut med oss, även Lisas pojkvän Kevin och hans kompis John - allt kändes perfa! Det var dock lite halvdött på Pavement, men äsch vad gjorde väl det, vi hade ju varandra. När jag sitter och snackar lite med John senare in på natten inser jag att bussen är på plats och att jag är 5 minuter försenad! Hastigt springer jag ut från klubben till parkeringen, och ser inte en enda svenne i närheten... Min första tanke var att jag missat bussen, och att jag var totalt övergiven. Som tur var ser jag att ett gäng står bakom ett par bilar, och till mitt flyt är det folk från svenska skolan som väntar på bussen som inte kommit än! Vilken tur va, trodde jag. Efter ett par minuter kommer bussen, vi ser den samtidigt som jag, Mickan & Lisa står och snackar med de Nadja och de andra "gamla eleverna". Helt plötsligt börjar bussen som står cirka 20 meter ifrån oss att röra på sig! Panikslagna ser vi den rulla ifrån oss på vägen, vi ringer en som vi tror sitter i den bussen och ber dem vända - vilket senare visade sig att han satt i fel buss, den bussen som åkte tidigare än den som vi såg köra ifrån oss. Vi ringer skolan och grejer, och de säger bara att det är vårat ansvar att se till så att vi är på bussen, och visst har de rätt - men kunde de inte bara vänt bussen när den var i närheten? Nej tydligen inte, utan den körde tillbaka till skolan först och sen hämtade den oss... Och det var inga glada miner man möttes av från boarding föräldrarna när man kom tillbaka till vaktbåset. Blir det en första grounding på detta misstaget eller ej vet jag inte idag, men får antagligen reda på det imorgon. Skulle vara fett typiskt om det blir så, med tanke på att min korridorsgranne Matilda fyller 18 på onsdag, vilket vi både ska fira då och i helgen hade vi tänkt. Men det kanske en grounding kommer hindra oss från... Usch vad dåligt samvete jag får i så fall, är inte var dag någon fyller 18 och så kanske jag missar den för en sån skitsak som den bagatellen med bussen. Det dryga var att när vi kom tillbaka till skolan igen på natten fick vi inte ens en chans att försvara oss angående det som hänt, de blev bara arga och sa; jaja, nej för det här är inte erat fel, gå och lägg er nu vi vill inte höra mer! Aaaaaah! Denna jäkla boarding med deras regler, ibland vill man bara rymma härifrån och typ skaffa en egen lägenhet i närheten, där man kan sätta upp sina egna regler.

Michelle befinner sig numera i Egypten, familjen Winter fick för sig att resa så de tog en sväng om Afrikas kontinent. Tycker dock det var ganska dåligt av dem att välja Egypten framför Kenya, liksom hallå? Det gör man bara inte, enligt mig, hehe! Hoppas de njuter och har de bra i solen. Idag är det 19 dagar kvar tills familjen kommer, ska bli spännande att se hur det går att sätta in sin familj i sin egen vardag här, kommer bli skumt men grymt också tror jag =) Snart har jag gjort halva min tid ute på detta äventyr i Kenya, sjukt vad tiden gått snabbt än så länge, snart ses vi igen... Kan inte föreställa mig hur det är att komma hem igen, och veta att man aldrig mer kommer att ha det man har här, borde nog börja ställa mig in på hemkomsten redan nu. Vi hörs snart igen, ta hand om er där hemma! Uppdatering på kvällen; tänkte bara säga en sak, att vi inte blev groundade, vi fick inte ens en varning! Jäkla tur alltså, livet flyter.

Nyss hemkommen från en intensiv vecka av lovet som spenderades vid kusten i flyt, flyt och flyt. Torsdagskvällen dan innan avfärden innehöll dock inte lika mycket flyt som själva resan sedan kom att bjuda på. Dagen innan satt Mickan och checkade in lite recensioner via nätet, och till vår stora förvåning hade två av två recensioner på en sida skrivit ungefär samma sak - de hade båda betalat halva kostnaden innan de anlände på plats (vi tre hade betalat hela), men när de anlände till jambolulu guest houses fick de reda på att inga hus var lediga, då hade the manager Alice skickat iväg dem till ett ställe mil ifrån stranden, och bägge två skrev även i sin recension att Alice hade tagit alla deras pengar och inte givit dem något ställe att bo på, hon hade själv stuckit iväg på semester med pengarna och sålt deras hus till andra gäster. Och de återfick aldrig sina pengar... Det stod att man inte skulle riskera att bo på jambolulu, även fast man kanske tror att man tjänar pengar på att bo där med tanke på att det är budget. De skrev också att de inte rekommenderade någon att bo där, och att man skulle sprida detta budskap!

Ja, och där satt vi alla tre i soffan, ca ett dygn innan vårt tåg skulle föra oss närmare jambolulu, sorligt men sant... Paniken utbröt något, själv kände jag mer att vi skulle ta det som det kom. Bara för att Alice vi haft kontakt med via mail och telefon snott andras pengar, behöver hon ju inte sno våra nödvändigtvis. Och skulle det vara så att vi kom fram lottlösa, hade jag blivit så galet arg att jag krävt tillbaka pengarna, kan jag ju lova! Vi försökte att inte tänka på dessa två recensioner, men nånstans innerst inne kände vi att det kanske skulle kunna bli så - kanske lite otur att vi skulle läsa dessa två kvällen innan, men samtidigt tur i oturen med tanke på att vi då var rätt förberedda på vad som skulle kunna hända oss i Mombasa. Fredagen packades det, vi stack en sväng till nakumatt för att handla lite mat till tågresan, vid middagstid på kvällen befann vi oss på Nairobis tågstation i väntan på tåget. Där började flytet - först erbjöds vi att slå oss ner på ett par stolar en kille ställde fram åt oss, så vi slapp sitta ner på marken i en timme. När tåget väl rullade in på stationen kollade vi på varje vagns nummer, och när det väl stannade, gissa då vilken vagn som står mitt framför ögonen på oss - jo, vår vagn! Av typ hundra vagnar stannar den rätta precis vid fötterna på oss, det är vad jag kallar flyt.

