joxliveinairobi

"Where do you go

And what do you do

When you loose everything

You ever knew?"

En sista blogg, ett sista farväl. Det har tagit mig snart två månader från min hemkomst, för att äntligen finna ro till att avsluta mitt år i Kenya. Detta avslut som jag under dessa åtta veckor dragit mig undan att fullborda, just för att jag vet, att när detta inlägg publiceras, är det verkligen precis exakt då det här får sitt slut. Och jag hatar slut, jag hatar farväl, jag hatar det. Det som numera är min verklighet, det jag måste lära mig att leva med. Mitt år i Nairobi, i Kenya, det var då, nu är nu. Nu är att blicka framåt, att minnas den gamla goda tiden som om den vore igår, men att inte bli alltför nostalgisk - nu är också att gå vidare, att lämna det som var, att infinna sig i det man har, att sträva framåt.

14/6-09 - Paralyserad satt jag kvar medans planet rullade närmare och närmare byggnaderna, stel och ovetande. Jag ville bara sitta kvar, ville bara kunna trolla så att planet plötsligt skulle lufta mig upp mot himlen igen, bära mig över Europa och tillbaka till Afrika. Jag torkade tårarna medans stressen övertog planet, västvärlds människor som skulle först av, jag satt stilla kvar. När jag insåg att det inte tjänade någonting till, tog jag mig i kragen, delade en sympatiserande blick med Lisa, reste mig, tog mitt handbagage och steg ut i den svenska atmosfären. Frustrerad och ovetande om vad som komma skulle, nerför trappan och in under taket, benen ville vika sig, men jag fortsatte att gå. Någonstans ville man visa sig stark, någonstans ville man bryta ihop. När jag och mina med resenärer väntade på att få gå ombord på planet i London, skämtade vi ivrigt om hur vi skulle göra entré på Landvetter. Det kom förslag i form av att - jag skulle gå först genom dörrarna in till rummet där allas päron väntade, (eftersom att jag var den enda utav oss som vågade dra på sig en kenyansk klänning), resten skulle hoppa fram bakom mig och så skulle vi gemensamt sjunga turistlåten "jambo bwana". Jag tror att alla kände ett behov av att spexa till hemkomsten, för att inte låta nervositeten överta stunden. Men när vi vandrade tillsammans i gången, såg dörrarna som var det enda som skiljde oss åt från våra föräldrar, insåg allvaret i stunden - var det nog bara inte jag som blev otaggad på idén vi haft, och kände en våg av sorg välla över mig. Med den sista kraften som fanns kvar i mig, slog jag upp dörrarna...

Där möttes min blick av mamma, pappas och Mikaels leenden. Jag log tillbaka, tveksam på att det såg äkta ut. Okej, nu ska jag inte låta alltför negativ - visst var det skönt att träffa min familj och en utav mina närmaste vänner igen, jag ska inte säga något annat. Efter att ha tagit farväl av resten av internatgänget som jag flög hem med, fylldes min kropp emot alla odds av adrenalin, jag blev helt plötsligt taggad, taggad för att jag visste att nu väntade att åka bil hem i en timme, sen skulle jag ta mig ut i Falkenberg och surprisa mina vänner, som alla trodde att jag inte skulle landa i Sverige förrän dagen därpå. Bilen rullade nerför gruset på infarten till mitt hus, jag steg ur, rotade igenom min väska, fick tag på min husnyckel (som jag haft med mig i Kenya), insisterade på att öppna dörren, vred runt låset, och kom hem. Hem till mitt hem, mitt hus, min trygghet. Möttes av min faster med familj, som var på besök. Tog mig en rundtur i huset, som var sig likt på de flesta plan, med en del små förändringar, främst den nya utbyggnaden som pappa gjort ett otroligt bra jobb på. Vi slog oss ner till bords, grillad fantastisk och efterlängtad flintastek serverades, munorgasm på hög nivå, hemlagad mat, äntligen! Ringde hem till Linnéa, sa kortfattat - möt mig på halva vägen (internt), svaret blev herregud, sen fick hon inte ur sig mer, haha! Jag små sprang fram längst gatan på väg mot Linnéa, längtade något otroligt mycket! Vi möttes, kramades, och kunde inte få in att det var verklighet. Hon hängde med hem till mig, vi plus Mikael slog oss ner i mitt ouppackade rum, slängde ett par ord, (var början man liksom, kändes det som). Senare in på kvällen kom syrran hem från jobbet, egentligen skulle hon varit med och mött mig på flygplatsen men var som sagt tvungen att jobba, hem kom hon till sist, glädjetårarna sprutade ut, vi var syskon igen, återigen.

"Even though I'm sitting in the same seat,

I'm in a total different place"

Ytterligare lite senare in på kvällen körde Hanna mig bort till Glommen, för att överraska hemma hos ingen mindre än Michelle Winter. Mikael följde med, han knackade på dörren medans jag gömde mig bakom hörnet. Michelle öppnade dörren, nedanför kröp jag fram på trappan - den minen skulle jag kunna betala dyrt för att få återuppleva. "Du skulle ju inte komma hem förrän imorgon!" Brast hon ur, äsch sa jag, kände för att överraska lite ju. Vidare vandrade vi mot Nicolina Bengtsson, fortfarande iförd min kenyanska långdress, gömde mig bakom muren, de lurade ut Nico mot vägen och sa att de ville prata om någonting viktigt. Där kom tårar, och vilken känsla det var att äntligen få hålla om mina vänner igen. Stötte även på Lukas hemma hos Nico, trevligt värre! Nico erbjöd sig sedan att köra runt mig till alla, sheit tänkte jag - just fan, hon har ju körkort! Så vi begav oss ut till Sandkärr, till Toarpens för att hälsa på Alex. De lockade ut henne till innergården där bilen stod parkerad, sen öppnade de bakluckan där jag låg, och Alex blev så chockad att hon skuttade ett steg bakåt ur sina tofflor. Haha, vilken syn alltså! Vidare bar trippen till Herting för att kliva ner i källaren till Felicia, där även Julia var. Jag slog bara upp dörren till tv-rummet och klev in, återigen fick jag höra - men vafan, du skulle ju komma imorgon! Efter det åkte vi mot Amanda på Slätten, för att ge henne en surprise. Sen drivade vi mot Heberg för att släppa av Mikael, körde sedan till Slöinge där Tim cyklade runt utanför pizzerian. Han brast i skratt när han såg vad jag hade på mig, och det var ungefär allt han kunde få ur sig, haha! Sen åkte vi hem till Vera i Boberg, där vi visste att hon, Danni och Ida denna dag befann sig. Tre utav mina klasskompisar det där, kul att se dem igen! Sen tog rundturen slut för min del, bilen tog riktning mot Olofsbo, och jag glömmer inte när jag steg ur bilen och Nicolina Bengtsson säger; Jag älskar dig Josefin. Den rörde vid mitt hjärta.

"I'll look back, with honour
And no regrets, I won't be mad

Won't feel bad, these memories
Will never leave me, don't be sad
Cause life goes on, life goes on"

Måndagen, dag två på hemmaplan, var jag tvungen att packa upp och fixa mitt rum. För er som känner mig, vet ni att jag inte kan leva med ett stökigt rum. Jag rensade ur det gamla, och placerade in det nya. Möblerade om, för omväxlingens skull. En förändrad människa, behöver förändra sin omgivning kände jag. När jag äntligen fått ordning på det mesta var kvällen kommen, och en tjejmiddag på pizzeria entill väntade. Tillsammans med Nico, Michelle, Alex, Felicia, Amanda, Julia och Loddo avnjöt jag min första pizza på tio månader, den satt rätt fint kan jag lova. Det tog inte lång tid innan folks fördomar om kontinenten Afrika kom på tal, till en början ställdes frågor som - har du haft det bra? Nr 2 blev - har du träffat eller hållit på med någon kenyan? Sen upphörde frågorna... Som om det var allt, som om det var det enda som var intressant, som om det inte fanns mer. Det sårade mig, att det var allt mina närmaste vänner ville veta om mina tio månader i ett främmande land. När jag ivrigt försökte dra upp Kenya, försökte berätta om exempelvis slummen i Kibera, fick man först en allvarlig reaktion av den ena, som ledde till ett skämt av den andra, tredje, fjärde och femte. Afrika är inte ett skämt, det är allvar, på blodigaste allvar - men jag tror att människor som inte upplevt världsdelen, hellre skämtar om dess allvar än att våga inse allvaret, och jag kanske inte borde klandra dem, samtidigt känner inte jag för att diskutera ämnet om folk inte kan ta det på allvar...

Vidare in på kvällen kom tjejsnacket igång på riktigt hemma hos Amanda, vi slog oss ner i uterummet och tjötade på. Där jag satt och lyssnade, funderade jag över vad det egentligen vad som sades. Jag kan inte kalla det skitsnack, eftersom att det inte var elaka kommenterar om folk, snarare ärliga. Men någonstans slog tanken mig på att, där satt vi och diskutera var och varannan människa i Falkenberg, som vi egentligen inte alls känner, men som vi har fruktansvärt många förutfattade meningar om, så att det låter precis som om vi vore deras själsfränder. Varför? Finns det ingenting mer givande att prata om, än att spekulera i andra människors liv som man knappt känner? Jag förstår inte vad man får ut av det. Men kanske gjorde jag exakt likadant ett år tidigare, men jag satt där och kände mig obekväm i situationen, det där hade blivit främmande för mig igen. En annan sak som denna kväll gjorde mig, kanske ännu mer förvånad och besviken, det var när vi kom in på ämnet bloggar - det kom då fram att mitt tjejgäng oftast skummat igenom min blogg, eller inte läst den alls, kanske läst ett inlägg lite då och då. Jag vet att jag absolut inte kan begära, eller tvinga folk till att läsa det jag skrivit under mitt år, och det gör jag inte heller. Men att bara veta om att intresset finns, att folk vill läsa och ta del utav det jag upplever, att folk vill skapa sig en förståelse, och att somliga vill sätta sig in så pass mycket i min situation att de kan förstå saker jag nämner när jag väl kommer hem - det underlättar ju så fruktansvärt mycket för mig nu. Att tillexempel bara nämna Junction, och ja då kom personen på att det var köpcentret nära skolan, bara en sådan sak underlättar ju när jag berättar om Kenya. Samtidigt orkar jag inte bry mig, det är upp till var och en hur mycket man vill ta del av min blogg, hur mycket kunskap man vill kunna suga åt sig ur den. Nu i efterhand måste jag dock erkänna, att jag hade förväntat mig att mina vänner om några, skulle följa den ord för ord. Och kanske inte min mammas jobbarkompisar, eller mina släktingar, som verkar ha lusläst den istället. Kanske har det med åldern att göra, det jag vill komma till är - att jag uppskattar folk som har tagit in denna bloggen, som har uppmuntrat mig till att skriva och som har gett mig komplimanger för den, tack för ert stöd, det har fått mig att vilja skriva och berätta om mina upplevelser. Till er andra som kanske gjorde motsatsen, så anser jag endast att det bara är ni själva som förlorar på det.

"Can you get to your future, if the past is still present?"

Hur går man vidare, när jag inte kan förtränga det som har varit? Ibland "önskar" jag att jag aldrig hade åkt iväg till Kenya, eftersom att jag då inte skulle behöva uppleva dessa känslor som numera tränger igenom mig, äter upp mig levande. Det finns liksom ingenstans att fly, ingen som förstår en eller som tar emot en, inget säkerhetsnät. De enda man kan prata med, som känner likadant, är de som var med om samma sak. Samtidigt har man numera börjat infinna sig i att vara hemma, det är som det är och det finns inte särskilt mycket att göra åt saken. Men ivrig är jag, på att få ge mig ut i världen igen. Ett år kvar säger pappa och mamma, sen kan jag göra vad jag vill. Och det kan jag också, och det ska jag också. Numera försöker man mest göra det bästa utav situationen och hålla sina positiva tankar vid liv, samtidigt som ingenting här lyckas mäta sig upp till allt det som Kenya var och är för mig.

"Maybe one day I'll wake up and this will all just be a dream"

Känns lite som att jag går runt död i en låtsasvärld, som om ingenting här är på riktigt, jag vandrar runt likt en zombie och bara iakttar. Som om jag inte vore här, som om jag aldrig varit här. Att komma hem var precis som folk sa, man skämdes över att man längtat hem till den där maträtten, eller sitt rum, eller en kvällspromenad - när man väl fått återuppleva "det där" ställer man frågan till sig själv - lämnade jag Kenya, för DET HÄR? Knäckebröd, kranvatten och hemmafester, det slår ändå inte Kenya. Nu i efterhand känns bara det lilla jag längtade efter, som ett patetiskt skämt. Men detta är trots allt mitt hem, och genom att ha varit borta en längre tid, inser man också, fördelarna med att vara hemma. Det är ju de där små grejerna som gör det, för min del är nog det bästa med att vara hemma helt klart den egna tiden man har med sig själv, på internatet blev man i princip alltid störd av någon, på hemmaplan kan jag finna mer lugn och ro. Man uppskattar den vackra staden men faktiskt är bosatt i, man njuter av de små tingen i livet som att känna lukten av det salta havsvattnet. Små saker, som man i västvärlden kan vara expert på att förtränga att uppskatta, men som man brukar säga, så är det de små sakerna i livet som gör det, och jag har insett att det är så.

"Ja något är borta, men någonting hittas - varje dag."

Jag kan inte hjälpa att tycka att det på något sätt känns som att tiden stått still här hemma, ungeför som om man aldrig varit borta. Jag tror att det är viktigt för varenda människa, att få komma bort såhär, man behöver lära sig vad man ska lägga ner sin själ i att uppskatta, man lär sig även fruktansvärt mycket om sig själv - så man utvecklas som in i. Jag ser inget negativt med det jag genomfört, trots att det inte bara varit en dans på rosor, självklart är även jag mänsklig och har mött mina motgångar under året i Kenya. Och kanske är det just dem som fört mig längre fram i livet, jag är inte längre rädd för att misslyckas, jag ser istället livet som en utmaning, då misstag är en del av vardagen, som man istället för att gråta över, kan lära utav. Att komma hem var speciellt, trots att det hittills gått betydligt mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig, men det har ändå tagit på krafterna både psykiskt och fysiskt. Allt går i perioder, i början kunde jag inte ta kontakt med vännerna jag skapat mig under året - för att det påminde mig om för mycket jag ville tillbaka till. Idag älskar jag att ringa dem, de känner mig innan och utantill, vi kan sörja att vi inte är kvar, men främst så ler vi åt vad vi hade. Det tar bearbetning, att gå vidare, att ta sig till nästa fas, den fasen då man lär sig att gilla läget. Jag har behövt tid, och jag behöver fortfarande tid, allt jag kan be er om, är att ge mig tid. Och känn för guds skull ingen press, inget "vi vill att du ska ha det lika bra här hemma som du hade det där", saken är den - att oavsett hur mycket man försöker, kommer det aldrig att bli samma sak, Kenya är Kenya, Sverige är Sverige, vi låter det vara så. Skulle vi försöka förändra det som är som det är, skulle charmen med både Kenya och Sverige vara som bortblåst. Jag kan vara lycklig här också, det lovar jag er, lycka handlar inte om ifall jag befinner mig i Nairobi eller i Falkenberg, lyckan kommer inifrån - det är en utav de viktigaste kunskaper som min terapeut Bertil, har lärt mig. Som jag har skrivit tidigare i bloggen;

"Det är något konstigt och speciellt med att komma hem,

det luktar likadant, ser likadant ut och känns likadant,

det är då man inser att det enda som har förändrats, är en själv"

Kommer nog aldrig glömma min andra kväll i Sverige, på pizzerian, då snacket om de kenyanska killarna kom upp. Trots att jag insisterade på att nej, jag har inte haft sex med någon, ansåg ändå mina tjejkompisar att jag måste HIV-testa mig, "för säkerhetens skull". Komiskt, ska man skratta eller gråta känner jag? En fruktansvärt positiv sak med mig själv numera är, att jag inte längre är shoppingberoende. Jag har nuförtiden insett att pengar inte kan köpa lycka, utan att pengar istället ska läggas på nöjen som i sin tur skapar obetalbara minnen. Jag vill inte längre ha det senaste, det nyaste, idag äcklar det nästan mig. Människans ha-begär, att folk aldrig blir nöjda, att folk inte kan inse hur mycket de faktiskt har i livet att uppskatta och sätta värde i. Materiella ting, vad är det egentligen? Och när det gäller i-landsideal, skrattar jag samtidigt som jag gråter. Vart är världen på väg, helt jävla seriöst? Men om det är någonting jag lärt mig efter detta år, så är det att efter att ha levt i en helt annan kultur - har jag insett hur mycket jag älskar mig själv, precis exakt så som jag är. Och det kan ingen ta ifrån mig, ingen kan åt mig bestämma vad "perfekt" är, för i mina ögon, är jag perfekt, genom att bara vara den jag är, och det kan ingen heller ta ifrån mig. Jag förstår inte folk som fortfarande försöker leva upp till ett så kallat "ideal", det är ju bara löjligt, det hoppas jag att alla en vacker dag inser. En sak som dock stör min vardag, är falskhet. Alla tillgjorde leenden och komplimanger, skit i att säga något om du inte menar det! Ett leende ska komma inifrån, likaså ett skratt eller en komplimang. Spar istället på fina saker du har att säga till folk, och säg dem endast när du verkligen menar det, för då värmer dina ord så himla mycket mer. Antar att jag är van vid raka rör, klart fördelen med Kenya - man sa precis exakt vad man tyckte, resten lämnade man osagt.

"Man kan vara ursinnig över hur det blev,
man kan svära och förbanna ödet,
men när det närmar sig slutet...

Måste man släppa taget"

Ibland undrar jag om man gör saker i livet av ren vilja, eller av ren vana. Då tänker jag främst på - om jag är omringad av människor, av rätt anledningar. Är det människor jag älskar, jag kan vara mig själv med, och som jag verkligen ser som mina vänner? Eller umgås jag endast med dem för att det är en ren självklarhet, för att det alltid har varit så? När man skiljs åt för en längre tid som vi numera gjort, syns allt så klart på ett annat sätt när man kommer hem, man märker lättare då hur folk behandlar en, och hur man behandlar dem. Att analysera sina relationer till folk skadar aldrig, för det är då man inser vilka som är bra för en, och vilka som inte är det, vilka som håller i längden, och vilka som inte gör det. Nu har jag nått en punkt i livet, då jag kan ta avsteg från vissa, och kan lära mig att vårda andra relationer till de jag vill bevara. Dessa val som man kanske kan tycka borde ha varit en självklarhet genom hela mitt liv, men det kanske är eller har i alla fall varit - lite svårare än vad man tror. Det tar tid att genomskåda vänner, det tar tid att finna de rätta, de tar kraft att bryta sig loss från en "gammal dålig vana". Idag har jag kommit på mig själv med att sätta högre krav på mina vänner, jag vill känna att jag får ut någonting av att umgås med folk, annars kan jag lika gärna strunta i det. Jag vill att mina vänner ska ge mig något, att de ska utveckla mig, och jag även dem i retur. Vänskap handlar inte bara om att hänga, det är så mycket mer, i alla fall vill jag att det ska vara mycket mer. Dock växer inte dessa personer på träd, än så länge har jag inte lyckats hitta fler än ett fåtal personer i min omgivning, som jag känner så med. Och dessa ska jag vara rädd om, så rädd om.

"I don't wanna battle from beginning to end."

