joxliveinairobi

"Where do you go

And what do you do

When you loose everything

You ever knew?"

En sista blogg, ett sista farväl. Det har tagit mig snart två månader från min hemkomst, för att äntligen finna ro till att avsluta mitt år i Kenya. Detta avslut som jag under dessa åtta veckor dragit mig undan att fullborda, just för att jag vet, att när detta inlägg publiceras, är det verkligen precis exakt då det här får sitt slut. Och jag hatar slut, jag hatar farväl, jag hatar det. Det som numera är min verklighet, det jag måste lära mig att leva med. Mitt år i Nairobi, i Kenya, det var då, nu är nu. Nu är att blicka framåt, att minnas den gamla goda tiden som om den vore igår, men att inte bli alltför nostalgisk - nu är också att gå vidare, att lämna det som var, att infinna sig i det man har, att sträva framåt.

14/6-09 - Paralyserad satt jag kvar medans planet rullade närmare och närmare byggnaderna, stel och ovetande. Jag ville bara sitta kvar, ville bara kunna trolla så att planet plötsligt skulle lufta mig upp mot himlen igen, bära mig över Europa och tillbaka till Afrika. Jag torkade tårarna medans stressen övertog planet, västvärlds människor som skulle först av, jag satt stilla kvar. När jag insåg att det inte tjänade någonting till, tog jag mig i kragen, delade en sympatiserande blick med Lisa, reste mig, tog mitt handbagage och steg ut i den svenska atmosfären. Frustrerad och ovetande om vad som komma skulle, nerför trappan och in under taket, benen ville vika sig, men jag fortsatte att gå. Någonstans ville man visa sig stark, någonstans ville man bryta ihop. När jag och mina med resenärer väntade på att få gå ombord på planet i London, skämtade vi ivrigt om hur vi skulle göra entré på Landvetter. Det kom förslag i form av att - jag skulle gå först genom dörrarna in till rummet där allas päron väntade, (eftersom att jag var den enda utav oss som vågade dra på sig en kenyansk klänning), resten skulle hoppa fram bakom mig och så skulle vi gemensamt sjunga turistlåten "jambo bwana". Jag tror att alla kände ett behov av att spexa till hemkomsten, för att inte låta nervositeten överta stunden. Men när vi vandrade tillsammans i gången, såg dörrarna som var det enda som skiljde oss åt från våra föräldrar, insåg allvaret i stunden - var det nog bara inte jag som blev otaggad på idén vi haft, och kände en våg av sorg välla över mig. Med den sista kraften som fanns kvar i mig, slog jag upp dörrarna...

Där möttes min blick av mamma, pappas och Mikaels leenden. Jag log tillbaka, tveksam på att det såg äkta ut. Okej, nu ska jag inte låta alltför negativ - visst var det skönt att träffa min familj och en utav mina närmaste vänner igen, jag ska inte säga något annat. Efter att ha tagit farväl av resten av internatgänget som jag flög hem med, fylldes min kropp emot alla odds av adrenalin, jag blev helt plötsligt taggad, taggad för att jag visste att nu väntade att åka bil hem i en timme, sen skulle jag ta mig ut i Falkenberg och surprisa mina vänner, som alla trodde att jag inte skulle landa i Sverige förrän dagen därpå. Bilen rullade nerför gruset på infarten till mitt hus, jag steg ur, rotade igenom min väska, fick tag på min husnyckel (som jag haft med mig i Kenya), insisterade på att öppna dörren, vred runt låset, och kom hem. Hem till mitt hem, mitt hus, min trygghet. Möttes av min faster med familj, som var på besök. Tog mig en rundtur i huset, som var sig likt på de flesta plan, med en del små förändringar, främst den nya utbyggnaden som pappa gjort ett otroligt bra jobb på. Vi slog oss ner till bords, grillad fantastisk och efterlängtad flintastek serverades, munorgasm på hög nivå, hemlagad mat, äntligen! Ringde hem till Linnéa, sa kortfattat - möt mig på halva vägen (internt), svaret blev herregud, sen fick hon inte ur sig mer, haha! Jag små sprang fram längst gatan på väg mot Linnéa, längtade något otroligt mycket! Vi möttes, kramades, och kunde inte få in att det var verklighet. Hon hängde med hem till mig, vi plus Mikael slog oss ner i mitt ouppackade rum, slängde ett par ord, (var början man liksom, kändes det som). Senare in på kvällen kom syrran hem från jobbet, egentligen skulle hon varit med och mött mig på flygplatsen men var som sagt tvungen att jobba, hem kom hon till sist, glädjetårarna sprutade ut, vi var syskon igen, återigen.