Väl inne i kupén tog rastlösheten fart, fanns inte överdrivet mycket mer att göra än att typ läsa bok... Ingen var särskilt sugen på att snacka med tanke på att alla var mer eller mindre sjuka, i form av feber, förkylning och halsont. Innan läggdags drog Samuel ut mig mot fönstret i korridoren och sa åt mig att titta upp - och där var den igen, den otroliga stjärnhimlen, så mäktig! Påminde mig om den vackra gigantiska stjärnhimlen vi satt vid runt lägerelden på teambuildnings helgen vid foten av Mount Kenya. Nästa morgon vaknade vi klibbigare än någonsin, varmare än någonsin och fuktigare än någonsin. Vilket i och för sig var ett gott tecken på att vi började närma oss Mombasa, tåget var dock någon timme sen eller två, men men, vad gjorde väl det. Käkade lite frulle som bestod av frukt, nötter och vatten, okomplicerat och bra. Läste lite i boken "it girl" av författaren till gossip girl, vilket kändes som en liten kliché med tanke på att den var i princip likadan som serien, slutet kunde man alltså i princip räkna ut, men ändå lite småkul att läsa ungdomsböcker som bara inkluderar i-landsproblem.

När vi väl satte fossingarna på Mombasa perrong haffade vi tag på den närmaste tuck-tucken vi såg, åkte en sväng till akamba busstation för att bekräfta våra biljetter till hemresan. Sen åkte vi vidare till färjan som tog oss över till en annan ö där jambolulu väntade. På andra sidan vattnet reste vi vidare i en matatu mot Ukunda, en lite by som kallas aids-staden, där man räknar med att ca 60% av befolkningen är drabbade. Där bytade vi matatu buss för att komma fram till diani beach. Vi hoppade av och tog ett par nervösa steg in på jambolulus område, och gissa vad - inga problem! Huset hade vi, nycklarna fick vi och allt stämde enligt planen. Återigen folket, flyt. Inget lurande på oss tre fattiga studerande där inte, nej nej. Huset var i medel standard, inget lyx inget ruckel - utan nånstans mittemellan. Allt funkade, förutom strålen på duschen... Men med tanke på att det fanns en kran precis nedanför med bättre stråle - dock i knähöjd, kom jag på idén att man kunde använda sig utav en liten hink som man bara fyllde och sedan slängde över sig, vilket funkade galant. Hade två fläktar i huset, dock ingen ac. Man dog lite då och då av värmen, men det var det enda man riktigt kunde sakna i huset.

Efter att vi installerat oss något på jambolulu drog vi till ett rätt stort supermarket i närheten för att inhandla maten för den kommande veckan. Efter kassabetalningen insåg vi att vi antagligen inte kunde sätta oss i en trång matatu med våra tio matkassar, så vi bestämde oss för att unna oss en taxi tur på hemvägen, vilket nästan blev lika dyrt ändå som tur var. Kokade ihop lite kvällsmat bestående av ris, vårrullar och grönsaker, mumsigt var det. Efter en hektiskt och intensiv dag slocknade vi ganska tidigt denna lördagskväll. Vaknade ganska tidigt nästa morgon, efter en natt utan min egentligen behövda skönhetssömn, vet inte vad det har berott på denna vecka i Mombasa, men sova har varit något jag inte kunnat... Jaja, efter pannkakorna till frukost tog vi en taxi till tiwi beach som ligger något norrut för att hälsa på Simone, en elev på skolan. Kändes bra att få spendera lite tid med henne med tanke på att hon snart åker ifrån Kenya för gott. Vi slog oss ner på varsin solsäng under ett par palmer i väntan på att lågvattnet skulle sluta förstöra möjligheten till bad. Hotellet var otroligt fint, dock ganska öde med tanke på årstiden - vilket i princip hela Mombasa var, nu när det egentligen brukar vara som mest turism i Kenya, framförallt på kusten - trots detta var det otroligt dött, anledningen till det är våldet som skedde för cirka ett år sen. Tråkigt men sanningen... Vi bjöds på buffé på hotellet av Simones generösa far, gott gott gott var det! Njöt av en måltid med utsikt över den Indiska Oceanen. När vi lite senare kunde bada med tanke på att lågvattnet slutat existera, var det nästan som om jag kunde känna Alex & Nicos närhet genom vattnet, visst det kanske låter helt sjukt - men jag kom på att vi faktiskt badar i samma hav, dock med rätt många sjömil emellan oss. Det var en riktigt livs njutare dag, när man låg där och flöt runt i havet undrade man verkligen om livet kunde bli så mycket bättre än så... Kvällen avslutades med pasta och baconsås ute på altanen vid jambolulu, som inkluderade deep-talk under stjärnhimlen i gott sällskap av Mikaela och Samuel.