Kortfattad summering av sommarlovet; tänkte till en början inte inleda med att skriva "jobb", men vafan, lika bra att ha nämnt det negativa innan man går över till det positiva. Och nej, jag hatar antagligen inte mitt jobb lika mycket som jag kan påstå, men let's face it, det är mitt 4e år på Tempo i Olofsbo, jag är desperat i en förändring, vad som helst, bara något - så nu har jag lovat mig själv att detta är mitt sista år, även fast jag trivs bra och inte ska klaga på att jag har ett jobb, så har jag bara allmänt tröttnat på det. Efter en halvvecka på hemmaplan träffade jag min terapeut Bertil, det var ett efterlängtat och kärt återseende! Midsommarafton spenderades hemma hos mig, med ett dussintal friends, träffade på ett par vänner som landade från Turkiet samma kväll, även det ett mycket kärt återseende. Dagen efter var det party hos familjen Joxelius igen, denna gång höll syrran i det, en lyckad kväll med trevligt sällskap av sköna personer. Random dag till gbg, som inkluderade älskade Ikea! Investerade en ny mobil i Halmstad... Åkte till ge-kås med Mikael. Blablabla känns det som, höll mig relativt sysselsatt de första veckorna på hemmaplan för att tränga undan tankarna på Kenya, hade knappt någon kontakt alls med folket från internatet eftersom att det påminde mig för mycket. Började så småningom märka av symptom på magkatarr, insåg då att kroppen inte är att leka med - så när den säger ifrån bör man lyssna på dess signaler, är numera nykterist tillexempel och medicineras för magkatarren. Framemot kräftfestivalen återförenades jag med min älskade Lisa Ackermann, vi chillade mest, umgicks, snackade, hon såg lilla Falkenberg, fick uppleva fulla ungdomar på kräftfestivalen osv. Av ren impuls hängde jag med henne hem till Malmö fem dagar senare, för att Efflyn hade tipsat oss om att Beenie Man skulle uppträda på KB. Så jag bokade tåg, vi köpte biljetter och drog till Malmö! Insåg på tåget dit ner hur skönt det var att komma hemifrån igen, och hur mycket jag älskar att befinna mig på resande fot - spelar egentligen inte så stor roll om var slutdestinationen är, så länge jag vet att jag ska någonstans. Har aldrig tidigare upplevt staden Malmö heller för den delen, bara varit där kort under Malmöfestivalen, aldrig mer. Vi åt falafel, besökte vackra Beddingestrand, lagade mat, såg Beenie Man live - måste passa på att lägga till att det var en utav de bästa konserterna jag varit på i hela mitt liv! Har aldrig dansat så mycket och blivit så svettig förr på en konsert. Stod nästlängst fram, han hyllade Michael Jackson genom att dra med publiken på allsång till "we are the world", vi träffade på Effan som också pluggade på skolan samtidigt som oss. Fick tag i Beenie Mans hand under konserten, trodde i det ögonblicket att det inte kunde bli bättre, men kvällen var inte slut - kom även in backstage när showen var slut, träffade alltså Beenie Man live, pratade med honom, tog kort tillsammans med honom, kramade honom och fick autograf. Jösses sicken lyckad kväll är allt jag slutligen kan tillägga! Tog en heldag i Malmö City med Lisa som guide, strosade runt och njöt av varandras sällskap den sista dagen jag tillbringade i Malmö.

"Losing another day here
Losing another year here"

Under långledigheten har jag mest tagit det lugnt, gjort saker som jag behövt ta igen - såsom att bara ta det riktigt lugnt, umgås med familjen och bara va. Sen jag kom ur fasen "jag klarar inte av att ha kontakt med Kenya folket", har jag den senaste tiden haft en hel del kontakt med Lisa, Mickan, Samuel, A-K och Linnea. Förra helgen åkte jag, mamma och pappa på semester till Hällevik, där tog vi det mest lugnt och umgicks. Åkte ut till Hanö en dag med båten, kom då att tänka på hur likt havet är livet - ibland stormigt, ibland guppigt och ibland stiltje. Tog en efterlängtad tripp till Kristianstad under denna tid för att träffa min kusin Cajsa som jag inte sett på ett år, alltid lika mysigt att umgås med henne. Det blev även dags för den årliga släktträffen, som detta år inkluderade ett besök av den amerikanske släkten från Boston som jag aldrig tidigare träffat. Fyra ungdomar var med, två lite äldre och två i min egen ålder - vilket var sjukt intressant! Kändes som att vi hade hur mycket som helst att snacka om faktiskt, trots att vi inte kände varandra. Vem vet, kanske bär det av till Boston en vacker dag. Hade även en del att ta igen med Elvis och Malin under denna tid, vilket också hanns med, sjukt mysiga människor allihopa! Denna vecka har gått ut på att genomföra mina sista arbetspass på tempo - efter klockan åtta på fredagskväll är jag fri! På torsdagen ska jag träffa syv på skolan för att planera mitt sista skolår. Till helgen drar jag ner till Malmö igen för att umgås med min bästa vän Lisa, Samuel kommer kanske också joina. Malmöfestivalen drar nämligen igång! Stannar där till och med den 21e augusti, dagen därpå bär det av till Stockholm för att se Coldplay live! Stannar där även på söndagen och måndagen, vilket innebär att jag missar hela första veckan i skolan, och kommer alltså inte gå i skolan förens den 25e augusti, en vecka efter skolstarten (men jag klagar då inte). Okej, nu ska jag inte verka negativ, kanske ska passa på att erkänna att en stor del av mig ser fram emot att börja skolan igen! Känns lite smått som att börja ettan igen, fast nu är man helt plötsligt äldst på skolan... Känns som att min gymnasietid än så länge bara runnit ur händerna på mig, har endast ett år kvar, det "enklaste" och det roligaste vad man har hört - väntar studentfester, fylla arton, fira jul, gå på bal och ta studenten. Så det känns som ett lovande år! Ser mest fram emot mitt projektarbete, då jag tänkt skriva en bok om självskada. Är lite skraj kan jag medge, på hur det kommer gå, om det ens kommer att gå att genomföra osv. Men, som sagt så är rädslor till för att övervinnas, och jag tänker inte backa utan att ha gett det ett ärligt försök.

"Nobody said it was easy

no one ever said it would be this hard"

Jag lämnade en vän bakom mig, en vän som kom att bli mer än en vän med tiden i mina ögon. Han gav mig ett nytt liv, och han blev en del av mig. Vi hann aldrig bli på riktigt, tiden var för knapp. Men att det fanns något speciellt mellan oss, var det inte bara vi två som var medvetna om. Det märktes att det var vi, på ett alldeles eget speciellt sätt. Fyra veckor efter hemkomsten ringde jag till Paul, lugnade mig själv när jag fick höra hans röst, trots det var samtalet i sig misslyckat. Det är svårt att förklara, men vi lever inte i samma värld längre som vi en gång gjorde, och det märktes. Jag blev besviken, och bestämde mig för att försöka förtränga. Det gick, men sen skrev han på facebook. Han frågade vad jag gjorde, och han skrev att han saknat mig. Den natten grät jag för första gången sen jag kom hem. Grät för att jag inte visste när jag kommer att få se hans ansikte igen. Jag kände mig också, och känner mig än idag, fruktansvärt förtvivlad - ibland vill jag radera han som min vän på facebook, och raderar hans telefonnummer. Ibland vill jag berätta för honom hur mycket han betyder för mig... I detta nu känner jag mig endast låst och tom, jag vill tillbaka, men först måste jag gå klart trean, sen måste jag jobba och tjäna pengar, och sen måste jag även utbilda mig till mitt framtida yrke, när kommer jag träffa Paul igen? Den natten när jag grät, tillät jag även mig själv att minnas, jag läste för första gången sen jag kom hem min handskrivna dagbok från året i Kenya. Fick återblickar i allt jag upplevt, i allt jag känt inom mig, i allt året var för mig. För en vecka sen skrev han igen, denna gång lite mer; "I'm sorry if I ever treated you in a bad way. I appreciate all you do for me, even if I don't show it. I'm human, and I know what's wrong or right, and most of all, I know when I got somebody special in my life". Dikten i mitt förra inlägg skrev jag för ett tag sen, den illustrerar hur jag känner.

"Sometimes the only thing left to do is

To wrap your arms around each other

One last time

And then just,

Let go"

Ibland känns det som om jag inte längre har en strävan, eller en vilja. För mer än ett år sedan hade jag det, jag visste att en förändring var på väg, visste att jag skulle få ge mig ut och se mig omkring på egen hand. Någonstans känns det inte längre som att jag har något att se fram emot, eller något som driver mig, som jag kände för ett år sen. Minnet från året i Kenya tynar bort mer och mer för varje dag som går, inte ens mina kläder på mitt rum luktar Kenya längre... Att kolla igen alla foton man tagit under åren, får gåshuden att sprida sig, jag vill bara tillbaka, om jag ska vara ärlig. Samtidigt kan jag erkänna en fruktan inför att återvända, just för att det inte kommer att kunna bli samma sak. Därför tror jag att man lätt kan bli lite små chockerad, när man väl reser tillbaka. Men men, allt förändras ju med tiden. Som sagt har det tagit en sommar för mig att börja på detta inlägg, känns faktiskt sorgligt att inse att det är här det tar slut, på riktigt. Bloggen har på något sätt blivit en del av min vardag, som jag vant mig vid att njuta av att skriva i. Kommer kännas skumt att inte ha den längre, eller så. Funderar faktiskt inte på att fortsätta blogga, känns inte som att mitt liv i Falkenberg skulle vara någon hit att läsa om. Detta inlägg kanske blev en gnutta alltför negativt, men jag skulle hellre vilja se det som ett ärligt inlägg. Om man ska gå över till något mer positivt måste jag säga, att jag inte med ord kan förklara hur det kändes att återigen sätta min fot på Olofsbostrand - vilket kan ses som det enda riktigt negativa med Nairobi, att staden inte är belägen vid havet. Men, trots att jag fick känna doften av saltvattnet igen, och höra ljudet från vågorna, kan jag ändå inte säga att det vägde över Kenya.

"Tears stream

down on your face

when you loose something

you can not, replace"

Men att komma hem, har också fått en att inse, hur ofantligt mycket detta år har betydigt och betyder för mig. Hur mycket man uppskattar det i sin helhet, det är absolut det bästa jag gjort för mig själv än så länge i mitt liv. Och ett simpelt tack från mitt håll kan inte på länga vägar beskriva hur tacksam jag är för detta år! Ska passa på att särskilt tacka mina föräldrar Eva & Paul - två människor jag ser upp till. Vill även skriva ett stort tack till min mormor och morfar, som alltid ställer upp för mig. Vad hade jag varit om ni inte fanns? En utav de första frågorna min pappa ställde till mig i bilen på väg hem från flygplatsen, det var - vad har du för planer inför framtiden efter gymnasiet? Framtiden tänkte jag, ska jag börja planera den redan nu? Sen han ställde frågan har jag inte riktigt kunnat sluta tänka på det, i snart sju år har jag varit helt inställd på att jag ska bli geolog med inriktning på naturkatastrofer. Men jag har numera tänkt om, insett att det där med naturkatastrofer är mer av ett intresse, och kanske inte så mycket att satsa på rent yrkesmässigt. Nej, istället har jag kommit fram till ett annat yrke som jag brinner för, och tror skulle passa mig utmärkt - jag ska nämligen bli terapeut har jag bestämt mig för. Frågan är nu bara, om jag ska börja plugga till det redan nästa höst, eller om jag ska jobba och resa innan jag sätter mig i skolbänken igen... Det tåls att klura ytterligare på, med tiden lär jag finna svaret. Framtiden ser ljus ut känner jag idag, har ett par mål jag ska kämpa för. Så återigen har jag hittat glöden som håller mig vid liv, frågan är bara när jag återvänder till mitt älskade Kenya. Som jag känner just nu vill jag inte göra det, förens jag tänkt bosätta mig där igen en längre tid, och då kanske det är bäst att ha utbildat sig först. Allt återstår att se.

"I don't know which way I'm going,

I don't know which way I came."

Frågan är, vad som ligger mig varmast hjärtat. Ett hav i lilla Olofsbo, eller en levande stad långt hemifrån. Borta bra men hemma bäst? Först och främst - vad är då hemma för mig? Jag kan aldrig riktigt säga att jag har känt mig hemma i Falkenberg, jag har sen många år tillbaka "hatat" stället, men staden har också sina små guldgruvor man inte får förtränga. Det handlar egentligen bara om att lära sig uppskatta det man har, idag lever jag med att jag är tillbaka i ruta ett, vilket ibland kan ses som ett bakslag. Men som Looptroop säger "home is where your heart is" - så har jag insett att mitt inte är här, och det har det aldrig riktigt varit heller. Mitt är där, kvar i en annan världsdel, i ett annat land, i en annan stad. Och i framtiden, ska jag åka tillbaka och återuppliva det, det är bara en tidsfråga. Som en slutrad på detta sorgliga avslut vill jag skriva;

Afrika, Kenya, Nairobi

- you fill my heart,

you keep me breathing.

Kwaheri Kenya - Karibu tena

(Farväl Kenya - Välkommen åter.)

Nu måste jag röra mig långt tillbaka i tiden, till och med torsdagen vecka 23, eftersom att det var där jag slutade i min sista blogg från Afrikansk mark. Denna söndagskväll passade nämligen jag, Joel, Samuel och Rickard på att basta en sväng på skolan, samt bada i poolen. Detta kombinerade vi med att kränga en kladdkaka inne i den skållheta bastun, kanske inte låter som särskilt mycket att hänga i granen, men tro det eller ej - det var faktiskt godare än vad man kan tänka sig. Jag och Samuel avslutade alltså vår sista kväll tillsammans som groundade i skolans bastu, otroligt avkopplande. Denna kväll ringde jag även mitt absolut första samtal hem till Sverige, var något komplicerat men gick till slut efter x antal försök. Satt denna dag och funderade på vad jag skulle göra för min syster på hennes studentdag, kom fram till att tiden var för knapp för att jag skulle hinna skicka hem något - istället fick det bli ett samtal. Insåg att hon antagligen skulle ha fullt upp på själva studentdagen, så jag tänkte att det kanske var lika bra att jag ringde kvällen innan. Så det gjorde jag, först till hemtelefonen då jag slängde ett par ord med päronen, innan jag fick ringa vidare till syrrans mobil, hon var nämligen och klädde deras vagn inför morgondagen. Var otroligt upplyftande att få höra hennes röst, trots att det knappt gick att tyda vad hon sa eftersom att hon var extremt hes. Att denna torsdagskväll fått höra alla mina familjemedlemmar på telefon, fick faktiskt mig att börja längta hem. Och det fick mig för första gången på länge, att börja se fram emot min hemkomst.

Fredag vecka 23 innebar min sista lektion i religion b på morgonen, även min sista inlämning i u-landen, kändes otroligt skönt att få det överstökat. Efter lunch åkte hela skolan bort till Westlands eftersom att vi var hembjudna till den svenska ambassadörskans hus, för att fira nationaldagen en dag i förväg. Det sög faktiskt, totalt. Det enda positiva med att mingla runt på hennes överdrivna trädgård var att jag träffade på min kära mattelärare Anna-Kari, som jag inte träffat sen kursen tog slut i matte b i början av februari. Det var faktiskt tack vare henne, som jag fick mitt g i denna kurs. När vi äntligen fick bege oss därifrån vandrade vi över till Village Market som ligger alldeles i närheten, på vägen dit stannade en range rover till, och vem träffar man på om inte Adi då! Blev glad och lite halvt chockad samtidigt, men vi slängde bara ett par ord innan vi stack vidare mot Village. För sista gången i mitt liv satte jag denna dag min fot på en masai marknad, köpte en kikoy sjal, lite skålar, en pipa och några halsband. Vi slog oss ner ett gäng vid food courten, träffade på Adi igen och tog en corona tillsammans. Efter att ha myst tillsammans denna eftermiddag i Westlands begav vi oss en tid senare hem till internatet för att fixa oss inför utekvällen som väntade, egentligen var jag inte sugen alls - men någonstans längst inne kände man den där konstanta nedräkningen som uppmanade en till att dra ut, eftersom att man endast hade tre party kvällar kvar denna fredag. Förandet ägde rum hos Jullan med korridoren, innan jag lite senare för första gången besökte klubben Double Inn i Karen. Vet inte varför jag inte varit där innan, har bara aldrig blivit av tidigare. I alla fall, vi slog oss ner ett rätt litet gäng från skolan, snackade lite skit och drack en del. Efter ett tag kom Max och Alex dit, riktigt trevliga snubbar det där. Ett tag innan bussen var på ingång fick jag och Isak för oss att vandra en sväng ute på vägen, snackade en del om dagens ideal och alla sjuka krav som vilar över ens axlar. Måste tillägga att jag känner att jag kommit långt när det gäller dessa frågor, eftersom att jag numera lärt mig att ta dem med en stor nypa salt, vilket jag är övertygad om att alla ungdomar idag borde lära sig att göra - för deras eget bästa.

Lördagen, exakt en vecka kvar i min favorit stad, startade med att städa rummet en sista gång, började då tömma lite på väggar, och slängde ut onödiga saker som jag ändå inte tänkt behålla. Denna dag var det lite halvskuggigt ute, så jag bestämde mig för att chilla lite vid poolen med en bra bok. På eftermiddagen drog jag och Julia till Junction för att shoppa lite i klädaffären Mr.Price, som man kan jämföra lite smått med H&M. Där investerade jag två par skor, lite underkläder, en lila väst, ett par örhängen och en kuvertväska. Senare in på kvällen hade vi tänkt dra till Habesha och käka lite etiopiskt, men eftersom att där är uteservering och monsunen denna kväll öste ner sket den idén sig. Istället la jag mig hos Mickand och kollade på "Hata Göteborg", vilken b film, kände efteråt att den en och en halva timmen var total waste of my life typ, men men. Ytterligare lite senare in på denna kväll blev det dags att dra ut, till den berömda trappan nedanför Black Diamond och Red Tape. Var inte särskilt pepp denna kväll heller, men efter ett par smirnoff black var man ändå igång. Blev dock sjukt hungrig efter ett tag, eftersom att jag tidigare på kvällen missade kvällsmaten och sen sket ju det med Habesha sig. Så, jag och Samuel fick för oss att vandra bort till Mobile strax intill The Mall, där vi slog oss ner och åt varsin pommes tallrik, vilket satt riktigt fint. Eftersom att detta var den enda utekvällen i juni, antog alla elever på skolan att det innebar en halv två kväll - vilket alla var övertygade om när vi drog ut, trots att vi inte skrivet en lapp med majoritetsunderskrifter till boardingen, tog vi det mer eller mindre för givet. Så när jag och Samuel hittade tillbaka till klubbarna efter att ha käkat var klockan närmare ett, vi gick igenom Red Tape, såg inte en enda svenne inom synhåll. Vilket förde oss över till Black Diamond, där ingen heller var... Så tanken slog oss på att det kanske inte var så självklart att det var en halvtvåkväll, när ingen heller satt på trappan greps vi lite smått av panik. Som tur var såg vi då skymten av en svenska skolan buss som stod parkerad lite längre ner på gatan, vi frågade förare Paul vart alla var, och då fick vi till svar att det inte alls var någon halvtvåkväll. Fan tänkte vi, så sjukt typiskt att det just skulle vara jag & Samuel som hamnade i skiten igen - som om det inte räckte med att vi samma vecka varit groundade...