"Even though I'm sitting in the same seat,

I'm in a total different place"

Ytterligare lite senare in på kvällen körde Hanna mig bort till Glommen, för att överraska hemma hos ingen mindre än Michelle Winter. Mikael följde med, han knackade på dörren medans jag gömde mig bakom hörnet. Michelle öppnade dörren, nedanför kröp jag fram på trappan - den minen skulle jag kunna betala dyrt för att få återuppleva. "Du skulle ju inte komma hem förrän imorgon!" Brast hon ur, äsch sa jag, kände för att överraska lite ju. Vidare vandrade vi mot Nicolina Bengtsson, fortfarande iförd min kenyanska långdress, gömde mig bakom muren, de lurade ut Nico mot vägen och sa att de ville prata om någonting viktigt. Där kom tårar, och vilken känsla det var att äntligen få hålla om mina vänner igen. Stötte även på Lukas hemma hos Nico, trevligt värre! Nico erbjöd sig sedan att köra runt mig till alla, sheit tänkte jag - just fan, hon har ju körkort! Så vi begav oss ut till Sandkärr, till Toarpens för att hälsa på Alex. De lockade ut henne till innergården där bilen stod parkerad, sen öppnade de bakluckan där jag låg, och Alex blev så chockad att hon skuttade ett steg bakåt ur sina tofflor. Haha, vilken syn alltså! Vidare bar trippen till Herting för att kliva ner i källaren till Felicia, där även Julia var. Jag slog bara upp dörren till tv-rummet och klev in, återigen fick jag höra - men vafan, du skulle ju komma imorgon! Efter det åkte vi mot Amanda på Slätten, för att ge henne en surprise. Sen drivade vi mot Heberg för att släppa av Mikael, körde sedan till Slöinge där Tim cyklade runt utanför pizzerian. Han brast i skratt när han såg vad jag hade på mig, och det var ungefär allt han kunde få ur sig, haha! Sen åkte vi hem till Vera i Boberg, där vi visste att hon, Danni och Ida denna dag befann sig. Tre utav mina klasskompisar det där, kul att se dem igen! Sen tog rundturen slut för min del, bilen tog riktning mot Olofsbo, och jag glömmer inte när jag steg ur bilen och Nicolina Bengtsson säger; Jag älskar dig Josefin. Den rörde vid mitt hjärta.

"I'll look back, with honour
And no regrets, I won't be mad

Won't feel bad, these memories
Will never leave me, don't be sad
Cause life goes on, life goes on"

Måndagen, dag två på hemmaplan, var jag tvungen att packa upp och fixa mitt rum. För er som känner mig, vet ni att jag inte kan leva med ett stökigt rum. Jag rensade ur det gamla, och placerade in det nya. Möblerade om, för omväxlingens skull. En förändrad människa, behöver förändra sin omgivning kände jag. När jag äntligen fått ordning på det mesta var kvällen kommen, och en tjejmiddag på pizzeria entill väntade. Tillsammans med Nico, Michelle, Alex, Felicia, Amanda, Julia och Loddo avnjöt jag min första pizza på tio månader, den satt rätt fint kan jag lova. Det tog inte lång tid innan folks fördomar om kontinenten Afrika kom på tal, till en början ställdes frågor som - har du haft det bra? Nr 2 blev - har du träffat eller hållit på med någon kenyan? Sen upphörde frågorna... Som om det var allt, som om det var det enda som var intressant, som om det inte fanns mer. Det sårade mig, att det var allt mina närmaste vänner ville veta om mina tio månader i ett främmande land. När jag ivrigt försökte dra upp Kenya, försökte berätta om exempelvis slummen i Kibera, fick man först en allvarlig reaktion av den ena, som ledde till ett skämt av den andra, tredje, fjärde och femte. Afrika är inte ett skämt, det är allvar, på blodigaste allvar - men jag tror att människor som inte upplevt världsdelen, hellre skämtar om dess allvar än att våga inse allvaret, och jag kanske inte borde klandra dem, samtidigt känner inte jag för att diskutera ämnet om folk inte kan ta det på allvar...