Måndagsmorgonen drog igång med en stadig frukost bestående av stekt ägg och bacon. Vi begav oss därefter ner mot diani beach nedanför hotellet för en heldag under den stekande solen. Trots all ansträngning med solkrämen lyckades jag ändå bränna mig, typiskt. Hittade min sanne bad friend under dagan, Samuel som även han kan ligga i vattnet hur länge som helst och svalka sig istället för att koka sönder på stranden. Skönt med lite sällskap när man älskar att bada länge som jag. På kvällen bestämde vi oss för att unna oss varsin efterrätt vid ett lyxhotell precis vid strandkanten. Alla tre beställde in en crème brulé trio i smakerna banan, lime & choklad, till detta blev det en svalkande smirnoff, njöt gjorde man, maximalt, av havsutsikten, doften av saltet och ljudet från vågorna.

Tisdagen inleddes med omelett och sedan en tur in till Mombasa town för första gången i mitt liv. Efter två matatu byten, en tur på färjan, och sist en bit tuck-tuck åkning var vi framme vid slutdestinationen i old town. Där strosade vi mest runt längs gatorna bland tusentals araber. Vi hittade fram till "fort jesus" som är ett gammalt handelsfort som britterna byggde i ett tidigt 1600-tal. Det var långt ifrån vackert, men såklart historiskt. Med tanke på att det kryllade av muslimer utmed vägarna kändes det verkligen inte som om man befann sig i Kenya, utan snarare mer som typ Istanbul vid Medelhavet. Vi svettades nästan ihjäl, men just innan vi höll på att dö hittade vi in till en typisk kenyansk restaurang - där dracks det vatten och coca-cola, åts ris med biff, en vegtallrik med grönsaker & chapatibröd upptill, en med naturell smak och en med kokossmak vilket var fett gott konstigt nog, alltid kul att testa lite nytt! Notan för det kalaset gick endast på ca 30 svenska kronor, sjukligt billigt! Extremt gott också för den delen, snacka om att få valuta för pengarna. Vi fortsatte att vandra en bit till fots, tog varsin glass på vägen. Sen åkte vi vidare i en tuck-tuck mot mer centrala delar av stan. Hamnade på blue room som är en restaurang/café mitt i smeten, där drack vi en varsin iskall fruktjuice. Tog ytterligare en tuck-tuck mot färjorna för att hänga lite i en park medan vi väntade på att Peter vår boarding förälder skulle ta oss över färjan med bil och sedan hem till jambolulu. Han hade vägarna förbi så han erbjöd sig att köra oss hem, lite även med tanke på att det kan vara ganska farligt att genomföra den turen på egen hand efter mörkrets inbrott. Väl tillbaka i huset fick jag för mig att läsa en massa gamla sms som finns sparade på mobilen, och när jag sedan mottog ett sms från Linnéa där hon skrev med en massa saker hon saknar som vi brukade göra, kom hemlängtan något. När hon tyckte att det vore lagom för mig att komma hem brast det, menar inte att det är hennes fel på något sätt, men jag bara insåg att jag varit borta över fyra månader och inte ens gjort hälften av tiden, har typ 6 månader kvar i detta land. Det var lite tungt att inse, men allt som finns att göra i Falkenberg finns förhoppningsvis kvar även då när jag återvänder.

Onsdagen drog igång med fattiga riddare ensam med Samuel, Mickan lämnade oss denna morgon för att ta in på ett all-inclusive hotell de två sista nätterna i Mombasa. Efter frullen stack vi ner till stranden en sväng, chillade bara ett tag innan det var dags att dra hem igen och börja fixa oss inför nyårsafton. Väl nyduschade och lagom solbrända kände vi oss fett peppade! Rihannas "disturbia" sönderspelades av Samuel, drinkarna började blandas, sminket åkte på och solen gick ner. Vi gick till en indisk restaurang runt hörnet för att unna oss lite fin mat för en gång skull, och det var helt klart värt det! Vi gick tillbaka till jambolulu för att fortsätta föra lite, nyårslöftet bestämdes, håller det dock för mig själv. Tog lite senare en taxi mot diani sea resort för att träffa på andra elever från skolan, där bjöds det på gratis drinkar från baren innan vi tog strandvägen till forty thieves där festen väntade. Biljetterna dit in gick dock på 200 svenska, rätt saftigt, men men - alla nyårsfester som fanns i närheten hade blivit sammanslagna till ett och samma ställe, nämligen där så det fanns inte särskilt mycket till val än att betala och se glad ut. En halvtimme innan tolvslaget befann jag & Samuel oss vid baren för att försöka få tag i något drickbart till tolvslaget, men det hanns inte med, vi stod i en halvtimme vid den mest oorganiserade baren någonsin och lyckades inte få varsin drink till tolv. Så vi sket i det, sprang ner till strandkanten och kramade de vi kände gott nytt år under fyrverkerierna! När klockan blev 02.00 på natten utbringade dj:n "a happy new year to the Swedish guys!" Eftersom att det var då det small för alla er där hemma, var lite ball faktiskt. Träffade på kusinen Nadja på stranden med som återvänt till Kenya efter två år för att fira nyår i Mombasa, det var riktigt kul att träffa henne, kändes bara lite skumt att stöta på henne i Mombasa. Vem vet, om två år kanske även jag återförenas med nyårsfirande i Mombasa som hon och hennes vänner gjorde i år. Kvällen avslutades vid fyratiden, välbehållna och tillbaka på jambolulu. Kortfattat blev kvällen i det stora hela lyckad, men som vanligt lyckas man ha för höga förväntningar och i slutänden inser man ändå att nyår är fett överskattat. Men det var i alla fall kul med lite omväxling från en kall tullbro till en ljummen strand på Kenyas kust.