När vi kom hem till vaktbåset möttes vi av en bitter PeO boardingförälder, som vanligt då med andra ord. Han skällde lite smått på oss, och sa att vi inte kan ta sådana saker för givet - och visst hade han en poäng i det, jag säger inte någonting annat. Men anledningen till att ingen annan missade bussen var för att de sett bussen komma på vägen när de satt på balkongen, när jag & Samuel var borta vid Mobile och käkade. Det dryga var att både jag och Samuel brukar ha med våra mobiler på utekvällar, men självklart har vi båda lämnat dem hemma just denna kväll... Och vi fick inte ens chansen att förklara oss för PeO heller, det enda han sa var - vi kommer att diskutera straffet för detta på måndags mötet. Jaha tänkte vi, gött att vara groundad den absolut sista veckan i Nairobi. Någonstans hade jag kunnat köpa det om jag visste med mig själv att jag borde bli straffad, exempelvis om jag hade varit så full så att jag inte kunde stå, då hade jag kunnat köpa det på ett annat sätt. Men detta var bara ett rent och skört misstag, som många på skolan tidigare varit med om, men inte blivit straffade för. Ibland lyckas bussen vända tillbaka till klubben i tid om någon är glömd, och ibland får ytterligare en buss skickas ut. Så varför skulle det bli som mycket drama denna gång?

Dagen efter, alltså söndagen vecka 23, drog jag och Josefine Nordgren till Java på en deep-talks fika tillsammans, hon var nämligen en utav de allra första på internatet som jag snackade på djupet med - därför kände vi att det var ett måste att avsluta med ännu ett sådant samtal. Till detta tog jag en underbar tropical mix smoothie samt en fräsch fruktsallad. Samma kväll hade jag även lite deep-häng med Joel, ungefär så som det alltid brukar vara, snackar om allt mellan himmel och jord. Innan jag skulle lägga mig, ringde jag till Paul, vet inte varför egentligen, men jag kände för det. Är så trött på vad alla andra ska säga till mig, precis som att hela världen vore relationsexperter. I kärlekens spel ska det alltid finnas rätt och fel, som tjej ska man inte vara för "på", killen ska vara den som hör av sig och så vidare... Men jag är så trött på det, vem är det egentligen som säger att inte jag lika gärna kan höra av mig, om det nu är jag som känner för att slänga ett par ord? Ens väninnor tror att de gör en en stor tjänst genom att vägleda någon annan i deras relationer till män, men det är fan bara en själv som ska bestämma, man ska göra det man känner för, ta kontrollen över det själv och strunta totalt i alla så kallade "regler" som det finns inom kärlekens spel. Vet inte riktigt varför, men jag kunde inte riktigt hejda att tårarna sakta började droppa nerför mina kinder, när han bad mig att stanna, när han frågade varför jag inte sa så mycket (för att jag inte kunde få ut särskilt många ord, jag visste bara inte vad jag skulle säga), och när han sa att vi kommer att ses igen, för att detta inte är ett farväl, utan som jag sa tidigare - det är ett, vi ses igen. För om viljan finns där, vilket den gör just nu, då kommer jag i framtiden att återuppta kontakten med en kenyan jag numera försöker förtränga ur mina tankar, för min egen skull. Men det var något speciellt med denna Paul, och det kommer det förmodligen alltid att vara för mig.

Måndag vecka 24, starten på den absolut sista veckan i Kenya. Vilket verkligen inte gick att få in nånstans, hela grejen var och är fortfarande så overklig... Denna dag hade jag min sista lektion för veckan, eftersom att jag hade bestämt mig för att inte gå på lektionerna den sista veckan, med tanke på att det verkligen var den sista veckan, som mitt argument. Jag och Samuel fick denna måndag vara med på boarding föräldrarnas möte, då vi fick reda på att jag och Samuel skulle behöva betala 5000 shilling var för att vi missade bussen - vilket motsvarar 500 svenska kronor var. Först trodde jag att de skämtade, vilket de tydligen inte gjorde. De menade på att boardingen fick jobba övertid, samt chaufförerna. Men, eftersom att boardingen ändå alltid är upp till runt 3 på nätterna undrade jag vilket övertid det var, plus att de ändå sover på skolan - så varför var det övertid enligt dem? Chaufförerna kan jag förstå, eftersom att Paul fick köra extra, jag och Samuel diskuterade detta med busschauffören Paul och fick då reda på att han tjänar knappt 2 svenska kronor för varje timme övertid han jobbar - hur kommer det då sig att jag och Samuel skulle behöva betala 500 svenska var? Plus att folk tidigare missat skolbussen hem från uteställerna, men de har då inte behövt betala ett piss. Men enligt boardingen, så var detta en "ny" regel, som om vi två pallade ta detta bakslag när vi inte ens hade en vecka kvar i Nairobi... Det sura med boardingen är, att de jobbar inte med eleverna, utan snarare tvärtom, alltså emot eleverna. Men, nu i efterhand kan jag erkänna att vi hade tur, varken jag eller Samuel blev påminda om dessa pengar under veckan, så vi åkte tillbaka till Sverige med våra huvuden högt utan att ha betalat ett öre till allas hatobjekt boardingen. Måndagskvällen spenderades tillsammans med Samuel, Mickan, Efflyn och Steff i Langata, där jag även tog ett farväl av min kenyanska vän John, eftersom att jag trodde det var sista gången jag skulle få se honom. Jag tog även farväl av mitt favorit hood Langata denna kväll, eftersom att jag inte trodde då att jag skulle hinna återvända och ta farväl någon annan gång. Jag hatar farväl.

Tisdagsmorgonen startade tidigt, för att historia b gruppen skulle göra ett studiebesök inne i down town, där vi besökte "Kenya National Archives". Till en början fick vi en guidad tur av lärare Tobias, där han beskrev i princip vartenda foto som hängde i denna sal, från tidigt 1900-tal till dagens moderna historia för Kenya. På undervåningen i detta museum fann vi en massa historiska konstverk och statyer, rätt häftigt att se faktiskt, går inte direkt att jämföra med västvärldens historiska arv. Efter studiebesöket tog vi oss friheten att stanna kvar i stan, där ett gäng elever drog till det lokala stället "Highland Annexe", för att käka lunch. Där blev det kött, chapati, samosa, mandasi och en fanta citrus. Mätta och nöjda begav vi oss senare åt K.I.C.C, som står för "Kenya International Conference Center", som är ett utav de högsta tornen i stan. Dit gick vi för att ta hissen längst upp, där man kom upp på en gigantisk utomhus "altan", eller snarare en landningsbana för helikoptrar. I alla fall, där stod jag, och kände hur den ljumna savann vinden smekte över mitt ansikte, under den stekande dags solen. Det var en upplevelse, att skåda hela Nairobi by daytime, innan har jag som sagt sett det uppifrån Hiltons topfloor, by night. Men jag måste säga att det var vackrare under dagen, då man såg national parken och Ngong Hills. Om jag ska vara helt uppriktig, var det det vackraste jag någonsin sett. Lite senare in på tisdagseftermiddagen vandrade vi mot Uhuru Park, för att chilla lite. Jag och Jullan hyrde en trampbåt, vilket även Joel och David gjorde. Så vi gled runt lite på sjön denna dag, vilket var otroligt avslappande. På kvällen fick jag sällskap av Kevin i matatun till Langata, var en rätt impulsiv sak jag fick för mig, att åka dit även denna kväll. Men jag bara kände att jag var tvungen, jag behövde ta farväl igen... Träffade på Effan en sväng där, gick runt lite med Kevan innan jag insåg att ingen var hemma, varken John, Mark eller Paul. Vilket är väldigt ovanligt för att vara tisdagskväll. Jag väntade, men ingen dök upp. Jag kysste ömt Pauls gate farväl, och det hela slutade med att jag var tvungen att bege mig hemåt eftersom att klockan började närma sig elva, så jag fick ett farväl ensam längs Langatas gator.

Onsdagen startade med en skön sovmorgon, chillade runt lite efter lunch. Köpte en t-shirt av kvinnogruppen som för sista gången var på skolan, för att stödja lite, dagens goda gärning så att säga. Lite senare tog jag och Effan en mat till Adams Arcade, där jag köpte en hårinpackning som rektorns dotter Bella rekommenderat. Efter det stack vi till Toymarket för att shoppa lite billigt på second hand, där investerades en skinnjacka för ynka 150 svenska, ballerina skor för 40 spänn, och en kuvertväska även den för 40 kronor. Sen inhandlade jag även lite snacks till kvällen, i form av den lagliga drogen miraa. Blad och själkar som tuggas tillsammans med tuggummi, för att sedan bli en gnutta hyperaktiv. Med tanke på att mer eller mindre varannan kenyan tuggar miraa, kände jag att jag inte har varit i Kenya om jag inte testat. På kvällen stack ett gäng till Habesha för att käka lite etiopiskt mat, det var nämligen Joels sista utekväll eftersom att han skulle åka hem redan nästa kväll, alltså torsdagskvällen. Jag, Efflyn, Julia, Malin Kyllen, Mikaela, Samuel, Isak, David, Rickard, Aksel och Joel avnjöt denna kväll lite kryddstark mat med den omtalade "disktrasan" till bröd. Efter detta gick vi till fots mot Yaya, för att där i närheten finna ett lokalt ställe vid namn "Kaktus", ett känt tuggställe. Där slog vi oss ner vid ett bord, runtom oss satt mest äldre män i 30-40 års åldern. Det var faktiskt riktigt mysigt att sitta där och tugga sitt miraa, eller khat som det också heter. "Glasstaxin" tog oss senare hem, då vi trängde in 11 pers i en bil egentligen gjord för 7, det var en upplevelse. Särskilt gött var det när musiken dunkade ut ur högtalarna, jag och Isak öppnad upp takluckan och ställde oss upp. När vi kom till en rondell utmed Ngong Road fick vi dock hoppa ner i taxin igen, eftersom att rån pågick. Ett par privatpersoner gick runt med k-pister för att råna de förbi passerande bilarna. Våran taxi körde då en lite omväg, och tog sig smidigt förbi detta så att vi inte hamnade i trubbel. Väl hemma på internatet fortsatte vi tuggande på Joels rum, efter ett par timmar bestämde jag mig för att gå och lägga mig - men då slog min hyperaktiva sida till, så jag började packa mina väskor hem istället innan jag kunde somna.

Torsdagen innebar mycket sömn för min del, eftersom att jag inte gick och la mig förrän vid 6 tiden den förgående natten. Efter lunch på skolan blev jag dock iväg tvingad mot down town av Isak och Effan, så vi klev in i en City Hoppa som tog oss dit. Gick runt en sväng på City Market, Efflyn köpte lite tavlor. Gick sedan iväg mot Biashara Street, där vi besökte affären Lex LTD där jag sydde upp min Kanga klänning. Isak investerade denna dag 55 kikoyer, som han tänkt sälja för dyrare pris sedan hemma i Sverige, vilken business man. Väl på g hemåt igen var jamsen som aldrig förr, tror det tog våran 4W City Hoppa runt 2 timmar att ta oss hem till Impala, fett segt. På torsdagskvällen vinkade vi av Joel på skolan, vilket var oerhört tungt. Var väl runt en tio pers som omringade honom och kramade honom, när han kom till mig sa jag att jag ville vara sist. När han då hade kramat alla andra, sa han - hejdå allesammans! Och började vända sig för att gå emot taxin. Då far jag upp i all hast och sa - Joel, du har glömt mig! Då kom skratten från oss båda, och för en sista gång höll min storebror om mig i sin famn. Tårarna började rulla nerför våra kinder, under tiden som vi lovade varandra att detta inte var ett farväl, utan att vi kommer ses igen. Några minuter senare lämnade han skolområdet, tomheten spred sig.

Fredagen, dagen innan hemfärds dagen. Skolavslutningen väntade denna soliga dag på skolan, klockan stod på 10.00 och våra två studenter återvände i en buss från champagnefrukosten i national parken, vi andra tog emot dem på skolgården jublandes och applåderandes så gott vi kunde. Efter att alla hängt blommor, tusker och masaiklubbor runt deras nackar blev det dags för fika, som bestod av jordgubbstårta! Efter lite sång och dans av småbarnen blev det ett par timmar senare dags för lunch, vilket var en massa sallad, rostbiff och potatissallad typ. Efter detta firande stack jag och Bella A till Junction, där vi inhandlade lite billig vodka och cigg inför hemfärden. Efter att man på kvällen duschat och fixat sig, rullade bussen iväg mot Westlands där studentmiddagen väntade på restaurangen Lord Errolls, till en början minglades det runt väldressade som vi var med välkomstdrinken som jag och Bella Walden passade på att spetsa till lite. Ett tag senare slog vi oss ner till den redan bestämda bordsplaceringen, vid mitt bord satt jag, lärare Tobias, Tove, Anna-Karin, Isabelle A, lärare Liv, Isabelle W och expeditions Karin. Där bjöds vi på fyrarättersmiddag, (don't ask me why), 4 rätter liksom. I alla fall, inledningsvis blev det en kall rätt med sparris, sedan en soppa, till huvudrätt kyckling i svampsås, och till efterrätt en passionfruit parfait. Allt slank ner fint måste jag säga, under kvällens gång hölls det x antal tal, främst till studenterna men även till andra, samt en del sång och dans bjöds det på. Särskilt uppskattad blev Tobias talet och dansen, som Mikaela, Efflyn, Julia och A-K framförde. Först körde det lite confessions om hur in love de är i honom, sedan sjöng och dansade de till Margareta låten, men bytte då ut det namnet till Tobias, lätt kvällens bästa framträdande.

Efter att ha bytt klänning inne på toan, drog bussen denna kväll vidare mot Blue Times, för att festa till årets enda halv-4 kväll! Till en början slog vi oss ner på balkongen med varsin dubbel vodka redbull, själv var jag lite sleten och kände att en redbull gjorde susen mot detta, så att jag återfick mitt pepp! På Blue Times träffade vi på Lisa och Kevin, som tidigare på kvällen hade dissat den dyra studentmiddagen för att istället umgås med varandra den nästsista dagen (och jag klandrar dem inte). Lite senare gick vi en våning upp för att kolla läget på The Loft, men där var det inte party nånstans så vi återvände till Blue Times där stämningen var på topp hela natten lång! Lärare Tobias kan man ju diskutera denna kväll, han var lite mer än lagom dragen, men det lockade bara fram pratgladhet. Stötte på Adi och Zain denna kväll, dansade en hel del också, främst med min favorit danspartner Lisa Ackermann! Träffade lite senare in på kvällen ISK Max, riktigt trevlig kille det där, snackade en hel del om livet faktiskt. Men tiden gick fort när man hade roligt, vilket den alltid gör... Så rätt som det var befann sig skolbussen på plats, och hemresan från partystället till internatet var kommen. Satt bredvid Isak i bussen hem, snackade lite väl deep om att detta var vår sista utekväll i Nairobi, vilket i kombination med alkohol fick tårarna att strömma nerför mina kinder, de gick inte att hindra över huvud taget. Overkligheten över det, och sorgen samt tomheten som slår en av tanken på att man skulle hem nästa natt, fick mig att önska djupt att allt jag var med om denna kväll, bara var en mardröm. Och att jag skulle vakna upp nästa morgon, pusta ut och tänka - vilket tur, det var bara en dröm. Men verkligheten gick inte längre att undvika för min del, eller för någon...

Lördagsmorgonen var seg, brunchen på skolan var den sista, allt var numera "den sista". Efter lunch begav jag mig mot Junction, för att för sista gången ta en bakis återställare på Java, i gott sällskap av Isak, Bella Walden, A-K, David, Aksel och Gustav. Hamburgaretallriken satt fint kan jag säga, såsom den alltid gjort... Tillbaka på internatet gjordes den sista packningen, rummet tömdes totalt på liv. Lite senare på eftermiddagen fick jag för mig ytterligare en impulsiv grej, när Paul berättade att han, John och Mark skulle till ett ställe i närheten av Sarit Center denna dag för att föra inför kvällens utgång. Efflyn skulle egentligen hängt med i taxin, men hon hade fullt upp med att sista minuten handla inför hemkomsten. Så jag åkte dit ensam, min allra sista dag i Kenya, för att få ett riktigt farväl av dessa tre killar som varit mina nära vänner under det senaste halvåret. Jag kom dit, satte mig på en bänk utanför Sarit Center, och väntade. Ringde Paul som sa, vi kommer, vi är på väg. Det tog två timmar för dem att ta sig till Westlands, jag har lärt mig att det inte är någonting att tjura över, tålamod gäller när man hänger med kenyaner, som tur var hade jag iPoden med mig. Det tråkiga med denna kväll var dock, att tiden rann iväg för min del, bussen till flygplanet väntade... Jag befann mig vid Sarit Center strax efter fem, kvart över sju kommer de dit, halv nio går min buss från skolan. Eftersom att det finns en hel del jams och skit vid den tiden på kvällen var jag egentligen tvungen att lämna Westlands vid sju, för att ha en timme på mig att ta mig till skolan med taxin. Men eftersom att de inte kom dit förrän kvar över sju, och jag ville ta farväl, kom jag inte därifrån förrän kvart i åtta - 45 minuter på mig att ta mig till skolan med taxin, för att sedan hämta mitt bagage på skolan, ta farväl av eleverna som var kvar och skolan, för att sedan åka med bussen mot flygplatsen. Stress i mitt liv alltså, ojojoj! Men men, den halvtimmen jag fick spendera med Paul, John och Mark var värd all stress i världen. Jag och Paul stod och höll om varandra en sista gång, orden hittade inte ut ur min mun... Jag kunde inte inse att detta var sista gången, sista kramen. De hittade en taxi till mig precis utanför Pizza Garden, vi kramades en sista gång. Det gjorde ont i mig, när våra händer tvingades skiljas åt.

Jag grät i taxin hem, grät för att jag kände tomheten fylla mig, tränga in i mig och förgöra mig. Grät för att jag satt där ovetande, ovetande om när jag får se honom djupt in i ögonen nästa gång. Grät för att jag tillät mig själv att få känslor för denna Paul, en kenyan som numera befinner sig ett halvt jordklot ifrån mig. Grät för att jag inte kunde förstå, förstå varför jag skulle tvingas lämna den plats jag är som lyckligast på. Den plats där jag skiner, skiner starkare än solen själv. En stad, i ett land till en början så främmande, som idag känns mer naturligt än Sverige, det landet jag tillbringat 16 år av mitt liv i. Självklart fastnade min taxi i en jam intill Lavington området, efter tio minuter stillastående rullade vi vidare på Riara Road, den väg som går parallellt med Ngong Road förbi Junction mot skolan. När jag anlände på skolområdet torkade jag mina tårar, insåg att jag hade 15 minuter på mig innan bussen skulle gå, sprang upp till korridor 3, bytade om, packade klart mina sista plagg, hade ingen aning om vad väskorna vägde, sket i allt, tog ett hastigt farväl av det som varit mitt hem i tio månader, rusade ner med mina betongfyllda väskor, önskade att detta inte var min verklighet, kramade eleverna som skulle stanna till nästa dag, signade ut mig en sista gång - Datum: 13/6-09, Namn: Jox, Varthän: Sweden, Tid: 20.30, Återkommer: As soon as possible.

Bussen mot flygplatsen, en sista vindpust mot min hud, en sista åktur i bussen längs Nairobis gator, med iPoden i högsta hugg, en sista cigg i bussen, en sista slängkyss mot Ngong Road, en sista syn av Langata skylten, en sista tår som föll nerför min kind, en sista sympatiserad blick, en sista handhållning av en vän, en sista av allting.