Vidare in på kvällen kom tjejsnacket igång på riktigt hemma hos Amanda, vi slog oss ner i uterummet och tjötade på. Där jag satt och lyssnade, funderade jag över vad det egentligen vad som sades. Jag kan inte kalla det skitsnack, eftersom att det inte var elaka kommenterar om folk, snarare ärliga. Men någonstans slog tanken mig på att, där satt vi och diskutera var och varannan människa i Falkenberg, som vi egentligen inte alls känner, men som vi har fruktansvärt många förutfattade meningar om, så att det låter precis som om vi vore deras själsfränder. Varför? Finns det ingenting mer givande att prata om, än att spekulera i andra människors liv som man knappt känner? Jag förstår inte vad man får ut av det. Men kanske gjorde jag exakt likadant ett år tidigare, men jag satt där och kände mig obekväm i situationen, det där hade blivit främmande för mig igen. En annan sak som denna kväll gjorde mig, kanske ännu mer förvånad och besviken, det var när vi kom in på ämnet bloggar - det kom då fram att mitt tjejgäng oftast skummat igenom min blogg, eller inte läst den alls, kanske läst ett inlägg lite då och då. Jag vet att jag absolut inte kan begära, eller tvinga folk till att läsa det jag skrivit under mitt år, och det gör jag inte heller. Men att bara veta om att intresset finns, att folk vill läsa och ta del utav det jag upplever, att folk vill skapa sig en förståelse, och att somliga vill sätta sig in så pass mycket i min situation att de kan förstå saker jag nämner när jag väl kommer hem - det underlättar ju så fruktansvärt mycket för mig nu. Att tillexempel bara nämna Junction, och ja då kom personen på att det var köpcentret nära skolan, bara en sådan sak underlättar ju när jag berättar om Kenya. Samtidigt orkar jag inte bry mig, det är upp till var och en hur mycket man vill ta del av min blogg, hur mycket kunskap man vill kunna suga åt sig ur den. Nu i efterhand måste jag dock erkänna, att jag hade förväntat mig att mina vänner om några, skulle följa den ord för ord. Och kanske inte min mammas jobbarkompisar, eller mina släktingar, som verkar ha lusläst den istället. Kanske har det med åldern att göra, det jag vill komma till är - att jag uppskattar folk som har tagit in denna bloggen, som har uppmuntrat mig till att skriva och som har gett mig komplimanger för den, tack för ert stöd, det har fått mig att vilja skriva och berätta om mina upplevelser. Till er andra som kanske gjorde motsatsen, så anser jag endast att det bara är ni själva som förlorar på det.

"Can you get to your future, if the past is still present?"

Hur går man vidare, när jag inte kan förtränga det som har varit? Ibland "önskar" jag att jag aldrig hade åkt iväg till Kenya, eftersom att jag då inte skulle behöva uppleva dessa känslor som numera tränger igenom mig, äter upp mig levande. Det finns liksom ingenstans att fly, ingen som förstår en eller som tar emot en, inget säkerhetsnät. De enda man kan prata med, som känner likadant, är de som var med om samma sak. Samtidigt har man numera börjat infinna sig i att vara hemma, det är som det är och det finns inte särskilt mycket att göra åt saken. Men ivrig är jag, på att få ge mig ut i världen igen. Ett år kvar säger pappa och mamma, sen kan jag göra vad jag vill. Och det kan jag också, och det ska jag också. Numera försöker man mest göra det bästa utav situationen och hålla sina positiva tankar vid liv, samtidigt som ingenting här lyckas mäta sig upp till allt det som Kenya var och är för mig.