Nästa "morgon" vaknade vi inte förrän vid halv ett, sjukt sega efter gårdagen. På väg mot en liten affär för att inhandla mat till bussfärden som väntade nästa morgon hörde jag låten "touch my body" med Mariah Carey, och sheit vad jag fick flashbacks från sommaren när Mikael alltid insisterade på att lyssna på den, trots att han var medveten om att jag hatade den över allt, idag påminner mig den bara om honom, han är saknad, så saknad. Att ha levt utan ac dessa dagar i Mombasa började nu visa sitt resultat - värmeutslag över i princip hela min jävla kropp, till och med ända ut på mina händer, suck. Mycket blev alltså inte gjort denna dag för min del, kände mig rätt slut efter många intensiva dagar vid kusten. Slappade bara denna torsdag, läste bok och lyssnade på musik typ. Kände att det skulle bli otroligt skönt att få komma hem till Nairobi igen, där inte samma värme och fuktighet existerar. Skulle egentligen tagit massage denna dag på stranden, men det blev tyvärr inget med det - får kanske bli till sportlovet istället, när familjen hänger med till Mombasa!

Har tänkt på en sak, att fattigdomen finns ju i princip överallt i Afrika, och även i Kenya. Men det är helt sjukt hur man har vant sig vid den... När vi var inne i stan i Mombasa hängde en liten kille efter oss i trasiga kläder och höll fram händerna kupade, allt vi gjorde var att vifta bort honom. Man blev nästan lite irriterad om jag ska vara ärlig, är så van vid att tiggare ber om pengar nu så att man har slutat bry sig om det, man tycker bara att det är jobbigt. Det är knappt så att man faktiskt inte ens känner sympati längre... Sorgligt men sant, man vänjer sig fan vid allt nuförtiden.

Väcktes nästa morgon kvart i 6, det var fortfarande mörkt ute och kändes helt emot min natur att stiga upp så tidigt. Men bussen väntade, hemresan från en givande resa knackade på vår dörr, och det var dags att bege sig mot Nairobi. Att titta ut över vacker natur, samtidigt som vinden fläktar i ansiktet och någon härlig låt går igång på iPoden - då trivs jag verkligen. Att åka buss och lyssna på musik kan ju vara bland det bästa jag vet! Man tänker så himla mycket, på allt mellan himmel och jord, och det är så sjukt avslappnande. När Angels & Airwaves spelades kom lyckliga tankar upp i huvudet, från den fantastiska konserten i London den 17 april i våras. Och när jag sedan lyssnade på Kent's "klåparen" kom gåshuden till max! Michelle Winter, behöver jag säga mer.

Den typiskt röda jorden för Afrika som man passerade påminde en om slutscenen i blood diamond när DiCaprio håller på att dö på berget, smeker jorden mellan fingrarna och tänker på att man brukar säga att jorden har den färgen eftersom att mycket blod spillts på denna mark, åååh det är så känslosamt! Oj, vad djup jag blev helt plötsligt... Måste slutligen säga att jag tror vi som gjorde budget resan fick ut betydligt mycket mer av tiden i Mombasa än för dem som bodde på all-inclusive och levde på gratis drinkar hela dagarna, vi var inte stupfulla 24-7 som de var. Tror vi vann på det i längden, fick se mer, göra mer - helt enkelt mer valuta för pengarna. När bussen väl stannade down town i Nairobi var vi inte riktigt säkra på hur vi skulle ta oss hem, kom en skolbuss, skulle vi ta en matatu eller taxi? När vi kliver av bussen, vad ser vi då som står parkerat precis framför bussen vi just spenderat nio timmar på? - jo, en skolbuss! Lycka, och återigen - flyt! Resan kunde nog inte slutat på ett bättre sätt än ytterligare en bussfärd genom Nairobis gator, det var ren lycka när man började känna igen sig längs vägarna i området Kilimani där skolan ligger. Dagarna i Mombasa har gått bättre än förväntat, tror man kan mer än man vågar inse. Det var kul att äntligen få resa runt på egen hand utan familjen långt hemifrån, och att klara det får en nästan att tro att ingenting är omöjligt. Mombasa 08-09, en resa att minnas.

Som Foo Fighters refräng går i låten "times like these", exakt så är det, livet i Kenya - I love it! Lördagen var segare än på länge, kände mig helt utpumpad på krafter... Man ser så mycket här i Kenya, man gör så mycket hela tiden. Frågan är hur hyperaktiv man kommer vara väl hemma till sommaren igen, kan tänka mig att jag kommer vara en aning utpumpad då med. Inte nog med att livet här är intensivt - skolan tar även död på en, alltså samhälls tvåan, ingen höjdare nånstans! Så att kalla detta ett "sabbatsår" är helt fel ord att använda, vilket kanske många där hemma kan tro. Nej, inte alls, snarare tvärtom skulle jag säga. Idag är det söndag, plugghögen väntar på mig, imorgon ska man ställa klockan igen och gå tillbaka till verkligheten, skolan väntar. Syrran fyller hela 19 år på onsdag, ett gigantiskt grattis till världens bästa syster! Måste påminna er där hemma om att ladda ner Promoes nya låt "new day", den svänger! Om 26 dagar kommer familjen hit, fram till dess är det sjukligt mycket i skolan att jag inte vill tänka på det! Med tanke på det kan det ta ett tag innan jag hör av mig på bloggen igen, men ska försöka få tid till ett inlägg om ett tag igen, men kan inte lova något - antar att päronen där hemma håller med om att skolan borde gå före bloggen, jag gör det då inte, haha! Hoppas ni haft en bra jul & nyår där hemma, och god fortsättning på er!