Vi anlände något uppe i varv denna lördagskväll efter mörkrets inbrott, väskorna lastades ur, kontroller av väskorna genomfördes, farväl av Kevin togs, incheckning av väskorna gjordes, likaså ifyllnaden av frågeformulär, passkontroll sedan, innan vi tog rulltrappan upp mot alla gatesen. Vandrandes längst bort i gången mot Java drogs skämten igång, alla försökte förtränga vart vi var på väg och lät sarkasmen ta över stunden. Java, en passion juice, en köttpaj, tre samosas (som inte går att jämföra med Kenchic's). Tiden rann iväg, gate 3 väntade, förbi ytterligare kontroller, in i ett proppfyllt rum, trots det trängde sig tomheten fram. Vi tog våra sista kliv ute i Nairobis luft, under stjärnhimlen som vakade över oss, ut mot Kenya Airways planet, vidare upp för trappan med handbagaget, insåg då att man lämnat Kenyas mark, vände sig om och fick en sista blick mot den Afrikanska fullmånen som lyste över oss, farväl mitt allt. Packade in oss i planet, jag och Lisa fick dela på 3 säten i mitten, gång på sidorna. Motorerna startade, och jag ville inget annat än fly, fly därifrån, ut tillbaka i min frihet. Men planet hörde inte min inre röst, utan rullade istället nonchalant vidare, ut på startbanan, mina tårar var slut, det fanns inga fler. Plötsligt lyfte planet, och jag var helt borta från Afrikas, Kenyas, Nairobis mark. Tomheten fyllde mig, som aldrig förr - i den stunden kunde jag inte känna annat, än en närgången tomhet, som inte släppte mig.

Jag blundade, och ville inte öppna upp ögongen igen. Jag ville allt annat, ville försvinna, ville kunna flyga, ville bort från flygplanet som skiljde på mig och Kenya. Men flög gjorde vi, och sov i varandras famnar, turades vi om, jag och min bästa vän Lisa under detta år. Landade gjorde vi också, i London, på Heathrow. Tillsammans med ett gäng andra från Svenska Skolan i Nairobi 08-09. Där slog medvetenheten till om att - vi är i västvärlden, i ett överutvecklat i-land, i något som liknar Sverige, och jag kan erkänna att jag kände mig allmänt äcklad. Det såg kallt ut, trist, vanligt, olyckligt. Bussen förde oss närmare gate 4, vi svennar steg av, passerade ytterligare kontrollen, innan vi kunde slå oss ner vid foodcourten. Där tog jag en bagel med bacon och ägg, samt en smoothie. Vilket gick på sammanlagt nästan 90 spänn, fan vad jag kände för att spy på denna värld jag återgått till... I väntan på planet mot gbg läste somliga bok, andra halvsov och vissa lyssnade på musik. Alla var vi nog enade om, att vi i den stunden försökte förtränga den verklighet vi befann oss i. På skärmen ovanför oss stod det plötsligt att vårat plan blev en kvart försenat, suck tänkte vi - i den stunden orkar man inte vänta, man vill bara hem, men samtidigt ändå inte. Så med en kvartsförsening tog vi oss mot gate nummer 4, där kön var närmare en mil... Aldrig att planet kommer gå enligt tid, insåg vi. Men men, ombord kom vi i alla fall, bättre sent än aldrig. Men, då visade det sig att vi inte kunde starta innan kontroller genomförts på planet, dessa kontroller sker egentligen via datorer som denna dag pajat, så vår pilot fick göra dem manuellt istället - vilket resulterade i att planet blev tre timmar försenat. Eftersom att vi från Svenska Skolan gick ombord typ sist (för att vi inte orkade stå i kön) var sittplatserna väldigt splittrade, "free seats" hörde vi sedan, fett drygt tänkte vi, eftersom att det inte fanns två säten lediga bredvid varandra någonstans... Så vi fick dela på oss, jag tog en fönsterplats, Lisa slog sig ner två rader framför. Någonstans kan jag erkänna att det var skönt att sitta lite för sig själv, när man inom mindre än två timmar skulle landa i Sverige. iPoden sattes på, volymen skruvades upp, jag gick in i min egna värld, medan jag flög ovanför Thames.

"Hold my head high - I'm strong again"

Tidigare, innan jag kom hit - lät nio månader och tre veckor som en evighet i mina öron. Idag inser jag hur fort tiden går när man har roligt, så numera håller mitt äventyr på att bli historia, alldeles för snart kommer min tid i Kenya att ta slut, och aldrig igen kommer den att kunna upplevas på samma sätt som den gjorts under denna tid.

Här har jag delat lycka och sorg, givit och tagit. Skrattat och gråtit, förändrats (förhoppningsvis till det bättre), men det är svårt att sätta ord på exakt hur jag har förändrats, till utseendet är jag mig lik som tidigare - men inombords har jag vuxit, som aldrig förr. Även där är det svårt att sätta ord på exakt hur, eller på exakt vad jag lärt mig. Listan är lång och skulle ta runt ett liv att skriva ner känns det som, det har varit så mycket på en gång. Men känner det gör jag, jag känner att jag inte är som förut - jag har kommit att bli någonting utöver det jag redan var. Jag har utvidgat mina perspektiv på livet, sett saker som mina vänner där hemma inte än skådat. Lämnat ett tryggt hem i lilla Olofsbo för att uppleva en riskfylld vardag i ett u-land, Afrikas östkusts centrum, Nairobi, Kenya.

Det har inte bara kommit att bli mitt hem, utan så mycket mer - för det är här jag byggt upp ytterligare ett liv, ett så annorlunda jämfört med det jag lämnade kvar hemma i Falkenberg. Vad skriver man om i en nästsista blogg från andra sidan jorden? Och vad kommer svaret att vara när alla där hemma frågan standardfrågan: hur har du haft det? Ska man då kontra med: ställ en bättre fråga? Eller ska man uppriktigt säga att det har varit det bästa året i hela mitt liv, än så länge?

Det är svårt att veta, och det är svårt att förutspå. Särskilt när det enda jag egentligen vill är att få stanna kvar i min drömvärld jag byggt upp här resten av mitt liv - men som livet redan lärt en varar ingenting för evigt, särskilt inte ett paradis. Och någonstans måste man acceptera det faktum att det här är nu, och det är även här och nu det får sitt slut. Kanske är det för det bästa samtidigt? Någon gång i livet måste jag ju ändå förr eller senare ta farväl av mitt älskade Afrika.

När jag köpte min första dagbok på nakumatt, skrev jag längst bak upp en lista på mina "mål" med min vistelse i Kenya, de saker som jag skulle satsa på att uppnå både inom mig själv och runt omkring mig. Jag brukade gå tillbaka till dessa mål då och då för att påminna mig själv om allt jag skulle förbättra och lyckas med, vilket alltid fick mig att få dåligt samvete samt att känna mig misslyckad - för även om det gick bra med tillexempel ett mål så gick det alltid sämre med något annat, och vise versa. Allt kunde inte ständigt gå perfekt, vilket jag egentligen ville att det skulle kunna göra - när jag insåg hur patetiska och orealistiska mina mål var rev jag en vacker dag sönder den lappen, vilket fick mig att känna mig tusen kilo lättare. Mål är inget måste som ska framkalla ångest - mål är långsiktiga, en önskan, en vilja, en tanke, en strävan. Ingenting annat. Man gör upp mål för att man vill förändras, vill lyckas - men vad är det egentligen som säger att du är lyckad eller förändrad för att du uppnår ett mål? Ingenting.

"Tears stream, down on your face

when you loose something

you can not replace"

För att göra detta inlägg någorlunda oseriöst vill jag säga att jag inte är det minsta neger, varken svart eller brun, och det skönaste är att jag verkligen inte bryr mig ett skit - för jag åkte inte till Kenya för att bättra på brännan. Det hoppas jag att alla ytliga folk från västvärlden kan ha förståelse för, om inte, råder jag er att tänka om. Kanske borde jag även ta och svara på de två frågor som brukar vara centrala såhär på slutspurten, när man nästan levt tio månader av sitt liv på ett internat, nämligen följande: har jag blivit beroende av cigg? Svar nej. Har jag gått upp i vikt? Svar ja.

Jag har tänkt lite, angående vad det gäller att köpa med mig en massa presenter hem till folk eller inte - och jag har kommit fram till att jag inte kommer att göra detta. Dels för att min ekonomi är skör, men främst för att dessa presenter skulle vara något onödigt armband som ändå slängs längst in i smyckeslådan och sällan används. Samtidigt känns det som att man ska ha med sig något hem, bara för sakens skull, men frågan är om det är värt det. Och jag tror faktiskt inte att det är det, mycket för att folk där hemma har svårt för att relatera till presentera också, och för att det bara känns onödigt i det stora hela. Sen om man skulle få för sig att köpa, vet man inte riktigt till vilka, liksom köper man bara till de tre närmaste, eller till de tio? Att komma hem med en drös presenter skulle mer kännas som ett "måste", och därför kommer jag inte att göra det. Hoppas mina tankar vad det gäller detta kan respekteras av nära och kära där hemma.

Tänk att komma hem, vilka skillnader jag återigen kommer att bemöta - att återgå till det jag en gång var, och det jag var van vid. Ska jag vara ärlig har jag lite svårt att tänka mig in i den rollen jag lämnade kvar i Falkenberg, den som andra ansåg att jag var. Innerst inne är jag rädd för att gå tillbaka till exakt den personen när jag kommer hem, jag ska försöka kämpa emot det och fortsätta vara den jag är efter att ha formats av detta år i Kenya. Visst är gamla vanliga jag kvar i det stora hela, men sen finns det vissa skillnader jag vill behålla, och det hoppas jag att jag ska kunna klara av att göra. Kom just att tänka på, hur sjukt det kommer att kännas när man häller upp ett glas vatten direkt ur kranen, eller när man tillexempel kommer åka bil igen där hemma och inte får glömma bältet - bara sånna där små saker som man vant sig vid att inte göra här, men som man brukade ta för givet hemma. Antar att det bara är små vanor som inte blir svåra att ställa tillbaka, tur det.

Nästsista blogginlägget, låter riktigt stort med tanke på att denna blogg blivit något jag vant mig vid att hålla vid liv, och snart ska den dö ut. Vad skriver man i ett sista inlägg från Afrikas kontinent då? Hm, vet inte riktigt om jag ska vara ärlig... Känner bara pressen på mig själv om att det ska bli bra, vill ju varken göra mig själv eller er där hemma besvikna. Ibland har jag tänkt tanken på - om jag verkligen har uppskattat detta år tillräckligt. Och jag kan ärligt talat säga att nej, det har jag inte, i alla fall inte under första terminen då livet inte alltid var på topp. Men efter jul förändrades något, och jag föll för kontinenten, landet och staden jag befinner mig i. Aldrig tidigare har jag känt mig så hemma, så lycklig. Och det var först då jag verkligen insåg hur många jag har att tacka för detta år, kanske främst min egna innersta vilja - för utan den, hade jag aldrig varit här där jag är idag. Detta år kan helt klart sammanfattas som en "once in a lifetime" grej, för min del är det ju det, jag kommer aldrig mer att uppleva detta, och det är just det som gör det hela så sorgligt, att lämna det jag fallit så djupt för. Men någonstans måste man nöja sig med, och inse att man förr eller senare måste ta farväl av det jag skapat mig här och återvända till verkligheten. I framtiden kommer jag att se tillbaka på dessa månader som de absolut bästa i hela mitt liv, utan att dra en vit lögn, och aldrig kommer jag att ångra att jag åkte hit.

"Why do all good things,

come to and end?"

Visst kan jag erkänna att jag många gånger under detta år varit instabil, men att då få stå på egna ben och klara mig ur svåra situationer har lärt mig att växa upp. Hade jag varit på hemmaplan, hade jag valt den raka vägen istället för den slingriga, och förmodligen lutat mig lite då och då mot min trygghet där hemma. Här finns inte den, och det kanske låter hårt men någonstans tror jag att det är just i denna åldern det är viktigt för en själv att klippa banden med sin trygghet man har där hemma, ju längre man väntar med det desto svårare blir det. Jag är övertygad om att alla ungdomar behöver utsätta sig för något liknande, för att inte fastna i det liv man lever nu. Det är viktigt att se sina chanser i livet och ta till vara på dem, vidga sina vyer och testa sina egna gränser - man kommer långt på det. Vill tillägga ett stort tack till mina till en början tveksamma föräldrar, jag förstår vad man tänker om ett u-land i Afrika, men jag är så tacksam att de såg min starka vilja inför detta år så att de släppte taget om mig. Och främst av allt - att de aldrig gav upp hoppet om mig, de har aldrig slutat tro på att jag skulle klara av att genomföra detta,, och de har alltid funnits där för mig, även om jag befunnit mig på andra sidan jorden, så har jag ständigt känt deras närvaro i mitt liv i Kenya.

Jag inser mer och mer innerst inne att det kommer att slå hårt att återvända hem, det kommer att bli en stor omställning i mitt liv - förhoppningsvis blir det lika lätt att ställa om till det jag lämnade, som det var för mig att sätta mig in i den förändring som jag anlände till. Eftersom att min kärlek till Kenya vuxit sig så stark, kommer det antagligen bli svårt att ta in att det inte finns någon annan återvändo för mig än att återgå till mitt liv i Falkenberg. Nu kanske jag får det att låta otroligt negativt för min del att komma hem, men det är inte fullt ut så jag menar - självklart har jag även en inre röst i mig som längtar hem, längtar efter alla som finns kvar där hemma. Jag har vuxit som aldrig förr under detta år, och det antar jag att folket där hemma också gjort, just därför kommer det bli intressant att träffa alla igen, så det känns absolut inte bara som ett bakslag att återvända.

Slutligen vill jag passa på att uppmana folk där hemma till att ge sig ut ett år till ett främmande land, chansen till att göra det är nu eller aldrig - just därför tycker jag att man ska passa på att ge sig ut. Klart det har sina tvivel, jag tvivlade otroligt mycket, men om man lär sig att se förbi det inser man också att allt verkligen går med lite vilja. Och nu i efterhand kan jag säga att jag inte ångrar någonting, detta år har bara fått mig att gå framåt, på så många plan i livet. Det har varit värt vartenda tvivel och motgång, så ta chansen medan du har den, annars kommer du att ångra dig.

När jag är så nära mitt slut just nu, önskar jag ibland att människor som jag i detta fall, inte kunde känna några känslor. Ingen sorg, ingen saknad, ingenting. Det tar emot så hårt att åka hem just nu... Jag vill inte lämna allt jag har funnit här. För ett par dagar sen rensade jag lite i mitt rum inför hemfärden, fann då en pappershög från mina två fester innan jag åkte hit. Nämligen en gästbok från både tjejfesten och klassfesten, vilket fick mig att rysa lite av alla fina saker som folk skrev, och det fick mig också att någonstans längst inne känna en längtan inför att träffa allt underbart folk där hemma igen.

Men, för att undvika att orsaka chocktillstånd för folket där hemma kanske det är lika bra att jag är ärlig redan nu på denna blogg - jag vet verkligen inte hur jag kommer att reagera när jag landar i Sverige, och jag vet inte hur jag kommer att vara den första tiden. Jag vill att ni ska veta, att oavsett hur jag är, så har det ingenting med någon av er där hemma att göra. Just för att det för min del kommer att vara hårt att lämna Kenya, därför vet jag inte hur det kommer att vara i början för mig när jag inser att jag är hemma igen. Vad ni än gör, ta inte åt er.

Jag ser fram emot de kommande reunions med gänget här redan, och hoppas att det lär bli någon inom kort efter hemkomsten. Sommaren känns numera fullspäckad, då man får passa på att resa runt halva Sverige för att hälsa på folket från internatet, sen ska man även jobba en hel del, plus två resor till huvudstaden - första gången som turist med mamma, andra gången med ett stort tjejgäng för att se Coldplay live, kan knappt bärga mig! Utöver detta tänker jag ta igen all tid som jag har missat med mina nära och kära, men framförallt ser jag fram emot en lugn sommar då jag vill hinna återhämta mig efter ett livat år - och vila upp mig inför mitt sista år på gymnasiet. Sen blir det studenten, och efter det vet jag inte riktigt vart jag tar vägen. Får väl helt enkelt ta det som det kommer, det blir alltid bäst då. Kanske blir det till att återförenas med mitt älskade Kenya? Vem vet, förhoppningsvis.

Do you think about me now and then?
Do you think about me now and then?
Cause I'm coming home again

Maybe we can start again?

Torsdagen vecka 21 innebar ännu en sjuk dag, denna gång i gott sällskap av ingen mindre än korridorsgrannen Lisa. Jag låg i öroninflammation, och hon i ögoninflammation - udda sammanträffande, få trodde oss, men varför skulle vi ljuga om det liksom. Dagen innehöll en hel del tittande på gamla avsnitt från säsong ett av Gossip Girl, och kvällen avslutades med en banantoast (kan varmt rekommendera), två brödskivor, hackade banan bitar i mitten och in i toastern, sjukt gott, och nyttigt! I fredags drog jag hem till Effan i Langata som vanligtvis, stack till Kenchic Inn och käkade samosas och bahija, otroligt mumsigt! Sen stack vi till den berömda mötesplatsen "the stage", även kallat "köttbullestället". Där stötte vi på Mark, John och Paul M. Har inte träffat John på typ en månad för att han har varit iväg på en boarding school och pluggat inför hans exams. Lite senare dök Paul nummer två upp, även kallad Rajul, King Kong och Soni. Don´t ask alltså, killen har tusen namn, jag föredrar Paul. När John ställde frågan - are you going home, forever? Kändes det otroligt tungt att svara ja, jag kommer inte tillbaka... Lite senare in på kvällen tog jag och Efflyn en matatu via stan, lite äventyrligt och scary men det fixade sig! Hoppade av i närheten av järnvägsstationen, passerade ett par gator och kom slutligen fram till stället där vi hittade en matatu som kunde ta oss till Ngong Road. Runt halv tio tiden var vi tillbaka på internatet, alltså den tid då bussen slussar ut folket till uteställerna. Jag och Effie skyndade oss upp, bytte om och var redo på att dra ut denna fredagskväll, vi plus ett femtontal andra åkte för att chilla på Casablanca. Själv var jag inte särskilt sugen på att supa, så jag tog det lugnt med en coca cola istället. Träffade på lärare Tobias som satt och rökte vattenpipa, rätt komiskt - men han skämdes inte eftersom att han slutar jobbet snart och drar då hem till Sverige igen. I alla fall, det blev en lugn kväll med ett par sköna deep-talks på mysiga Casablanca.