"Maybe one day I'll wake up and this will all just be a dream"

Känns lite som att jag går runt död i en låtsasvärld, som om ingenting här är på riktigt, jag vandrar runt likt en zombie och bara iakttar. Som om jag inte vore här, som om jag aldrig varit här. Att komma hem var precis som folk sa, man skämdes över att man längtat hem till den där maträtten, eller sitt rum, eller en kvällspromenad - när man väl fått återuppleva "det där" ställer man frågan till sig själv - lämnade jag Kenya, för DET HÄR? Knäckebröd, kranvatten och hemmafester, det slår ändå inte Kenya. Nu i efterhand känns bara det lilla jag längtade efter, som ett patetiskt skämt. Men detta är trots allt mitt hem, och genom att ha varit borta en längre tid, inser man också, fördelarna med att vara hemma. Det är ju de där små grejerna som gör det, för min del är nog det bästa med att vara hemma helt klart den egna tiden man har med sig själv, på internatet blev man i princip alltid störd av någon, på hemmaplan kan jag finna mer lugn och ro. Man uppskattar den vackra staden men faktiskt är bosatt i, man njuter av de små tingen i livet som att känna lukten av det salta havsvattnet. Små saker, som man i västvärlden kan vara expert på att förtränga att uppskatta, men som man brukar säga, så är det de små sakerna i livet som gör det, och jag har insett att det är så.

"Ja något är borta, men någonting hittas - varje dag."

Jag kan inte hjälpa att tycka att det på något sätt känns som att tiden stått still här hemma, ungeför som om man aldrig varit borta. Jag tror att det är viktigt för varenda människa, att få komma bort såhär, man behöver lära sig vad man ska lägga ner sin själ i att uppskatta, man lär sig även fruktansvärt mycket om sig själv - så man utvecklas som in i. Jag ser inget negativt med det jag genomfört, trots att det inte bara varit en dans på rosor, självklart är även jag mänsklig och har mött mina motgångar under året i Kenya. Och kanske är det just dem som fört mig längre fram i livet, jag är inte längre rädd för att misslyckas, jag ser istället livet som en utmaning, då misstag är en del av vardagen, som man istället för att gråta över, kan lära utav. Att komma hem var speciellt, trots att det hittills gått betydligt mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig, men det har ändå tagit på krafterna både psykiskt och fysiskt. Allt går i perioder, i början kunde jag inte ta kontakt med vännerna jag skapat mig under året - för att det påminde mig om för mycket jag ville tillbaka till. Idag älskar jag att ringa dem, de känner mig innan och utantill, vi kan sörja att vi inte är kvar, men främst så ler vi åt vad vi hade. Det tar bearbetning, att gå vidare, att ta sig till nästa fas, den fasen då man lär sig att gilla läget. Jag har behövt tid, och jag behöver fortfarande tid, allt jag kan be er om, är att ge mig tid. Och känn för guds skull ingen press, inget "vi vill att du ska ha det lika bra här hemma som du hade det där", saken är den - att oavsett hur mycket man försöker, kommer det aldrig att bli samma sak, Kenya är Kenya, Sverige är Sverige, vi låter det vara så. Skulle vi försöka förändra det som är som det är, skulle charmen med både Kenya och Sverige vara som bortblåst. Jag kan vara lycklig här också, det lovar jag er, lycka handlar inte om ifall jag befinner mig i Nairobi eller i Falkenberg, lyckan kommer inifrån - det är en utav de viktigaste kunskaper som min terapeut Bertil, har lärt mig. Som jag har skrivit tidigare i bloggen;

"Det är något konstigt och speciellt med att komma hem,

det luktar likadant, ser likadant ut och känns likadant,

det är då man inser att det enda som har förändrats, är en själv"