Tänkte skriva lite om senaste nytt här på skolan, i torsdags förra veckan genomled vi vår absolut sista skoldag med lektioner. Som i stort sett såg ut som alla andra torsdagar vi haft hela terminen, när klockan äntligen blev efter fyra och man insåg att det faktiskt var sista lektionen på dagen, var det många som sken upp i lycka. Egentligen vet jag att jag borde varit en av dem, en av dem som kände lättnad över att lovet faktiskt var här - men jag kunde inte känna att 100 kilo släppt från min kropp, just för att jag visste hur mycket skolarbete som väntade mig på lovet, eftersom att vi har tusen inlämningar och prov bland de första veckorna efter skolstarten i januari. Och med tanke på att jag verkligen ville kunna njuta av veckan i Mombasa, ville jag få gjort så mycket skolarbete som möjligt innan dess så jag slipper bära med mig alla böcker till kusten.

På fredagen var det dags för den riktiga skolavslutningen, som inleddes med lite tal av rektorn i rondellen då han önskade alla ett gott lov samt en god jul. Efter det begav sig folket till fotbollsplanen där en liten minigran var uppställd, det var alltså hög tid för dans runt granen! Kan faktiskt inte ens minnas senaste gången jag dansade runt granen, vi brukar alltid säga det på julafton att "sen ska vi dansa runt granen allihopa", men det slutar alltid med att det glöms bort av någon anledning. Det var faktiskt rätt kul att dansa runt granen, man kände sig som ett litet barn igen liksom. När dansen var avklarad kom tomten till skolan, som pratade en blandning mellan svensk-ryska typ, och verkade en aning smått påverkad. Barnen gladdes i alla fall åt den godispåse han hade med sig i sin säck, och det gjorde även vi så kallade "stora barn". Denna dag avslutades med fika som bestod av glass och chokladsås, samt mjuk pepparkaka.

Fredagskvällen spenderades med degande framför tv som snurrade ett tjugotal sex & the city avsnitt, tillsammans med det avnjöt vi en banankaka vi gått in för att baka - och resultatet på den, var magnifikt. Senare in på natten var det dags att ta farväl av min älskade vän Karl-Melker, som skulle ta ett tidigt plan hem nästa morgon. Det var hårt att inse, att man faktiskt aldrig mer kommer att ses igen, inte här i Kenya, på internatet, inte i Nairobi, aldrig igen. På något konstigt sätt var det värre att ta farväl av honom än när man för sista gången vinkade av friendsen där hemma, just för att man vet om att när man kommer tillbaka igen, finns de kvar precis som allt annat kommer att finnas i Falkenberg. Men det här som vi har här tillsammans, kommer man aldrig kunna uppleva igen, aldrig på samma sätt, med samma underbara människor. Att det är en tragedi att Melker lämnat oss, håller fler än jag med om. Han var solskenet i allas liv, som alltid spred glädje och lycka runt sig. Och i Melkers sällskap, kan man inte känna sig tryggare. Just därför var det så tungt, en så stor förlust. Håller tummarna för att vi ses igen i sommar, västkusten väntar på dig, Karl-Melker.

Lördagen bestod till mesta dels av intensivt pluggande, den sista skriftliga inlämningen i religion a slutfördes, och arbetet om Kenyas historia, är numera mer än halvfärdigt. Denna dag blev även halsen en aning värre, feber slog till och näsan började snora - fräscht, jag vet. Faktiskt första gången jag blivit riktigt sjuk i Nairobi, lite typiskt att det ska hände just under lovet, samtidigt ganska bra så man slipper missa en massa i skolan. Det blev alltså ingen utgång på lördagskvällen heller, sparar mig till nyår känner jag, fick faktiskt i mig nog under luciahelgen.

Söndagen var lika dryg som söndagar brukar vara, inte särskilt intensiva. Sjukan förföljde mig fortfarande, men pluggandet kunde som tur var genomföras ändå. Denna dag spenderades åt hemtentan i samhälle b, som innehåller tre stycken analysfrågor angående terrorism, de lyder; 1. Vad är terrorism? 2. Hur uppstår terrorism? 3. Hur ska man stoppa terrorism? Ja, ni förstår ju själva - detta tar tid att besvara. Analysera är inte riktigt min grej det heller, har aldrig gjort det tidigare i mitt liv innan jag kom hit. Så det känns lite nytt, men ingenting är ju omöjligt. Efter ett par timmar var fråga 1 och 2 avklarade, det var allt jag orkade med denna dag. Till kvällsmat fick vi julbord, som inkluderade knäckebröd, mamma scans köttbullar OCH felix ketchup! OM jag var lycklig, åh det var ljuvligt gott kan jag ju säga. Kvällen tillbringades i bastun, och poolbad med jämna mellanrum. Att basta var lite av en hälsokur som faktiskt gjorde både förkylningen och halsen bättre.