Nästa dag åkte jag och ett gäng tjejer tillbaka till stan för att hämta ut våra kanga klänningar som vi sydde upp en vecka tidigare, men på grund av familjeproblem hade skräddaren Douglas på Lex LTD inte hunnit färdigt med dem, fine tänkte vi. Istället drog vi upp på ett "Moonlight Restaurang" som låg en trappa upp i byggnaden mittemot City Market. Där käkade vi samosas och chapati, för gott. Kvällen inleddes med förande på mitt rum tillsammans med Joel, Aksel, Samuel, Lisa & Kevin. I busen på g mot Black Diamond och Red Tape kom T.I's "Whatever you like" på på radion, vilket resulterade i att jag & Lisa sjöng och dansade som bara den, fett kul var det, lite ödet att den kom med när vi satt bredvid varandra, det är verkligen våran låt. Väl framme i Westlands slog vi oss ner på trappan utanför ställerna efter att ha inhandlat ett par smirnoff var i den billiga spritaffären, ett bra alternativ om man söker en budgetfylla. I alla fall, vi satt ett stort gäng och snackade under stjärnhimlen, en pundare (om man nu får kalla han det) började snacka med oss, vilket var riktigt kul framtill det att han frågade om min hand, haha! Benoit kom förbi en sväng, slängde ett par ord med den snubben innan han skulle vidare. När blåsan inte tålde mer drog vi oss upp till Black Diamond, slog oss ner på ett bord vid "snobbgänget" på skolan, i detta fall Hampus, Siri, Sofia och Oskar. Det varade inte länge eftersom att jag och Mickan hade lite myror i brallorna, så vi stack in till Red Tape där vi fann ett i princip tomt dansgolv som vi besteg tillsammans när bland annat låten "Infinity" spelades. Det sköna var att jag verkligen släppte på alla hämningar denna kväll, och levde till det yttersta. Jag inser ju själv att jag inte är världens bästa dansös, och att det antagligen såg jävligt kul ut när jag och Mickan shakeade loss, men vad gör det - man lever bara en gång. När svetten blev för mycket för oss gick vi ner för att ta oss ut till luften, där stötte vi på lite KC's (Kenya Cowboys), ett gäng ISK'are med andra ord. Darwin och hans bror Marvin bland annat, trevligt värre. Problem blev det dock senare när vi skulle ta oss in till BD igen, för nu var det tydligen åldersgräns 26 för killar, tjejer kollar dem i princip aldrig, särskilt inte vita vilket är sorligt men sant. Idiot vakten vägrade släppa in Darwin, som sa att han är van vid att ta den rasismen. Vi gick då över till RT för att testa vår lycka, efter en hel del övertygande till vakten med slutorden "how can you discriminate your own people?" fick vi in Darwin till stället. Där avslutades kvällen med att inta dansgolvet återigen med Joel, denna gång tillsammans med betydligt mer folk. I bussen på hemvägen var jag hyper, vilket även Emma var, så vi dansade och sjöng ståendes på sätena, det roligaste jag gjort på länge kan jag säga.

Söndagen vecka 21 vaknade jag med en otrolig smärta i mitt nytagna hål sen en vecka tillbaka, det visade sig att diamanten på framsidan åkt in i hålet och utvidgat det, inte särskilt skönt. Efter att ha dragit ut örhänget och tryck ut varklumpen bestämde jag mig för att skita i att sätta i ett annat örhänge i det blodiga såret, såg inte så stor mening med det. Förresten, om jag inte redan har berättat det så är mitt löshår också uttaget, var bara otroligt krävande att ha i det, plus att jag kände hur mycket mitt hår slets av det, men det var kul så länge det varade. På eftermiddagen tog jag en tripp själv till Langata för att hälsa på Efflyn igen, där hängde vi med Steff som vi stötte på nere i Southlands. Varken Paul eller John var hemma denna eftermiddag, tyvärr. På hemfärden från Langata gick självklart matatun sönder som jag satt i, vilket innebar att jag kom fram till Kenyatta själv när mörkret brutit sig in. Hoppade in i nummer 111 till Impala, små sprang sen från vägen in förbi gaten för att hinna hem innan sju, endast en halvtimme för senad som tur var. Denna kväll sa jag även adjö till en av mina favorit stockholmare på skolan, Oscar Berggren. Visst, han var inte den första att lämna internatet - men den första som gör det såhär tidigt innan alla andra gör det. Vilket fick mig att inse hur otroligt lite tid jag har kvar här på skolan... Om tre veckor är jag själv hemma, den tanken känns bara helt sjuk. Början på slutet är här nu.

Vecka 22 har gått lika snabbt som veckorna gör här borta, sprungit ifrån mig. I tisdags gick jag en sväng till Junction för att köpa lite smått och gott, på kvällen pluggande jag en del och la då märke till att det regnar in på två ställen i mitt tak. Samma kväll gick min laddarsladd till datan sönder, vet inte vad som hände, men helt plötsligt började den knastra och lukta bränt. Sen dess har den inte funkat, vilket är fett jobbigt eftersom att jag numera måste låna sladdar från folk på skolan när den behöver laddas... Men jag är tydligen inte ensam över att vara utsatt för detta - det är rätt många på skolan vars sladdar pajat, har antagligen något med generatorn att göra. Onsdagen inleddes med en muntlig redovisning i Historia B kursen, jag och A-K framförde denna dag mau mau-rörelsen, inklusive Jomo Kenyatta och Dedan Kimathi, två av de främsta ledarna till gerillan. Det gick faktiskt helt okej måste jag säga, inledde med en mau film från youtube som visade på britternas synvinkel på gerillan, sen snackade vi om Kenyatta och Kimathi samt lite om Mau, slutligen körde vi en analys och kom fram till en slutsats. Sen var det över - måste tillägga att lärare Tobias är sjukt läskig att redovisa för, han rör inte en min! I alla fall, torsdagen startades med ett litet geografi prov på Kongo's resurser, gick bra skulle jag tro. Eftermiddagen innebar det sista nationella provet, muntligt i Engelska B. I min grupp var det jag, Lisa, Matilda och Emma, vilket kan ha varit den ultimataste gruppen någonsin, kände ingen press och ingen nervositet alls, orden flöt på förvånansvärt bra denna dag! Antar att jag har mina kenyanska vänner att tacka för detta, eftersom att jag numera känner mig bara mer och mer bekväm i att snacka engelska inför folk, känns som ett stort framsteg.

I fredags lämnade jag in min slutuppgift i Religion B kursen, man inser mer och mer för varje dag som går hur lite man har kvar här borta... Det här är verkligen slutspurten på detta fantastiska år, det gör ont i mig att skriva. Hursomhelst, uppgiften i religionen var en uppsats på 4 sidor som skulle innefatta alla pusselbitar vi fått under kursen (alltså allt vi gått igenom) som skulle skrivas samman under huvudämnet - religionens roll i människans liv. Det var lite knepigt att få ihop det, men till slut gick det! Denna fredag fick vi även den utsökta Kachumbari salladen serverad på skolan, insåg då hur mycket jag kommer att sakna kenyansk mat, samtidigt som jag ser fram emot att komma hem till den svenska. Denna fredagseftermiddag spenderades i Kibera på ett gemensamt praktiktillfälle med u-landskunskapsgruppen för att avsluta kursen, där bjöds det på dans och mat, underbara chapatis med bönor och linser! Kibera är för övrigt Östafrikas största slumområde, nummer 2 storleksmässigt i Afrika efter slummen i Sydafrika... Kvällen tillbringades i säkert förvar hemma på internatrummet tillsammans med Lisa, vi såg på den rörande filmen "Den gröna milen". 

Det är nu såhär mot slutet som alla mer eller mindre freakar ut, de flesta på ett negativt sätt känns det som än så länge... Jag tror jag talar för alla när jag skriver att ångesten är total, dels inför de sista inlämningarna i skolan, dels för att man snart ska återförenas med Sverige, men främst för att man känner pressen över att göra det absolut bästa av den tid som är kvar - det är inte lätt nu. Man vill hinna med så mycket, men känner att tiden är för kort för det. Vill inleda allt nu, när det är dags att avsluta och säga adjö till det som varit. Det är nu man lovar alla att självklart ska man ses igen, frågan är hur många det verkligen kommer att bli så med... Det är så mixade känslor just nu att man varken vet ut eller in, den sorgligaste stunden men samtidigt den lyckligaste.

Vid brunchen på lördagen hoppade jag impulsivt på idén att denna dag bege sig ut på äventyr i form av paintball, som jag tidigare aldrig spelat. Vi var ett gäng på tio pers som hyrde en matatu och drog iväg ut till Kitengela där Rolfs Lodge ligger, för att utsätta oss för en adrenalinkick. Jag, Linnea, Joel, David och Erik, vs Mickan, Julia, Rickard, Aksel och Isak... Väl framme drog vi på oss overallerna, skyddsmasken och laddade gevären med kulor. Sen sprang vi ut på det uttorkade inringade gräsplätten, till ytan kanske lika stor som runt två 11-mannaplaner. Med en del torn uppbyggda, samt bildäck och buskar kunde matchen börja, jag och Linnea höll oss till varandra för ett samarbete. Träffad blev jag allt, särskilt när Isak och Aksel attackerade från varsitt håll och Linnea befann sig gud vet var! I all hast, och panikslagen som jag var lämnade jag mitt skydd bakom ett gäng däck för att kuta mot utgången för att fylla på gasen. Sköt åt alla håll och kanter gjorde jag samtidigt under min spurt, och hela min vänstra del av min kropp fick ta x antal kulor. Men som tur är gör det inte överdrivet ont, den enda som sved riktigt var den som träffade direkt på armbågen. I alla fall, några vinnare kunde inte direkt koras under denna dag, allt jag kan säga är att Aksel och Isak hade en otrolig taktik, och paintball lär jag inte göra om, vet inte varför - det var fett kul att ha testat det, men jag var i princip livrädd under hela spelets gång så det kanske inte är min grej...

Efter en lång varm dusch när jag kommit hem från att ha svettats på paintball arenan, drog jag och ett härligt gäng tjejer denna lördagskväll till köpcentret Westgate i Westlands för att njuta av en fika på Artcaffé. Mycket för att ta farväl av Linnea och Emelie som den kommande veckan skulle lämna oss för att hinna hem till nära och käras studenter (ledsen syrran, hoppas du kommer att förlåta mig en vacker dag för att jag inte medverkar), men jag har tänkt lite på det och kommit fram till att, om jag hade åkt hem tidigare för att uppvakta dig på din studentdag, hade jag fått se dig springa ut från skolan och åka flak, hade fnittrat med dig under en släktmiddag då du antagligen lär vara berusad, kvällen kommer du att tillbringa ute med din årskull för att fira, då skulle jag fått stanna hemma eftersom att jag inte fyllt arton. Slutsatsen på det är, att även fast jag hade varit där hade antagligen varken du eller jag fått ut särskilt mycket av det... Hursomhelst, jag, Efflyn, A-K, Emelie, Mikaela, Julia, Isabelle W och Linnea slog oss denna kväll ner på terrassen av cafét, beställde in varsitt glas vitt som avnjöts till en chokladmousse. Det blev en hel del tjejsnack om allt mellan himmel och jord, samt en del tal. Ett par timmar senare kom bussen och hämtade hem oss till skolan igen innan utgången, drog in till Joels rum där jag fann Samuel, Aksel, David och självklart Joel själv som var fullt igång med förandet - så jag och Julia joinade.

Lite senare in på kvällen drog vi till Blue Times för att chilla en del till att börja med, efter en stund där tog vi oss en trappa upp för att denna kväll ravea på The Loft där det var event. Stället som förövrigt är relativt nyöppnat var denna kväll packat med folk, mitt i all trängsel stöter jag och Efflyn på rapartisten Redsan! Tillräckligt full som jag var tog jag mitt mod i kragen och hälsade på honom, sen hakade Efflyn också på. Kände på mig att jag skulle ångra mig om jag inte tog tillfället i akt, fett ball grej faktiskt. Han drack sprite by the way, kan tillägga att han är en liten pudding också för den delen. I alla fall, det blev en hel del dansande denna kväll, även en del deep-talks med bland annat Sofia ute på balkongen, min kära Båstads vän som vid gryningen till söndagen flög hem till Sverige igen... Som tur är har vi knappt en timme mellan oss, så att ses lär inte vara några problem! Tänkte kanske till och med sjunka så lågt att jag denna sommar funderar på att besöka Båstadsveckan och ändrar mina fördomar om denna omtalade vecka bland alla 08a-brats. Vi får väl se! Snackade även en hel del med Linnea som åker hem den kommande tisdagen, otroligt sorgligt... Men man får lära sig att inte se det hela som ett farväl, utan snarare som ett - vi ses igen, för det är jag övertygad om att vi kommer att göra.

Söndagen vecka 22 inleddes med en lång väntan på min sega vän Efflyn, kenyan som hon är har hon en tendens att inte alltid komma i tid, eller snarare aldrig... Mot kvällstid kom vi i alla fall iväg, dock inte till Langata med en gång som planerat, utan först en sväng förbi Yaya. Och jag som hade lovat mig själv att aldrig igen utsätta mig för en masaimarknad, men så blev inte fallet... Dessa marknader kan ju vara det värsta jag vet alltså. Men men, inhandlade ett par armband denna dag, lite bara för att. Sen blev vi stalkade ut till vägen av tre killar från Yaya, fett jobbiga! Men de gav upp när vi hoppade in i matatu 34 för att ta oss till LA. När vi hoppade av vid "the stage" eller "köttbullestället" som jag brukar vilja kalla det, stötte vi på John och Marc. Slängde ett par ord innan vi skyndade oss hem till Effans kusin Cynthia som ivrigt väntade på oss, vi var nämligen två timmar försenade (vilket inte är särskilt mycket egentligen enligt den kenyanska klockan). I alla fall, efter en kort uppfräschning tog vi oss via matatu till mobile och samosa stället för att bli upplockade av Cynthias pappa. Sedan tog han oss denna söndagskväll till N.P.C kyrkan i Karen, eftersom att en danstävling väntade där. SPA fest hette det, pågick från klockan 7 på kvällen, till 6 på morgongen - helt sjukt! Men eftersom att vi var lediga dagen efter tack vare någon kenyansk ledighetsdag spelade det inte så stor roll att vi stannade kvar hela natten. Där träffade vi på Brian en sväng, senare in på kvällen kom även John dit. Kyrkan var inte alls som de man är vana att se, det var en gigantisk scen i mitten omringad av enorma läktare, överallt var det fullt. Och synen av att en fullsatt kyrka dansar tillsammans till musik var mäktigt, helt sjukt vad kenyaner är hyperaktiva alltså, redan när vi kom dit vid 9 var de igång, och de slutade inte förrän klockan 6 på morgonen då tävlingen tog slut. Jag och Effan slumrade till lite då och då mot varandras axlar, men för det mesta höll vi oss levande under nattens gång. För att lyckas med det käkade vi hamburgare, samosas, och drack te i omgångar. Det var en speciell natt helt klart, en upplevelse. Det bästa framträdandet var helt klart när kusinen Cynthia och hennes dansgrupp körde, där även Sudi är med, riktigt kul att se! Träffade ett nytt ansikte även denna kväll, Martin, en kille som var svin lik T.I, vilket innebär att han var otroligt snygg! Hursomhelst, när solen började göra sitt intrång i gryningen var det dags att dra sig hem, hoppade på en matatu som tog oss till Langata, minusgrader kan jag lova att det var ute, trodde på allvar att jag skulle dö där ett tag. Tog oss förbi Johns amani court, insåg då att vi var nära sängarna. Väl framme vid hus 360, har det nog aldrig varit skönare att krypa ner till en efterlängtad sömn.

Nästa dag vaknade vi något senare än vanligt, vilket inte var så konstigt. Frukosten blev en tur till Kenchic Inn där vi slängde i oss ett par samosas. Sen åkte vi tillbaka till Southlands för att kolla om Paul var hemma, vilket han sagt dagen innan att han skulle vara... Men, kenyaner har en tendens att inte alltid hålla vad de lovar, så han var inte hemma, och han gick inte att få tag på heller, så vi gav upp. Åkte istället hem till internatet för att upptäcka i vaktbåset att jag och Samuel är groundade vecka 23, måndag till torsdag. Anledningen till det kan vi ta när jag kommer hem, lite väl personligt för att blotta på bloggen känner jag. Lite surt eftersom att det var Linneas sista kväll i Kenya, hade planer på att dra och käka lite etiopiskt på Habesha, men det sket sig som sagt tack vare groundingen. I detta nu suger det hårt att vara groundad, inte för att jag annars brukar gå ut och göra så mycket på vardagarna, just nu stör man sig mest på vetskapen om att man inte får gå ut, vilket får en att vilja. Men det hela med groundingen känns lite som "man måste gå fel för att hamna rätt", och det har jag gjort nu. Vecka 23, måndag som sagt lediga, tisdag hände det inget särskilt på, förutom att jag på kvällen tog farväl av Linnea, Empan och Hampus... Känns helt sjukt, folk åker verkligen hem nu. I onsdag var jag sjuk från skolan, onsdagskväll körde jag och Samuel ett riktigt deep-talk på mitt rum, som även Lisa & Julia joinade lite senare. Veckan rinner iväg, och redan imorgon är helgen här. Idag har jag min sista inlämning i geografin, om Kongo. Imorgon har jag min sista inlämning i u-landskunskapen, min loggbok från praktiken - SEN ÄR JAG FRI OCH HAR SOMMARLOV! Idag ska jag och Samuel njuta av vår sista dag som ett groundingteam, i eftermiddag blir det tennis och förhoppningsvis bastu och bad i poolen. Imorgon har jag min sista lektion i skolan, imorgon eftermiddag ska jag även till den svenska ambassadörens hus för att fira nationaldagen en dag för tidigt, antar att vi efter det kommer att bege oss till Village Market för att shoppa, äta, och kanske bowla. Imorgon, alltså fredagen den 5e juni - tar även min älskade syster studenten! Helt sjukt att den tiden är inne nu, och jag är så stolt över dig Hanna. Kommer tänka på dig hela dagen, och ber om ursäkt för att jag inte medverkar... Nu måste jag sluta, tänkte gå och göra något vettigt av mitt liv, med tanke på att jag endast har en och en halv vecka kvar i detta land. Som ni kanske redan förstått tänker jag inte gå i skolan alls nästa vecka, vi gör ändå inget vettigt på lektionerna, så istället tänker jag fara runt i hela Nairobi, leva livet och ta till vara på min sista tid här. Slutligen vill jag tillägga ett citat av Joakim Thåström:

"So give me something to believe,

because I am living just to breathe."

Kom på att mitt resonemang när det gäller "har inte tid att skriva fler bloggar innan hemfärden, de får komma i efterhand" inte riktigt går hem - eftersom att jag antagligen efter hemkomsten lär ha förträngt en hel del av vad jag gjorde under min sista tid här. Plus att jag känner behovet av att ha mina slutliga veckor i Kenya dokumenterade så gott som jag kan, känner jag i detta nu att jag lika gärna kan skriva ett par rader igen. Borde kanske egentligen skriva på mina slutuppgifter i alla ämnen, men äsch, bloggen är roligare att uppdatera, tänker ta det sista i skolan med en rejäl nypa salt - för man lever bara en gång, och man studerar bara ett år utomlands en gång i sitt liv, i alla fall för min del. Det är så svårt att ta in att det absolut bästa året i mitt liv än så länge, lider mot sitt slut. Men som Bertil säger där hemma, så handlar det inte om vart man befinner sig i livet, för lycka går att skapa sig oavsett vad, och det tror jag på. Så länge man har rätt inställning till saker och ting tror jag att lyckan bara är, och att den går att skapa vare sig man är i Nairobi eller i Falkenberg. Den inställningen till livet, ska jag komma hem med i bagaget.