Kommer nog aldrig glömma min andra kväll i Sverige, på pizzerian, då snacket om de kenyanska killarna kom upp. Trots att jag insisterade på att nej, jag har inte haft sex med någon, ansåg ändå mina tjejkompisar att jag måste HIV-testa mig, "för säkerhetens skull". Komiskt, ska man skratta eller gråta känner jag? En fruktansvärt positiv sak med mig själv numera är, att jag inte längre är shoppingberoende. Jag har nuförtiden insett att pengar inte kan köpa lycka, utan att pengar istället ska läggas på nöjen som i sin tur skapar obetalbara minnen. Jag vill inte längre ha det senaste, det nyaste, idag äcklar det nästan mig. Människans ha-begär, att folk aldrig blir nöjda, att folk inte kan inse hur mycket de faktiskt har i livet att uppskatta och sätta värde i. Materiella ting, vad är det egentligen? Och när det gäller i-landsideal, skrattar jag samtidigt som jag gråter. Vart är världen på väg, helt jävla seriöst? Men om det är någonting jag lärt mig efter detta år, så är det att efter att ha levt i en helt annan kultur - har jag insett hur mycket jag älskar mig själv, precis exakt så som jag är. Och det kan ingen ta ifrån mig, ingen kan åt mig bestämma vad "perfekt" är, för i mina ögon, är jag perfekt, genom att bara vara den jag är, och det kan ingen heller ta ifrån mig. Jag förstår inte folk som fortfarande försöker leva upp till ett så kallat "ideal", det är ju bara löjligt, det hoppas jag att alla en vacker dag inser. En sak som dock stör min vardag, är falskhet. Alla tillgjorde leenden och komplimanger, skit i att säga något om du inte menar det! Ett leende ska komma inifrån, likaså ett skratt eller en komplimang. Spar istället på fina saker du har att säga till folk, och säg dem endast när du verkligen menar det, för då värmer dina ord så himla mycket mer. Antar att jag är van vid raka rör, klart fördelen med Kenya - man sa precis exakt vad man tyckte, resten lämnade man osagt.

"Man kan vara ursinnig över hur det blev,
man kan svära och förbanna ödet,
men när det närmar sig slutet...

Måste man släppa taget"

Ibland undrar jag om man gör saker i livet av ren vilja, eller av ren vana. Då tänker jag främst på - om jag är omringad av människor, av rätt anledningar. Är det människor jag älskar, jag kan vara mig själv med, och som jag verkligen ser som mina vänner? Eller umgås jag endast med dem för att det är en ren självklarhet, för att det alltid har varit så? När man skiljs åt för en längre tid som vi numera gjort, syns allt så klart på ett annat sätt när man kommer hem, man märker lättare då hur folk behandlar en, och hur man behandlar dem. Att analysera sina relationer till folk skadar aldrig, för det är då man inser vilka som är bra för en, och vilka som inte är det, vilka som håller i längden, och vilka som inte gör det. Nu har jag nått en punkt i livet, då jag kan ta avsteg från vissa, och kan lära mig att vårda andra relationer till de jag vill bevara. Dessa val som man kanske kan tycka borde ha varit en självklarhet genom hela mitt liv, men det kanske är eller har i alla fall varit - lite svårare än vad man tror. Det tar tid att genomskåda vänner, det tar tid att finna de rätta, de tar kraft att bryta sig loss från en "gammal dålig vana". Idag har jag kommit på mig själv med att sätta högre krav på mina vänner, jag vill känna att jag får ut någonting av att umgås med folk, annars kan jag lika gärna strunta i det. Jag vill att mina vänner ska ge mig något, att de ska utveckla mig, och jag även dem i retur. Vänskap handlar inte bara om att hänga, det är så mycket mer, i alla fall vill jag att det ska vara mycket mer. Dock växer inte dessa personer på träd, än så länge har jag inte lyckats hitta fler än ett fåtal personer i min omgivning, som jag känner så med. Och dessa ska jag vara rädd om, så rädd om.

"I don't wanna battle from beginning to end."