Måndagen startade som vanligt med frukost, efter det kollade vi klart på de två absolut sista sex & the city avsnitten, och efter den drog vi filmen. Riktig tjej dag blev det, och efter det kände jag för första gången på länge - att jag hör hemma här. Den känslan är inte lätt att få i ett främmande land, men då kom jag verkligen på att jag trivs. Det var ett tag sen jag kände så. Hemlängtan har istället upptagit en del av mina tankar och känslor, visst det är mänskligt att längta hem - samtidigt som jag inser att det inte tjänar någonting till. Egentligen bara slöseri med tid, jag befinner mig i Kenya, har bott här i ungefär 4 månader, och återvänder till Sverige igen om ca 6 månader. Denna tid i mitt liv är bara nu, och aldrig igen. Därför måste jag ta till vara på den, och inte ödsla mer tid på att längta hem. Om cirka 5 veckor kommer familjen ner, det kommer kännas skumt. Folk som har sina föräldrar på besök nu säger att de inte är någon höjdare, att det mer känns konstigt att ha dem här i ens vardag som man vant sig till, den vardagen som inte hittills inkluderat familjen, utan den vardag då man än så länge klarat sig själv. Många säger även att det är så knäppt hur snabbt man ställer om sig själv, från att vara den man är här till att återgå till den man var hemma bara för att familjen kommit. Ska bli spännande att se hur fallet blir för min del, trots att många säger att det inte är någon höjdare att ha päronen här, ser jag självklart fram emot att träffa dem otroligt mycket! Måndagskvällen spenderades i soffan med Lisa, kollade på Bruce den allsmäktige. Det fick mig verkligen att minnas kvällen hemma i soffan i Olofsbo när vi hyrt den, kommer ihåg pappas gapskrattande, som om det vore igår.

Idag, tisdag, försöker jag inse att det är julafton imorgon. Vilket faktiskt är riktigt svårt. Idag fyller Tim där hemma år! Ett stort grattis till älskade Tim! Hoppas du fick mitt sms =) Vid frukosten imorse kom Lisa bärande på ett kuvert, i det var världens vackraste bild på chefen Jonas hemma i Olofsbo och hans fru Therese, från deras bröllopsdag. De tackade så mycket för omtanken, personalen på tempo gav dem en liten present bara. Kortet var så vackert, så vackert! Och hennes klänning skulle man ju kunna mörda för - helt klart det vackraste brudparet jag skådat i mitt liv! Tack så otroligt mycket för kortet, det värmde verkligen. Idag väntar ännu lite pluggande, nämligen ett geografi arbete om torka. Hoppas på att kunna slutföra det idag, imorgon är det som sagt jul, och då vill man inte spendera dagen med plugg känner jag. Som sagt, hem till rektorn blir det. Ser fram emot detta, skriver mer på torsdag. GOD JUL ALLESAMMANS!

Uppdatering Juldagen;

Julafton, morgonen började med den vanliga frullen på skolan, alltid likadan i princip. Efter den blev alla en aning rastlösa, jag satte mig och finslipade geografi arbetet om torka, Lisa fick lite smått damp på mig för att jag pluggade på "heliga" julafton, men vafan har man inget annat för sig så. Mottog även samtal hemifrån, fick höra mammas och pappas röster ett tag. Det var svårt att prata denna dag, blev rätt överkänsligt. Med gråten i halsen var det inte lätt att hitta orden, jag längtade bara hem. Till jul, och jag som egentligen typ hatar jul. Ändå ville jag hem, men men. Efter ett tag ringde det igen, då var det syrrans tur att önska mig en god jul. Alltid lika kul att snacka med henne, om mindre än 5 veckor är de här, hela familjen Joxelius samlad i Kenya. Jag längtar. Mitt uppe i gråtandet tittade Matilda in, med en julklapp - på lite ploj. Såpbubblor fick jag, fett kul var det att blåsa, fick en att känna sig som ett litet barn igen alltså. Tackar för den omtanken =) Lite senare på eftermiddagen körde vi iväg mot rektorns hus, där julfirandet väntade. Som välkomstgest bjöds det på glögg och pepparkakor som tilltugg. Små minglade något innan det blev dags för att spela kubb. Första omgången förlorade mitt lag för att rektor Per råkade träffa kungen, hur lyckas han liksom - men andra gången slog vi dem med ett rejält försprång. När kubbspelet var över satte vi oss ner vid sofforna och kollade på kalle anka (årgång 1993) med en massa julgodis nära till hands. Mitt i kalle blev det strömavbrott, sjukt typiskt, men den återkom efter ett par minuter. Efter kalle var nog alla lite smått mätta efter julgodiset, men då var det hög tid för det traditionella julbordet - som faktiskt innehöll i princip allt som ett svenskt gör. Kändes nästan som att man var hemma där, ett tag. Halvspruckna som vi var efter maten slog vi oss ner vid brasan ute på trädgården för att små snacka något, rektorn stack ut och köpte expressen - klassikern. Efter ett tag kom han tillbaka iklädd rött från topp till tå, med skägg & en säck. Han delade ut julklappar till alla runt elden, inklusive mig. Från rektorns dotter Isabelle fick jag en klapp med ett rim på, det stod - kanske du vill vara hemma? Skriv då om ditt dilemma. Det var alltså en lite minidagbok i paketet. Den andra klappen jag fick var från Per & Desirée och i den fanns ett presentkort på media store inne på junction, där finns allt från iPods till böcker och skivor etc. Den presenten tackar jag för! Blev fett chockad när tomten sa "God Jul Josefin", den hade jag inte räknat med. Efter julklappsutdelningen lutade vi oss tillbaka och njöt av den mysiga stämningen, det tog inte lång tid innan Desirée kom och sa "nu är det dags för efterrätt", tror inte någon fick ner mer eller var särskilt sugen, men av artighetsskäl tvingade man ner lite marängsviss. Nära spyfärdigheten serverades lite senare kaffe med lussebullar och mjuk pepparkaka. Det var ett under att man lyckades hålla allt inne, det ville egentligen ut... Lite senare på kvällen rullade vi hem till internatet igen, där kollades det på Björn Gustavssons samlings dvd, och många skratt förgyllde den sena julaftonsnatten kan jag lova.