Vecka 20, alltså förra veckan igen, inleddes med att kolla på "sagan om ringen två" i tv-rummet. Lisa som tidigare bara sett första filmen i trilogin skulle denna kväll få skåda nummer två med ett gäng andra tjejer, men eftersom att ingen av oss andra kunde hålla käft under filmens gång slutade det med att hon gav upp hoppet om att hänge med och lämnade rummet... Tisdagen nästa dag blev det dags att klippa sig, aldrig tidigare har jag i mitt liv vågat lägga saxen i handen hos en outbildad kompis eftersom att mitt hår enligt mig är heligt, men - för att chansa lite här i livet, så fick Lisa denna dag äran att klippa mig. Det slutade med att längden var välbevarad, och att håret fick lite mer liv av uppklippningen och snedluggen, så resultatet blev faktiskt godkänt helt klart. Samma kväll regnade det något otroligt, till och med så mycket att det på två ställen i mitt tak regnade in... För att förhöja stämningen denna kväll fick jag och Samuel för oss att blanda upp ett par drinkar med novida läsk och kenya king, plus att natten slutade i massa älskade deep-talks. Onsdagen innebar för min del lite pluggande, pratade även denna dag med geografi lärare Rosie som gick med på att min slutuppgift i kursen fick vara skriftlig istället för muntlig, anledningen till att jag ändrade detta är för att jag samma vecka som min tänkte redovisning skulle vara har jag dagen innan en muntlig debatt i u-landskunskapen, som jag känner att jag behöver lägga ner min själ i.

Torsdagen denna vecka kom den döva och stumma sytanten tillbaka med det färdiga klänning resultatet, måste säga att jag blev riktigt nöjd med både den lila och den röda klänningen! Riktigt kul att sy upp kläder som blir som man själv tänkt sig och som man själv vill ha dem, ibland önskar jag att jag var lite kreativare så att jag hade kunnat sy själv, men men, vem vet i framtiden kanske. Den senaste tiden har inneburit mycket sömn för min del, vet inte varför - inser att pappa har rätt i vad han säger om hans uttalande "ju mer man sover, desto tröttare blir man", har lärt mig på sistone att det stämmer, så numera försöker jag ändra min nya sova mycket vana till att återgå till en normal dos sömn varje natt, men det är ruskigt svårt särskilt efter en hel skoldag då en quick-nap på sängen är lockande... Jaja, vanor är väl till för att ändras antar jag, speciellt de dåliga.

Fredag, vilket är lika med - ännu en avklarad skolvecka, allvaret utbyts mot frihet i form av helg! Denna kväll skulle enligt planerna spenderas ganska annorlunda jämfört med de vanliga utekvällarna på klubbarna i stan. Nämligen, att föra på självaste Hilton Hotel i down town! Inbjudan kom från ISK eleven Mark från Holland, även känd som 6:am dj'n. Vi minglade runt något bland alla andra internationella elever, room service kom in med x antal utsökta pizzor for free för våran del. Strax innan det var dags att dra sig tog jag och Mickan hissen upp till den absolut högsta våningen, något vingliga som vi var vid detta laget klättrade vi upp på en brandstege som tog oss till ett runt rum, vart man än vinde blicken såg man Nairobi by night, den utsikten kommer jag aldrig i mitt liv att förtränga. Bussen tog oss något senare mot det nya utestället The Loft, som ligger precis ovanför Blue Times. Denna kväll var det ett event sponsrat av Safaricom, The Loft är inte det till ytan största utestället i Nairobi vilket resulterade i att det denna kväll var extremt fullproppat med folk, det fanns inga sittplatser lediga, och dansgolvet fick man knappt heller plats på... Kul att ha checkat in ett nytt ställe, men med tanke på omständigheterna drog jag och A-K oss en våning ner till Blue Times för att chilla lite istället, där slog vi oss ner i en soffa med Emelie, Linnea och Jacob.

Vet inte riktigt vad som hände med mig denna kväll, men fick otroligt ont i magen efter ett tag, så jag ringde boardingen som skickade en buss för att hämta hem mig någon timme tidigare än planerat. Medan jag väntade på bussen gjorde Linnea och Emelie mig sällskap, vi satte oss ner på en trottoarkant precis utanför Blue Times. Rätt var det var rullade en buss upp och parkerade ett par meter framför oss, ett fönster i den dras undan av en äldre kenyansk man, som sedan lyfter fram en kamera och fotar oss riktigt odiskret eftersom att blixten var på. Sedan tillägger han orden "spread your legs girls", och okej - visst, ibland får vi ungdomar skylla oss själva som bär klänningar som slutar en decimeter ovanför knäet, men vafan, ofta han säger så för det! Jag blev riktigt förbannad och kunde inte blunda för den kränkning jag kände, så jag gick fram till mannen och sa åt han att dra åt helvete och radera bilderna. Det slutar med att han kommer ut ur bussen, ett tiotal andra manliga kenyaner omringar mig och mannan som mun käftar, de ber mig att lugna ner mig, jag är lugn men tonen kanske inte lika så. Mannen försöker skylla ifrån sitt beteende mot oss på landets kultur, jag känner att visst ligger det lite i det, att män i Kenya behandlar kvinnor annorlunda än män i Sverige - men det betyder ändå inte att det han gjorde var okej, och det ville jag att han skulle veta. Till slut får jag kolla igenom fotona på hans mobil, han raderade och jag var nöjd, det bästa utav allt var att männen som omringade oss totalt stod på min sida i fighten. Okej, visst, man kanske inte ska ställa till "scener" sådär, men jag var tvungen - nu har han i alla fall lärt sig en läxa, som han inte hade lärt sig om jag inte gjort ett litet uppror.

Nästa dag, alltså lördagen vecka 20, drog jag och ett gäng tjejer down town till biashara street (allmänt känd som Nairobis tyg gata) för att inhandla lite. För min del blev det 4 kikoy sjalar, och ett kanga tyg som jag i affären Lex LTD sytt upp till en långklänning, resultatet ska hämtas en vecka senare, är lite spänd på att få reda på hur den kommer att bli, har alltid velat ha en långklänning ända ner till fötterna, men har aldrig tidigare i mitt liv köpt en, så jag tänkte passa på att göra det här, kommer att bli en perfekt sommarklänning hoppas jag! Efter att ha besökt tyg gatan drog vi vidare mot City Market som ligger precis i närheten, där kan man hitta allt mellan himmel och jord - för min del blev det ett antikt armband med lite olika berlocker på. Lördagskvällen spenderades i skolans tv-rum tillsammans med Adi som kom på besök, vi kollade till och från en del på Eurovision Song Contest, men även på ett par gamla Gossip Girl avsnitt, Adi har nämligen aldrig sett det, så vi kände att han har missat något i livet som vi introducerade för honom.

Söndagen inleddes något segt konstigt nog, känner att man borde vara pigg efter att ha kunnat sova ruset av sig utan att ha varit ute sent kvällen innan - men den teorin funkar verkligen inte för mig, vet inte varför, men jag är ändå trött... I alla fall, denna dag tog vi en "mat" som jag numera lärt mig att förkorta ordet matatu till, till Yaya Center endast tio minuter ifrån skolan. Masai marknaden väntades att besöka denna heta söndag, där köpte jag lite afrikanska saker såsom en del armband, en tavla och en tusker t-shirt (extremt turistigt, jag vet, men ett måste att komma hem med). Måste tillägga att masai marknader kan vara det värsta jag vet, sjukt drygt att alla är så äckligt på, men men - sista gången jag sätter min fot där säger jag bara. Efter att ha genomlidit en tid på masai marknaden gick vi in på köpcentret, där kollade vi upp om vi kunde få ha 46 kilo på planet hem, och det gick tydligen bra enligt Kenya Airwaves, men vi kan få problem när vi byter och åker sista biten från London till landvetter, men det får man väl handskas med då. Sedan gjorde jag och Linnea en liten impulsgrej att ta hål i öronen, blev ett hål för vår del i det högra örat, rätt långt ut på öronsnibben, ja hur man nu ska förklara det. Just nu har jag en liten smärta i mitt nytagna hål måste jag medge, men håller tummarna för att den snart ska gå över. På eftermiddagen tog jag och Mickan en City Hoppa nummer 111an, alternativt 102an eller 2an till Kenyatta, för att därifrån åka vidare med matatun nummer 34 för att ta oss till älskade Langata. Där klev vi av vid Kenchic Inn för att avnjuta samosas och en fanta citrus. Efteråt drog vi ner mot Southlands för att bege oss mot Efflyns place. Strax efter gaten vid Johns gata stötte vi på Mark och Paul (även kallad Rajul), vi möttes av förvånade blickar från bägge håll, dels för att det var ett bra tag sen vi var i Langata, och dels för att vi åkte dit denna söndag utan att ha förvarnat dem. Vi slängde ett par ord, och fortsatte sedan gatan fram för att hämta Effan. Sen gick vi tillbaka, och jag njöt till fullo av att befinna mig i deras närhet, längst inne i bakhuvudet slog tanken en på att detta inte skulle vara sista gången - men en utav dem, den tanken som man ständigt strider med att utrota. Men någonstans mitt i all lycka slår verkligheten en, då man inser att ingenting är för evigt.

Måndagen vecka 21, startade med ett morgon förhör muntligt om Rwandas historia, jag och Rickard på ena sidan, med allvarliga Tobias på andra. Ett rent helvete om jag ska vara ärlig, men som tur är var jag tillräckligt påläst för att klara av frågorna. Denna dag lämnades även debattartikeln in i samhälle b, den om USA's baktankar med invasionen av Irak. Skönt att kunna bocka av två saker på en och samma dag, men ju mer jag bockar av på min "undvik myggsnaran" lapp, desto närmare kommer jag min hemfärd... Denna eftermiddag tillbringade jag åt att skriva en artikel till årsboken om höstlovet i Mombasa, något som jag kanske egentligen inte varken hade tid för eller kände för - men, vill man ha en årsbok över detta år får man faktiskt se till att vara lite delaktig så att den blir av kände jag. Denna dag under engelska lektionen fick vi även njuta av varsin bit chocolate fudge cake från Java som vår lärare Zanna bjussat på, för att fira att allvaret inom engelska b kursen numera är över eftersom att de nationella proven är avklarade. Numera är det onsdag, kvällen ska tillbringas tillsammans med A-K för att förbereda oss inför den kommande veckans redovisning om Kimathi, en utav ledarna inom Mau Mau-rörelsen, frihetskämpe eller terrorist? Det återstår att se. Helgen väntar också, hoppas på att min öroninflammation försvunnit till dess - en riktig jäklig en denna gång, har haft den i nästan en vecka nu, och det verkar inte som att den vill ge sig. Har varit sjuk två dagar från skolan, tisdag och onsdag, på grund utav den. Sjukt segt, för jag har liksom inte orkat göra något vettigt under de dagarna, som att tillexempel plugga, nej istället har jag legat i sängen, matt i kroppen och kollat på film efter film... Ibland kanske man får tillåta sig själv att ha sånna där dagar med antar jag. Eftersom att det jag lovade i den tidigare bloggen inte riktigt gick som det skulle, tänker jag därför denna gång inte bestämma mig för om detta blir det nästsista inlägget i bloggen skrivit från Afrika, eller inte. Jag får helt enkelt se hur mycket tid det blir över. Tre och en halv vecka återstår ungefär, alltså ingenting av den totala tiden. Kan inte förstå att jag varit hemifrån såhär länge, och jag ångrar inte det för fem öre.

"I'm trying to let you know - that I'm better of on my own"

Lördagen vecka 18 innebar alltså en lugn hemmakväll hos Isabelle rektorns dotter, som jag nämnde sist. Söndagen nästa dag var det dags för slutspel i rugby på Impala mittemot skolan, vilket innebar att jag plus ett gäng tjejer drog dit för att dregla lite över dessa muskelknuttar i tjugoårsåldern. Priset om 5e-6e plats slogs Kenya och Chile om, där mitt land tyvärr förlorade. 3e-4e platsen stod mellan Namibia och Papa Nya Guinea, där Namibia tog hem segern. Innan finalen fick vi sällskap av Adi, Zain och Gidjien som kom och höll oss sällskap. Matchen var mellan Rumänien och USA, där Rumänien lyckades besegra världens supermakt efter tilläggstid. Rätt om ni frågar mig, riktigt udda men spännande att kolla på rugby. Mitt i allt rugbykollande ringde mamma, först hörde jag ingenting eftersom att det var paus från matchen, då musik istället spelades på högsta volym. Så jag bad henne ringa upp lite senare då jag tagit mig till ett tystare ställe. Att vänta på en uppringning de minuterna var långt ifrån lugnanden, jag måste ju vara expert på att inbilla mig det värsta alltså... Mamma ringde upp efter ett tag, och lugnade ner mig med det faktum att hon ringde bara för att få höra min röst, då kunde jag andas ut igen. Var otroligt skönt att få höra hennes röst också, det behövs för att man ska kunna leva utan sina föräldrar såhär länge.

På söndagskvällen tog jag, Isabelle, A-K, Linnea, Malin & Emelie en taxi till Hilltop Hotel för att träffa på ett gäng namibianska rugbykillar som vi under kuppen fått kontakt med, för att hänga lite med dem under deras sista kväll i Nairobi. Till en början var det rätt pinsamt, men samtidigt en rolig impulsiv sak vi bara inte kunde missa att genomföra - liksom, vad exakt hade vi att förlora på det? Vi lär ju aldrig någonsin igen stöta på dessa killar, så varför inte? Vi blev välkomnade in till deras hotellrum där vi slog oss ner, tjejerna i soffan och killarna bakom i sängen. Kan ha varit de knäppaste, inskränktaste killar jag någonsin stött på i hela mitt liv, de ansåg att svarta är farliga, att svarta bara vill skapa våld och lidande i samhället. Och de ska vara bosatta i Namibia, i Afrika, tänkte jag... Antar att det kan ha att göra med att de kanske till en början härstammat från Syd-Afrika och fortfarande har apartheid tänket inbankat i deras hjärntvättade huvuden. Sorgligt men sant, att människor än idag har ett så konservativt tänkande. När vi försökte förklara för dem att svarta inte är farligare än vita och när vi berättade för dem att vi umgås och har svarta människor som våra nära vänner trodde dem att vi skämtade - då undrade jag vem det egentligen var som skämtade där...

Måndagen vecka 19 inleddes med en seg skoldag som avslutades med dans på gympan, salsa, fyfan, dans är inte min grej. På kvällen drog jag en sväng till nakumatt och java för att inhandla lite saker till kvällen, främst för att inhandla lite saker till Linnea och Emelie som denna måndag genomled sin första dag som groundade för en vecka. När jag kom tillbaka till internatet igen kände jag mig lite som jultomten - vi slog oss ner i tv-rummets soffor med varsin smoothie och lite annat gott tilltugg tillsammans med "Sex and the city - the movie", det blev en riktigt mysig tjejkväll denna måndag i gott sällskap. Veckan innebar ingenting särskilt, förutom en massa nya grejer som tillskrivits på min "undvik myggsnaran" lapp, den som allt plugg står uppskrivit på. Det med myggsnaran är ett litet internskämt mellan mig och A-K, vi brukar skoja om att vi ska hänga oss i myggsnaran på rummet så fort vi känner att livet är tungt på grund av skolan. Som det ser ut just nu släpps bomben vecka 21 och 23, så det blir intensivt i skolan in i det allra sista tyvärr... Det jag har framför mig är en skriftlig inlämningsuppgift i Idrott och hälsa A som handlar om vanor. Ska redovisa muntligt om vattenkraft på geografin, inom det ämnet ska jag även ha ett prov om Kongo-Kinshasa som är mitt valda land att leta reda på fakta om, jag ska även slutligen hålla ett tal om Kongo innan vi slutar. Vecka 21 inleds med ett förhör om Rwanda, då man i princip ska kunna allting som hänt i landet från 1959 och framtill idag, förhöret sker muntligt i par då man får ställda frågor rakt från lärare Tobias, jippie. Samma dag är det även deadline på en debattartikel i Samhälle B som handlar om USA's baktankar med Irakkriget. Samma vecka ska jag även tillsammans med A-K hålla en muntlig redovisning om Kimathi, som var en av ledarna i mau mau-gerillan. Vecka 23 innebär ett förhör på dessa redovisningar vi kommer att ha i Historia B, där jag får ett prov på min egen redovisning om Kimathi plus på alla andras, för att helt enkelt se till så att ingen dagdrömmer när folk redovisar. Samma vecka ska vi ha en muntlig debatt i U-land, där man blir tilldelad varsitt i- eller u-land som man ska sitta och debattera om deras tycken för världen, vad i-länder tillexempel borde göra för att se till så att u-länder når deras standar osv. det gäller alltså att vara rätt så påläst om sitt land... Vi ska även denna vecka lämna in en slutgiltig loggbok i U-landskursen om vad vi gjort på samtliga praktiktillfällen och utvärdera hela praktiken. Så där har ni listan på vad som står uppskrivet på min "undvik myggsnaran" lapp, antar att jag får peppa mig själv med att tänka att sommarlovet snart är här, bara fem veckor kvar, håll ut! Skönt att de nationella proven är över i alla fall, hade det sista i Engelska B fredag vecka 19, hör och läsförståelse var det då. Har inte fått tillbaka resultatet än men antar att det gick bäst på läsförståelsen, har så svårt för att sitta och konstant koncentrera mig på något jag hör i 45 minuter, det funkar bara inte för mig.

"Jag har sprungit i ett liv nu, jag sprang för att stå still,

i jakt på ett mirakel, när det fanns precis intill."

I onsdags tog jag en "day off" av personliga själ. Kände att mina tankar denna dag inte kunde fokusera på annat, så det var ingen direkt idé för min del att försöka sitta och hänga med på lektioner. Istället höll jag tummarna intensivt, sjöng lite låtar och skrev lite dikter större delen av dagen. Att sms:et med beskedet kom på eftermiddagen har aldrig förr känts så lättande, ibland är man expert på att inbilla sig det värsta - men när det då har gått som planerat vågar man andas ut igen. Jag visste att du skulle klara av det, förlåt för att jag inte fanns där vid din sida, men du finns alltid i mitt hjärta och jag i ditt. Du är den starkaste jag vet.

I fredags väntade en underbar myskväll hemma hos rektorns dotter Isabelle, säger rektorns dotter för att det finns ytterligare en Isabelle på skolan. I alla fall, jag, Mickan, Julia, Efflyn, Tove, Malin, A-K kom dit till ett färdigdukat bord, på menyn stod det hembakad pizza, pasta pesto och massa god sallad, har inte ätit något så gudomligt gott på länge! Helt stört vad man saknar riktig hemlagad mat, det slår allt just nu. Det blev en hel del tjejsnack framtill det att Adi och Zain kom på besök, trevligt var det allt! Efterrätten bestod av en utsökt god chokladkaka med mandlar och med vaniljglass till, som pricken över i:et för en perfekt kväll. I lördags hade jag en riktig "få något gjort dag", då jag städade mitt rum, handlade lite på Junction, förberedde mig totalt inför min geografi redovisning om vattenkraft, samt färdigställde min debattartikel om USA och Irakkriget - känslan efter att man åstadkommit så mycket efter frukost och framtill kvällsmaten är oerhörd, känns skönt att hänga med något i schemat på allt jag har att göra, haha! På kvällen skulle jag egentligen ha hängt med ut till Blue Times på konsert, men jag kände verkligen hur mycket jag inte pallade det, så istället stannade jag, Isabelle x2 och Tove kvar hemma och kollade på de nyaste Gossip Girl avsnitten, vilket inte var helt fel det heller, plus att man sparade pengar på att inte dra ut. Innan vi kollade på såpavsnitt efter såpavsnitt gick vi ner till matsalen och slängde in varsin skalad banan i frysen, enligt Isabelle A skulle detta smaka som glass när det fryst - måste erkänna att jag var skeptisk, men när vi efter några timmar hämtade dem, lindade lite papper runt änden, och knaprade i oss dessa frysta bananer måste jag även erkänna hur fruktansvärt gott det var! Udda men gott, och nyttigt med för den delen, kan rekommendera alla där hemma att testa!