Kortfattad summering av sommarlovet; tänkte till en början inte inleda med att skriva "jobb", men vafan, lika bra att ha nämnt det negativa innan man går över till det positiva. Och nej, jag hatar antagligen inte mitt jobb lika mycket som jag kan påstå, men let's face it, det är mitt 4e år på Tempo i Olofsbo, jag är desperat i en förändring, vad som helst, bara något - så nu har jag lovat mig själv att detta är mitt sista år, även fast jag trivs bra och inte ska klaga på att jag har ett jobb, så har jag bara allmänt tröttnat på det. Efter en halvvecka på hemmaplan träffade jag min terapeut Bertil, det var ett efterlängtat och kärt återseende! Midsommarafton spenderades hemma hos mig, med ett dussintal friends, träffade på ett par vänner som landade från Turkiet samma kväll, även det ett mycket kärt återseende. Dagen efter var det party hos familjen Joxelius igen, denna gång höll syrran i det, en lyckad kväll med trevligt sällskap av sköna personer. Random dag till gbg, som inkluderade älskade Ikea! Investerade en ny mobil i Halmstad... Åkte till ge-kås med Mikael. Blablabla känns det som, höll mig relativt sysselsatt de första veckorna på hemmaplan för att tränga undan tankarna på Kenya, hade knappt någon kontakt alls med folket från internatet eftersom att det påminde mig för mycket. Började så småningom märka av symptom på magkatarr, insåg då att kroppen inte är att leka med - så när den säger ifrån bör man lyssna på dess signaler, är numera nykterist tillexempel och medicineras för magkatarren. Framemot kräftfestivalen återförenades jag med min älskade Lisa Ackermann, vi chillade mest, umgicks, snackade, hon såg lilla Falkenberg, fick uppleva fulla ungdomar på kräftfestivalen osv. Av ren impuls hängde jag med henne hem till Malmö fem dagar senare, för att Efflyn hade tipsat oss om att Beenie Man skulle uppträda på KB. Så jag bokade tåg, vi köpte biljetter och drog till Malmö! Insåg på tåget dit ner hur skönt det var att komma hemifrån igen, och hur mycket jag älskar att befinna mig på resande fot - spelar egentligen inte så stor roll om var slutdestinationen är, så länge jag vet att jag ska någonstans. Har aldrig tidigare upplevt staden Malmö heller för den delen, bara varit där kort under Malmöfestivalen, aldrig mer. Vi åt falafel, besökte vackra Beddingestrand, lagade mat, såg Beenie Man live - måste passa på att lägga till att det var en utav de bästa konserterna jag varit på i hela mitt liv! Har aldrig dansat så mycket och blivit så svettig förr på en konsert. Stod nästlängst fram, han hyllade Michael Jackson genom att dra med publiken på allsång till "we are the world", vi träffade på Effan som också pluggade på skolan samtidigt som oss. Fick tag i Beenie Mans hand under konserten, trodde i det ögonblicket att det inte kunde bli bättre, men kvällen var inte slut - kom även in backstage när showen var slut, träffade alltså Beenie Man live, pratade med honom, tog kort tillsammans med honom, kramade honom och fick autograf. Jösses sicken lyckad kväll är allt jag slutligen kan tillägga! Tog en heldag i Malmö City med Lisa som guide, strosade runt och njöt av varandras sällskap den sista dagen jag tillbringade i Malmö.

"Losing another day here
Losing another year here"

Under långledigheten har jag mest tagit det lugnt, gjort saker som jag behövt ta igen - såsom att bara ta det riktigt lugnt, umgås med familjen och bara va. Sen jag kom ur fasen "jag klarar inte av att ha kontakt med Kenya folket", har jag den senaste tiden haft en hel del kontakt med Lisa, Mickan, Samuel, A-K och Linnea. Förra helgen åkte jag, mamma och pappa på semester till Hällevik, där tog vi det mest lugnt och umgicks. Åkte ut till Hanö en dag med båten, kom då att tänka på hur likt havet är livet - ibland stormigt, ibland guppigt och ibland stiltje. Tog en efterlängtad tripp till Kristianstad under denna tid för att träffa min kusin Cajsa som jag inte sett på ett år, alltid lika mysigt att umgås med henne. Det blev även dags för den årliga släktträffen, som detta år inkluderade ett besök av den amerikanske släkten från Boston som jag aldrig tidigare träffat. Fyra ungdomar var med, två lite äldre och två i min egen ålder - vilket var sjukt intressant! Kändes som att vi hade hur mycket som helst att snacka om faktiskt, trots att vi inte kände varandra. Vem vet, kanske bär det av till Boston en vacker dag. Hade även en del att ta igen med Elvis och Malin under denna tid, vilket också hanns med, sjukt mysiga människor allihopa! Denna vecka har gått ut på att genomföra mina sista arbetspass på tempo - efter klockan åtta på fredagskväll är jag fri! På torsdagen ska jag träffa syv på skolan för att planera mitt sista skolår. Till helgen drar jag ner till Malmö igen för att umgås med min bästa vän Lisa, Samuel kommer kanske också joina. Malmöfestivalen drar nämligen igång! Stannar där till och med den 21e augusti, dagen därpå bär det av till Stockholm för att se Coldplay live! Stannar där även på söndagen och måndagen, vilket innebär att jag missar hela första veckan i skolan, och kommer alltså inte gå i skolan förens den 25e augusti, en vecka efter skolstarten (men jag klagar då inte). Okej, nu ska jag inte verka negativ, kanske ska passa på att erkänna att en stor del av mig ser fram emot att börja skolan igen! Känns lite smått som att börja ettan igen, fast nu är man helt plötsligt äldst på skolan... Känns som att min gymnasietid än så länge bara runnit ur händerna på mig, har endast ett år kvar, det "enklaste" och det roligaste vad man har hört - väntar studentfester, fylla arton, fira jul, gå på bal och ta studenten. Så det känns som ett lovande år! Ser mest fram emot mitt projektarbete, då jag tänkt skriva en bok om självskada. Är lite skraj kan jag medge, på hur det kommer gå, om det ens kommer att gå att genomföra osv. Men, som sagt så är rädslor till för att övervinnas, och jag tänker inte backa utan att ha gett det ett ärligt försök.