Denna torsdagen inleddes med lite förberedelser för packningen till Mombasa, lite geografi plugg och allmänt chill. Idag är min första icke sjuka dag sen typ en vecka tillbaka, så nu inför Mombasa är jag frisk som en nötkärna! Om ett tag ska vi hem till boarding föräldern Louise och käka ännu mer mat, gott ska det bli! Imorgon på förmiddagen är vi bjudna på brunch hem till ytterligare en boarding förälder, nämligen Peo och hans fru Fajsa. Imorgon kväll tar även jag, Samuel & Mikaela nattåget till kusten, mycket spänning i magen nu - hur ska denna resa sluta egentligen, ja det återstår att se. Kontaktbar kommer jag inte att vara den närmaste veckan, uppdaterar mer väl tillbaka i Nairobi igen, återvänder på kvällen den 2e januari, då ett nytt år inletts - med en massa nya möjligheter. Idag var det exakt fyra månader sen jag satte min fot i Kenya. Om lite mindre än 6 är jag hemma igen! Allt för mig, kusten väntar! Ta hand om er där hemma, hoppas ni har ett bra jullov, vi hörs snart igen, er Josefin.

GOD JUL (i efterskott) & GOTT NYTT ÅR FOLKET!

Yes! Back in business igen, känner mig rätt usel på att uppdatera här, ska försöka förbättra det en aning. Överdrivet mycket har inte inträffat sen sist... Nu ska vi se om mitt minne är med mig idag, hum - förra veckan var det skolfoto dags på tisdagen, och det gick väl helt okej skulle jag säga. Kan inte påstå att jag trivs med att ta skolfoto, men men, det är ju trots allt ett fint minne från året här i Kenya, med alla elever på så att man inte glömmer av alla sköna personer man gick här med. På eftermiddagen tog vi en matato tur ut till Langata igen för att hänga lite i Johns lägenhet i Carnivore. Återigen var det skönt att ta sig utanför skolans murar för att känna på det Kenyanska ungdomslivet som man inte vill gå miste om under sin vistelse här.

Onsdagen drog igång med ett matte b prov, jippie. Denna gången var det på lite geometri och sånt, vilket inte var riktigt lika svårt som det förra provet på linjära funktioner. Måste säga att det var det skönaste provet jag någonsin genomfört i mitt liv! Dels för att vi inledde provet med att käka kanelbullar som vår älskade Anna-Kari bjöd på, och dels för att vi hade lite små konversationer under provet, dock inte om provet såklart. Men stämningen var så avslappnad och skön liksom, mitt hyperaktiva jag kom fram en del. Läraren kom fram till en liten sak under provet med, som jag hört en del förut - att mitt humör verkligen smittar av sig på omgivningen. Så när jag har en dålig dag, går det ut över andra (vilket inte känns särskilt kul att höra), men när jag har vaknat på rätt sida är det underbart! Våran så kallade ig mattegrupp har även fått ett litet smeknamn av Douglas, vi är numera kallade MFR, som står för "matte for retarded". Sen existerar faktiskt ett till smeknamn, FSJ, som står för "freak show jox", nu kanske ni blir lite fundersamma där hemma, men det är nämligen såhär att jag har en tendens till att ha riktigt kul emellanåt på mattelektionerna, och som sagt, ibland kanske man blir lite väl hyperaktiv, men oftast inte på ett dåligt sätt som tur är.

I torsdags var det dags för luciafirande på skolan, och förlåt mamma - men lucia sånger kan vara det värsta jag vet ibland... Men men, lussebullar och pepparkakor fanns där, julstämningen var på topp! Inte nog med det, på kvällen var vi även hembjudna på julfirande till den svenska ambassadörens hus, där var det julbord! Kan ju lova er där hemma att knäckebröd aldrig tidigare smakat så gott som då! Och inte nog med det, köttbullar fanns även! MUMS! Ketchup fanns det dock inte, och det var ju inte precis den att man vågade fråga ambassadören, äsch klaga ska man ju inte göra, det gick faktiskt att äta ändå =) Eftersom att vi på skolan var lediga dagen efter (antagligen med tanke på att det serverades gratis sprit till alla under kvällen, förstår jag om lärarna hade haft svårt för att ta sig upp dan efter), men i alla fall, efter den utsökta middagen drog vi på skolan vidare mot the village market som låg ett stenkast därifrån, för att slå oss ner och fira lite att vi bara hade 4 skoldagar kvar innan lovet. Så där slutade den torsdagskvällen. OJ! Nu höll jag nästan på att glömma - på torsdagen i skolan fick vi även tillbaka matte b proven, och gissa vem som fick g? ÅH! Jag blev helt totalt överlycklig. Så grymt skönt att jag klarade det alltså, det förväntade jag inte riktigt mig. Nu är det bara nationella kvar som måste fixas!