Söndagen inleddes med lite bokläsningen, har numera börjat på Paul Coelho's bok "Djävulen och fröken Prym", eftersom att jag älskade "Alkemisten" tänkte jag att det kanske inte vore helt fel att läsa ytterligare en bok av Coelho. Tänkte åka till masaimarknaden vid Yaya denna dag med Lisa, men hon dissade för att leka med Kevan så det sket sig... Istället låg jag hemma hela dagen och degade, behövde faktiskt en deg dag kände jag. Det blev filmen "Sometimes in April" som är en generaliserad film byggd på folkmordet i Rwanda, otroligt rörande såhär i efterhand att påminnas om vad vi upplevde under de dagar vi besökte landet. Har även denna dag börjat läsa på lite ytterligare runt folkmordet, innan och efter det inträffade osv. inför mitt förhör om cirka en vecka. Annars hände det inte så mycket mer denna söndag, lite så som en perfekt söndag ska vara, inget annat än lugn och ro.

Kommer inte att vara särskilt kontaktbar de kommande veckorna, ytterligare en blogg kommer så småningom innan hemfärden till Sverige, men mailkontakt, msn osv. kommer jag inte att ha överdrivet mycket tid med dessa sista intensiva veckor, hoppas ni har förståelse för det - istället ses vi efter den 15onde juni där hemma igen! Just nu har jag runt 5 veckor kvar i mitt älskade Afrika, endast fem veckor... Det suger längst inne, men samtidigt ska det också bli ofantligt intressant att träffa på alla där hemma igen! Det som dock suger hårdast är att jag kommer hem den 15onde, och redan den 16onde har jag mitt första arbetspass på tempo, någonstans inser jag ju att jag måste börja förr eller senare - men vad säger man till sina vänner liksom? Jo jag vet, vi har inte träffats på nio månader och tre veckor, men jag måste jobba idag... Känns inge vidare kul om jag ska vara ärlig. Men men, ibland måste man ju bita i det sura äpplet också. Vecka 20 är numera här, ska satsa stenhårt på att njuta så mycket jag kan av mina sista dagar i detta underbara land. Snart ses vi verkligen igen ni där hemma, känns sjukt att redan skriva det, men mina nästintill tio månader i Kenya är väldigt snart över, så nu ses vi faktiskt snart. Nu ska jag leva, som aldrig förr.

"Cause I've seen love die
Way too many times
When it deserved to be alive
And I've seen you cry
Way too many times
When you deserved to be alive"

Eftersom att Rwanda bloggarna kommit emellan för de vanliga bloggarna måste jag nu sträcka mig tillbaka i tiden ända tills vecka 16, alltså den veckan som var efter det att jag kommit tillbaka till Nairobi igen från Rwanda. Måndagen denna vecka innebar ledighet, eftersom att det var någon röd påskdag. Påsk förövrigt firas inte i detta land, så det blev inga gula kycklingar för oss inte. På onsdagen hade vi 5 timmar på oss att skriva en uppsats i svenska b, det var nämligen nationellt prov denna dag. Jag valde att skriva om hur människans gener påverkar personens personlighet, men också om hur det vi möter genom livets gång formar den man är idag. Torsdagen var en riktig Lisa och Josefin dag, vilket innebar en sväng om China Center för att fixa håret, sen gick vi till Prestige, åkte lite matatu och avslutade kvällen med "Guds Stad", lite komplicerad film, men ändå givande. På fredagen hade jag bokat träff med sytanten Rosmarie, hon är döv och stum, men fantastiskt bra på att sy klänningar. Så hon tog lite mått och fick modellerna på hur jag vill att mina ska se ut, hoppas på att få tillbaka resultatet inom kort. På eftermiddagen åkte jag, Lisa & Efflyn ut på vår traditionella tur till South Lands, ett område i älskade Langata.

Det blev lördag, veckan gick som aldrig förr. Denna dag drygade jag mest för mig själv, kollade på filmen "Control" om det engelska bandet Joy Division. Efter den råkade jag somna lite, var otroligt trött denna dag... När jag väl vaknade pluggade jag lite religion b, eftersom att jag den kommande veckan skulle hålla tal i 15 minuter. Denna lördagskväll bestämde jag mig för att stanna hemma på internatet, hade inte varit ute kvällen innan, trodde nästan att jag skulle köra helt ut på en vit helg. Men, sen kom Joel med idén att vi borde festa till det lite för oss själva, så vi stack till junction, inhandlade lite skit, slog oss ner på hans rum, delade på 3 Kenya King och levde livet dansandes till skön reggae musik. Det var helt klart den bästa kvällen på länge, vi snackade om allt mellan himmel och jord och allmänt softade hemma på internatet, skönt att slippa fixa sig och ta sig ut, med Joel kan man verkligen vara sig själv, han är som en storebror för mig. På söndagskvällen dagen efter stack jag, Elin och A-K till Java för att ta en fika, med oss hade vi våra datorer, för denna kväll skulle vi inte endast avnjuta en kopp varm choklad och en scones medans regnet öste på utanför, utan plugg stod även på listan. Förresten så är regnperioden numera kommen, monsunen öser ner rätt rejält här, främst om kvällarna, man räknar med att vädret kommer att vara såhär framtill det att vi åker hem igen. Men vad gör väl det? Alla bönder jublar ju av glädje för att de slipper svälta! I alla fall, det var dags för Che Guevara plugg, eftersom att vi på den kommande tisdagen skulle sitta i rättegång då han stod åklagad, och min grupps jobb var att försvara honom. När jag denna söndagskväll gått och lagt mig i rättan tid väcks jag runt tolv av att Joel kommer in i mitt rum, och gissa vad idioten gjort? Han har rakat av sig sina dreads! Var riktigt ovant att se till en början, men så småningom har man numera vant sig, och han passar faktiskt i det. Ibland kan han till och med se riktigt hård ut! Men med tanke på att man känner honom och vet hur mjuk han är så funkar inte riktigt den där hårda skalliga looken.

Tisdagen kom, nerverna var inte riktigt på plats - helt ärligt talat var varken jag, Elin eller A-K särskilt förberedda, plus att vår motståndarsida, alltså åklagarna, bestod av David och Julia, Julia som kan Che bättre än vad hon kan sig själv, alltså helt utantill. Men vi gjorde så gott vi kunde, jag höll mitt inledningstal, sen började åtalspunkterna, vi kontrade med karaktärspunkter, sen var det avslutningstal, och inte särskilt oväntat gick Julia och David segrande ur matchen när de lyckades fälla Che Guevara på två av två åtalspunkter, men men, vad gör väl det. Även fast det inte gick så värst bra för min grupp måste jag säga att det var intressant att faktiskt göra en så kallad rättegång, kul att redovisa på lite nya sätt liksom och inte bara på det gamla vanliga hederliga då man står uttittad framme vid tavlan och babblar. Torsdagen samma veckan, alltså vecka 17, väntade mitt religions tal. Förvånansvärt nog gick det över förväntan, visst jag var lika nervös som jag alltid brukar vara - men denna gång stressade jag mig inte igenom alla meningar, utan kunde prata relativt lugnt vilket jag ser som ett framsteg. Redovisningen var om exorcism, vet inte hur många gånger sammanlagt jag var tvungen att uttala det där ordet, var lite halvt komplicerat ett par gånger må jag säg, haha! Kvällen innebar inget plugg för en gångs skull, istället bakades det en kladdkaka som åts upp till "Smala Sussie". Fredagen bestod återigen av en chillkväll på internatet, i gott sällskap av Joel som förra helgen, denna dag fick vi utökat sällskap av Julia och Samuel, en riktigt mysig kväll blev det precis som sist.

Dagen efter alltså lördagen, väntade att se Kenyas junior rugbylag in action, cirka 100 meter utanför skolans område längs med Ngong Road pågår numera en turnering med en massa lag världen över i rugby! Själv har jag aldrig varit ett fan av att kolla på den sporten, men jag tänkte - varför inte? Kan ju vara spännande att se Kenyas lag spela, denna dag mot USA med. Vi kom dit, slog oss ner på läktaren i mitten bakom USA's avbytare, och oh my god vilka breda, muskulösa kroppar alla hade! Helt sick! Där satt vi, ett rejält gäng tjejer från skolan och dreglade sönder. USA hade dock övertaget den större delen av matchen, en gång med hela 13 poäng... Det var inte lätt för Kenya att ta ifatt, men vem vill förlora mot USA egentligen? I slutminuterna kom mitt land ifatt rejält, till och med gick om med ett poäng alldeles innan matchens slut, så att Kenya vann mot USA! Stämningen var fantastisk! Vi blev dock klassade som USA fans när vi gick ut från matchen, eftersom att vi är vita antog de att vi inte höll på Kenya, helt fel, helt fel. Det var absolut en intressant match måste jag säga, och sheit vilka "böghögar" de fick till emellanåt. Komiskt att se biffiga män köra kram lekar mitt ute på planen, jaja det är rugby det. När vi kom tillbaka till internatet igen berättade vår boardingförälder PeO för oss att han sett oss vid ett flertal tillfällen i publiken när matchen visats på kenyansk tv! Ball tänkte vi, då har man varit där också. På kvällen väntade en tur mot Pavement, det var solbrills event denna kväll. Men det sög, typ inget folk överhuvudtaget. Så vi fick skjuts till Black Diamond och Red Tape istället av Levi som är en f.d ISK elev. Men det sög där med, det sög överallt denna kväll... Vi stack tillbaka till Pavement i hopp om att något hade förändrats, men icke. Själv skulle jag egentligen ha sovit hos Efflyn denna kväll, men vi bestämde faktiskt oss för att dra hem till internatet tidigare istället och sova där för att det var en så otroligt misslyckad kväll ute, tråkigt men sant. Söndagen bestod av en favorit tripp till Langata, vi hängde och chillade runt på gatorna, käkade samosas och hade det allmänt bäst om jag får säga det själv.

Vecka 18 är numera kommen, alltså den vecka det är just nu. Det har varit riktigt intensivt den senaste tiden här borta på andra sidan jorden, så jag bestämde mig för att ta en dag ledigt från mina fyra lektioner denna måndag. Det visade sig att jag fick sällskap av mina kära korridors medlemmar, så vi tog en riktig film dag med tanke på att regnet öste på utanför och man var inte särskilt sugen på något annat. Först blev det "slumdog millionaire", följt av "flyga drake", och slutligen "the holiday". En riktig filmdag med andra ord alltså, var sjukt härligt att bara bädda ner sig i soffan och dra ett täcke över sig för en gång skull. Tisdagen inleddes med ett nationellt prov i engelska b, uppsats denna dag med "kön" som ämne. Drog lite jämförelser med dagens skola, hur det var förr i tiden, varför en skillnad finns, hur könsfördelningen sker i min familj och vad man kan göra för att sluta klassificera människor utefter deras kön - rätt uttjatat ämne att skriva om måste jag säga, men men, tror ändå det gick helt okej för min del. Onsdagsmorgonen startade med att filma en intervjuv med Anders från biståndsorganisationen Diakonia, som jag, Linnea och Mikaela skulle hålla tal om senare på eftermiddagen. Nu är onsdagskvällen här, inget plugg ligger på mitt skrivbord som är akut att prioriteras, en dag återstår med hela 6 lektioner, på fredag är vi lediga för att det är 1a maj - det tackar vi för! I helgen stannar jag kvar på internatet istället för att dra ut på en kort och intensiv tripp nånstans i Kenya. Hoppas på en lugn helg, behovet efter det är stort. Den 15onde juni närmar sig med stormsteg, för varje dag jag vaknar inser jag att jag bara har färre och färre dagar kvar i detta land. En del av mig längtar faktiskt hem, och tycker att det ska bli intressant att återvända snart. Men en annan del av mig har insett att den är lycklig här. Frågan är om jag verkligen kan skapa mig den lyckan hemma i Falkenberg, men ingenting är ju omöjligt - så vi får väl helt enkelt hoppas på det bästa när det gäller det.

Uppdatering lördag förmiddag: egentligen var jag inte särskilt taggad på att dra ut igår kväll - men, Alexandra fyllde år, vi skulle på event på ett nytt ställe och det var första lovdagen. Kvällen inleddes med att titta på en 1a maj brasa vid skolans rondell, mysigt värre! Sen fortsatte den med förande på mitt rum med Lisa, Mickan, Tove och Isabelle A. När klockan började närma sig halv tio var det dags att dra ut mot bussen, som denna kväll tog oss till The Mall i Westlands, det var nämligen ett utomhus event som hette "touch the sky" på The Roof som stället heter. Vi tog oss upp genom köpcentrets hundra trappor, rulltrapporna var självklart ur funktion... Vi nådde slutdestinationen en aning andfådda, kom in gratis för att vi är tjejer (ibland har det faktiskt sina fördelar), kom fram till en bilparkering som var taklös, himlen skådades och ibland kändes det faktiskt som att man kunde röra vid den. För att köra en budget kväll gick vi in, fick stämpeln, gick ner för alla trappor igen och försökte hitta en billigare bar nere vid vägen. Vi tog oss in i vad som i princip såg ut att vara en strippklubb till en början, men när vi väl kom in i huvudlokalen var det en riktigt mysig bar med bra musik! Vi slog oss ner, köpte lite smirnoff och körde lite tjejsnack. Efter ett tag bestämde vi oss för att gå den långa trapp vägen till mötes igen för att komma upp till The Roof igen. Där minglade vi runt, stötte på lite ISK'are och folk från tyska samt franska skolan, trevligt var det. Men, stället vi var på sög rätt hårt, särskilt musiken - sån där musik som bara inte går att dansa till... Så jag och Lisa bestämde oss för att dra ner till gatan igen för att gå till "mobile" som macken i närheten heter, där slog vi oss ner vid ett bord och käkade lite kycklingpaj, riktigt gott! Sen var kvällen i princip slut... Vi åkte tillbaka till internatet, det blev "chirre" och vatten på mitt rum med Lisa samtidigt som vi kollade på lite musikvideos innan vi somnade.

Fredagen innebar en tur till det gigantiskt fina köpcentret "village market" i Westlands. Dit stack jag, Julia, A-K, Bella x2, Linnea och Emelie denna dag för att chilla och shoppa lite. Till en början slog vi oss ner vid ett bord vid food courten, där blev det kyckling wraps för min del med en mexikansk corona öl som toppade det hela till, oerhört god måste jag tillägga. Efter att ha slängt i sig en tugga mat i det fina sällskapet bar det av mot masai marknaden som denna fredag var på village market. Där inhandlades det ett par påfågelörhängen för min del och en liten kalabass. Mot kvällen bestämde jag och Isabelle A (rektorns dotter) oss för att stanna kvar på village, medan de andra tjejerna var sugna på att dra hem. Vi fick sällskap av ett gäng elever från tyska skolan och ISK, Zain, Adi, Daina, George, Jesse osv. Måste säga att Zain var en utav de roligaste människor jag träffat på länge, han är faktiskt till och med skådespelare i en såpa här, rätt ball att ha umgåtts med honom. Efter ett par smirnoff på village market bestämde vi oss för att dra på hemmafest någonstans i Westlands, mitt lokalsinne där är inte direkt på topp eftersom att jag inte brukar vara där särskilt ofta. I alla fall, jag, Bella och Daina hoppade in i Adis land rover som tog oss hem till Dainas gigantiska hus, då insåg jag hur äckligt rika dessa ungdomar är - ett exempel på det kan vara att hon har ett "extra" rum i huset som endast är till för hennes pojkvän när han var där, det var ungefär dubbelt så stort som mitt rum...

Några badade i poolen, vi höll oss utomhus och minglade runt mest med Zain, Adi och Jesse. Efter några timmar hemma hos Daina blev det dags att dra till en annan hemmafest hos en tjej jag inte riktigt minns namnet på om jag ska vara ärlig. Där satt vi också och tjötade mest, vilket var riktigt kul! Älskar att lära känna nya människor, kan vara det bästa som finns! Adi är en riktigt vacker människa på arton år, halv tysk och halv kenyan som går på tyska skolan här i Nairobi. Klockan började dock bli mycket senare på kvällen, men varken jag eller Bella ville lämna den mysiga hemmafesten (faktiskt den första hemmafesten jag går på sen jag kom till Kenya - fatta att man har saknat det). Så när boardingen ringde och hade hämnat ett gäng i närheten undrade de vart jag och Bella var, vi drog ihop en rövarhistoria om att jag hade blivit matförgiftad av kycklingen på dagen så att den kom ut lite överallt, och att jag bara behövde lite tid på mig för att piggna till efter min utmattning... Ibland gör man verkligen allt för att få äventyra lite, och det var värt det, totalt! Snälla Adi körde oss ända hem från Westlands till Kilimani, vilket tar typ en halvtimme när det inte är någon trafik. Fartmätaren nådde strax över 140km/h ett par gånger på de långa raksträckorna, höll på att få en hjärtattack så vilt som han körde - men fett kul och spännande var det också! En vitlögn lär ha räddat mig denna gång från en grounding, om nu inte en boardingförälder går in och läser min blogg vilket inte är så stor chans, det var i alla fall inte lätt att spela sjuk inför boardingföräldrarna Siv och Eva denna kväll när jag kom in i vaktbåset.

Idag lördag, inleddes med filmen "Fight Club" tillsammans med Bella, halvkonstig film - men fett bra också för den delen. Eftermiddagen segade jag mest igenom, städade rummet och lite så. Livet är verkligen på topp i detta nu! Vill inte lämna livet när det lever som aldrig förr. Är nyss hemkommen från en tänkt tjejkväll hemma hos Isabelle A, riktigt mys hade jag, Bella x2, Tove & Malin det i soffan med snack, hemmagjord pizza, popcorn och läsk! Sånna där kvällar man verkligen behöver emellanåt, då det sista man är sugen på är att dra ut till alkoholens värld. Det bästa med kvällen var helt klart friheten att få vara hemma i någons hem, oj vad jag saknar den känslan! Lite senare in på kvällen kom även Zain och Adi, eller Adrian som han egentligen heter, på besök. Det snackades en hel del om gårdagen på Village Market då Bella och Zain ingick i ett vad om "vem som kunde dricka flest öl", det slutade på cirka 13 tusker var - jag hade ju avlidit på riktigt... Vill slutligen tillägga ett par rader från Coldplay's låt "death and all his friends". Personen den tillägnas till, han vet vem han är - jag älskar dig.