"Nobody said it was easy

no one ever said it would be this hard"

Jag lämnade en vän bakom mig, en vän som kom att bli mer än en vän med tiden i mina ögon. Han gav mig ett nytt liv, och han blev en del av mig. Vi hann aldrig bli på riktigt, tiden var för knapp. Men att det fanns något speciellt mellan oss, var det inte bara vi två som var medvetna om. Det märktes att det var vi, på ett alldeles eget speciellt sätt. Fyra veckor efter hemkomsten ringde jag till Paul, lugnade mig själv när jag fick höra hans röst, trots det var samtalet i sig misslyckat. Det är svårt att förklara, men vi lever inte i samma värld längre som vi en gång gjorde, och det märktes. Jag blev besviken, och bestämde mig för att försöka förtränga. Det gick, men sen skrev han på facebook. Han frågade vad jag gjorde, och han skrev att han saknat mig. Den natten grät jag för första gången sen jag kom hem. Grät för att jag inte visste när jag kommer att få se hans ansikte igen. Jag kände mig också, och känner mig än idag, fruktansvärt förtvivlad - ibland vill jag radera han som min vän på facebook, och raderar hans telefonnummer. Ibland vill jag berätta för honom hur mycket han betyder för mig... I detta nu känner jag mig endast låst och tom, jag vill tillbaka, men först måste jag gå klart trean, sen måste jag jobba och tjäna pengar, och sen måste jag även utbilda mig till mitt framtida yrke, när kommer jag träffa Paul igen? Den natten när jag grät, tillät jag även mig själv att minnas, jag läste för första gången sen jag kom hem min handskrivna dagbok från året i Kenya. Fick återblickar i allt jag upplevt, i allt jag känt inom mig, i allt året var för mig. För en vecka sen skrev han igen, denna gång lite mer; "I'm sorry if I ever treated you in a bad way. I appreciate all you do for me, even if I don't show it. I'm human, and I know what's wrong or right, and most of all, I know when I got somebody special in my life". Dikten i mitt förra inlägg skrev jag för ett tag sen, den illustrerar hur jag känner.

"Sometimes the only thing left to do is

To wrap your arms around each other

One last time

And then just,

Let go"