På fredagen kom våra Kenyanska friends på besök till skolan, visade runt dem en del, sen satt vi bara och tog det lugnt. Med tanke på att vi var ute på torsdagskvällen och skulle ut till pavement på lördagen, tänkte jag till en början stanna hemma på fredagskvällen och basta lite eller kolla på film. Men, under eftermiddagen fick skolan besök av ett tjugotal svenska byggkillar från Kattegatts gymnasiet i Halmstad, och eftersom att de bara skulle stanna till nästa dag blev man lite smått tvungen att hänga med ut. Liksom, hur ofta får man den chansen att partaja lite i Kenya med folk som bor en halvtimme från en där hemma? I alla fall, kvällen inleddes med en vacker arrangerad middag på en italiensk restaurang precis intill utestället Casablanca. Kvällen hade ett syfte att vara tillägnat Örebroarna som åker hem denna vecka... Det var bordsplacering, man fick en ros som välkomsthälsning, och kvällen gick till lite i "nobel stuk", ett par nomineringar ägde alltså rum under kvällens gång. Tänkte ta upp den jag skrattade högst åt, och det var "årets ljushuvud" - där de läste upp ett par citat som denna person sagt; "Lord of the rings, är inte det typ en dansfilm?" "Stockholm ligger väl på västkusten?" "Fan vad bra att här finns svenska kanaler på skolans tv, annars hade man ju saknat svenskan!" (typ som att eleverna på skolan INTE pratar svenska...) "I sommar ska vi åka på en eurotripp till USA". Ja, det finns ju sisådär rätt många fler citat denna sköna människa råkat kläcka ur sig, hennes starka sida är inte att tänka efter före om man säger så. Priset gick till ingen mindre än, Lisa Ackermann! Min alldeles egna korridors granne och flygbuddie. Jag är stolt över henne, så stolt.

Kvällen fortsatte efter en pasta mättad mage med att dra över till Casablanca, där en catwalk var i hög fart! Alla fick gå som ville, och skolans stolthet på the runway var helt klart Axel Sundberg, även kallad Pungen! Så jävla klockrent var det alltså! Väl hemma fortsatte festandet till sent in på natten, byggarna var på g och vi tog till vara på den lilla tid vi fick spendera med dem. Lördagsmorgonen var inte riktigt lika kul att vakna upp till, men det gick det med. På dagen hände inte mycket, alla segade mest runt och laddade till utekvällen som väntade - den absolut sista med Örebroarna... Väl inne på Pavement, tog det inte många timmar innan hälften av folket på skolan låg på toa och spydde, anledningen till det var att shotsen uppe i vip-baren endast kostade 20 shilling, alltså 2 svenska kronor! Helt stört! Så det blev ju en och annan, hela tio för min del - baktanken med det var en shot för varje poäng jag fick på matte provet. Haha! Det blev en rätt galen kväll, som tur var hann alla nyktra till innan bussen kom och hämtade oss, mycket tack vare att vi fick stanna ute en timme längre än vanligt denna kväll. Tacka gudarna för det... Ja, hela 3 utekvällar blev det denna helg, vilket inte jag är van vid. Så söndagen, var nog den segaste dagen i hela mitt liv.

Vet fortfarande inte vad som händer på julafton, lutar åt att spendera den dagen hemma hos rektorn med typ 100 andra, där man får en ganska klassisk jul med glögg, pepparkakor, julmat och kalle anka. Frågan är bara om det verkligen är det jag vill. Vissa snackar om att vi ska ut på julafton till blue times, frågan är om man verkligen vill gå ut på julafton, det har man liksom aldrig gjort förr. Eller så råkar man helt enkelt bara glömma av julafton, vaknar den 25e och typ ooops, var det julafton igår? Ojdå! På ett sätt skulle det vara så sjukt skönt att slippa jul totalt i år när man har chansen, på ett annat sätt inte - samtidigt vet jag att det kommer att bli deppigt hemma hos rektorn för att man inser att man inte firar med sin familj, vilket man gjort sen man föddes... Har ingen aning om hur jag ska göra, men det blir säkert bra det med, eller något.

Nico har precis stuckit till thailand, hoppas hon får det toppen där! Alex är redan på plats i thailandet, tänker på er over there. Håller tummarna för att mich vinner på lotto så att hon kan komma hit en sväng på lovet så att hon slipper vintern i Sverige. Det hade varit för bra för att vara sant i och för sig, men drömma går ju alltid, eller hur?

Idag åkte de första eleverna ifrån skolan, och de kommer aldrig mer tillbaka. Linus Mossberg, Emma Höglund och Sara Askerlund, tyst minut för dem alltså. På lördag drar även Sara Andersson, Lovisa Weckström och Karl-Melker Ögren. Sheit vad saknade de kommer att bli, vilka ska då ta över skolans mest musikaliska personligheter. Och vem ska man söka efter en upplyftande kram av när Melker inte längre är i närheten... Sjukt är det, att inse att de faktiskt inte kommer att komma tillbaka till skolan, någonsin.

Jag saknar pappa, mamma och syrran.

Avslutar detta inlägg med ett utdrag ur boken "älska dig själv";

"Folk anklagar alltid omständigheterna för vad de är. Jag tror inte på omständigheterna. De människor som tar sig fram här i världen är de människor som ger sig ut och letar efter de omständigheter de vill ha, och om de inte kan hitta dem, så skapar de dem själva." Citat av George Bernard Shaw.