Just be patient
And don't worry
And don't worry

"Let me know what we're living and what we're dying for"

Söndagen den 5/4 väntade planet från Nairobi till Kigali, huvudstaden i Rwanda. Vid tre tiden på eftermiddagen gick avgångsbussen mot Kenyattas flygplats utanför centrum, det kändes skumt att återigen befinna sig på platsen där allt startade, och där det kommer att sluta om cirka 8 veckor. Efter att ha fyllt i alla dryga papper satte vi oss på Java och tog en fika i väntan på planet som skulle ta 1 timme och en kvart innan man landade på främmande mark, i ett nytt land, i en ny stad - i någonting annorlunda. Fick som tur var en fönsterplats, det var otroligt mäktigt att flyga över det som kändes som ett gigantiskt hav men som egentligen bara var Viktoria sjön, synen på det bördiga bergiga landskapet i Rwanda var också en syn jag sent kommer att glömma. Resan i luften gick smidigt, så gjorde även landningen, och helt plötsligt var man framme. Denna resa som man väntat på i cirka 5 månader, var äntligen kommen under detta påsklov. Vi var där, i ett land med ca 10 miljoner invånare, varav 1 utav dessa är bosatta i huvudstaden Kigali. Rwanda är kallat "tusen kullarnas land", vilket stämmer in utmärkt. Det är det renaste landet i Afrika, förbud på att föra in plastpåsar i landet för att lyckas hålla så, sista lördagen i månaden har man infört en allmän "städdag" runt om i landet, då alla är tvungna att städa på gatorna för att hålla det rent. Även det första landet i Afrika som infört en soptipp nyligen, ett land som står för utveckling - mycket "tack vare folkmordet", Rwanda är tillexempel en utav de länderna som Sverige ger mest bidrag till, för att vi och många andra runt om i världen tycker synd om landet som genomled ett folkmord. Rwanda har även världsrekordet på hur många kvinnor som sitter i parlamentet, hela 55 %, helt otroligt! Landet har 3 stammar (till skillnad från Kenya som har 42 st), dessa tre är i storleksordning Hutu, Tutsi och Twa. Men man har som sagt efter folkmordet slutat att generalisera dessa stammar, så idag är alla istället Rwandier. Landet är även kallat Afrikas motsvarighet till Tyskland, just för att allt är så välorganiserat. Vi färdades i taxi från flygplatsen till området Remera - Rukiri, för att ta in på "One Hill Motel" där jag under veckan delade rum med Efflyn. Efter att ha installerat oss tog vi en kort promenad denna kväll till en italiensk restaurang i närheten för att slänga i oss lite mat, sen begav vi oss tillbaka för att slagga och vila upp batterierna inför nästa dag.

På måndagsmorgonen v.15 väntade jag i en hel timme för att bli serverad min frukost, som jag ändå inte hann få i mig eftersom att bussen gick! Stress i mitt liv alltså... Men men, rwandier är ju lite smått kända för att vara segare än segast när det gäller att servera. Hur som helst, första stoppet med bussen gjordes där 10 Belgiska FN-soldater blev torterade och mördade under folkmordet, alltså på deras minnesplats i Kigali. 10 stenpelare stod på plats utanför huset för att representera dessa tio män, var och en av dem var personlighetsstämplade i form av stenhuggs rader som stod för hur gamla var och en av dem var när de dog. På husväggen fanns skottavlossnings hålen kvar, de skott som dödade dem. Inne i rummet sågs även skotthål, och i ett hörn kraftiga märken från en avfyrad handgranat. På ena väggen fanns en inramning av en blackboard där Hutuerna antecknat en del avskräckande saker för de kvarvarande FN-soldaterna i landet, bland annat en bild på ett döskallehuvud, bredvid detta stod generalchefen Dallaire's namn klart och tydligt. Som en varning om att de borde dra sig ur landet, vilket många av soldaterna även sedan gjorde. På ett sätt kändes det patetiskt att stå där och titta på tio vita soldater som dog under folkmordet, detta uppmärksammades kraftigt i västvärlden - men tänk då istället på den miljonen människor som också dog i folkmordet...

Efter besöket på FN-soldaternas minnesplats åkte vi vidare till folkmordsmuseet i Kigali. Innan vi gick in i själva museet stannade vi till med guiden utanför, där vi fann 14 stora stenplattor, under dem ligger sammanlagt cirka 258 000 människor begravda, i 4 meters djupa massgravar, sammanlagt 14 stycken massgravar. Alltså lite mindre än 1/3 del av vad hela folkmordet kostade i liv. Det var svårt, i princip omöjligt att ta in det, där stod jag, under mig låg så otroligt många offer för den tragedi som inträffat femton år tidigare... Bakom gången vi stod vid utmed massgravarna fanns en lång svart tavla, där namnen på de döda stod. Om denna tavla hade en total längd på 40 meter, var 4 meter av dessa fyllda med namn, resten väntar fortfarande på att bli identifierade. Efter att ha besökt dessa gravar gick vi in i museet, där vi till en början såg samlat material i form av bilder, texter och filmer om Rwandas historia som en prolog på folkmordsmuseet, ända tillbaka till 1959 och fram tills idag. Ett annat rum var totalt inrett med fotografier, från anhöriga på offer. I samma rum låg även skelett och skallar på oidentifierade lik. I ett annat rum fanns en långfilm där överlevare berättade sina historier, vad de blev utsatta för, hur de uppfattade folkmordet, och hur de har lyckats gå vidare i sina liv. Museet innehöll även en sektion där det berättades om andra folkmord runt om i världen, tillexempel massutrotnigen av judar under Hitlers tid. Men den del av detta museum som berörde mig allra mest, det var den på övervåningen - den så kallade "barn delen". Där fanns upphängt utmed väggarna stora fotografier på barn i åldrarna 0-5 år som det stod kortfattad information om. Vad de tyckte om i livet, vilka deras sista ord i livet var och hur de hade blivit mördade. Vissa av dem slungades in i en stenvägg tills de dog, andra blev klubbade i huvudet, andra styckade med en pangas (stor kniv). Samtidigt som jag gick runt i museet och läste på dessa plakat och tittade på dessa foton, lyssnade jag på Wyclef Jean's låt, den som är med i filmen Hotel Rwanda - och det var då mina tårar kom, det var då jag brast i gråt. Utomhus på balkongen stod det även citat från ungdomar som överlevt, den jag minns som mest var det citatet från en pojke som numera nått vuxen ålder, han ställde sig frågan hur hans granne kunde mörda hela hans familj så brutalt - denna granne som de levt sida vid sida med genom hela hans liv, denna granne som de brukade dela middagar och skratt med, denna granne han växt upp och lekt med, denna granne som ruinerade hela hans familj...

Efter denna traumatiska upplevelse på museet blev det hög tid för lunchen, som avnjöts på "African Bite", där vi käkade afrikansk buffé i all ära, själv krängde jag chapati, underbart var det! Men glädjen blev kortfattad, två studiebesök väntade även denna eftermiddag. Vi åkte ut mot landsbygden utanför Kigali för att besöka den första kyrkan, dit främst Tutsie barn flydde i hopp om att vara trygga under Gud. Vi möttes först av en massgrav utanför kyrkan, där de 5000 människor som Hutuerna dödat under endast en dag låg begravda, även här fanns en svart tavla med identifierade namn. Inuti kyrkan låg de oidentifierad samlade på några hyllor, armar, ben och skallar låg uppradade för allmänheten att skåda. Kyrkan, som till och med var mindre än Glommens församlingslokal, lyckades 5000 offer dödas på en dag, en enda dag. Inuti kyrkan låg även de dödas tillhörigheter, skor, glasögon, smycken osv. Men det värsta av det bevarade var kläderna, de kläder som suttit på deras kroppar under deras sista sekund vid liv. Dessa kläder var upphängda utmed väggarna och taket, lukten av dessa gamla, blodiga kläder såhär femton år senare är något mina näsborrar aldrig kommer att förtränga, och det går inte att förklara... Framme vid det så kallade altaret fanns en banderoll med text på kirwandi, som ni kan se nedan på en utav bilderna, texten lyder på svenska: "Om du kände mig och jag kände dig - hade du inte dödat mig". Och det är förmodligen sanningen i vitögat det där... I ett litet hus strax utanför kyrkan fann vi tortyrväggen för barn, den vägg där barn slungats in till sin död, där man fortfarande kunde tyda spår av blod och våld.

Vi åkte vidare till den andra kyrkan, och det sista besöket för dagen. Denna var något större än den förra, där man dödat 10 000 människor under endast en dag. Framme vid detta altar fanns samma tortyrvägg som i den förra kyrkan, den väggen där spädbarn dödades. Även här var lukten outhärdlig, tillhörigheter och kläder hade samlats i högar på bänkarna. Inne i kyrkan kunde man gå ner under marken, där ett rum var upplyst, inglasat i detta rum fanns en kista, som en Tutsi kvinna ligger begravd i. Anledningen till att just denna kvinna blev särskilt begravd är för att hon blev våldtagen innan hennes död, torterad och dog av att hon fick en träpåle uppkört från hennes underliv och ända upp till hjärnan. Fyfan alltså, det var ofta inga milda sätt man dödade människor på under folkmordet. På baksidan utanför kyrkan kunde man gå ner i två utav massgravarna, klaustrofobin i dessa var så total! Befann mig där nere i max en minut, jag klarade inte av det. Luktade källare så det var ingen direkt fara så sett, men bara vetskapen om att kistorna runt om en innehöll femton år gamla lik fick mig att få panik. Hela dagen innehöll starka upplevelser, som tog på krafterna. Jag kunde bara inte få in det överhuvudtaget, tänk att jag besökt tre platser i Rwanda under en dag där sammanlagt nästan 300 000 människor ligger begravda som resultat av det brutala folkmord som inträffade 1994 när resten av världen bara såg på. Och fortfarande kan jag inte förstå, kan inte ta in allt som hänt i detta land, som om man blivit immun mot att känna någonting alls. Det är i sånna här lägen som man själv inser hur mycket man uppskattar att fortfarande vara vid liv.

Efter kyrkorna åkte vi tillbaka till Kigalis centralare delar, tog oss ner och upp för vår gigantiska backe utanför motellet, den som jag numera minns med lite hatkänsla. Lite senare på kvällen befann jag mig på det typiska transportsättet i Rwanda, nämligen en "moppe taxi". Vilket var det absolut bästa på länge! Att få känna den friheten igen, ha frisk luft fläktande i ens hår, och en utsikt likt ingen jag tidigare sett. Kigali var vackert både om dagen och om kvällen - på dagen lyste växternas gröna blad upp livet, och om kvällen såg det ut som om stjärnhimlen satt sina spår nere på jorden, så mycket lyste alla villor och byggnader upp på alla kullar i huvudstaden. Vi tog oss till köpcentret U.T.C med mopparna, ett nybyggt mall med Rwandas första Nakumatt (stor matvarukedja i Kenya), därifrån tog vi oss runt på lite bakgator och chillade mest runt, kollade in staden lite efter mörkrets inbrott, den friheten var också skön, det som man aldrig skulle få för sig att göra i Kenya, tyvärr... På någon bakgata hittade vi in till en liten restaurang, där vi åt budget samosas. Tog varsin moppe taxi hem när klockan började närma sig sängdags, och självklart kör den oss fel... Den drar in på ett litet slumområde, där stod vi, jag, Samuel & Isak, och försökte desperat förklara vägen till motellet som vi knapp visste själva. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till köpcentret U.T.C för att byta förare till några som visste var "One Hill Motel" låg, till sist lyckades vi göra det och kom tryggt hem.

Nästa morgon väntade nya äventyr, på förmiddagen tog vi det lite lugnt på motellet efter frukosten. Idag var det tänkt att vi skulle på någon minnesceremoni i stan, men det blev inte riktigt så - det var sorgevecka i Rwanda under den tid vi var där, så det mesta var stängt under denna tid.  Vi bestämde oss istället för att vandra bort mot Kigalis fotbollsstadium som låg fem minuter ifrån vårt motell, den där Dallaire med hjälp av sina ca 200 frivilliga FN-soldater lyckades beskydda runt 30 000 Tutsier från att bli mördade i folkmordet. Vi kom fram till grindarna innan stadion, tog lite foton utanför och fortsatte sedan med moppe mot "Hotel Des Mill Collines", eller riktiga "Hotel Rwanda", som kanske säger mer för er där hemma. Alltså inte det hotellet som visas i filmen, eftersom att den är inspelad i Uganda, utan nu snackar vi riktiga Hotel Rwanda, där det egentligen faktiskt hände. Hotellet håller numera på att renoveras, men hade ändå öppet i restaurangdelen där vi denna tisdag åt vår lunch. På detta hotell lyckades en Hutu man rädda livet på sinn Tutsi fru och familj, samt på 1300 andra personer som gömde sig på detta hotell. Interhamwe knackade på dörren utanför muren, men tog sig inte in för att vita och FN-soldaterna befann sig på området. Men de stängde av elen och vattentillgångarna på hotellet, så att det slutade med att folket som gömde sig fick dricka vattnet i poolen för att överleva. Att befinna sig på denna plats var också en stark upplevelse, och fortfarande overklig.

Senare på eftermiddagen blev det dags för en bussfärd i tre timmar till de västligaste delarna av Rwanda för att nästa dag bada i Lake Kivu som gränsar till Kongo, och för vissa andra av oss skulle se bergsgorillorna den kommande dagen - vilket inte var en möjlighet för min del, det kostade nämligen 540 dollar sammanlagt, vilket är cirka 4300 svenska kronor. Visst, det hade varit en otrolig upplevelse, men jag ansåg inte att det var värt så pass mycket pengar för det, har man ett intresse för gorillor kan jag förstå det på ett sätt, men inte ens det har jag så det kändes bara onödigt. Utsikten över "vulcano national park" var fantastiskt underbar, vi körde på små vägar som slingrade sig upp och ner längs Rwandas kullar och berg. Vi stannade bussen mitt ute i ingenstans för att övernatta i Kinigi bland de 7 aktiva vulkanerna i närheten, mäktigt! Det var svinkallt uppe bland dessa berg, men otroligt mysigt också. Efter frullen nästa morgon splittade gruppen upp sig, gorillafolket begav sig till regnskogen för att leta rätt på gorillorna, och vi andra tog ytterligare en bussfärd på två timmar denna morgon för att nå gränsen till Kongo vid Lake Kivu. En vacker dag ska jag korsa gränsen in till Kongo kan jag ju lova, vill uppleva det land min pappas brors fru härstammar ifrån, det bara måste jag göra en vacker dag. Vi hoppade ur bussen utanför Hotel Serena, bytade om snabbt och la oss sedan i varsin solstol på sandstranden vid den metangasrika sjön, där jag njöt av livet som bara den! Vi märkte dock av oroligheterna i östra Kongo något, såg FN-bilar och ett flyktingläger på vägen till sjön... Fick även syn på den aktivaste vulkanen i området, som ligger i Goma, ett namn på den har jag tyvärr inte, men vacker var den. Vackert var även utsikten vid bukten av sjön, ljudet av vattenvågorna var så ljuvligt i mina öron. Doppet i sjön var avsvalkande, lunchen på hotellet var utsökt. Efter fem timmars bussfärd från sjön till Kigali var man tillbaka i verkligheten igen, på kvällen drog vi oss till puben Chez Lando i närheten av vårt motell för att slå oss ner ett gäng och ta varsin Primus, den lokala ölen i Rwanda, som är landets motsvarighet till Tusker, måste medge att jag föredrog Primus framför Tusker. Kvällen på Chez var otroligt mysig, lagom av allt. Nu återstod endast en heldag i Rwanda, sen väntade Nairobi igen, vilket var det sista man ville - att lämna detta vackra land.

Torsdagen inleddes fram till och med lunch med besök mitt ute i bonneland för att titta på Vi-Skogens biståndsprojekt för Rwandas bönder. Först åkte vi ut på ett litet berg med bussen för att se en bassäng fylld med regnvatten som bönderna här sparade på för att sedan kunna vattna sina odlingar med. Efter det åkte vidare mot en lite by där vi fick ta del av en familjs farm, de hade tydligt startat ett speciellt sätt att odla med komposten på, lite intressant var det allt. Sista besöket gjordes vid en majsodling, sen var besöksdagen äntligen över och vi återvände till de centrala gatorna i Kigali. Lunchen blev inne på U.T.C centret där vi fikade en sväng på Café Bourbon, vilket satt fint. Efter detta väntade fri tid i staden, vilket innebar att vi besökte lite affärer i och i närheten av köpcentret, vi hittade även in till lite marknader, liknade Kenyas "masaimarknad", det gick dock inte att pruta lika lätt i Rwanda som det gör hemma i Kenya, utan här hade alla saker utsatta priser sen innan, vilket var lite tråkigt... Jag gick där och tänkte att vafan, någon slags "souvenir" måste jag ändå ha med mig tillbaka till Kenya igen, men frågan är bara vad? Palla köpa typ en nyckelring eller en korg som det står Rwanda på, vad säger det mig liksom? Istället hittade jag en tavla som ska vara väldigt "typisk" för Rwanda, nämligen en så kallad "bajstavla", och ja - den är gjord på bajs, ko bajs om man ska vara lite mer specifik. Kända att komiken över det hela var så total att jag bara var tvungen att ha med mig en sådan hem! När man gick där på de centrala gatorna av Kigali kunde man inte låta bli att tänka tanken på att man kanske just i den stunden gick på en yta där ett lik för 15 år sen legat, man fick lite sånna syner då och då... Kigali var ju trots allt folkmordets centrum, därifrån allt utgick. Det är fortfarande svårt att ta in att det faktiskt är just precis exakt här som allting hände. I alla fall, sedan väntade den sista moppetaxifärden hem mot motellet för att fixa sig inför kvällen, den sista kvällen i landet, då utgång väntade! Eftersom att sorgeveckan fortfarande var i full gång var inte utbudet särskilt stort på vilka barer och klubbar som var öppna. Men Tobias lärare hade tydligen kollat upp ett ställe som ändå var öppet - La Republica, så dit stack vi denna kväll, där chillade vi mest till varsin öl. Veckan hade tagit på ens krafter, så det var inte mycket krut i någon utav oss. Vi stack hem rätt tidigt denna kväll, för att vara någorlunda utvilade till dagen efter då flygfärden hem väntade...

Det är ju trots allt lite "borta bra, men hemma bäst" när man åker ut på sånna här resor. Visst är det otroligt givande att se andra delar av världen, men samtidigt också skönt att komma hem till Nairobi igen för det tar ju faktiskt på krafterna att vara på resande fot. Fredagen den 10/4 innebar endast utcheckning från motellet, och taxi till flygplatsen. Sen var man på gång hem igen... På kvällen väntade ju som sagt Morgan Heritage konserten som jag skrev om i förra inlägget. Återigen lyckades jag få fönsterplasten bredvid Erik, och lika vackert var det att skåda utsikten över Rwanda och Viktoria Sjön på hemvägen som det var på ditvägen. Och det kändes tryggt när man började känna igen höghusen i Nairobi uppifrån skyn, hem ljuva hem! Vi landade efter två tiden denna eftermiddag, fick en liten nostalgichock när mina ben landade i Nairobi igen, precis exakt så som de gjort den 25e augusti 2008. Tänka sig att det var så längesen jag för första gången i mitt liv satte mina fötter på afrikansk mark, tillsammans med Lisa, helt ovetande om mina kommande 9 månader i detta land, oj vilka minnen som återuppväcks nu känner jag! I alla fall, en summering av dagarna i Rwanda: ett sagolikt vackert land, unikt måste jag säga jämfört med andra u-länder. Jag kan se en enorm potential hos detta pytteland, som har stora kontraster jämfört med Kenya. Det har varit en känsloladdad vecka, främst positivt men även negativt såklart. Resan var dyr eftersom att få turister reser in i landet, men jag är så nöjd man bara kan bli och jag måste rekommendera folk till att ge detta land en chans, trots kostnaden så är det en "once in a lifetime" resa som är värd det i slutändan. Vill tillägga ett stort stort tack till mamma och pappa, samt till mormor och morfar - utan er, hade jag aldrig fått uppleva detta fantastiska land, TACK! Slutligen vill jag tillägga att jag helt klart vill resa tillbaka till Rwanda en vacker dag, så mäktigt var det!