Ibland känns det som om jag inte längre har en strävan, eller en vilja. För mer än ett år sedan hade jag det, jag visste att en förändring var på väg, visste att jag skulle få ge mig ut och se mig omkring på egen hand. Någonstans känns det inte längre som att jag har något att se fram emot, eller något som driver mig, som jag kände för ett år sen. Minnet från året i Kenya tynar bort mer och mer för varje dag som går, inte ens mina kläder på mitt rum luktar Kenya längre... Att kolla igen alla foton man tagit under åren, får gåshuden att sprida sig, jag vill bara tillbaka, om jag ska vara ärlig. Samtidigt kan jag erkänna en fruktan inför att återvända, just för att det inte kommer att kunna bli samma sak. Därför tror jag att man lätt kan bli lite små chockerad, när man väl reser tillbaka. Men men, allt förändras ju med tiden. Som sagt har det tagit en sommar för mig att börja på detta inlägg, känns faktiskt sorgligt att inse att det är här det tar slut, på riktigt. Bloggen har på något sätt blivit en del av min vardag, som jag vant mig vid att njuta av att skriva i. Kommer kännas skumt att inte ha den längre, eller så. Funderar faktiskt inte på att fortsätta blogga, känns inte som att mitt liv i Falkenberg skulle vara någon hit att läsa om. Detta inlägg kanske blev en gnutta alltför negativt, men jag skulle hellre vilja se det som ett ärligt inlägg. Om man ska gå över till något mer positivt måste jag säga, att jag inte med ord kan förklara hur det kändes att återigen sätta min fot på Olofsbostrand - vilket kan ses som det enda riktigt negativa med Nairobi, att staden inte är belägen vid havet. Men, trots att jag fick känna doften av saltvattnet igen, och höra ljudet från vågorna, kan jag ändå inte säga att det vägde över Kenya.

"Tears stream

down on your face

when you loose something

you can not, replace"

Men att komma hem, har också fått en att inse, hur ofantligt mycket detta år har betydigt och betyder för mig. Hur mycket man uppskattar det i sin helhet, det är absolut det bästa jag gjort för mig själv än så länge i mitt liv. Och ett simpelt tack från mitt håll kan inte på länga vägar beskriva hur tacksam jag är för detta år! Ska passa på att särskilt tacka mina föräldrar Eva & Paul - två människor jag ser upp till. Vill även skriva ett stort tack till min mormor och morfar, som alltid ställer upp för mig. Vad hade jag varit om ni inte fanns? En utav de första frågorna min pappa ställde till mig i bilen på väg hem från flygplatsen, det var - vad har du för planer inför framtiden efter gymnasiet? Framtiden tänkte jag, ska jag börja planera den redan nu? Sen han ställde frågan har jag inte riktigt kunnat sluta tänka på det, i snart sju år har jag varit helt inställd på att jag ska bli geolog med inriktning på naturkatastrofer. Men jag har numera tänkt om, insett att det där med naturkatastrofer är mer av ett intresse, och kanske inte så mycket att satsa på rent yrkesmässigt. Nej, istället har jag kommit fram till ett annat yrke som jag brinner för, och tror skulle passa mig utmärkt - jag ska nämligen bli terapeut har jag bestämt mig för. Frågan är nu bara, om jag ska börja plugga till det redan nästa höst, eller om jag ska jobba och resa innan jag sätter mig i skolbänken igen... Det tåls att klura ytterligare på, med tiden lär jag finna svaret. Framtiden ser ljus ut känner jag idag, har ett par mål jag ska kämpa för. Så återigen har jag hittat glöden som håller mig vid liv, frågan är bara när jag återvänder till mitt älskade Kenya. Som jag känner just nu vill jag inte göra det, förens jag tänkt bosätta mig där igen en längre tid, och då kanske det är bäst att ha utbildat sig först. Allt återstår att se.

"I don't know which way I'm going,

I don't know which way I came."

Frågan är, vad som ligger mig varmast hjärtat. Ett hav i lilla Olofsbo, eller en levande stad långt hemifrån. Borta bra men hemma bäst? Först och främst - vad är då hemma för mig? Jag kan aldrig riktigt säga att jag har känt mig hemma i Falkenberg, jag har sen många år tillbaka "hatat" stället, men staden har också sina små guldgruvor man inte får förtränga. Det handlar egentligen bara om att lära sig uppskatta det man har, idag lever jag med att jag är tillbaka i ruta ett, vilket ibland kan ses som ett bakslag. Men som Looptroop säger "home is where your heart is" - så har jag insett att mitt inte är här, och det har det aldrig riktigt varit heller. Mitt är där, kvar i en annan världsdel, i ett annat land, i en annan stad. Och i framtiden, ska jag åka tillbaka och återuppliva det, det är bara en tidsfråga. Som en slutrad på detta sorgliga avslut vill jag skriva;

Afrika, Kenya, Nairobi

- you fill my heart,

you keep me breathing.

Kwaheri Kenya - Karibu tena

(Farväl Kenya - Välkommen åter.)